Ett äldre par dör kort efter
varandra. Inget har de sagt om hur de vill ha begravningen och sin
sista vila. Det blir upp till de efterlevande att bestämma. Sonen
går på den snåla linjen. Dödsannons behövs inte, vännerna är ju
redan döda. Gravsten vill han inte heller ha. Han är själv gammal
och han vill slippa ansvaret för skötseln.
På andra sidan har vi dotterns barn
(dottern är själv död sedan länge). De vill ha dödsannons,
gravsten, rubbet. Så vad gör man? Det går inte att hitta en skön
kompromiss med en gravsten i papp som vittrar sönder på ett år.
Det bästa lösningen är såklart att prata med era anhöriga och berätta hur ni vill ha det! Eller skriv
upp det, tydligt! Men om man, som i detta fall, inte gjort det, då
står de anhöriga där och tvingas ta beslut de ska leva med resten
av sina liv.
Om vi börjar med den ”lätta”
biten, dödsannonsen. Jag skäms inte över att vi lät bli när
pappa dog. Vi ringde runt alla som borde få veta. Det blev både
bättre, personligare och billigare, och (av alla dessa skäl)
garanterat den lösning han hade valt själv. Men om någon vill ha
en annons, skriv den då. Kostnaden är inte värre än att pengarna
går att få fram. Försök ta hänsyn till önskemål om verser och
symboler. Det är inte lätt när det är infekterat, men det borde
gå att undvika att bli dödsfiender över detta, även om det är
allra bäst om den döde själv tagit hand om saken.
Gravstenen är klurigare. Jag fattar
att en del absolut vill ha en sten att gå till, särskilt om man
tror att den döde själv önskat det (återigen, berätta medan ni
lever!). I vår släkt har vi bägge varianterna, gravstenar och
minneslundar. Jag föredrar det senare. Ja, det är billigare och det
är mindre jobb, men det handlar inte så mycket om pengar som om
samvete. En gravsten är en ständig källa till dåligt samvete.
Födelsedagar, dödsdagar, allhelgonadagar... ”Har ni tid att tända
ljus på graven, vi hinner inte.”
Visst kan man beställa skötsel, men det kommer ändå gnaga på
bemärkelsedagarna att ”man borde åka till graven”. En
minneslund är ofta en vacker plats dit man åker när andan faller
på.
En människa försvinner ganska fort,
särskilt om kroppen är kremerad. Sedan finns han/hon i vårt
medvetande och det är inte knutet till en plats. Så här skulle jag
säga; plantera ett fruktträd och tänk på mormor och morfar när
trädet blommar, när ni skördar frukten och äter paj. Bygg inte
monument över döda människor.
Olle Ljungström föregrep sin fars död
och skrev en sång om hans grav medan han fortfarande levde. Det gör
han förresten fortfarande. Olle tog tyvärr ner skylten för två år
sedan, men världens bästa gravlåt lever: