Influencer – 2000-talets prostituerade?

Att inflytelserika personer får betalt för att marknadsföra all möjlig skit är inget nytt. Det är därför man tar in kändisar i reklamkampanjer. Men även om jag tycker att det är sjukt ifall någon köper de c:a 100 produkter Zlatan gjort reklam för den senaste månaden bara för att Zlatan kommit med förslaget fattar jag mekanismerna.

Men den här titeln influencer övergår mitt förstånd. Nu snackar vi alltså om människor vars jobb är att marknadsföra olika produkter och få betalt för att låtsas tycka att de är bra. Givetvis säger de sig ha hög etik och rekommenderar bara produkter de själva använt och uppskattat, men det är såklart rent nonsens. Jag tror säkert att en del av dem har någon slags moral och undviker att marknadsföra något de tycker är direkt skadligt för konsumenter, samhälle eller miljö. Men i slutändan står man sig själv närmast.

Komikern Charlie Häckner var med i Änglagård. Han hade ett skämt om att när Colin Nutley sedan ringde upp och frågade om han ville vara med i en reklamfilm sa Häckner att det inte gick.

- Jag har mitt rykte att tänka på. Jag kan inte sälja mig på det sättet nu när jag är seriös aktör.
- Det tar en dag och du får trettiotusen.
- När ska vi filma, Colin?!

Jag klandrar inte influencers (jag känner mig lite smutsig bara av att skriva ordet) för att de följer pengarna. Dem jag klandrar är konsumenter som följer influencers. Många av dessa konsumtionsmegafoner har tiotusentals, i vissa fall hundratusentals följare på Instagram och Youtube där de tipsar om kläder, krämer och lunchhak med en sak gemensamt, att influencern fått betalt för att säga bra saker om dem.

Kanske gör de det på ett underhållande sätt. Jag tillhör aldrig målgruppen, och – om jag ska vara snäll – det märks. Något meningslösare än att se ett överbetalt våp rapa upp floskler om en produkt hon har fått gratis ihop med en bunt sedlar, men som hon föreslår andra att köpa kan jag nästan inte tänka mig.

Facket – fuck it!

Fackförbundet Seko har ilsknat till över ett erbjudande om fast anställning för timanställda som inte föll dem på läppen. Eftersom jag inte orkar göra det jobb Sekotidningen borde ha gjort, att höra den andra sidan, tänker jag inte kommentera det aktuella fallet, men reaktionerna var de vanliga.

”Arbetsmarknaden är sjuk – ge facket ännu mer makt så blir det bättre.” Eller inte. Ärligt talat, har facket någonsin åstadkommit positiva förändringar för anställda? Det måste ha hänt, men i mitt eget arbetsliv är svaret nej. Jag har visserligen aldrig varit fackligt ansluten, men andra på mina arbetsplatser har varit det och de gånger facket hade kunnat göra en insats lät de bli varje gång. De arbetsplatser jag haft där dialogen fungerat bäst var de som saknade kollektivavtal, där det inte fanns ett fackförbund som kunde hindra mig – som icke-medlem – från att förhandla om mina egna anställningsvillkor.

Exempel på när facket gått in och förstört, saboterat ett färdigt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller med hjälp av LAS sett till att företaget fått slå igen och skickat ut alla anställda i arbetslöshet finns det hur många som helst.

Fackpampar som använt medlemsavgifterna till egna lyxsemestrar eller politiska kampanjer som inte har ett dugg med medlemmarnas villkor att göra är andra skäl till att jag aldrig ens övervägt att gå med i fackförbund.

Så nej, facket, ni är kanske inte arbetsmarknadens grundproblem, men ni är definitivt inte heller lösningen.

Spela på spelbolag nu?

Det har en längre tid pratats om att antalet bettingbolag kommer att minska genom uppköp och igår togs ett rejält kliv i den riktningen när William Hill la ett bud på Mr Green. Aktien stack direkt iväg upp till budkursen eftersom styrelsen och 40 procent av aktieägarna redan är med på tåget.

Själv sitter jag ju sedan starten som aktieägare i Global Gaming 555 och skulle ljuga om jag sa att jag inte hoppas på något liknande där. Andra GG-ägare snackar om 100 kr per aktie för att ett bud i Global Gaming skulle matcha gårdagens MRG-bud, helt baserat på vinst per aktie. Med en aktiekurs som den senaste månaden pendlat mellan 25 och 27 kr, men som igår hoppade upp på 29 kr skulle såklart 100 kr smaka mumma i portföljen. Personligen skulle jag bli ganska lycklig om någon bjöd 50 kr för mina aktier. Man ska inte vara girig.

Det är svårt att jämföra äpplen och päron även om bägge klassificeras som frukt. Börsvärdet i Mr Green är dubbelt så högt som i Global Gaming, varumärket är mer etablerat och spellicenserna fler. När Will Hill säger att de noga valt ut MR Green bland många andra uppköpskandidater tror jag kanske inte att Global Gaming någonsin var ett alternativ.

