1. Minimera 2. Flytta

Jag såg ett tv-inslag om ett äldre par som kämpat med att bli av med grejer i samband med sin flytt till ett mindre boende.

Jag känner igen mig, förutom att jag inte har några barn och barnbarn som kan ta över släktklenoderna. Det är svårt att sälja möbler och saker som genererat minnen och ännu svårare att kasta bort dem. Jag har de senaste månaderna skickat iväg saker som känts som att pissa på förfädernas gravar. Ingen bra känsla, men jag varken kan eller vill spara allt.

Samtidigt tycker jag inte att det är schysst att pracka på andra ett halvt bohag bara för att man själv vill bo mer minimalistiskt. Företaget som nämns i videon, som hjälper pensionärer att flytta, ger följande tips till de vuxna barnen:

”Your parents may want to give you items, including some you may not be happy to receive. Take them anyway. Store the items in your basement if you must, but accept them graciously. Knowing that cherished objects are with family can bring comfort and peace of mind to your parents.”

Bara nej! Ska barnen fylla sina förråd med sånt de inte vill ha, flytta med dem ett par gånger för att till slut tvinga sina egna barn att ta emot dem? Det tar ju aldrig slut! Folk måste lära sig att ta hand om sin egen skit. För det är heller inte vettigt att som paret i filmen efter flytten ha kvar ett helt rum med flyttkartonger. Min gissning är att lådorna förutom att fylla återstoden av deras liv med onödigheter kommer att finnas kvar till barnen och barnbarnen.

Jag har flyttat sju gånger i mitt liv och lärt mig att en flytt är ett utmärkt tillfälle att göra sig av med saker som inte längre skänker glädje. Blir de med till det nya hemmet är risken stor att de överlever ett varv till. Jag vill därför bryta den kedjan innan jag packar och sakerna letat sig ner i flyttkartonger. NU!

Krig=investeringsstopp?

Ett Facebookinlägg skärmdumpades på Twitter och skapade en Twitterstorm. Själv fattar jag som vanligt ingenting, så jag börjar babbla i hopp om att någon kan förklara för mig.

Jag vet inte om det finns något sammanhang i detta jag missat (jag är inte med i gruppen Kvinnor som gillar aktier och privatekonomi, bl a av biologiska skäl), men jag utgår ifrån att de som diskuterat inlägget på Twitter inte heller vet det. Här är i alla fall några av reaktionerna:

”Sjukt och smaklöst vara så fokuserad på att tjäna på en konflikt. Liksom implicit hoppas situationen blir värre så ens investeringar går upp?”

”Skrek rakt ut, vad i helvete”

”Kapitalism när den är som ärligast. Pengar framför ALLT.”

”Sjukaste ja läst”

Jag börjar undra om vi läste samma text. På min skärm stod det inte: ”Äntligen krig, våld och elände! Jag vill tjäna pengar på att folk dör. Finns det något sätt jag kan hjälpa till att orsaka mer lidande i världen?”

Det finns mycket ondska i världen och det är jättetråkigt, men det blir faktiskt inte ett dugg bättre av att Hanna förlorar sina pengar. På samma sätt blir det inte värre för att hon investerar i Rysslandsfonder eller i ädelmetaller. För mig är det är fullt möjligt att hålla två parallella tankar i huvudet, men kanske har Lyxfällandeltagare egentligen inte gjort korkade ekonomiska val utan istället medvetet misshandlat sin egen ekonomi för att hedra världens svält- och krigsoffer? Är det så upprördheten ska tolkas?

För övrigt tror jag inte att världen är ett dugg närmare världskrig nu än för en vecka sedan, men alldeles oavsett vill jag ha god privatekonomi även i morgon.

Politisk solskenshistoria

Inte många politiker förtjänar att äras, men när det händer vill jag passa på. Från början var politiker inte ett jobb utan ett hedersuppdrag, något man gjorde för samhället, ofta efter decennier med vanligt jobb. Det känns avlägset idag när människor som Carl Bildt går igenom ett helt liv utan en enda arbetsdag i ett hederligt yrke.

Har de en gång kommit fram till köttgrytorna är det snudd på omöjligt att få dem därifrån. När Lars Ohly fick spark... valde att lämna politiken gick han arbetslös i flera år. Efter tre år hade han bara sökt femton jobb. Att gå tillbaka till det jobb han varit tjänstledig ifrån i c:a 120 år, tågkonduktör, valde han snabbt bort till förmån för bidragsberoende.

