”Vem ska bygga vägar?”

Libertarianer som förordar en liten stat eller ingen alls får ständigt frågan ”Vem ska i så fall bygga vägar?”. Ja, tydligen finns det människor som tror att nationalstater funnits längre än det funnits vägar, för annars måste de väl begripa att en skattefinansierad stat inte är en förutsättning för att vägar ska byggas?

Nu är jag varken libertarian eller politiker, men jag kom att tänka på detta när jag såg en notis om ett skidspår i Östersund. När politikerna tyckte att det kostade för mycket att preparera skidspåren i Torvalla gjorde två privatpersoner det. Kommunen säger att proceduren tar sju timmar. För Jonathan och hans kompis tar det 35 minuter.

Så vad händer då? Politiker från alla färger gör en helomvändning. Nu ska de börja hitta nya metoder (som inte tar tolv gånger längre tid än Jonathans?). På sina hemsidor och i sociala medier tävlar nu partierna om vem som var först med att pudla.

Det vettiga sättet vore naturligtvis att fråga Jonathan vad han ska ha för att fortsätta att göra jobbet snabbt och smidigt istället för en kommun som uppenbarligen varken vill eller kan. Jag gissar att det skulle kosta en bråkdel. Självklart bryter det mot någon lag om upphandling. Men så gå ut i media och berätta vad det kostar, så kan ju andra intressenter lägga ett bud för nästa vinter.

Jag motsätter mig inte en stat och kan tycka att det finns fördelar med att medborgarna betalar en slant för att täcka gemensamma kostnader. Men jag är inte socialist, det finns tillfällen då privata initiativ är att föredra. Av en mängd olika skäl, inte bara ekonomiska.

Att Östersunds kommun nu gör helt om och säger sig vilja preparera skidspår för glatta livet beror naturligtvis på att de inser att Jonathan hade kunnat sätta upp en lapp i den lokala Konsumbutiken och bett dem som vill ha spår att swisha en slant. Det hade blivit bättre, billigare och gått snabbare (närmare bestämt 35 minuter istället för sju timmar), och så kan vi ju inte ha det.

Tillåtet betyder inte smart

Jag hittade en artikel i Privata Affärer som fångade mitt intresse.

Det visar sig alltså att lagkravet på amortering påverkar köpbeteendet för mer än hälften av bostadsköparna. Man ska kanske inte ta den här typen av undersökningar på alltför stort allvar. Det framgår inte hur många som var med i enkäten eller exakt hur frågorna löd. Dessutom är det ingen som behöver stå till svars för vad de säger.

Men det är ändå höga siffror, så vi kan ju leka med tanken på att det stämmer att väldigt många bostadskunder påverkas av det lagstadgade amorteringskravet. Är inte det väldigt märkligt? Att räntehöjningar gör köparna tveksamma köper jag. Ingen kan räkna med långsiktig minusränta, men höjningar gör det mer konkret och ger den potentielle låntagaren lägre köpkraft.

Amorteringskravet gör däremot inte köpet en enda krona dyrare. Det handlar bara om att betala den skuld man har. Om det ger köparna kalla fötter undrar man ju om de aldrig har tänkt betala för bostaden. Eller funderar de inte ens på det? Kanske är de samma människor som glatt ”köper” en telefon för 399 kr i månaden under överskådlig tid.

Som hittat!

Jag vill gå ännu längre. Den som tycker att det är ett problem att amortera två procent av ett lån bör låta bli att ta det. Oavsett vad lagen säger – idag och imorgon.

Prehabba ekonomin

Jag ägnar mig åt långdistanslöpning, en ganska monoton träningsform. Huvudet vill alltid mer än kroppen och jag är världssämst på att träna bålstyrka, hälsenor och andra kroppsdelar som kan ta stryk av löpning. Så då skadar jag mig och måste ägna mig åt rehabövningar i väntan på att jag ska kunna springa på som vanligt igen, ända till nästa skada.

Om jag istället ägnade mig åt övningar för att förebygga skador, prehab istället för rehab, skulle det ta mindre tid i anspråk, vara roligare och träningen skulle bli mer effektiv. Jag tränar ju för att må bra, inte för att bryta sönder kroppen.

