Billigaste löparskorna någonsin

Jag brukar köpa löparskor i engelska nätbutiker. Det kan bli knepigt med storlekar, men det finns tabeller som jämför storleken på olika modeller och det går också att mejla tillverkaren. Någon gång har jag hamnat lite fel, men aldrig så illa att jag behövt skicka tillbaka skorna. Enda gången det hände slet skorna för hårt på mina knän, och det vet man inte bara genom att sätta dem på sig innan köpet.

För det är nästa invändning, från människor som jobbar i fysiska butiker, att hos dem får man provspringa med skorna på löpband. Jag har köpt skor på det sättet också, men fem minuter löpband säger ändå ingenting om hur skorna känns på en flera timmar lång asfaltsrunda när fötterna svällt några millimeter och benen är trötta.

Kjell Erik Ståhl – trött legend

Den enda säkerställda skillnaden mellan nät- och fysiska butiker är priset. På Löplabbet kostar herrmodellerna just nu 769-2949 kr. De flesta ligger på 1200-1600. På nätet har jag aldrig betalt över 800 kr. Brexit har pressat ner pundet och gjort det ännu billigare, men jag misstänker att det kommer ändra sig.

Jag väljer gärna förra (eller förrförra) årets modell. En löparsko blir inte ett dugg sämre av att det kommit en ny färg. Tvärtom har jag flera exempel på skor där konsensus är att andra generationen är sämre än första, eller femte sämre än fjärde.

Men man kan ju inte välja bara på pris. En sko ska ha rätt dämpning och vikt. Många löpare fastnar för ett eller två märken för att de ”känns” rätt. När jag köper skor jämför jag pris och vikt, räknar om vikten till min egen storlek så att jag kan jämföra med den nuvarande skoparken, läser recensioner och frågar ibland löpare jag känner om skons egenskaper.

Dessa skor tog mig genom två maror – sörjer dem än.

Nu har jag garanterat tröttat ut åtminstone alla läsare som inte springer, så jag ska snabbspola. Vid senaste skoköpet tänkte jag som vanligt börja med att skumma av nätet för att hitta 20-25 modeller att jämföra. Jag började med att filtrera skorna på första sajten och sorterade dem därefter efter pris, billigast först.

Då hittar jag en sko med drygt 80 procents rabatt! Anledningen förutom att den var lite äldre var att den bara fanns i en hopplös storlek – min hopplösa storlek (ja, jag har båtfötter). Vikten och dämpningen var den rätta för mitt syfte (långpass). Såg ett par längre recensioner som lät väldigt positiva och tänkte att hur fel kan det bli?

Så istället för de vanliga tio timmarnas jämförelser slog jag till på en sko efter tjugo minuter. Trots att SEB gav mig växelkursen från Helvetet landade skorna inklusive frakt på 408 kr. Passade perfekt och efter några mils användning är jag fortfarande helnöjd.

Nu ska vi ha kul ihop i 150 mil!

Gamlingar med cab

I Sverige är det trevligt att åka cab när det är riktigt varmt ute, alltså ungefär tre dagar om året. Men det är aldrig nödvändigt. Jag har inte ens AC, men kan lika gärna veva ner rutan (japp, jag vevar).

I sommar har jag slagits av mängden cabbar på gatorna. Vi får väl se om statistiken backar upp bilden, men det känns som att framförallt mängden gråhåriga cabförare har ökat dramatiskt. Har varenda pensionärsgubbe köpt cab? Är de inte rädda för lågkonjunktur? Har de verkligen sparat ihop kapital till dessa leksaker? Jag menar inte att leksakerna inte är fullt funktionsdugliga, men eftersom jag nästan aldrig ser cabbar i snöslasket tror jag att de flesta cabköpare köpt dessa bilar vid sidan av ordinarie bruksbil – som en leksak, alltså.

Och utbudet finns där. Vartenda struntmärke gör en taklös variant av sina bilmodeller. Vem tusan köper en Peugeot cab?! Det är ju lika logiskt som att köpa en Ferrari med dragkrok och takräcke. Om jag fick för mig att köpa cab skulle jag åtminstone satsa på något vräkigt.

