”Sparken”

Kalmars landshövding Thomas Carlzon sparkas, enligt Text-TV, men det är långt ifrån den enda märkliga formuleringen i denna soppa. Han får nämligen inte sparken utan ”anställs” på den så kallade ”elefantkyrkogården”, en plats på Regeringskansliet där man sätter avdankade myndighetspersoner som ingen behöver och som självklart inte skulle ha en chans att skaffa ett riktigt jobb på en öppen arbetsmarknad.

Det som hänt är att han betalat serveringspersonal svart. ”Skatteslarv” heter det på regimmediesvenska. Om du eller jag hade gjort detsamma skulle det ha hetat fusk eller skattebrott och dömts därefter, men nu är det ”slarv”. Inte kan en landshövding behöva följa lagen, ge grabben ett nytt jobb och så vänder vi blad.

Den som ger honom det nya ”jobbet” är civiliminister Ardalan Shekarabi, inte heller han känd för att ta så där stenhårt på lagar och regler. Ni kanske minns det här, det här eller något annat klavertramp. Carlzons företrädare på landshövdingsposten, Stefan Carlsson, fick förresten gå efter att ha ringt ”sexsamtal” för 16000 skattekronor. Så här löd ”domen” den gången:

”Stefan Carlsson kommer efter sin sjukskrivning att stå till regeringens förfogande och få andra arbetsuppgifter.”

Alla är lika inför lagen, men en del är mer lika än andra.

Att svara på e-post

Jag vet inte hur ofta jag mejlar ett företag (eller för den delen privatpersoner, men de har i mitt tycke ett friare val i hur de ska bete sig) som bara skiter i att svara. Senare kanske jag ringer och berättar mitt ärende och får höra ”Ja, jag såg det”, så mejlet kom fram. De bara sket i det.

Och hur ofta skriver inte svenska ”kändisar” (inte sällan politiker) på Twitter att de inte kan förväntas svara alla som frågar dem om något. Det är alltså inte världsstjärnor utan mer ”relativt-okänd-riksdagsman-i-trafikutskottet”. Att ens kalla dem kändisar är att dra det långt, men själva menar de sig vara så upptagna att de helt enkelt måste göra sig ännu mindre tillgängliga. Skriver man något och får respons väljer man att ignorera. Inte en gång utan nästan jämt.

"Jag har tappat mitt lösenord!"

Serietecknaren Scott Adams, Dilberts skapare, publicerade sin e-post-adress i Dilbert-stripparna och svarade i alla fall under många år personligen på alla meddelanden. Kanske gör han det fortfarande. Hinner han hinner rimligtvis både kommunsekreterare och administratören på Nisses Företag AB.

Jag mejlade till producenten för The Minimalists podcast som jag nämnt tidigare i den här bloggen. Jag hade en teknisk fråga om deras RSS-flöde och såg ingen annan råd. Enligt hemsidan har podden haft över 50 miljoner nedladdningar och hans mejladress nämns i varje avsnitt, så jag skulle bli förvånad om det inte plingar några hundra gånger om dagen i hans dator med brev från okända människor. Han svarade mig efter ett par timmar.

Vad vill jag då med detta – gnälla för att jag blivit ignorerad? Kanske, men främst vill jag vända det till något positivt. Jag och alla andra som stör sig på detta (och hittills har jag inte träffat någon som inte gör det) borde ställa krav. När mejl lämnas obesvarade – skicka dem igen med en fundering om de haft mejlproblem eftersom de inte svarat inom rimlig tid. Vänta ett dygn och skicka därefter en kopia till en chef, ju högre desto bättre. Är det privata företag – undvik dem. Anlita sådana som svarar!

Kommunala tjänstemän kan vi tyvärr inte välja bort, så där får vi jaga. Politiker kan vi åtminstone teoretiskt välja bort, men innan dess kan vi vara tydliga med att vi inte nöjer oss. Jag menar inte att varje enskild politiker ska behöva svara på frågor från just mig varenda dag, men vi betalar ändå deras lön. Det är inte för mycket begärt att de förklarar sina beslut.

Nästa miljötrend?

Flygskam i all ära, men hur mycket påverkar det egentligen miljön att man tar upp en stol i ett flygplan (som med all sannolikhet ändå kommer att åka) på semestern eller en enstaka tjänsteresa? Världens ledare ses som miljömarodörer nästan oavsett vad de gör. Brasiliens president Jair Bolsonaro pekas ut som Satan själv (trots att han lustigt nog har mellannamnet Messias) för att det brinner i Amazonas regnskogar. Att det pga torka och svedjebruk gör det varje år och att det brunnit mer tidigare år spelar ingen roll.

Ett foto från 1980-talet, men ändamålet helgar medlen?

Hur många klimataktivister har dragit ner på sin egen konsumtion? Köper de alla sina kläder på secondhand och byter mobil max vart femte år? På våra breddgrader vore kanske ett mindre boende den allra bästa åtgärden för miljön, men jag har inte i hela mitt liv hört någon flytta till en mindre bostad av miljöskäl. Är inte det himla konstigt?

Om alla drog ner på sitt boende med en enda kvadratmeter per person skulle vi spara in tio miljoner kvadratmeter bara i Sverige. 10.000.000 kvm som både skulle slippa byggas, underhållas och värmas upp.

Ifall de som ”strejkar” för klimatet menade allvar och inte bara samlade godhetspoäng borde det poppa upp butiker specialiserade på smarta förvaringslösningar och hela byar av ekologiska friggebodar med vasstak och solceller. Men det är klart, det är ju alltid lättare att peka på andra än att göra något själv.

Reklamimmunitet

Alla påverkas av reklam, sägs det. Säkert är det så, men jag tror att jag påverkas mindre än de flesta. Först och främst genom att jag inte utsätter mig för smittorisken. Jag har adblock i datorn, jag åker inte kollektivt och den enda billboardtavla jag ser någorlunda regelbundet är Pingstkyrkans och deras argument biter inte på mig.

Vidare ser jag inte på tv. När Global Gaming var i ropet pratades det om att de gjorde fruktansvärt mycket tv-reklam för Ninja Casino. Själv blev jag tvungen att youtuba Ninjas reklamfilmer för att ens få se dem.

Jag lyssnar inte på reklamradio. Knappt reklamfri heller. Bara poddar och eftersom alla ekonomipoddar marknadsför samma tre företag hela tiden kommer det inte in så mycket reklam den vägen heller. Och så har jag lärt mig hur många sekunder jag ska spola för att slippa höra lovsången till passformen i ett par kalsonger.

Min teori är att vi som inte ständigt dränks i reklam också tittar mer kritiskt på den reklam vi utsätts för. ”22 procent högre diskkraft enligt oberoende tester”?! Jag hatar inte reklam. Jag fattar att den behövs för att företag ska överleva och för att nya produkter ska lanseras. Men det betyder inte att jag har lust att utsättas för det ständiga bruset.

Marknaden har rätt

När en besiktningsman säger att din styrled glappar, så gör den det. Även om den är helt ny och du bytt den på parkeringen utanför tre minuter tidigare är den glapp ifall besiktningsmannen tycker det. För i det fallet är han facit. Lite som ”domarjäveln” som dömer en offside ingen annan på planen, eller i publiken, uppfattat (oj, en sportbollsreferens, jag är förvånad själv).

Över till börsen. Jag är säkert lika skyldig som andra, men jag börjar tröttna på att varje gång börsen eller enskilda aktier går åt ”fel” håll går människor ut och menar att marknaden har fel, den har inte fattat. Men en fri marknad har aldrig fel, den är facit. Man kan med fog hävda att den agerar kortsiktigt eller är omoralisk, men går det upp är det rätt och går det ner är det också rätt.

För det går inte att säga att marknaden värderar en aktie för lågt, för marknaden ger ett korrekt marknadsvärde. Det är liksom det marknaden gör, och det är bara att hacka i sig. Aktiekursen är inte ett matematiskt korrekt värde på ett företag, det handlar om uppskattade framtidsutsikter. Det här vet vi allihop, men det är lätt att leta syndabockar när verkligheten inte går vår väg.

