Lill-Babs kamp mot skulderna

När Lill-Babs dog förra veckan valde några tidningar att gräva fram vinkeln om att hennes privatekonomi var katastrofal för 45 år sedan. Jag kan tycka att det finns viktigare aspekter på hennes livsgärning, men eftersom det här är en ekonomiblogg ska jag falla i samma fälla.

Efter att Lill-Babs skilt sig från Kjell Kaspersen 1973 var det tydligen slut på kontot. Exakt hur eländigt det var är svårt att hitta information om, men rubrikerna löd ”Barbro 'Lill-Babs' Svenssons ljusa karriär hade länge en mörk sida – ekonomiska problem.” och ”Jag var nere på botten vad det gäller ekonomi”.

Det går upp och ner i livet för alla, men när detta hände var Lill-Babs 35 år, hade varit professionell artist och gett ut skivor i tjugo år, skådespelat i långfilmer både i Sverige och Tyskland. Världsstjärna är kanske mycket sagt, men rejält folkkär och antagligen en av Sveriges dyraste artister att boka. Med det utgångsläget borde det vara omöjligt att bli så fattig att man får tufft att klara mat och hyra. Själv sa hon sig dålig på att bränna pengar, och då borde hon varit snudd på ekonomiskt oberoende trots tre barn.

Jag gissar att ekonomi inte var hennes största intresse och att hon därför låtit andra ta hand om den biten åt henne. Jag vet folk som lämnat över ekonomin till ekonomiska rådgivare. För att de precis som Lill-Babs är ointresserade av finansiell förvaltning och för att istället kunna ägna sig åt sådant de gör bäst. Det har gått åt bägge håll. En del har fått bra, kunnig service, en del har drabbats av rena skojare.

Så här tror jag. Hur tråkigt man än tycker det är med siffror och pengar kan man aldrig leja bort ansvaret. Hur bra hjälp man än får bör man hålla sig informerad. Dålig städning, catering eller bilservice ger ett begränsat problem. Dålig ekonomiförvaltning kan bokstavligen sabba hela livet. Därför måste varje vuxen människa tvinga sig själv att hålla koll, enligt devisen ”Stå på dig, annars gör någon annan det”.

”Unga köper tillsammans”?!

Jag vill inte att halva bloggen ska vara kritik mot Avanzas affärsnättidning Placera. Jag gillar ju den egentligen, och vill åtminstone tro att dess existensberättigande inte dog med Tomas Linnala (kan för övrigt inte fatta att det är över ett år sedan han dog).

Men här är en artikel som stinker för mycket för att jag ska kunna tiga. Återigen är det skjutjärnsreportern Lovisa Eklund som bestämt sig för att snabbgoogla fram underlaget för ännu ett alster.

Tyvärr går det snett redan i rubriken. ”För dyrt med egen bostad – Unga köper tillsammans”. Jag släpper funderingen om varför hon slängt in en versal mitt i meningen och går på budskapet istället. Att köpa sin första bostad är dyrt – så långt allt väl. Men slutsatsen att unga köper bostad tillsammans är inte belagd någonstans. Längre ner i artikeln står visserligen:

”Finansinspektionen har i sin undersökning sett att antalet unga som köper bostad i allt större utsträckning har flera medlåntagare för att råd att köpa en bostad.”

Det tror jag på, men inte att de köper ihop med jämnåriga kamrater eller flick-/pojkvänner. Medlåntagarna är vanligen föräldrar med (åtminstone mer) färdigamorterade hus och lägenheter. I Stockholm har 27 procent sina föräldrar som medlåntagare.

Inget fel i att föräldrar hjälper sina barn. Dessutom har det historiskt varit en bra investering. Man kan invända att alla föräldrar inte har råd med detta, och så är det. Världen är inte rättvis, och den som har problem med det är välkommen att hjälpa en helt okänd människa. Men rimligheten bygger alltså på att man har råd. Om barnet tar ett skakigt lån och föräldrarna maxar sitt eget lån för att kunna skjuta till de femton procent man numera måste lägga i kontantinsats behöver man tänka en sväng till.

Det hade Placeraartikeln kunnat handla om, istället för att dra en vals om att ungdomar köper bostadsrätt ihop. Gör om/gör rätt!

Aktier för nybörjare

Nyligen dampade jag i bloggen på användandet av engelska facktermer, men troligen gör vi oss alla skyldiga till att använda obegripliga uttryck helt i onödan, vilket kan få folk som inte är aktiva på börsen att få känslan att det här verkar svårt. Jag fick lite aktiefrågor i gårdagens kommentarsfält och lovade att göra ett inlägg av det. Så här löd kommentaren:

Först och främst, de enda dumma frågorna är de oställda. Jag utger mig inte för att vara någon aktieexpert, men har ändå handlat med aktier i 30 år, så något har jag förhoppningsvis snappat upp. Vi tar det från början:

Korkat att spara på sparkonto?

Absolut inte! I vissa lägen är det t o m att föredra framför börsen. Generellt tycker jag att alldeles för många är alldeles för rädda att ha pengar på banken. Fast långsiktigt har börsen gett bättre avkastning än alla andra sparformer, så är det pengar man kan avvara ett tag är börsen oftast bäst plats att lägga dem, i aktier eller fonder.

Fast ett valv vore ju rätt coolt...

Hur börjar man som komplett novis?

Försiktigt! Som med det mesta, börja med att doppa tårna och ta det därifrån. Läs på, köp några småposter och lär dig hur det funkar.

Hur mycket pengar är bra att börja med? 20000-50000?

Det beror på hur privatekonomin ser ut. Det brukar sägas att man inte ska satsa pengar på börsen som man kan behöva inom det närmaste året. Jag tycker att den regeln måste anpassas till ekonomin i övrigt. Har man hög lön från ett stabilt jobb, och låga fasta utgifter skulle jag inte ta så hårt på det. Har man däremot låga marginaler, ett tillfälligt jobb och betalningsansvar för ett halvt knattefotbollslag är kanske ett år i minsta laget.

Vi vänder på det. De lägsta courtagen hos Avanza, Nordnet, Degiro och kanske någon till är 0-1 kr per affär och nu är ju systemet med aktieposter avvecklat. Därför kan man köpa en enda aktie i ett bolag till ett värde av någon hundring och följaktligen en bred portfölj med aktier i ett tiotal bolag för en tusenlapp eller två.

Med aktier för tusen kronor blir en nettoavkastning på tio procent bara en hundring, vilket man kanske inte vill lägga ner en massa tid på att få, men som provperiod funkar det. Så välj belopp efter plånboken, och definitivt inte efter andras förslag.

Ett alternativ för att få till bredd med en låg insats är att köpa aktiefonder, traditionella eller börshandlade. En del tycker fonder är tråkigt. För egen del tycker jag ingen investering som ger bra avkastning är tråkig, men jag kanske är ovanligt lättroad.

Var hittar man information?

Här finns massor av svar beroende på ens konsumtionsmönster. Själv gillar jag poddar och bloggar (se listan till höger). Jag är inte lika förtjust i ekonomitidningar, men skummar ofta Placera, Affärsvärlden, DI och missar sällan Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer.

Och böcker. Även där vill jag slå ett slag för Hernhag, som skrivit ett par bra böcker. Samma sak med Claes Hemberg, som skriver väldigt grundläggande. Per H Börjessons ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer” tycker jag också är en bra nybörjarbok för sparandet i stort. Överhuvudtaget tycker jag att det är en bra idé att gå igenom bibliotekets privatekonomihylla, bläddra och kolla vilka som har rätt inriktning på rätt nivå.

Och - kanske viktigast av allt - sluta aldrig fråga och samla information. Det finns en massa människor som samlat på sig kunskaper och gärna delar med sig. Och nu hoppas och tror jag att läsarna kommer att bevisa detta genom att dela med sig av sina bästa tips för nybörjare på börsen.

Alltid åt fel håll

Visst är det märkligt att i de fall näringsidkares priser varierar är det aldrig i kundens favör! Här kommer det futtigaste exemplet jag kunde hitta.

Jag handlade på Willys häromdagen. En av varorna kostade enligt hyllkanten 14,75 kr, men i kassan landade priset på 14,90 kr. Differensen är femton öre, jag fattar att det inte spelar någon roll för mig. Knappt för butiken heller, men detta händer ganska ofta i alla butikskedjor och märkligt nog blir man aldrig positivt överraskad i kassan.

