Skillnad på spar och spar

Pensions- och Trumphatarpodden som trots innehållet fortfarande går under namnet Sparpodden tog i veckan strid mot pensionsbolaget Alecta efter att deras vd Magnus Billing skrivit en debattartikel med rubriken ”Stora aktörer förvrider fakta om pensionerna”.

Jag brukar inte ge mig in i pensionsdebatten, men här har jag några kommentarer. Jag är helt med på att Nordnet vill införa en ny sparform de kallar pensionssparkonto. Ingenting för mig, men om jag jobbat jag på Nordnet hade jag säkert föreslagit något liknande, det är ju det deras uppgift.

Men måste debatten vara så himla svartvit? I Sparpodden sägs bl a:

”Om man som ung idag tycker att 'nej, men jag kommer nöja mig med 50 procent av min lön i pension, jag behöver inte ha så mycket mer'... Då så, då behöver vi inte prata om det här. Jag tror att det är många som vill känna att man har en bra levnadsstandard även som äldre.”

”Vill du ha 53 procent av slutlönen – fine, du behöver inte spara.”

Kan vi sluta låtsas som att enda sättet att få ”en bra levnadsstandard även som äldre” är att öronmärka pengar i ett pensionssparande? Nordnet tycker att Billings debattartikel menar att unga inte klarar av att ta rationella beslut, ”Låt staten och Alecta ta hand om det”. Jag håller till viss del med om det, men genom att låtsas som att pensionspengar måste öronmärkas i ett framtida PSK för att inte brännas tidigare ger de honom rätt.

Jag skulle inte drömma om att spara specifikt till pension. Kanske klarar majoriteten inte av att spara pengar utan att låsa dem på ena eller andra sättet, men det lär inte bli fler som kan ta ansvar för sina egna pengar om varken staten eller marknadens aktörer erkänner att det ens går.

Obligatoriska avgifter

”Det är inte de stora inkomsterna som gör en rik utan de små utgifterna”, sägs det. Små utgifter stör mig, särskilt när de är designade för att glida under radarn. Det bästa sättet för det är att kalla dem ”obligatoriska” får då kommer man ändå inte undan dem och kan lika gärna betala.

Nu kan man t ex ofta välja om man vill ha en faktura på papper och drabbas då av en fakturaavgift. Det må så vara, standardbeloppet 25 kr är nog rimligt. Men fakturaavgift fanns långt innan internet och hemdatorer. En vara/tjänst kostade 500 kr, men slutsumman blev 525 kr inkl fakturaavgift. Och när alla fick pappersfaktura och avgift är jag inte alls säker på att det var självkostnadspris.

Körkort är ett eldorado för obligatoriska avgifter. Man kan inte gå till konkurrenten, så det är bara att hosta upp. Halkkörning, teoriprov, tillverkningskostnad... Det mesta skulle gå att banka ihop till en enda avgift, men istället delar man upp den i en massa små, obligatoriska avgifter. Bara att betala det med.

Häromdagen fick jag en annan, mer otippad men likväl obligatorisk avgift: balsamering av min mor. När en människa dör balsameras kroppen ”enligt fastställd rutin i Stockholms läns landsting” om det går för lång tid mellan dödsfall och begravning. Men kan inte den långa ledtiden i vissa fall bero på de anhöriga? Nej. I detta fall skedde balsameringen på dödsdagen, eftersom bårhuset vet att kyrkans köer i 100 procent av fallen resulterar i att ledtiden går över tidsgränsen.

Åtminstone för kristna. Islamiska begravningar ska enligt muslimska seder helst ske inom 36 timmar. Det klarar inte svenska myndigheter, men jag är rätt säker på att de fixar balsameringsgränsen som ligger på tio dagar. Och – om detta inte redan är övertydligt – detta är inte kritik från mig mot vare sig islam eller muslimer.

Enligt Obduktionslagen (det här är Sverige, vi har lagar för allt) kan de anhöriga begära balsamering, men åt andra hållet finns inga regler. Jag är lite sugen på att bestrida avgiften, bara för att. Jag låter ändå bli, av två skäl: chansen att få rätt är lika med noll och jag har inte tid eller energi att slåss mot den här väderkvarnen just den här gången.