Det var först när nationalekonomen Tino Sanandaji erbjöd Ohly jobb som ljudboksinläsare av hans bok Massutmaningen som Ohly kändes sig nödd och tvungen att hitta ett annat ”jobb”, som styrelseordförande i en skattefinansierad organisation. Och han är långt ifrån värst, det finns politiker som levt på ”inkomstgaranti” i decennier!

Därför känns det extra behjärtansvärt att lyfta fram dem som inte gör det. Ann-Sofie Hermansson har jag uppfattat som något så ovanligt som en sansad sosse som kan tänka själv och inte gift sig med partiet. Kanske var det just därför hon blev petad som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Nu har hon hur som helst tagit lastbilskort och börjat jobba som ”sopgubbe”. All heder!

Och till alla andra föredettingpolitiker, från höger till vänster och tillbaka, vill jag citera radioprogrammet Studio Korrekt (alla mina populärkulturella referenser är från 80-talet, deal with it!): ”Lyssna! Lär! Lyd!”

Back to work

Det här året (eller förra nu då) blev det extra många röda dagar och ytterst få klämdagar behövde

klämmas bort med semester eller komptid. Det gjorde att många fick ledigt från jobbet 2-2,5 veckor. Men ”nu är det roliga slut” och idag är det för många svenskar åter dags att ställa väckarklockan för att i morgon bitti släpa sig iväg till bussen, stämpla in och må dåligt i 8-10 timmar per dag fram till påsken?

Åtminstone låter det som att detta ska hända om man läser kvällspressen, eller för den delen en och annan löntagare i sociala medier. Livet kan inte vara kul jämt, men om man känner en klump i magen av att behöva gå till jobbet man tillbringar merparten av sin vakna tid fem dagar i veckan är det dags att göra något åt saken.

Det kan vara att upprätta en konkret plan för en ny tillvaro, oavsett om det gäller en ny anställning, en företagsidé, påskyndad pensionering eller ”bara” att få det bättre på det nuvarande jobbet. Ända sedan jag startade mitt eget arbetsliv, 1990, eller på sommarjobben på 80-talet, har jag slagits av hur rädda människor inte vågar ta strid på jobbet.

Chefen kommer inte fråga dig om det är något han/hon kan göra för att dina arbetsdagar ska bli bättre för dig. Okej, att du vill ha högre lön är ganska givet, det vill alla. Men att du vill bli befordrad, få ett eget kontor, underställda (eller slippa de du har), jobba hemifrån en dag i veckan eller en bättre kaffemaskin i fikarummet måste du berätta. Eller känner du att just din chef är jättebra på att känna av vad personalen tänker? Mina chefer har aldrig varit tankeläsare.

Använd eventuell jobbångest som drivkraft. Ett arbete som gör dig ledsen eller illa till mods av vantrivsel, är det så farligt att riskera det? Dessutom behöver du inte ställa ultimatum. Önska, be och kräv!

Får du igenom allt kommer du troligen att trivas. Får du igenom något kan du utvärdera. Får du kalla handen hamnar ännu mer i minusskålen, men det är bättre att få det svart på vitt än att tassa på tå i förhoppningen om att ett mirakel ska förvandla jobbångesten till ett drömjobb. Säger du inget lär det ändå aldrig hända.

Blanka Greta?

Nu tävlas det i teorier om vart världen och dess börser är på väg när vi gått in i ett nytt decennium. Ingen vet, men vad tror ni om detta:

Att 2020 blir året då debatten om klimatet ställs på sin spets, då uttalanden om att ”vi har tio år på oss att rädda världen” inte sväljs som en sanning, lika lite som påståendet om att forskarvärlden är enig. Det känns som att vi redan under 2019 fick en försmak av detta och förr eller senare måste det rimligtvis hända. Så här kan det ju bara inte fortsätta.

Om jag får rätt i denna gissning (för självklart är det en gissning) lär det få följdverkningar på börsen, därav rubriken som alltså inte handlar om lyskraft utan om en blankningsposition i klimatalarmism.

2020 kan bli ett bra år för fordonsindustrin liksom för den under förra året hårt ansatta flygbranschen, ökad efterfrågan på olja, uran och kärnkraft, och svårare för vindkraftbolagen. Surt för den som satsat pengar där, men en och annan fågel tackar.

För inget är svart eller vitt. Ingen vill ha kärnkraft om det finns bättre alternativ, men det är långt ifrån självklart att sol- och vindkraft är miljövänligare. I det korta perspektivet tror jag ingen gjort så mycket skada för miljön som Miljöpartiet genom att driva igenom nedläggning av svensk kärnkraft till förmån för fossila bränslen som kol och olja.

2020 kan pendeln slå tillbaka, kom ihåg var ni hörd det först. Om jag får rätt alltså, annars får ni väl hitta några experter att lyssna på.

Sosseknappen

Jag har bara sett något avsnitt av Solsidan och har ingen relation till karaktären Ove Sundberg, men den här scenen ger stor igenkänning.

Jag pantar sällan burkar eftersom jag inte köper några, men de få gånger det händer tänker jag alltid på Ove Sundbergs kritik mot ”sosseknappen” som leder till att pantpengarna går till den politiska aktivistorganisationen Rädda Barnen, känd för höga styrelsearvoden, kamp för illegala invandrares rättigheter till svensk välfärd och för att i det längsta blunda för att vuxna asylsökanden ljuger om sin ålder.

Joråsåatte...

Slutet av filmen känner jag ännu mer igen mig i. Inte för att jag tryckt på ”sosseknappen” utan för att det känns kymigt att blockera en kassa för att kräva tillbaka några futtiga kronor. Jag går alltid igenom kvittot när jag packat ner min mat. Ser jag att jag fått betala för mycket för att kassörskan slagit in mina rödbetor som tomater eller inte gett mig den rabatt butiken annonserat går jag tillbaka.

Någon gång kan det hända att jag hinner märka hur lite pengar det rör sig om. Fick jag betala 2 kr/kg för mycket för en påse frukt och därmed fått betala en krona extra bjuder jag gärna på det, men jag vill ju samtidigt klaga så fort som möjligt och inte stå där och räkna på det. Ibland har jag tjänat en femtiolapp på att stoppa upp kassan och det har jag inga problem med. Rätt ska vara rätt.

Men när kassörskan slår in en retur av felet, lägger till den korrekta varan, skriver ut två nya kvitton, ber mig skriva på det ena och ett par minuter senare ger mig en tvåkrona kan jag riktigt höra kön stöna över den småsinte jäveln som sabbat deras eftermiddag. Jag bjuder på det också.

Siffror är bara nummer

Ekonomibloggar är den här tiden på året nedlusade med inkomst- och utdelningsredovisningar, sparkvoter och nyårslöften om ännu högre sparkvoter. Det är bra, alla som sparar ökar sina möjligheter och därigenom chansen till ett bättre liv.

De flesta sparar inte alls och en del av dem har kanske glädje av att se att det går. Men för oss som redan sparar och investerar undrar jag om det är kreativt att föra statistik över sin sparkvot. Mig ger det ingenting, varken egna eller andras siffror. Det är vettigt att utvärdera affärer för att göra bättre framöver, men mitt sparande i procent under föregående år är helt ointressant. Historiska siffror påverkar inte framtiden, det enda som betyder något är hur många kronor jag äger nu.

Och vad jag kan göra med dem. Pengar på kontot skänker mig trygghet – svårmätt, men bra. Och så vill jag investera i min egen framtid, köpa saker och upplevelser som i sig ska ge mig lycka. Är inte det vad vi borde fokusera på när vi drar upp riktlinjer för framtiden?

Som barn är det där mycket enklare. Jag sparade till datorer, kanske en cykel eller radiostyrd bil. Det var konkreta och tydliga mål. Inte nog med att jag visste vad jag sparade till, jag visste också vad det skulle kosta. Det finns säkert vuxna sparare som siktar på en motorcykel för 139900 kr, själv har jag inte haft några sådana tydliga mål sedan jag var femton.

Men det innebär inte att jag vill överföra målen till ett visst antal kronor i aktieutdelning under 2020 eller ett visst antal miljoner på kontot. För nyttan med de pengarna blir inte mindre abstrakt för det. Så den som hoppas på månatliga redovisningar av min portföljutveckling i tiondels procent kommer bli besviken även detta år. Fast ska jag vara ärlig tror jag inte att det finns någon som gör det.