Det slår mig att samma metod gäller inom privatekonomi. Den som lever på kredit får lägga mer energi för mindre utkomst än den som lever på räntor från sparkapital. Någon gjorde en jämförelse jag gillar, att leva på kredit är som att ro motströms. Varje årtag ger lite mindre energi tillbaka än du lagt in, jämfört med medströmsroddaren som får högre fart med mindre kraft. I bästa fall kan han sitta still i båten och bara reglera riktningen medan strömmen får farkosten att flyta fram.

Det gäller förresten inte bara sparande. Allt med ekonomi går bättre med framförhållning. Deklarations- och bokföringstider nu. Gör man klart så mycket som möjligt innan årsskiftet får man koll på om det är några pengar eller värdepapper som bör flyttas på rätt sida nyåret. Vänta med allt till kvällen innan deadline i maj och du kan få betala ränta på skatteunderskottet.

Om du ringer rörmokaren och ber honom byta en packning när han ändå har vägarna förbi, ”någon gång de närmaste månaderna”, så kommer det bli billigare än om du ringer kl 3 på natten och ber honom komma nu eftersom det är blött på golvet. Ska vi fortsätta med VVS-liknelserna är det bättre att rensa avloppet innan det är tvärstopp.

Alltså: Rensa avloppet och deklarera i tid! Nu ska jag gå och rehabba min höft :-(.

Sparombudsman

”Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle.”

Så står det här uppe som presentation av bloggen och jag har funderat över det där. Varför finns det ingen sparombudsman? Någon som uppmuntrar och hjälper folk att spara istället för att slösa, som ju är det nya normaltillståndet. Jag är inte ute efter ett jobb, jag tänker bara högt.

Faktum är att ordet sparombudsman knappt finns. De flesta internetlänkarna leder till mig. En ledde till Claes Hemberg, då sparekonom på Avanza:

”Jag frågade våra sparare vad de ville kalla mitt jobb. De svarade sparekonom. Sparombudsman fanns också upp till diskussion. Men spararna fick bestämma och sparekonom blev det.”

Bra val, en bank ska inte ha ombudsmän, sådana ska vara kopplade till ett samhälle eller möjligen en ideell förening. Därmed inte sagt att det inte finns sparekonomer som hade funkat i den rollen. Möjligen Hemberg, eller varför inte Günther Mårder som statlig sparombudsman? Fast det bygger ju på att staten skulle se ett egenvärde i sparsamma medborgare och det tror jag inte att Sverige gör.

Sparombudsmän verkar inte heller finnas i andra länder. Ombudsman är ju annars ett ord som av någon märklig lånats ut till engelskan, så det skulle kunna finnas. I Nya Zeeland har det funnits en ”insurance & savings ombudsman”, men det verkade ha varit mer av en konsumentombudsman för försäkringsbranschen.

Kanske kunde någon rik sparivrare, en framtida Aktiestinsen, donera några miljoner till en oberoende stiftelse som får inrätta en Sparombudsman på riktigt, inte en förvirrad bloggare som vädrar sina spartips. Och – om jag inte varit tydlig nog – jag vill inte ha det jobbet.

Fram för mer barnarbete!

Har inte barnarbete fått väldigt dålig klang? Nu menar jag inte femåringar fastkedjade vid symaskiner eller barnkolonier som rensar asbest. Jag pratar om barn som är vuxna om några år och då förväntas jobba åtta timmar om dagen. Fasa in dem!

Från tretton års ålder får svenska barn jobba. Inte riktigt heltid, men nästan. Det tycker jag är chans man ska försöka ta. Sommarjobbar man som trettonåring får man ett hum om ett visst arbete, men också själva konceptet lönearbete, med pendling, matlåda/lunchrestaurang, arbetskamrater osv.

Men börja tidigare! Bara för att barnarbete är förbjudet är det ingen lag som säger att barn måste servas och daltas med. Eget ansvar kan introduceras så fort barn kan prata. Att städa sitt rum och ta ansvar för personlig hygien krävs såklart långt innan tretton. Inte ens jag försökte komma undan genom att hänvisa till Genèvekonventionen eller något annat dumt.

Rätt tidigt kan man koppla krav till veckopengen, men också ge barn möjlighet att dryga ut inkomsten genom att diska/städa/påta. Det är inte kriminellt barnarbete, det är barnuppfostran, något som inte alls är förbjudet även om det ibland uppmärksammas exempel som tyder på det.