Men stämmer det att branschen ska fortsätta att konsolideras håller jag tummarna för att Global Gaming ska passa hos något annat bolag med stor plånbok. P/E 9,5 borde inte skrämma i ett bolag som växer så det knakar.

Är det någon som inte har ADHD?

För femton år sedan hade 4-5 procent av amerikanska barn ADHD. Idag är det tolv procent, sex miljoner barn. I Sverige har vi gått från en till fem procent, men vi brukar ju komma ikapp USA vad det lider.

Ett problem är att ADHD inte går att fastslå med hundraprocentig säkerhet. Man kan inte diagnosticera genom blodanalys eller röntgen. Man ställer frågor och går igenom en checklista. För en lekman känns det som att det finns felmarginaler här.

Men jag tror säkert att andelen barn som verkligen har ADHD ökar eftersom det handlar om koncentrationssvårigheter och stress, två faktorer som påverkas positivt av fysisk aktivitet, och vad är det barn i I-världen inte gör längre – rör på sig. Ja, det finns undantag och nej, det kanske inte bara handlar om det, men vad beror det annars på att ADHD ökar i en våldsam takt? Att vi fått mer sofistikerade mätmetoder eller att man testar fler? Jag tvivlar på att det skulle ge en ökning med hundratals procent.

Hur som helst, om man skulle tvinga ungarna att lägga undan sina telefoner ibland och gå ut och röra på sig som barn gjorde förr skulle man enligt all tillgänglig forskning få friskare barn med lägre stressnivåer, bättre koncentrationsförmåga och dessutom mindre övervikt. Det känns som att det vore värt att testa och om det mot förmodan inte skulle leda till färre fall av ADHD kan samhället kanske leva med bieffekten att få mer hälsosamma barn.

När Folkhatarpartiet Håll Käften tar makten kommer vi slänga in mer idrott i skolan och beslagta bilen för föräldrar som regelmässigt skjutsar sina barn till skola och fritidsaktiviteter på gång- och cykelavstånd. Vidare kommer vi sätta åldersgräns 18 år alternativt totalförbjuda segways, hoverboards och eldrivna skateboards.

Skämt åsido. Vi måste sluta lägga all kraft på att bekämpa symptom (eller bara prata om fenomen i största allmänhet) och istället gå till botten med problemen som orsakar dem.

Vad gör du vid ett rån?

För elva år sedan bestämde jag mig en lördagskväll för att gå på en illegal pokerklubb i centrala Stockholm. Om det är kriminellt att erkänna det så var jag inte medlem i klubben, hade inte besökt den många gånger tidigare och trivdes inte väldigt bra där. Det skulle hur som helst spelas en Texas no limit-turnering med inköp på en femhundring och plats för 80 deltagare, men som (har jag hört) sällan eller aldrig blev fulltecknad.

För att komma in krävdes portkod, det fanns kameraövervakning och de som spelade där hade sällan några jättepengar på sig eftersom det spelades för ganska små summor. Jag var med andra ord inte särskilt orolig för säkerheten, men den här kvällen bar det sig inte bättre än att klubben blev rånad av maskerade män med kniv och pistol (eller någon slags attrapp).

Jag kom dock aldrig iväg till klubben. Det var någon vecka innan jul, jag hade jobbat rätt mycket och kände mig lite sliten. Så det fick vara, men jag har ganska ofta i tanken kommit tillbaka till den där kvällen och funderat över vad som hänt om jag varit där. Jag skulle ha varit nykter och antagligen inte haft mer pengar med mig än vad turneringen kostade, så förhoppningsvis hade jag snällt lämnat ifrån mig min tomma plånbok och en begagnad mobil, visat upp mina klockfria handleder och inte lidit mycket mer skada än en liten knäck på egot.

Men säg att jag hade hunnit vinna pengar eller av någon anledning haft flera tusen med mig dit. Hade jag lämnat över dem då eller chansat på att de inte skulle ha skjutit mig eller tagit sig tid att bråka? Jag vet inte, jag har aldrig blivit rånad.

Jag snackade igenom det här med en kompis som till skillnad från mig gillar att ha kontanter på sig och mycket väl kunde ha haft tiotusen i samma situation. Dem hade han glatt (nåja...) lämnat över till rånare för att inte riskera att råka ännu värre ut. Själv tror jag att jag hade blivit så förbannad på att någon har mage att kräva mig på mina pengar utan någon som helst anledning att jag troligen hade satt mig på tvären vid ett betydligt lägre belopp. Senast jag slogs var på mellanstadiet och troligen förlorade jag, så det är inte så att jag egentligen borde bråka, men mitt är mitt!

Tilläggas ska att jag är ett av Sveriges sämsta rånoffer. I min plånbok har jag sällan mer än 100 kr i kontanter och ett bankkort med i snitt 300 kr. Jag har ingen klocka, inga ringar eller andra smycken, en mobiltelefon rånare troligen inte skulle ta även om jag lämnade över den frivilligt.

Men det skulle jag inte göra. Om jag utan strid vek mig för rånare skulle jag nog bli argare för att jag inte gjorde något än för de eventuella pengar/saker jag skulle bli av med. Är det bara jag som är en tjockhuvad idiot? Hur skulle du reagera om du blev rånad? Har det hänt så att du sitter med något slags facit? I så fall, vad skulle du göra annorlunda nästa gång?

Varför detta hat mot fria själar?

Jag fascineras alltid av hur många som har åsikter om hur andra lever sina liv. Jag tycker i och för sig att man ska kunna ta sig den rätten, men jag förstår inte riktigt engagemanget.

I somras bestämde sig 25-åriga heltidsresenären Evelina för att sluta flyga och hade just liftat och åkt buss till Iran. Folk gick bananas och jag skrev lite om det. Nu senast uppmärksammade jag ett SVT-reportage om unga människor som frivilligt och för egna pengar väljer att gå i tidig pension. När det händer blir det alltid diskussion om hur fel de räknar och hur egoistiska de är.

Mr Money Mustache är en idol för många frivilliga pensionärer och han har givetvis fått flera skopor ovett för sitt sätt att leva, här berättar han om några. Samma dag jag läste den texten såg jag detta:

Jag gissar att Tobias sågar Arne för att han är ”kapitalist”, som betyder att investera egna eller lånade pengar i hopp om avkastning, men som nog i Tobias värld jämställs med styckmördare eller torterare. Vad Arne gjorde var att efter ett intensivt arbetsliv som bl a innefattade vd-posten för Handelsbanken i tio år, valde att gå i pension och segla jorden runt tillsammans med sin fru. Vilket svin va?

Solidaritet, höger vs vänster

En ganska ny trend är crowdfunding av böter. T ex när någon försvarat sina ägodelar genom att sopa till inbrottstjuven och sedan själv döms för misshandel kan privatpersoner som tycker att detta är vansinnigt dra igång en nätinsamling och hjälpas åt med böterna.

Kristdemokraten Sara Skyttedal gjorde en egen insamling innan hon gick till rättegång mot Dagens Nyheter som hon upplevde hade stulit hennes privata bilder och använt i sin nyhetsrapportering, en tvist hon sedan förlorade och tvingades betala tidningens rättegångskostnader.

Ett par andra fall med politisk koppling har fått mig att fundera över hur olika grupper använder detta vapen. Fall 1:

Tandhygienisten Bernt Herlitz noterade att flera av hans patienter som bodde på HVB-hem för minderåriga asylsökande hade visdomständer som visade att de garanterat var över 25 år gamla. Efter att ha pratat med en enhetschef på Migrationsverkschefen slog han larm. Det resulterade i han fick sparken från Folktandvården.

Bernt gick till tingsrätten som gav honom rätt till ett litet skadestånd och några månadslöner, men motparten Region Gotland överklagade till Arbetsdomstolen och vann. Bernt tvingades betala 55000 kr till sin advokat och 425000 kr till Region Gotlands advokat. Dessutom blev han polisanmäld för sekretessbrott.

Fall 2:

Elin Ersson försökte hindra utvisningen av en 26-årig afghan genom att utföra en protestaktion på flygplanet. Jag vet inte om polisen och Migrationsverket ändrade rutterna, men det bar sig inte bättre än att 26-åringen fanns på ett annat plan. Elin lyckades dock hitta en annan afghan på sitt plan, en 52-åring som skulle utvisas efter att ha avtjänat ett straff för grov misshandel av sin hustru och sina döttrar. Och hon lyckades. Både hon och den utvisade mannen fick lämna planet före start.

Nu har dock åklagaren väckt åtal mot Elin. Teoretiskt kan hon få fängelse i sex månader, men en 21-årig ostraffad kvinna lär nog komma undan med böter.

Och nu till insamlingarna. Bernt Herlitz hade efter bara tre dagar fått ihop 630000 kr, mer än han tvingades betala. Elin Ersson hyllades av flera stora mediehus. Så här skrev Malena Ernman på Facebook:

”Elin Ersson är den starkaste människa jag sett på oerhört länge. Hennes civilkurage för att rädda en annan människas liv är enastående.”

Så hur mycket pengar hade hennes insamling inbringat efter tre dagar. Ett par miljoner?

Nej, inte riktigt. Nu är ju de här fallen ganska olika. Bernts insamling fick tveklöst hjälp av många invandringskritiker, men hans agerande var inte uttalat politiskt. Elin är asylaktivist och förstod att hennes aktion troligen skulle sluta i domstol.

Men hur kommer det sig att den grupp Elin tillhör, som nästan tagit patent på ordet solidaritet, inte kan samla ihop mer än ett par hundralappar på samma tid som Bernts supporters drog in över sexhundratusen? Jag tror att det handlar om att vänstern är så vana vid att få sina aktiviteter finansierade av skattepengar att de helt enkelt har glömt hur solidaritet funkar när inte någon annan står för kapitalet.

Margaret Thatcher finns det olika åsikter om, men här tror jag att hon var något på spåren: