Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Sveriges Radios ekonomiprogram
Plånboken gjorde ett reportage om folk som bor i andra hand i Stockholm. Mattias i reportaget säger
att han behöver fyrahundratusen för att kunna köpa en bostadsrätt.
Eftersom marginaler inte verkar vara hans grej förutsätter jag att
han menar att det skulle räcka till 15 procents kontantinsats,
alltså har han råd att bjuda 2,7 miljoner.
Det krävs nog för att få en bostad
innanför tullarna, och bor han hellre med tillfälliga
andrahandslösningar än att pendla en halvtimme med buss, tåg eller
tunnelbana är det ju det han måste utgå ifrån, men idag bor han i andra hand i Skärholmen.
Senare i reportaget säger Mattias att
för att spara ihop fyrahundratusen tar det fyra år om han sparar 20
procent av sin lön. ”Det är väldigt svårt... om man vill ha ett
liv.”
Om vi utgår ifrån att han lyckats med
bedriften att inte spara en spänn trots flera år med hög lön och
räknar baklänges på 20 procent innebär det han har en nettolön
på 37500 kr för att kunna spara de 7500 kr som skulle krävas för
att få ihop pengarna. Men kanske menar han 20 procent av
bruttolönen. Det skulle ge honom ungefär 19000 kr kvar att leva på.
I
reportaget pratas om att man får lägga 40 procent av lönen på
boende, men samtidigt sägs att han inte har råd att lägga 10000 kr i hyra. Jag får inte ihop det med en lön på ”över
30000 i månaden”. Men vi säger att han lägger 9000 kr, då har
han 10000 kr/månad kvar till övriga räkningar, mat, resor och
nöjen.
Har han inget fast boende räknar jag
kallt med att han inte har någon bil heller. Hade det varit jag som
behövt spara pengar hade jag lätt klarat mig på ett par
hundralappar. Första månaden alltså, då jag hade köpt en cykel
på Blocket. Men om vi utgår ifrån att Mattias är lite mer normal
kostar ett månadskort hos SL 860 kr. Räknar vi på transport för 1500 kr har han
råd med någon längre tågresa per månad och kanske någon
taxiresa också.
Mattias har då 8500 kr kvar till mat
och nöjen. Lägger han 2500 på mat och förbrukningsvaror så
ligger han på riksnormen för försörjningsstöd, drygt tre gånger
så mycket som jag betalar. Kvar blir 6000 för godis och strössel –
två hundralappar om dagen. Detta är vad Mattias, som för övrigt
har en master i Business management, anser är ”väldigt svårt...
om man vill ha ett liv”. Jag håller inte med (för att uttrycka
det diplomatiskt).
Jag är allmänt
skeptisk till räntepapper. I perioder när jag inte tror på börsen
ligger jag gärna lång i råvaror, men har heller inga problem med
att sitta likvid. Säga vad man vill om kontanter, men deras
utveckling är förutsägbar vilket sänker den totala risken.
Företagsobligationer
har jag aldrig förstått mig på. På pappret låter det vettigt att
låna ut pengar till företag med behov av pengar, och nu borde det
väl vara ett perfekt läge att göra det. Räntan är låg, börsen
högt värderad. Så varför inte satsa på en
företagsobligationsfond?
Jo, det ska jag
svara på. Simplicity företagsobligationsfond fick en köprek,
så det borde vara en av de bästa. Hur bra är den då?
”Om du hade sparat
1000 SEK varje månad i 3 år hade du i normalfallet haft 37542 SEK
(varav 1542 SEK är vinst).”
1542 kr är pengar, men utslaget på
tre år med ett så pass högt månadssparande känns det rätt
futtigt. Visst, risken är därefter och man kan inte jämföra en
företagsobligationsfond med en börsraket som dubblas på någon
månad, men uttrycket cash is king känns aktuellt. Kontanter är i
princip riskfria och kan alltid slängas in på marknaden utan
fördröjning. Om någon kan förklara för mig varför jag ska
stoppa pengarna i Simplicity istället för att ett sparkonto med 0,5
procents ränta är jag idel öra.
När jag kom hem en förmiddag för knappt två
månader sedan rann vatten på fönstret i arbetsrummet – på
insidan, längs väggen och ner till en pöl på golvet. En
entreprenadfirma spolade fasaden med högtryckstvätt
(bostadsrättsföreningens påhitt) och lyckades få in det i en
skarv rätt in i min yttervägg ovanför fönstret. När vattnet inne
i väggen nådde fönsterkarmen rann det in i lägenheten.