Så vad har hänt här? Willys har centralstyrda priser, samma i hela landet. Hade det diffat 1-2 kr kunde butikspersonalen missat en prishöjning, men man höjer inte ett matpris med femton öre. Kanske har butiken fått en preliminär prislista. 14,75 kr kan ha gett rätt procentuell marginal, och sedan har man justerat priset till en vanligare siffra, med ,90 på slutet istället för ,75. Eller också har det prismärkande butiksbiträdet läst på fel rad eller gjort ett slarvfel. Sånt händer, men det borde vara 50 procents chans att kunden förlorar på misstaget, inte 99,99.

Jag har inte jobbat i butik sedan en prao-vecka på Ica för över trettio år sedan. Vet någon läsare mer än jag om rutinerna får ni gärna fylla i med spekulationer om förloppet. Som helt okunnig lekman (här med) kan jag bara konstatera att det verkar finnas ett system för att täppa till systembrister som leder till att kunden sparar pengar, men åt andra hållet går det finfint.

Tidigare, på en annan vara i samma butik skilde det runt en krona. Fortfarande inga pengar för mig, men efter att ha köpt varan några gånger och varje gång noterat diffen mellan hyllkant och kvitto sa jag till.

”Jag betalar det högre priset, men ni kan väl rätta till priset så att det är samma i butiken som i kassan?”

Veckan därpå var felet kvar, så jag sa till igen. Och igen. Vid det här laget var jag beredd att börja bojkotta varan av ren princip. När jag sagt till ungefär fem gånger inom loppet av 2-3 månader rättades priset. Och då hade den felaktiga prislappen nog suttit på hyllkanten i ett halvår, så gissningsvis var det snart dags för en ny prishöjning. Åtminstone i kassasystemet, hyllkanten fick säkert mogna en stund.

Körkort på livstid

Jag brukar klaga på statens sätt att dra in pengar, så nu tänkte jag väga upp det med ett tips för hur de skulle kunna få in mer.

Vart tionde år skickar Transportstyrelsen ut ett brev att det är dags att förnya körkortet. Allt som krävs är en namnteckning, ett foto och 250 kr. För lastbilsbehörighet behöver man åtminstone lämna en hälsodeklaration med jämna mellanrum från att man fyllt 45 år, men allt som krävs för att ha körkort för bil är att man vart tionde år klarar av att skriva sitt namn på ett papper.

Min MS-sjuke far hade körkort till sin död trots att han långt tidigare miste förmågan att köra bil. På slutet hade han inte ens klarat att få in nyckeln i tändningslåset, men rätt att köra hade han. Nu hade han också vett att inte köra, utan förnyade körkortet bara för att det är ett bra och billigt id-kort.

Men jag har haft flera släktingar som definitivt inte slutat när de borde (medan andra inte kört bil på många decennier, men fortfarande har rätt att göra det). Vidare har jag hört skräckhistorier både från läkare och trafikredaktioner. Varje år återkallas ett par tusen körkort av hälsoskäl, men ingen vet mörkertalet.

PRO motsätter sig obligatoriska hälsokontroller för äldre förare med hänvisning till att yngre förare toppar olycksstatistiken. De har de i och för sig rätt i, men med statistik kan man visa mycket. PRO:s medlemmar kanske inte kör så ofta, eller stressar fram olyckor mellan andra trafikanter.

Här kommer mitt förslag, helt utan åldersdiskriminering. Låt oss alla göra ett test vart tionde år. De obligatoriska kostnaderna för att ta körkort ligger på knappt 5000 kr. Det är teoriprov, uppkörning, halkbana, synundersökning osv. Det får vi ha råd med om vi vill köra bil, men kanske behövs inte hela paketet varje gång. Hälsokontroll, syntest, uppkörning och en halvdag där man går igenom nya trafikregler med ett skriftligt prov på slutet känns väl rimligt?

”Computer says: No!”

Den som misslyckas borde få göra om det tills det går. Att köra bil bland andra trafikanter måste vara förbehållet dem som klarar av det. Trafikolyckor kostar pengar (och liv!) för samhället, och med det här förslaget får staten pengar av alla bilförare bosatta i Sverige. Win/win!

Fyll och döda

Jag lyssnar på ekonomipodden Fill or Kill. Jag ville bara ha det sagt först. Jag lyssnar eftersom jag tycker att de har en bra blandning av makronyheter och företagsanalyser. Och den kritik jag har mot programmet gäller inte bara Fill or Kill, inte bara ekonomipoddar och inte ens bara poddar.

En liten ledtråd...

Som språkfascist hänger jag nog upp mig mer än de flesta på språk och formuleringar. Här följer ett utdrag ur senaste avsnittet av nämnda podd. Jag ska inte försöka gissa vem av de medverkande som sa det. Ingen i hela världen kan skilja på de tre programledarnas röster. Kanske för att de är anonyma och man därför inte kan koppla ett ansikte till varje röst eller för att de låter helt identiska. Men det kvittar, jag är inte ute efter att hänga ut någon. Så här sa i alla fall någon av ”Handelsson”, ”Lone Wolf” och ”Phuket Trader”:

”Och nu när de går och blir ett public company när de är listade, då kommer ju... alla lawsuits kommer komma som brev på posten på det här, tror jag. Från alltifrån, vi vet ju själva att The Doors och alla de här rättighetsinnehavarna förberedde ju ett lawsuit emot Spotify för länge sen. Det där kommer ju att komma och spöka hela tiden, för problemet är att de betalar ju inte för det content de providar till sina användare, och hur mycket är Spotify värt om halva musikkatalogen försvinner därifrån? Då är det väl inte värt så himla mycket? Sen kan man säga hur mycket man vill, att det finns någon jättefascinerande potential (Obs! Engelskt uttal: ”potenschall”) att de ska göra musikvideos, de ska livestreama konserter, men at the end of the day... Kom igen, det enda de har nu är en user base som har blivit fastlåst. De är ett lockup. Du har spellistor och ditten/datten. Du pallar ju inte att byta till Apple Music. Det är varför Spotify fortfarande har. Sen när content kommer... när man börjar konkurrera i content på riktigt, när Apple Music och Amazons version av det, Alexa, Google kommer med sina hemassistenter med sin streamingtjänst. Allt det här kommer skapa en enormt konkurrensutsatt position, så då är det bara content som är kvar.”

Jag tror de flesta anar vart jag vill komma. Public heter publikt på svenska, eller offentligt. Lawsuit är detsamma som rättsprocess, providar (uttal: ”provajdar”) är tillhandahåller, content är såklart det engelska ordet för innehåll och user base har en mycket bra svensk översättning i användarbas. ”At the end of the day” är ett engelskt idiom som går att översätta med ”till syvende och sist” eller ”när allt kommer omkring”.

Då har jag inte ens nämnt ”livestreama” och ”lockup”. De skulle visserligen kunna sägas som strömning och inlåsning, men jag är inte fanatiker. Som de flesta svenskar förstår jag engelska och kan själv tycka att ett och annat engelskt låneord kan nyansera och berika, men låt oss sluta provajda, disrupta och börja juusa svenska ord i de fall de – när allt kommer omkring – funkar lika bra eller bättre än engelska eller svengelska.

Det var dagens sur-gubbe-rant (eller -utläggning)

Återbäring framför allt

Den här tiden på året är det bråttom att deklarera. Inte för att tiden håller på att rinna ut, det är nästan en månad kvar till deadline. Men för att få sin återbäring så fort det bara går. Jag ser två problem med detta:

1. Man ska inte ha skatteåterbäring att fordra, för det betyder att man betalat in för mycket skatt. Det fanns en tid när det staten betalade bra ränta för att man lånade ut sina pengar, men det gör den inte längre. Så försök betala så lite det går, prelskatta inte mer än nödvändigt.

2. Att deklarera är viktiga grejer, där finns pengar att spara och pengar att förlora. Alltså är det dumt att ge sig själv en extra tidspress. Det staten gör när den säger ”deklarera innan [då] så får du återbäringen [då]” är detsamma som när reklammakaren säger ”Slå till innan [då] så får du [något jävligt meningslöst du inte behöver] på köpet”. Det är som gjort för att man ska klanta till det, och har du så bråttom att få tillbaks dina utlånade pengar – låna inte ut dem (se punkt 1)!

Och alldeles för många ser skatteåterbäring som gratispengar när det i själva verket är precis tvärtom. De är en andel av de pengar du har förtjänat, du har bara lånat ut dem till en organisation som aldrig frågade dig om lov. Så när du får tillbaka dem, slarva inte bort dem igen. Har du klarat dig utan dem kan du lika gärna spara dem. Eller hellre faktiskt.