Tanterna demonstrerar

Ett gäng pensionärer som kallar sig Tantpatrullen kräver högre pensioner, men inte för alla. Så här säger konstnären Bitte Alling-Ode:

”De som har tjänat på fonder och företagande ska inte behöva pension, lägg de pengarna i stället på dem som behöver.”

Så det handlar alltså inte om att människor tjänat pengar, det handlar om hur pengarna tjänats. Den som fått dem genom skattefinansierade konstprojekt ska ha högre pension, men den som investerat i svenskt näringsliv eller skapat arbetstillfällen som företagare kan gott vara utan.

Stolt förebild.

Eftersom det är SVT som intervjuar ställs inga följdfrågor på det (eller något annat). Det är synd för jag vill verkligen veta vad det är som är så hemskt med att skapa arbetstillfällen och att betala in höga skatter till det allmänna. Jag talar inte i egen sak här för jag gör varken det ena eller det andra trots att jag är företagare.

På sin hemsida gnäller tanterna över det mesta. Män, såklart, oss är det väl snart skottpengar på. Och att det krävs så mycket arbete för att få pension: ”Om du är född på 80-talet behöver du arbeta tills du är 70 år för att få ut 55% av din lön i pension.”

Så hur ska det bli ändring på detta då? Genom att håna människor som sparar pengar i fonder. Genom att ge människor som skapar arbete och välstånd ytterligare incitament att lämna landet. Bra där, på det sättet kommer landet säkert att blomstra. Eller inte.

Hade blivit billigare med limo

En advokat får stående ovationer när hon kommer till himlen.
”Grattis!” säger Sankte Per. ”Det här är första gången vi fått upp en människa som är 150 år.”
”Nej, jag är 87”, svarar advokaten.
”Jaha, vi utgick från fakturerade timmar.”

Det där är en rolig historia, men inte utan verklighetsbakgrund. Många är de advokater som konfronterats med fingrarna i syltburken eftersom det verkar vara praxis att lägga till extra timmar på ett fall för att täcka upp för upplevd låg ersättning eller eventuella obetalda omkostnader.

Tidsspillan är en juridisk term där advokater slänger in lite av varje. När de fastnar i en bilkö, väntar i telefon eller liknande. Alltså det vi andra kallar livet och ”betalar” alldeles själva. Ibland kommer det upp till diskussion, men oftast får de sin vilja fram.

Men nu ska jag ta ett riktigt absurt exempel. Ett målsägandebiträde bestämde sig för att gå från kontoret till åklagarmyndigheten. Nyttigt, miljövänligt och trevligt initiativ om det inte hade varit för att promenaden kostade samhället 633 kr i ”tidsspillan”.

Nu ska Högsta Domstolen (till en kostnad av hundratusentals kronor?) pröva om advokaten borde ha valt något av alla ”för staten mindre kostsamma alternativ”, som taxi. Eller vad sägs om telefon? Ska det kosta flera hundra varje gång en advokat reser sig ur stolen tycker jag inte att de ska lämna kontoret för annat än rättegångar. Eller när de får sparken.

Bäst före ”bäst före”?

Jag har ärvt en del mat och andra hushållsvaror på sistone. En del har hängt med ett tag. T ex fick jag hem en flaska vinäger som gick ut 2012. Jag vet inte hur den skiljer sig mot färsk vinäger, men jag tycker att den funkar.

Jag tog en huvudvärkstablett i veckan som var utskriven på min pappa. Han dog 2005 (varken av huvudvärk eller av att äta gammal medicin), så om datumet fortfarande gått att läsa hade jag nog konstaterat att den gått ut. Huvudvärken gick ändå över.