Jag ringde entreprenören och
förklarade att det vore en bra idé att STÄNGA AV VATTNET, FÖR
HELVETE!!! Senare kontaktades även bostadsrättsföreningen och alla
var överens om att det här skulle åtgärdas fortare än kvickt. Trogna läsare kanske minns att jag var rätt less på renovering när jag fixade det här rummet i somras, så jag tänkte inte ta upp arbetshandsken den här gången.
"Så var ska jag jobba nu då?"
Efter att jag tjatat i tio
dagar besiktade entreprenören vattenskadan, men kunde i princip bara
konstatera att ”här måste vi kontakta en fuktexpert”. Det kunde
de ha räknat ut direkt, men varför göra idag det man kan skjuta
upp till morgondagen.
Ytterligare en vecka senare
konstaterade fuktexperten att väggen måste brytas upp och
eventuellt torkas med fläktar. Först då kontaktades
försäkringsbolaget. Jag ska inte hänga ut det specifika bolaget,
men om ert försäkringsbolag spelar ”Don't you worry 'bout a
thing” i sin reklam bör ni byta. Maken till seghet har jag inte
upplevt sedan... byggentreprenören, vars representant hela tiden sa
att försäkringsbolaget skulle kontakta mig inom ett par dagar och
annars skulle jag återkomma. Det gjorde de inte, så jag återkom,
och fick samma svar igen och igen. Och igen.
När det gått en
månad började jag så sakteliga övergå från att vara Den
förstående drabbade till att bli Kunden från helvetet. Vid det här
laget hade bostadsrättsföreningens representant (som anlitat
byggclownerna som förstört väggen) slutat låtsas som att han
skulle leva upp till löftena om att hjälpa till.
”Jag tror att du måste ta alla dina
frågor med försäkringsbolaget, det är deras ärende nu.”
Ja, tack så jävla mycket då. För absolut ingenting.
Nu när det nästan
gått två månader sedan skiten började är rummet återställt.
Det behövdes inga fläktar och till slut anlitades en byggfirma som
visste vad de höll på med. Hur många timmar jag själv fått lägga
på att jaga folk (annars hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett), tömma rummet och flytta möbler vet jag inte, men jag är glad
att det är över.
Två hål i väggen...
Det som stör mig
mest är nog all falsk välvilja. Misstag och
olyckor händer. Tur i oturen att jag kom hem och fick stopp på det.
Hade jag inte jobbat hemma hade golvet fått brytas upp, och kanske
hade vattnet läckt ner till grannen under också. Men när skiten
väl träffat fläkten är det trist att ingen tar ansvar.
Bostadsrättsföreningens vicevärd har anlitat entreprenören, får lön varje månad, bl a tack vare min avgift. Han har hela tiden lovat att vara behjälplig, ligga på, fixa besked och hålla mig underrättad. Facit: Det hade sparat tid om han sagt som det var, ”Jag kommer inte lyfta ett finger”.
Byggentreprenörens kontaktperson är
ännu lättare att recensera. Inte en enda gång höll han sina
löften om att informera, återkomma eller överhuvudtaget göra sitt jobb i rimlig tid. Varje besked jag fick kom efter att jag först jagat honom via e-post och telefon och
frågat vad som händer.
Ӏr fuktfirman
inbokad?”, ”Har försäkringsbolag hört av sig?”, ”Är det
klart vilken firma som ska riva väggen och städa upp efter er
dundertabbe?”
Samma sak varenda
gång. ”Javisst ja, jag fick besked i förrgår så jag hade precis
tänkt ringa dig." Jo tjena. Han lyckades t o m snäsa av den nya byggfirman, som skulle återställa hans skit.
"Menar du på allvar att jag ska betala för att nån gubbfan ska få leka bröderna Bäver i mitt hem?"
Och så
försäkringsbolaget då. De älskar våra premier, men efter skador,
olyckor, sjukdomar och djävulskap har de inte alls så
bråttom som de låtsas i sina menlösa reklamfilmer. I detta fall
var det ju inte mitt försäkringsbolag, men det är nog branschstandard.
