Behovet av höghastighetståg

Jag har åkt ganska mycket tåg och min främsta kritik är inte att tågen går för långsamt utan att man inte vet när de går, vilket får till följd att man måste ta ett tidigare tåg än man egentligen skulle behöva. Min andra kritik är att det är svårt att jobba på tåget eftersom det bara är sittplatserna i första klass som är anpassade för det, ifall man skulle ha turen att hamna på ett tåg som har fungerande wifi. I andra klass hamnar jag alltid mitt i en barnfamilj som leker krig, oavsett om jag bokat ”tyst kupé” eller inte.

Så när regeringen vill plöja ner 230 miljarder i höghastighetståg undrar jag för vem. Vore det inte bättre att underhålla befintliga tåg, växlar och spår, så att tågen börjar klara befintliga tidtabeller? Tomas Eneroth, regeringens egen transvestit (och infrastrukturminister) tycker att järnvägsunderhållet är ”en ganska stor utmaning”, vilket är myndighetssvenska för ”vi har inte en jävla aning”.

Trots Eneroths lite märkliga klädval tror jag inte att han är en idiot. Han fattar att 230 miljarder (som i vanlig ordning troligtvis hinner bli det dubbla innan det är klart) vore bättre att lägga på tåg vi har nytta av även de närmaste tjugo åren, men han har lovat Miljöpartiet.

Apropå miljö finns uträkningar att det kommer att ta 25-35 år innan miljöpåverkan av höghastighetstågen är nere på noll. Så hur tänker klimatalarmisterna där? Den tiden finns inte eftersom det ju alltid är exakt tio år till klimatkatastrofen.

Med risk för att låta som en bakåtsträvare (det har hänt förut och lär hända igen) skulle jag vilja citera den klarsynta och aningen upprörda kvinna som ringde till Sveriges Radio med uppmaningen: ”Skit i alla de här nymodigheterna. Försök att få det som har varit gammalt att fungera först!”