Så vad säger ni, kan vi inte enas om att inte dra igång Twitterstormar eller härja på annat vis nästa gång marknaden gör en annan bedömning än oss? Hell no! Jag tänker i alla fall inte börja ta på mig en massa fel själv. Jesus dog ju för att ta hand om den grejen.

Moment 22

När en människa dött kommer de anhöriga inte åt personens bankkonton ens med bankdosa. Normalregeln är att insättningar funkar som vanligt medan kontona är frysta för uttag. Men vad händer med en räkning som den avlidna lagt in för betalning med överföringsdatum efter dödsdagen? Det fick jag ”nöjet” att försöka ta reda på häromdagen.

Det kom nämligen en papperskopia på en räkning som mejlats tidigare. Skillnaden var 25 kr i fakturaavgift. Så jag ringde företaget, berättade att min mamma dött och att jag nu ville vet om räkningen var betald eller om banken stoppat betalningen. Samtalet med kundtjänsten (KT) gick ungefär så här:

Jag: ”Har hennes betalning stoppats så att jag ska betala den här pappersutgåvan?”
KT: ”Sekretessen gör att jag inte får säga det nu när du berättat att hon är död.”
Jag: ”Så hur gör jag?”
KT: ”Vi behöver en ifylld fullmakt och en godkänd bouppteckning innan jag ens får säga att hon var kund här.”
Jag: ”Men om hon är kund, kan du inte skicka ett brev till henne och berätta om räkningen med det här fakturanumret är betald? Det kan ju inte bryta mot sekretessen?”
KT: ”Nej, det går inte. Men du kan betala räkningen och skulle det bli dubbelbetalt kommer det en utbetalning.”
Jag: ”Om det kommer en utbetalning till min mammas dödsbo kommer jag behöva två heldagar hos banken och en decimeterhög lunta med blanketter för att få dem att betala ut eller sätta in de pengarna. Men om jag struntar i att betala och räkningen visar sig obetald, skickar ni ut en påminnelse då?”
KT: ”Ja.”
Jag: ”Till er kund som ni nu vet är död?”
KT: ”Ja...”
Jag: ”Men ni kan inte skicka ett brev till samma kund nu där ni berättar ifall ni redan fått betalt?”

Vi loopade detta dilemma under tio minuter och det blev bara mer och mer absurt. Till slut lyckades jag i alla fall få det besked jag behövde, den var betald, men innan dess hann jag tänka både en och tre gånger på den här sketchen:

”Bättre för alla”?

Jag såg en Twitterkonversation jag tycker är värd att uppmärksamma.

Notera att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson inte ser skattepengar som skattebetalarens utan som statens och när hon får följdfrågan ifall beskattade pengar på ett privatkonto ska ses som något bra eller som ett olycksfall i det politiska arbetet verkar hon först inte ens förstå frågeställningen. Hennes partiledare har i och för sig varit tydlig med att privat ägande bör avskaffas på sikt.

Så det som förvånar mig mest är kanske Gunnarssons fullständiga tro på att en krona i privat ägande är av ondo medan kronan automatiskt blir god så fort den tagits av staten. Då skapar den jämlikhet och rättvisa på något magiskt, ännu inte bevisat sätt, och ”gör livet bättre för alla” (också för rånoffret?).

Vad ska vi har för drivkraft att tjäna mer pengar om de ändå ska ryckas ifrån oss? Svenskar är givmilda. Vi skänker mer pengar än de flesta till forskning och vid naturkatastrofer i andra länder, men i första hand är vi (som alla människor i hela världen) givmilda gentemot familj och vänner.

Den stora skillnaden mellan riktig, privat givmildhet och ”solidaritet under galgen” i form av skatt är just att vi väljer den första. Vi väljer till vem vi ska ge och kan själva bedöma ifall vi tror att våra pengar kommer att göra nytta.

Hanna Gunnarsson har fått sin inkomst från politik (och därmed skattepengar) under hela sitt vuxna liv, först på kommunnivå, sedan i riksdagen. Det är lätt att vara generös med andras pengar, särskilt när man själv finns på lönelistan.