Varför tjänar Tesla inga pengar?

Den som är helt ointresserad av ekonomi tror nog att elbilsföretaget Tesla är världens mest framgångsrika bilföretag. Kanske världens rikaste företag alla kategorier. Och så är det ju inte. De visar nästan alltid röda siffror och det är inga små förluster utan kvartalsrapporter på typ 700 miljoner dollar back.

Tesla har i stort sett aldrig gått med vinst ens under ett kvartal. De gjorde det under Q3:an 2018, men för det mesta har det varit brakförlust. Sedan 2010 är den totala förlusten drygt 60 miljarder! Tesla är med andra ord företagens Venezuela.

Det här väcker några frågor hos mig. Hur stora förluster kan en ”succé” ha och ändå kallas succé? Om ett företag inte går med vinst när deras produkter är glödheta i hela världen, som elbilar nu, hur ska de någonsin kunna vända trenden?

Det finns liknande exempel. Varenda människa (ja, inte jag såklart) använder Spotify dagligen. Artisterna är skitsura för att de inte får mer än tramspengar, så då måste det väl gå jättebra för företaget? Nej, det är miljardförluster även där.

Om jag hade drivit ett företag som alla ville vara kund i, men som ändå inte tjänade pengar skulle jag nog ge upp och leta upp en ny affärsidé. Men visst, massiv reklam kan också funka.

Arbetseffektivitet

Vad som räknas eller inte räknas som arbete har jag varit inne på tidigare, och fortfarande inte löst. Är jobb sådant man tjänar pengar på har jag ägnat en del av min fritid i jul och nyår åt bokföring, och jobbat lite med att spela nätpoker. Ni hör ju själva hur dumt det låter.

Det var mycket lättare att räkna arbetstid som anställd. Då jobbade man från att man kom till arbetsplatsen tills att man åkte hem igen. I praktiken är det såklart inte så enkelt, men det är svårt att räkna på. Tidsstudiemän funkar för löpande band, men inte på ett kontor. Även SCB konstaterar att arbetad tid är en ”svårdefinierad variabel”.

De undersökningar som görs innehåller därför mest självrapporterad data. Den här t ex, där 58 procent av svenskarna uppgett att de är effektiva hela dagen, vilket är långt mer än tyskar och britter. Det kan såklart lika gärna betyda att svenskarna ljuger mer eller tror sig vara mer effektiva än de är.

Var tjugonde person uppger ”att de bara anser sig vara produktiva under halva arbetsdagen och sedan ägnar sig åt saker som inte har någon som helst anknytning till deras jobb”. Jag tror att den verkliga andelen som gör privata grejer på jobbet är högre än så, men de flesta lägger nog inte halva arbetsdagen på privat surfande, kaffe och trams.

Problemen som resulterar i att folk slöar bort arbetstid är säkert många.

Hämnd

Många trivs dåligt på sina jobb och skyller det på arbetsgivaren, men istället för att skaffa ett nytt jobb blir de kvar och manifesterar sitt missnöje genom att slösa på sin arbetstid. Det låter stört, men är nog ofta undermedvetet.

Grupptryck

På arbetsplatser med dålig ledning och dålig arbetsmoral får de som vill göra sitt jobb höra att de är inställsamma ögontjänare. Jag fattar inte hur man tänker, men det är mycket som inte jag fattar.

Stela villkor

Jag har haft flera jobb där jag börjat kl 7. Min hjärna funkar inte den tiden på dygnet, även om jag sovit i tolv timmar. Till viss del kunde jag skjuta fram intellektuellt krävande arbetsuppgifter ett par timmar, men ringde telefonen 7.02 kunde jag ju inte svara att jag pga biologiska orsaker inte kunde svara på frågor mitt i jävla natten.

Vidare funkar längre arbetspass bättre för mig. Alla arbetsdagar har en viss startsträcka, så jag skulle bli klart effektivare i en 4x10h-arbetsvecka än någonsin i en 5x8h-vecka.

Som tur är drabbas jag varken av trista arbetstider eller puckade arbetskamrater. Känner jag för att jobba gör jag det, oavsett om det är måndag eller söndag och om klockan är 07 (händer aldrig), 15 eller 01.30. Det uppskattas även av min arbetsgivare, alltså av mig.