Politiskt korrekta aktietips

Jag brukar läsa Handelsbankens kundtidning Fokus Placering som kommer ut tio gånger om året. Den är inte jätterolig, men det finns alltid några intressanta artiklar om högt och lågt, mikro och makro och en intervju med någon börs-vd.

Och så har redaktionen en egen aktieportfölj med 15-20 aktier. I varje nummer lyfter man ut ett par aktier och fyller på med ett par nya, med motiveringar. Jag följer inte råden slaviskt, men det är ett av flera ställen jag ibland får upp ett nytt bolag på näthinnan.

Men i senaste numret plockade man bort tre bolag av en helt ny orsak. Inte för att de förväntades gå dåligt (det var man tydlig med) utan för att portföljen skulle ”hållbarhetsanpassas”. Vad innebär då det? Jo, man väljer bort ”kontroversiella sektorer” baserat på ”miljö, mänskliga rättigheter och affärsetik”, så då rök Evolution Gaming (betting), Fortum (fossila bränslen) och Swedish Match (tobak).

Jag har inget emot vare sig miljö, etik eller mänskliga rättigheter, men jag vill inte att Handelsbanken i samarbete med FN och Global Compact tar besluten åt mig. Särskilt fånigt blir det när SHB betonar att man har kvar köprekarna på samtliga tre bolag.

Av de tre aktier som plockades bort ratar jag själv Swedish Match eftersom jag tycker tobak är skit. Man kan argumentera för att det är bättre att konsumera deras snus än andras cigaretter, men med den logiken skulle man kunna handla amfetaminaktier för att produkterna är bättre än att folk skjuter i sig heroin. Andra får tycka annorlunda, det är helt okej. Min poäng är att var och en får sätta sina egna gränser, det ska inte bankerna göra åt oss.

Spenatsoppa

I samband med att jag drog ut en visdomstand i veckan tvingades jag hålla mig till flytande föda. Jag åt filmjölk och nyponsoppa, men tyckte att det var svårare att hitta på mat som inte är söt. Så jag improviserade fram en spenatsoppa innehållandes:

Hackad, fryst spenat
Gul lök
Bladselleri
Chili
Matolja
Buljongtärning
Vatten
Salt & peppar

Ja, kastrullen med det lagade handtaget lever och frodas.

Antal och mängd är som vanligt valfria val, men det framgår väl av bilderna på ett ungefär hur jag gjorde. Lökarna var små, så det är nog att betrakta som en stor. En halv stjälk selleri och tio tärningar spenat à 10-15 gram.

Ner med spenaten i en kastrull, häll på några matskedar matolja och smula ner en buljongtärning. Fräs på det medan du hackar övriga grönsaker.

Eftersom jag inte fick tugga blev det mer finhackat än jag brukar.

Häll ner allt i kastrullen med de nu smälta spenattärningarna.

Häll på vatten. I mitt fall en halvliter, men vill man ha mer soppa kan man ju ta en liter och då dubbla buljongtärningen till två.

Låt alltihop puttra på svag värme i 10-12 minuter medan du kryddar med något du gillar. Själv nöjde jag mig med salt och peppar eftersom både chilin och buljongtärningen också är att anse som kryddor och jag inte vill ha allt för stark mat.

En kokt ägghalva hade nog varit dekorativ för den som äter sånt. Själv äter jag mer med munnen än med ögonen och ger kompositionen fyra skäggbollar av fem möjliga.

Att inte se skogen för alla doftklossar

Fler än jag har väl sett erbjudandet om att köpa en designad ”doftkloss”, som egentligen är en helt vanlig svensk vedklabb av tall, för det facila priset av 199 kr.

Jag övertygad om att just det här är en PR-kupp, men även om den kanske inte går att köpa är jag ändå säker på att det finns köpare som tycker att det är en bra idé att köpa en vedklabb för tvåhundra spänn som ”en given mittpunkt, både för samtalet och i rummet”.

Det kan ses som ett tecken på att folk är så oekonomiska att praktiskt taget allt går att sälja med mördande reklam (folk köper ju för böveln smycken gjorde av älgskit!), men också att många svenskar kommit så långt från vanligt Svenssonliv 2-3 generationer bakåt att det livet ses som exotiskt.