Men en del fick åka, som en flaska stelnad chilisås. En kartong buljongtärningar från tidigt 2000-tal fick också gå i soporna. Konsistensen var någonstans mellan marmor och granit. Och även om jag inte köpt in matvarorna stör det mig när jag behöver slänga mat. Den är ändå köpt för skattepengar, hemsläpad från affären och efteråt får man göra ren burken och släpa den till återvinningen. Varje gång jag hör siffror på hur mycket mat som slängs blir jag mållös.

I nästa liv ska jag bli göteborgare.

Det här kastandet jag ägnat mig åt väcker ändå frågan hur man kommer fram till vilket bäst-före-datum man ska sätta och varför. Jag menar, vad tänker de ska hända om man går över tiden, blir vitmögelosten möglig eller ättikan sur? En del gammal mat är bevisligen oätlig, men det märker man ju. Om varken färg, form eller smak har drabbats är maten okej vad det än står på locket.

Rensa skrivbordet

Kan Jordan Peterson skriva böcker om vikten av att bädda sängen kan jag fylla ett blogginlägg om reflektioner kring administrationsrutiner. Normalt lägger jag inte papper på hög. Jag öppnar posten varje dag, lägger in räkningar för betalning, sätter in i pärmar osv.

Den senaste månaden har jag bara inte hunnit. Det har vräkt in post och mycket av det går inte att städa undan direkt. Tvärtom har jag tjugo papper framme i väntan på svar och 4-5 uppslagna pärmar. Jag har ett stort L-format skrivbord med tre kvadratmeter bordsyta, men nu går det knappt att se vad det har för färg.

Gammal bild, skulle inte drömma om att visa hur det ser ut nu.

Det kan väl vara okej att släppa lite på ordningen när man är stressad, men jag blir inte mindre stressad av det. Tvärtom! Och dessutom trött på mig själv när jag märker att ett stökigt skrivbord leder till att jag blir ännu mer nonchalant. Nu har jag ett oöppnat bankbrev på skrivbordet sedan i torsdags. Okej, jag vet vad det innehåller och att det inte är akut, men jag brukar öppna all post direkt för det spar tid, nerver och ibland även pengar.

E-posten är ännu värre. Jag vet att inkorgen borde tömmas varje dag. Mejl ska besvaras, arkiveras eller kastas. Det gör jag inte ens i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Jag har säkert hundra mejl i inkorgen och åtminstone ett par av dem är inte ens öppnade. Motsvarigheten vore ju att gå ut till brevlådan i villaträdgården och ta in hälften av breven – det gör ingen.

Okej, kanske någon.

Nu vill jag ge mig själv en deadline. Inom en vecka, senast nästa helg, ska såväl skrivbord som inkorg vara rensade om jag så ska behöva lägga en halv dag på städandet. Marie Kondo – släng dig i väggen!

Vem är sjuk?

1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom varför ett gäng homosexuella i en aktningsvärd protest sjukskrev sig med motiveringen att de kände sig lite bögiga. Det kan tyckas absurt idag, men är det konstigare att sjukskriva sig för homosexualitet än för klimatångest?

Eller för att pojkvännen gjort slut, katten dött eller ”fel” person vann presidentvalet i ett land långt borta? Jag såg någon skämta om att en 90-talsfödd praktikant sjukskrivit sig för nageltrång. Det skrämmer mig att jag inte är säker på att det saknades verklighetsbakgrund.

Riktig ångest är givetvis ett sjukdomstillstånd och jag vill inte pissa på någons känslor. Det finns tillfällen i livet då det sista man vill är att gå till jobbet eller överhuvudtaget träffa folk. Men jag tycker att det säger något om samtiden när människor ser det som ett rimligt alternativ att utebli från sina åtaganden bara för att man inte är i perfekt balans.

Även om man skulle stanna hemma så kort tid att varken samhället eller arbetsgivaren behöver betala ut sjukpenning sätter man ju alltid någon i klistret (för annars är det arbete man utför helt meningslöst och då borde man avskedas bara därför). Vore jag arbetsgivare och fick ett samtal från en anställd som tänkte vara hemma pga klimatångest skulle jag direkt kolla upp mina rättigheter att avskeda. Skyll åtminstone på något annat, som mensvärk: