Det börjar med en skidresa i
vänkretsen där alla har ”olika storlekar på plånböckerna”,
men sedan drar han slutsatsen att det är bäst att undvika
fattiglappar på hemmaplan med. ”De här människorna har jag inte
lust att bjuda på Alba-tryffel och barolo” för ”de kommer
dessutom bara att bli stressade och uppleva att de hamnar i
skuldläge”.
Dunberg må vara rik, men vilket
fattigt känsloliv han måste ha om allt som betyder något i
umgänget med sina vänner är yta och konsumtion. För om vänskapen
vore djupare än att bräcka varandra varvat med tacksamhetsskuld
vore det väl inte så himla svårt att välja ett resmål alla
vännerna har råd med? Ni behöver inte äta samma rätter eller
dricka samma vin under hela resan om ni har olika budget. Någon gång
kanske Dunberg och andra knösar kan sänka sin standard
på hotell, restauranger eller flygbiljetter.
Sedan tänker jag att han kanske har
rätt? De flesta av mina vänner kommer från ungefär samma bakgrund
som jag. Deras föräldrar var ungefär lika rika som mina föräldrar.
Men nej, jag känner både mångmiljonärer och ”fattiglappar”, och vi har inga större problem att resa ihop eller bjuda varandra på
middag. Ingen av oss har tagit fram miniräknaren efter maten för
att ta reda på om vänskapen är en bra eller dålig affär.
Fotnot: Albatryffel är tydligen en
särskilt exklusiv tryffelsvamp som plockas i Italien, och Barolo ett
italienskt rödtjut som går loss på 279 kr flaskan på
Systembolaget. Att Dunberg i citatet ovan kastar in ett obefogat
bindestreck på den ena högstatusmarkören och skriver den andra med
liten begynnelsebokstav trots egennamn skulle kunna bero på att han
är en obildad tölp, men det är en ren spekulation från min sida.