Och vem kan klandra dem? Våra myndigheter försöker ju förbjuda vedeldning och ingenting görs utanför Skansen och liknande institutioner för att visa yngre generationer hur man levde förr.

Eller ens nu. Det är säkert många unga människor som aldrig har eldat med ved, åtminstone inte inomhus. Vet de hur det blir varmt på elementen, hur golvvärme funkar, om systemet är vattenburet eller hur en varmvattenberedare funkar, alltså hur det kommer sig att det finns varmvatten i kranen (eller vatten överhuvudtaget, kan det vara mamma som står på andra sidan väggen och häller Ramlösa i rören)?

Idén med doftklossar är kanske inte så tokig vid närmare eftertanke. Nästan så att jag blir sugen på att plocka torra kvistar i skogen och sälja dem för en femtiolapp styck under namnet ”kulturpinne”.

Krishanteringsekonomi

Det här tycker jag är viktigt. EFN slår ett slag för att kvinnor behöver eget sparkapital, men som Johanna Kull skriver i sin tweet om saken behöver alla människor oavsett kön egna dra-åt-helvete-pengar.

”Nära 1 av 5 uppger att de pga svag ekonomi kan stanna kvar i ett destruktivt förhållande.”

Nästan alla förhållanden spricker. Vartannat äktenskap slutar i skilsmässa, i resten dör den ena. Okej, man kan ju dö samtidigt i en trafikolycka eller så, men de oddsen är inte spelbara. Ändå verkar ungefär 99,3 procent räkna med ”i nöd och lust utan att döden skiljer oss åt” trots att verkligheten snarare visar ”i nöd eller när man har lust”.

Är det bara jag som alltid utgår ifrån katastrofläge? Nu har jag ingen fru som kan skilja sig, men jag räknar med att utsättas för vattenskada, eldsvåda och att allt som kan gå åt helvete också gör det. Jag vet, det är inte en särskilt ljus syn på livet, men å andra sidan blir jag positivt överraskad när kroppen funkar, bilen står kvar och ingen försöker blåsa mig.

Och allvarligt talat, så himla svårt är det ju inte att skaffa en buffert och ta höjd för lite elände. Särskilt inte sånt elände som rent statistiskt kommer att hända. Även om man är helt ointresserad av börsen skulle de flesta varje gång lönen kommer kunna stoppa ett par tusenlappar i en indexfond. Gör det i tio år och du kommer att ha 333000 kr. Inte pengar att bada i, men tillräckligt för att slippa sitta i knäet på någon du hatar.

Behovet av höghastighetståg

Jag har åkt ganska mycket tåg och min främsta kritik är inte att tågen går för långsamt utan att man inte vet när de går, vilket får till följd att man måste ta ett tidigare tåg än man egentligen skulle behöva. Min andra kritik är att det är svårt att jobba på tåget eftersom det bara är sittplatserna i första klass som är anpassade för det, ifall man skulle ha turen att hamna på ett tåg som har fungerande wifi. I andra klass hamnar jag alltid mitt i en barnfamilj som leker krig, oavsett om jag bokat ”tyst kupé” eller inte.

Så när regeringen vill plöja ner 230 miljarder i höghastighetståg undrar jag för vem. Vore det inte bättre att underhålla befintliga tåg, växlar och spår, så att tågen börjar klara befintliga tidtabeller? Tomas Eneroth, regeringens egen transvestit (och infrastrukturminister) tycker att järnvägsunderhållet är ”en ganska stor utmaning”, vilket är myndighetssvenska för ”vi har inte en jävla aning”.

Trots Eneroths lite märkliga klädval tror jag inte att han är en idiot. Han fattar att 230 miljarder (som i vanlig ordning troligtvis hinner bli det dubbla innan det är klart) vore bättre att lägga på tåg vi har nytta av även de närmaste tjugo åren, men han har lovat Miljöpartiet.

Apropå miljö finns uträkningar att det kommer att ta 25-35 år innan miljöpåverkan av höghastighetstågen är nere på noll. Så hur tänker klimatalarmisterna där? Den tiden finns inte eftersom det ju alltid är exakt tio år till klimatkatastrofen.

Med risk för att låta som en bakåtsträvare (det har hänt förut och lär hända igen) skulle jag vilja citera den klarsynta och aningen upprörda kvinna som ringde till Sveriges Radio med uppmaningen: ”Skit i alla de här nymodigheterna. Försök att få det som har varit gammalt att fungera först!”

Vad gör jag med den här ingrediensen?

Jag gillar att fynda mat när det är extrapris. Jag har ganska mycket plats i kyl, frys, sval och förråd, så när fynd dyker upp är jag benägen att köpa ganska mycket.

Men så ska man ju äta upp maten också, annars blir det ingen #sparadkrona. Ett sätt är att frysa. I stort sett all mat går att frysa, på det ena eller andra sättet. En del bör först hackas, mosas eller stekas, men går det att frysa har man köpt sig några månader.

En av mina senaste upptäckter är att citroner kan skivas och frysas. Jag dricker citronvatten som måltidsdryck och köper ibland tre för 10 kr eller en påse på extrapris, och blir alltid lika sur när jag får kasta en möglig citron efter ett par veckor. Istället fryser jag in den färsk och tinar upp när kylen är tom.

Andra matvanor har fler användningsområden. Det gäller bara att komma på vilka och där tar jag hjälp av MyTaste och Ica (enda nyttan jag hittat med Ica). Har man just kommit över några billiga kålhuvuden gäller det att få avkastning och plötsligt har man femtio recept med vitkål: vitkålsstuvning, gratäng, råkostsallad, plättar, surkål, vårrulle...

Svenska hushåll slänger årligen 720000 ton mat. För mig låter siffran så grotesk att jag är tveksam till dess äkthet, men nog tusan slängs det en del. Jag vägrar att först jobba och betala två tredjedelar av inkomsten till staten, sedan handla och betala ytterligare en femtedel i skatt, släpa hem matvarorna, förvara dem några veckor, eventuellt tillaga dem och avslutningsvis kasta bort maten. I mitt hem gäller nolltolerans.

Digitala nomader

Folk i ”FIRE”-svängen (”Financial Independence, Retire Early”) är kanske väl förtrogna med uttrycket digital nomad, men jag ska förklara begreppet för eventuellt ”vanligt fölk”:

En nomad är ju en person eller folkgrupp som inte lever bofast utan flyter runt därhelst det finns mat. Digitala nomader är på ett sätt motsatsen eftersom de är oberoende av plats och försörjer sig mobilt, via internet. Men inte heller de har en fast boende- och arbetsort utan reser runt. Vill ni veta mer och står ut med dubbade röster finns en nysläppt dokumentär i ämnet:

Det är inte utan att den här filmen ger vatten på kvarnen hos dem (och dessa är det gott om) som vill peta hål på glamouren kring det digitala nomadlivet eftersom den handlar mycket om att få ekonomin att gå ihop, oro inför framtiden, pension osv.

En av de medverkande i dokumentären tjänar 800 euro i månaden vid 33 års ålder, har inget eget hem och får plats med alla sina ägodelar i en ryggsäck. För mig vore det helvetet på jorden. Inte för att jag inte längre är 33, jag har alltid velat ha en egen bas. Med det undantaget är det ändå rätt likt mitt liv. Jag gör i stort sett allt jobb via dator, och skulle kunna göra det vartsomhelst där det finns internet. Men inte är jag digital nomad för det, och inte vill jag bli det.

Det finns också digitala nomader som tjänar bra med pengar. Som Colin Wright som rest runt på heltid i tio år, skrivit runt 30 böcker och hållit föredrag om sitt liv. Nätpokerspelare har gjort det ända sedan pokerboomen, och vi som följer börspoddar hör hela tiden någon daytrader rapportera att han den senaste veckan handlat aktier från poolkanten, så bevisligen är det fullt möjligt.

Och möjligare lär det bli. Fler jobb kan göras på distans. Kryptovalutor underlättar digitalt nomadliv. Fortfarande har en stor del av världens arbetsföra inte växt upp med internet, men för varje år kommer fler människor ut på arbetsmarknaden som surfade redan innan de började skolan. Och – ännu viktigare – allt fler chefer ser fördelar, som att slippa tillhandahålla kontorsyta eller att ha kundtjänstmedarbetare som är pigga på nattjobb eftersom det inte är natt där de befinner sig.