Aktiv dödshjälp

För några dagar sedan dömdes Richard Lundgren, 63, för att ha hjälpt sin fru att dö, något hon ville och hade försökt att göra själv, men inte lyckats med pga sina kroniska smärtor.

I Sverige har vi inga problem att låta våra husdjur somna in när det bedöms att de inte längre har någon glädje av att leva. Eller för att ägarna inte har råd med behandlingen eller har ledsnat, där är det inte så noga. Och vad vet man om vad ett djur känner, de kan ju inte berätta det. Men en dödssjuk människa som uttryckligen ber om att få slippa fortsatt lidande har inte rätt till den tjänsten.

Det man kan göra är att betala runt 70000 kr till en schweizisk självmordsklinik, men förutom att människor för sjuka för att själva gå på toa har ett visst slit med att ta sig till Schweiz tillkommer en massa kringkostnader. Resan dit, för sig själv och kanske för anhöriga, kremering eller hemtransport av kroppen, för att nämna de mest uppenbara. Alla kan inte slänga upp sexsiffriga belopp för att dö.

Sedan kan man ju fråga sig om det är värdigt. Ska vi inte få välja själva när och var vi ska dö? Frågan är inte helt enkel, det finns definitivt gränsfall, men många som tar beslutet är långt över den gränsen.

Om domen står sig hela vägen ska Richard sitta ett år i fängelse. Varför? För att han inte ska göra om det? För att visa andra att inte hjälpa de människor de älskar med det de önskar allra högst? Har inte den här stackars saten lidit nog?

”En gratis donation”

Jag har kritiserat MUCF:s bidragsregn förut, men problemet tycks bara bli värre och värre. Den här uppmaningen kommer från Feministiskt Initiativs ungdomsförbund, men kunde komma från vilket håll som helst.

Nog är det lite oroväckande att de som vill bli morgondagens makthavare (och troligen blir det, bara inte i det partiet) kallar statsbidrag för ”gratis donation”. Jag kan ha lite andra invändningar också, t ex slutsatsen att alla som inte är feminister är att betrakta som fascister, men jag skulle i och för sig bli förvånad om de börjar nyansera sin bild av verkligheten just nu.

Men felet är inte ungfeministernas utnyttjande av systemet utan att systemet överhuvudtaget existerar. Man behöver alltså inte ens betala för medlemskapet, det räcker med att klicka på en länk och skriva upp sig på en lista, och du kan parallellt med FI-medlemskapet vara aktiv i feminismens politiska gren Vänsterpartiet.

Om det av någon absurd anledning finns skäl att ge statsbidrag för att en förening har medlemmar måste det självklart kosta något för medlemmen och rimligtvis bör inte staten betala mer än vad medlemskapet kostar. Med ett helt kostnadsfritt medlemskap inbjuder man verkligen till fusk. Jag undrar hur många FI-medlemmar som inte har en aning om att de är med, lite som när minister Shekarabi styrde SSU.

Rimligast är dock att den som vill vara med i en förening, en politisk intresseorganisation eller folkraceklubb, betalar vad det kostar. Så kan skattepengarna istället gå till äldrevård, lärare, järnvägar och annat som hela samhället har nytta av.

Jag var på banken

Ibland räcker det nästan med en rubrik för att förmedla en upplevelse. Ni har alla varit där, så ni anar ungefär vad jag ska berätta nu. En lokal Stockholmsvariant av detta är ”Gröna linjen”. Två enkla ord som förklarar varför man både är försenad och förbannad.

Nyhetsartikel varje år sedan 1982.

Men tillbaka till banken. Ingen går längre på banken för att starta ett konto eller ta ut pengar. Förmodligen går det inte ens. Man går dit när man måste, i ärenden som kräver personlig närvaro. Jag tyckte att det började bra. När jag kom in skulle kunden före mig precis börja betjänas, så jag var först i kön. Eftersom banken var full av personal och det fanns flera kassor hade jag en naiv förhoppning om att någon skulle hoppa fram och hjälpa mig direkt.

Men nej då. Av det tiotal banktjänstemän jag såg var det bara en som tänkte hjälpa kunder vid kassorna. Kunden före mig skulle fixa bank-ID till sina barn som för övrigt var som barn brukar vara, högljudda och jobbiga. Blanketter signerades, kopierades och arkiverades i en ständigt strid ström.

Då och då hade kunden en lunta att skriva på. Under tiden blev kassörskan ledig, men inte tillräckligt ledig för att hjälpa mig. Istället tog hon promenader och flyttade på pappershögar, nästan demonstrativt ointresserad. Så där stod jag (ja, nästan lika demonstrativt valde jag att stå istället för att sitta) och tittade på bankens affischer med två av dess motton:

”Vi gillar att finnas där du finns.”

”Vi tror på det personliga mötet.”

I vilken parallell verklighet då, tänkte jag.

Förbudsregeringen levererar

För oss som följt premiepensionssystemets utveckling (eller avveckling) kommer det inte som någon chock att politiker vill styra vårt sparande. Inställningen kan formuleras: ”Gärna valfrihet – men bara om ni låter bli att välja.”

Nu har vi fått det lite mer svart på vitt när regeringen vill förbjuda sparkonton utan insättningsgaranti. De banker som har insättningsgaranti applåderar naturligtvis att Per Bolund och hans vänner vill förbjuda deras konkurrenter och på så vis sänka kundernas krav på högre sparräntor. Nordnets sparekonom Frida Bratt säger så här:

”Kontona liknar mer en högriskobligation än ett sparkonto, och det är det många inte förstår.”

I princip har hon rätt, men är det verkligen politikernas sak att ha synpunkter på bankkundernas utbildningsnivå? Sätt i så fall hellre regler kring bankers skyldighet att informera. Man kan ju också vända på det och säga att ”Nordnets sparränta är lägre än många av de nya konkurrenternas, det är det många som inte förstår” och kräva att Nordnet m fl informerar om att det finns alternativ som på pappret är mer lönsamma. Äh, låt oss gilla olika.

”Nej, GILLA olika!!”

I slutändan kokar det väl ändå ner till vuxna människors ansvar för sina egna pengar och ekonomiska beslut. Ska vi förbjuda alla svårförståeliga investeringar är det väl lika bra att vi plockar bort biotech-bolagen från börsen? Hur många av oss fattar egentligen hur ett syntetiskt enzym funkar?

Hemlösa hemmansägare

Mitt märkliga intresse för udda bostäder har nu fört mig till den nedre gränsen för vad som ens kan kallas boende. Det sägs att människan är en anpassningsbar djurart, men en del anpassar sig lite bättre än oss andra vad livet än kastar i huvudet på dem. Vi börjar med Anthony som i brist på bostad byggt ett skjul i skogen:

Förutom hans positiva syn på livet roas jag av hans kökskonster. Jag kollar aldrig på matlagningsvideos med proffskockar, men att titta på en uteliggare som lagar mat på spritkök under en presenning är ofta rätt underhållande.

Jag hoppas och tror att jag aldrig blir hemlös, men om så skedde tänker jag att jag också skulle söka mig till skogs hellre än att sova på härbärgen eller i trappuppgångar. Nu över till ett helt uteliggarläger med väntelista i Florida. Ledaren får mig att tänka på hippien Neil i The Young Ones:

En del föredrar att bo mer centralt, och inget kan vara mer centralt än New York City (eller strax under, egentligen):

Det är nog inte meningen att man ska skratta när han stolt visar upp innehållet i den välutrustade kylen, men jag kan inte låta bli. För övrigt otroligt kreativt att dra elektricitet till sin betongkulvert. Men varför inte, han verkar ju ha alla moderniteter som tänkas kan, bara i lite egna utföranden.

Och innan kritiken börjar hagla. Jag fattar att det säkert finns en massa tragik här. Anthony i Toronto dricker mer öl än vad som är nyttigt, och det är inte otänkbart att det är en anledning till att han bor i ett hemsnickrat skjul. Jag skulle inte vilja byta liv med den demente mannen i lägret och även om killen i tunnelbanan har både kyl och vatten är inte ett hål i marken min tanke om ett bra boende. Men säga vad man vill, de är fria individer med makt över sina egna liv. Hur många kan säga det?

Vad ska staten göra åt det här?!

En medborgare ringde in till ett telefonväkteri för att ställa följande fråga till en politiker:

”Mina barn sitter här i rummet bredvid och tittar på barnförbjuden film. Vad tänker du som politiker göra åt det?”

Jag tror att historien är sann. Åtminstone har jag hört flera politiker referera till den. Okej, jag inser att det knappast garanterar dess äkthet, men den som tvivlar behöver knappast leta länge för att hitta verkliga fall där människor i nutid frågar varför samhället inte har uppfostrat deras barn eller löst de familjeproblem de själva skapat.

Barn gör som sina föräldrar och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle se barn som pekar ett uppfordrande finger mot samhället för att kräva deras kravlösa hjälp, ivrigt påhejade av såväl lärare som rektorer:

Bakgrunden verkar vara att Göteborgs budget kanske inte räcker för att bemanna lekparker. Jag kan inte riktigt ha en åsikt om den avvägningen. När jag var barn var inga lekparker bemannade, men det kanske behövs idag för att barn ska begripa hur man använder en gunga. Det jag reagerar på är hur det kan vara samhällets ansvar att det här barnets föräldrar skaffat åtta barn utan att ha plats för dem.

De få som i den länkade Twittertråden ödmjukt undrar om inte föräldrarna har något ansvar här får svar på tal, som: ”Gör alla en tjänst och dra åt helvete”, ”Är du på riktigt?”, ”Du är en vuxen utan empati”, ”Vilken absurd inställning du har till barns rättigheter”.

Jag tar sällan politiker eller staten i försvar, men om de ska krävas på ansvar för att stora familjer är trångbodda måste de först ges rätten att återinföra tvångssterilisering. Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Betydligt bättre vore om samhället jobbade aktivt med att få människor att ta ansvar för sina egna liv.

Världen är galen

När internet kom såg jag det som ett gigantiskt uppslagsverk. Sen har det utvecklats. På gott och ont, men om någon 1995 hade berättat för mig vad som skulle komma i framtiden hade jag inte trott dem. Nu är det många år sedan jag tjänade pengar helt utanför internet, oavsett om det gäller aktier jag handlar, texter jag skriver, secondhandförsäljning, nätpoker eller något annat. Men hur märkligt det än känns finns det alltid någon som dragit det längre.

Känner ni till fenomenet Mukbang? Det går i princip ut på att youtubers, oftast asiater, äter framför en kamera. Bara äter, jag tror att det är ovanligt att de pratar. Här t ex, en kille som äter lök:

Nästan tre miljoner visningar! Av en man som äter lök! Kanalen har en halv miljon prenumeranter. Jag har inte försökt ta reda på hur mycket pengar han tjänar på att några gånger i veckan vräka i sig mat framför en kamera för jag vill verkligen inte veta.

Fast det är ändå inte galnast på internet. Den här kvinnliga mangaversionen av Pewdiepie filmade ett bad där hon tappade upp det begagnade badvattnet på burkar hon sålde för 30 dollar/styck. 500 burkar, vilket gör en intäkt på nästan hundrafemtiotusen kronor!

Henne tänker jag inte ens länka till. Har ni behov av smutsigt badvatten på burk får ni leta själva. Man brukar ju säga att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Tidigare tolkade jag uttrycket som att barnet var värdefullt, inte vattnet. Nu vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inget emot fri företagsamhet, men det här är något annat. Jag vet inte om det är äckligt, tragiskt eller bara dumt. Kanske lite av varje. Här är i alla fall en bild på när jag äter, den får ni helt kostnadsfritt.

Vill ni ha mitt använda badvatten på burk – ring psykakuten!