Så hur gör man för att slippa undan sån här skit? Jag tror inte att det hjälper att undvika stora bostadsrättsföreningar eller den boendeformen överhuvudtaget. Även i eget hus drabbas man av hantverkare och försäkringsbolag. Lite lättare i hyresrätt, men då blir man ju blåst alla månader man inte har vattenskada.
Nu när vi verkar vara på väg mot
tredje världskriget är det hög tid att förbereda sig. Något som
inträffade vid bägge tidigare världskrigen var att kaffe
ransonerades. Vi har som bekant rätt klen inhemsk
kaffeproduktion, och när kaffet är slut blir man ju lite
lättretlig:
Så vad gör man då? Man dricker
kaffesurrogat, eller kort och gott ”surr”. Ett av de vanligaste
surrogaten under andra världskriget framställdes av cikoria, en
växt som tydligen funkar i sallad också, och verkar vara rena
hälsokosten. Genom åren har den använts som bot för leverbesvär,
magåkommor, gikt och aptitlöshet. Den har också en probiotisk
effekt, gynnar nyttiga bakterier bra för tarmfloran och
immunförsvaret, så den som köper Proviva för över tjugo kronor
litern kan göra ett klipp här.
Bladen är vitaminrika och kan med
utvärtes behandling lindra inflammerade utslag. Roten är rik på
insulin och har därför ansetts bra för diabetiker. Och det är
just rötterna man kan göra kaffesurr av. Hittade ett recept här. Man rensar och
rengör cikoriarötter, skär och torkar dem i ugnen och
avslutar med att rosta dem i stekpanna. Mixa dem till ett pulver och
häll det i kaffebryggarens filter. Klart!
För att hitta vild cikoria verkar det tyvärr som att jag måste till södra Götaland, men "förvildad från trädgårdar ses den ibland även i mellersta Sverige", så kanske finns det hopp. Då behöver jag bara ett schysst recept på barkbröd, sen kan ryssen komma. Eller Trump, Kim Jong-un, Erna Solberg eller vem som än vill mucka. Jag sätter på bryggaren.
Japp, de järnvägsrelaterade ordvitsarna i rubriken når nästan göteborgska nivåer. Det är inget bra betyg, så jag ska förklara funderingen. Internetleverantören
Bahnhof (som jag skrivit om förr, bl a här) skrev en
jobbannons med en ofta använd bild.
Män kan rasa för att den framställer
oss som sexfixerade och otrogna maskiner. Kvinnor kan rasa för att
den framställer dem som sexobjekt. Eller också kan man se det som
en kul bild, om man har ett jobb och vill ha ett bättre kan det
jämföras med att man har ett förhållande och är nyfiken på
någon annan. Det betyder inte att man ska vänstra, det är bara en bild.
Den som inte vet vad
som hände sen kan förmodligen ana. Människor kände sig kränkta.
Inte så kränkta att de hörde av sig till Bahnhof och utvecklade
sin kritik, utan bara så pass att de mejlade Expressen.
En av de mindre skarpa knivarna, en norrbottning bosatt
på Åland analyserade annonsbilden med att ”kvinnorna är
fråntagna sin mänsklighet”, vilket gjorde henne ”så arg och
ledsen”.
När och varför blev asymmetrisk lugg en politisk markör?
Hon och jag lägger olika innebörd i
ordet mänsklighet, men den diffen löser vi inte. Jag tänkte göra
en annan vinkel på detta. Bahnhof säger visserligen i artikeln att
det är tråkigt att folk blir sura och uppmanar dem att söka de utannonserade jobben, men det tror jag inte att de menar. Jag tror istället
att de ser detta som en win/win/win:
Win 1: Mediestormen ger annonsen spridning. En
artikel i Expressen med påföljande debatt på Twitter och Facebook
är värd pengar, men helt gratis för Bahnhof den här gången tack
vare fiffiga formuleringar.
Win 2: Att jobba med memer och
humor skapar intresse i den grupp Bahnhof vill anställa. På så vis blir det något så ovanligt som riktad gratisreklam.
Win 3: Kanske finns det jätteduktiga
feministiska säljare, drifttekningar och webbdesigners, men risken
finns att få in någon helt humorbefriad ”henniska” som lägger
energi på att kräva projekt med hänvisning till snedfördelning av
kön, etnicitet, sexuell läggning eller något annat som inte har
ett skit med jobbet att göra. Vore jag arbetsgivare skulle jag helst
se att dessa inte ens söker jobb hos mig.