Nej, jag är verkligen inte bitter. Om någon efter ett långt arbetsliv har skaffat sig möjligheten att köpa en bil för några hundratusen bara för att åka på sightseeing några gånger på sommaren för att därefter ställa in den i garaget i nio månader är jag den förste att applådera beslutet att realisera drömmen.

Om de verkligen vill och om de verkligen har råd, alltså. Själv ser jag inte alls tjusningen, men det är ju fint att folk är olika.

Panta sparkistan...

Nordea är förvånade över hushållens låga sparande:

(Klicka på artikeln, så blir den större.)

Själv är jag mest förvånad över att Nordea är förvånade. Eller ja, det beror kanske i sin tur på att SCB:s siffror varit uppåt väggarna, men att folk inte har någon buffert är ju ingen nyhet. För flera år sedan uppmärksammade jag att var fjärde svensk inte skulle fixa en oförutsedd utgift på 15000 kr, vilket i mina ögon betyder att man saknar buffert, och saknar man buffert kan man ju knappast ha ett sparande.

”Enligt SCB:s nuvarande siffror har hushållens egna finansiella sparande – alltså sparande på sparkonto, aktier och fonder – legat på runt 5 procent av hushållens inkomster de senaste åren. Men den siffran tror alltså Nordea är missvisande. Banken tror i stället att sparandet i dag är runt hälften så högt och att det tidigare varit nära noll.”

Så runt 2,5 procents sparande alltså. Och det är snittet! Många av oss med koll har betydligt högre sparande. Det innebär att väldigt många hushåll ligger lägre än så. Om de ens finns med i tabellen. Vi känner väl alla till (alla utom SCB och Nordea?) människor som har tomt på kontot strax innan den 25:e varenda månad.

Det personliga ansvaret för detta är stort, men samtidigt basunerar politikerna ut att staten kommer att ta hand om oss vid behov, att beredskapen är god, och för att ytterligare påverka oss i fel riktning beskattar de sparande och subventionerar lån. Fler än Nordea kommer att bli förvånade inom kort.

Har du bästa bredbandet? – sponsrat av Bredbandsval.se

Förutom det ökade utbudet är det bästa med internet att det ger oss konsumenter chansen att enkelt jämföra varor och tjänster. Nu ännu enklare, när det finns särskilda jämförelsesajter för elabonnemang, försäkringar och annat.

En sån tjänst jag nyligen blev uppmärksammad på är Bredbandsval.se. Jag tror att ni anar vad den gör – jämför bredband. Allt man behöver göra är att mata in en adress, så får man reda på vad som finns att välja på, både mobilt och fast bredband. Filtrera på den lägsta tänkbara hastighet du kan tänka dig och sortera på pris, bindningstid eller något annat.

Jag ser främst två användningsområden. Det uppenbara är att vi snåljåpar (och andra sparsamma) med jämna mellanrum kan kolla om det finns något klart bättre eller mer prisvärt alternativ än det vi har. Men kanske ännu viktigare är funktionen när man flyttar. Fastighetsmäklare redovisar sällan på ett bra sätt hur det ligger till med bredband, trots att det för många är ett av de viktigaste kriterierna vid val av bostad.

Nu kan man slå in adressen innan man slösar tid på att gå på visning, så vet man vilka leverantörer som finns, vilka hastigheter som erbjuds och till vilket pris. Är det en bostad du verkligen vill ha kan du såklart kontakta bostadsrättsföreningen och/eller de stora internetleverantörerna för att höra om utbyggnad är på gång, men det vore ju ett heltidsjobb för den som går på flera visningar i veckan, och då kan Bredbandsval.se ge dig en bra hjälp på vägen.

Har du ett stort intresse av teknik och internet (eller i likhet med mig har kunskapsluckor som riskerar att framställa dig som en idiot i sociala sammanhang) kan du dessutom kolla in företagets blogg och hålla koll på nyheter inom bredband, fiber, wifi, kabel-tv mm.

Den som följt min blogg vet att jag inte är någon tekniknörd, men jag är väldigt beroende av ett stabilt internet och här hittade jag snabbt flera intressanta artiklar. Och gör jag det finns det nog något för alla.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Bredbandsval i Sverige AB, men åsikterna är mina.

”Lägg ut!”

Kvällstidningarna älskar topplistor av den här typen:

Det här är bara en variant. Nästa gång är det ”Rikast i din kommun!” eller ”Kvinnorna som tjänar mest”. Det krävs bara några slagningar och bilder. Sedan har artikeln skrivit sig själv. Särskilt populärt när det är nyhetstorka.

Det är skitjournalistik och jag tycker inte ens att den här information ska gå att få fram. Det finns bra grejer med offentlighetsprincipen, men varför ska man få fram all info om en människa bara man har personnumret? Vad tillför det samhället eller oss som individer att veta vilken tonåring som ärvt mest pengar?

Men det säger också något om hur journalister – och i förlängningen läsarna – ser på detta. Människor med hög lön eller stor förmögenhet – häng ut dem bara! Det finns säkert människor i dessa grupper som utnyttjat sina medmänniskor eller trampat över lik, men knappast alla så vad är deras brott? Och nej, i konsekvensens namn vill jag inte se det här löpet heller.

En låda med pengar

Ibland när jag pratar med kompisar kan jag uttrycka att ”om man lägger alla pengar i en liten låda” som en beskrivning av en realiserad privatekonomi, utan lån och utan ägodelar, alltså det som skulle bli kvar om man sålde allt, löste eventuella lån och och la resten i en låda.

Men jag skulle aldrig göra det! Trots att jag gillar kontanter tycker jag inte att pengar ska vara i en låda. Definitivt inte i en skokartong i hemmet, men just så valde en man i Oregon att förvara sitt livs besparingar. Och dårskapen slutar inte där, för sedan råkade han slänga sin skokartong med pengar i återvinningen.

Jag är inte så hjärtlös att jag inte kan glädjas åt att pengarna hittades och att han fick tillbaka dem, men det väcker ändå den eviga frågan ”Hur in i helvete jävla korkad får en människa bli?!”

Jag gillar annars skokartonger. De är hållbara, tåliga och praktiska. När jag säljer secondhand-grejer packar jag gärna i skokartonger. Därför håller jag hårt i mina egna skokartonger och varje gång jag ser en skokartong i soprummet eller i tidningsåtervinningen (ja, en del tycks tro att skokartonger är gjorda av tidningspapper, apropå frågan ovan) får den följa med hem till mig. Tyvärr har jag inte hittat några pengar i dem än, men skam den som ger sig.

Nu då...?

Betalar vi inte nog med fordonsskatt?

Såg en nyhet som fick mig att fundera. Lulebon Kjell Eriksson har ledsnat på att en väg i hans närområde, hastighetsbegränsad till 70 km/h, knappt går att köra 20-30 på. Trafikverket svarar att det ser likadant ut i hela landet, medel saknas och vissa vägar kommer bli ännu sämre.

Lite tjälskott...

Fordonsskatt har tagits ut sedan 1922. Sveriges bilägare betalar totalt 19,8 miljarder per år i fordonsskatt, vägavgift, trängselskatt och skatt på trafikförsäkringspremier. Men det ska täcka allt mer. Inte bara bilvägar utan också gång- och cykelvägar, men också järnvägar. 90 procent av Sveriges persontransporter sker med vägtrafik, men trots det går nästan lika mycket av Trafikverkets underhållsbudget till järnvägen.

”Ser ni pengarna?”

Jag motsätter mig inte underhåll av järnvägar. Nästan varje gång jag åker tåg (eller öppnar en tidning) märks att även det underhållet är eftersatt. Så vart tar pengarna vägen? Är det byggbolagens asfaltsoligopol som sväljer våra skattepengar? Eller för många administratörer och myndighetschefer? Jämställdhetsintegrering i vägprojekt gissar jag också gör väldigt lite för att Kjell ska kunna köra 70 på sin 70-väg.