Jag tänker inte söka jobb på Bahnhof
den här gången heller, men jag håller nog lite hårdare om mina
aktier än innan detta hände.
När Lill-Babs dog förra veckan valde
några tidningar att gräva fram vinkeln om att hennes privatekonomi
var katastrofal för 45 år sedan. Jag kan tycka att det finns
viktigare aspekter på hennes livsgärning, men eftersom det här är
en ekonomiblogg ska jag falla i samma fälla.
Efter att Lill-Babs
skilt sig från Kjell Kaspersen 1973 var det tydligen slut på
kontot. Exakt hur eländigt det var är svårt att hitta information
om, men rubrikerna löd ”Barbro 'Lill-Babs' Svenssons ljusa karriär
hade länge en mörk sida – ekonomiska problem.” och ”Jag
var nere på botten vad det gäller ekonomi”.
Det går upp och ner
i livet för alla, men när detta hände var Lill-Babs 35 år, hade
varit professionell artist och gett ut skivor i tjugo år,
skådespelat i långfilmer både i Sverige och Tyskland.
Världsstjärna är kanske mycket sagt, men rejält folkkär och
antagligen en av Sveriges dyraste artister att boka. Med det
utgångsläget borde det vara omöjligt att bli så fattig att man
får tufft att klara mat och hyra. Själv sa hon sig dålig på att
bränna pengar, och då borde hon varit snudd på ekonomiskt
oberoende trots tre barn.
Jag gissar att ekonomi inte var hennes
största intresse och att hon därför låtit andra ta hand om den
biten åt henne. Jag vet folk som lämnat över ekonomin till
ekonomiska rådgivare. För att de precis som Lill-Babs är
ointresserade av finansiell förvaltning och för att istället kunna
ägna sig åt sådant de gör bäst. Det har gått åt bägge håll.
En del har fått bra, kunnig service, en del har drabbats av rena
skojare.
Så här tror jag. Hur tråkigt man än
tycker det är med siffror och pengar kan man aldrig leja bort
ansvaret. Hur bra hjälp man än får bör man hålla sig informerad.
Dålig städning, catering eller bilservice ger ett begränsat
problem. Dålig ekonomiförvaltning kan bokstavligen sabba hela
livet. Därför måste varje vuxen människa tvinga sig själv att
hålla koll, enligt devisen ”Stå på dig, annars gör någon annan
det”.
Jag vill inte att halva bloggen ska
vara kritik mot Avanzas affärsnättidning Placera. Jag gillar ju den
egentligen, och vill åtminstone tro att dess existensberättigande
inte dog med Tomas Linnala (kan för övrigt inte fatta att det är
över ett år sedan han dog).
Men här är en artikel som stinker för mycket för att jag ska kunna tiga. Återigen är
det skjutjärnsreportern Lovisa Eklund som bestämt sig för att
snabbgoogla fram underlaget för ännu ett alster.
Tyvärr går det snett redan i
rubriken. ”För dyrt med egen bostad – Unga köper tillsammans”.
Jag släpper funderingen om varför hon slängt in en versal mitt i
meningen och går på budskapet istället. Att köpa sin första
bostad är dyrt – så långt allt väl. Men slutsatsen att unga
köper bostad tillsammans är inte belagd någonstans. Längre ner i
artikeln står visserligen:
”Finansinspektionen har i sin
undersökning sett att antalet unga som köper bostad i allt större
utsträckning har flera medlåntagare för att råd att köpa en
bostad.”
Det tror jag på, men inte att de köper ihop med jämnåriga kamrater eller
flick-/pojkvänner. Medlåntagarna är vanligen föräldrar med
(åtminstone mer) färdigamorterade hus och lägenheter. I Stockholm
har 27 procent sina föräldrar som medlåntagare.
Inget fel i att föräldrar hjälper
sina barn. Dessutom har det historiskt varit en bra investering. Man
kan invända att alla föräldrar inte har råd med detta, och så är
det. Världen är inte rättvis, och den som har problem med det är
välkommen att hjälpa en helt okänd människa. Men rimligheten
bygger alltså på att man har råd. Om barnet tar ett skakigt lån
och föräldrarna maxar sitt eget lån för att kunna skjuta till de femton procent man numera måste lägga i kontantinsats behöver man tänka
en sväng till.
Det hade Placeraartikeln kunnat handla
om, istället för att dra en vals om att ungdomar köper bostadsrätt
ihop. Gör om/gör rätt!