klämmas bort med semester eller
komptid. Det gjorde att många fick ledigt från jobbet 2-2,5 veckor.
Men ”nu är det roliga slut” och idag är det för många svenskar åter dags att ställa
väckarklockan för att i morgon bitti släpa sig iväg till bussen, stämpla in och må
dåligt i 8-10 timmar per dag fram till påsken?
Åtminstone låter det som att detta
ska hända om man läser kvällspressen, eller för den delen en och
annan löntagare i sociala medier. Livet kan inte vara kul jämt, men
om man känner en klump i magen av att behöva gå till jobbet man
tillbringar merparten av sin vakna tid fem dagar i veckan är det
dags att göra något åt saken.
Det kan vara att upprätta en konkret
plan för en ny tillvaro, oavsett om det gäller en ny anställning,
en företagsidé, påskyndad pensionering eller ”bara” att få
det bättre på det nuvarande jobbet. Ända sedan jag startade mitt
eget arbetsliv, 1990, eller på sommarjobben på 80-talet, har jag
slagits av hur rädda människor inte vågar ta strid på jobbet.
Chefen kommer inte fråga dig om det är
något han/hon kan göra för att dina arbetsdagar ska bli bättre
för dig. Okej, att du vill ha högre lön är ganska givet, det vill
alla. Men att du vill bli befordrad, få ett eget kontor,
underställda (eller slippa de du har), jobba hemifrån en dag i
veckan eller en bättre kaffemaskin i fikarummet måste du berätta.
Eller känner du att just din chef är jättebra på att känna av
vad personalen tänker? Mina chefer har aldrig varit tankeläsare.
Använd eventuell jobbångest som
drivkraft. Ett arbete som gör dig ledsen eller illa till mods av
vantrivsel, är det så farligt att riskera det? Dessutom behöver du
inte ställa ultimatum. Önska, be och kräv!
Får du igenom allt kommer du
troligen att trivas. Får du igenom något kan du utvärdera. Får du
kalla handen hamnar ännu mer i minusskålen, men det är bättre att
få det svart på vitt än att tassa på tå i förhoppningen om att
ett mirakel ska förvandla jobbångesten till ett drömjobb. Säger
du inget lär det ändå aldrig hända.
Gör jobbet dig till illa mods av vantrivsel tycker jag du ska söka ett annat jobb istället för att fundera på eventuella förändringar. När man inte längre tycker det är kul eller vart fall ok att gå till jobbet så ska man se sig om efter ett annat jobb tycker jag. Jag har själv varit i den situationen att det kändes pest när väckarklockan ringde vid kl 7 medan när jag var ledig behövde jag ingen väckarklocka kl 7. Ett intensivt jobbsökande inleddes och det kändes bättre att gå till jobbet när man visste att man skulle slippa skiten inom en snar framtid och kunde därmed skita i en massa som inte intresserade en. Nu kan jag efter jobbyte känna att jag gärna hade varit ledig lite till men det är helt ok att gå till jobbet.
SvaraRaderaÄr det helt hopplöst håller jag med dig, men det kan också vara en process där det börjar med någon otacksam arbetsuppgift som slängs på en, sedan börjar man bli störd på lunchen, får för mycket arbetsresor, hamnar efter i löneracet osv. Väntar man tills allt känns skit är det nog bäst att packa, men förhoppningsvis kan man stanna upp efter ett par bakslag, gå till chefen och säga ifrån.
RaderaDet måste kännas tufft i livet om allt som innebär arbete ständigt innebär tvångsmässigt negativa tankar :)
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.se
Förhoppningsvis byter man jobb innan dess, men sällan är man ju så utsatt som just i arbetssituationer. Vänner kan man bryta med utan att det blir svårt att betala hyran eller att man tvingas flytta. T o m sambos kan ha mindre makt över ens liv än arbetsgivaren - scary!
RaderaHaha ja fast det är inte alltid så illa att man vantrivs på jobbet. Jag gillar mitt jobb och är nöjd med lön och med chefen. Dock gillar jag inte de tidiga mornarna och att sitta i +8 timmar med en och samma sak. Har fått några osedvanligt jobbiga kollegor att tampas med nu också vilket tar på krafterna, lägg därtill det hemska vädret med kyla och mörker. Alla vitaminer i världen kan inte vända detta till något bra. Det har varit underbart att vara hemma nu nästan tre veckor, och jag saknar inte jobbet det minsta, helst av allt hade jag velat säga upp mig direkt. Men, med några års idogt sparande så är vi nästan där, får väl stå ut med dårarna ett tag till :)
SvaraRaderaPengar på banken kan absolut lindra eller hjälpa. Som när man sagt upp sig på jobbet, då står man ju ut med mycket mer skit eftersom man vet att det är övergående. Ju mer fast man sitter där, desto värre är det.
Radera"Som när man sagt upp sig på jobbet, då står man ju ut med mycket mer skit eftersom man vet att det är övergående" Exakt! Jag upplevde också en väldigt behaglig korrelation mellan stash och förmåga att faktiskt ha KUL på jobbet i det att jag kunde åse cirkusen med ett leende, inte ett ångestvrål på insidan.
RaderaTydligast upplevde jag det där på ett sommarvikariat. Kollegorna slet sitt hår över att chefen var en idiot med noll koll på verksamheten. Det störde inte mig det minsta, jag visste att jag var därifrån om någon månad eftersom jag bara var på studiebesök i verkligheten.
RaderaJag har turen att jag faktiskt gillar mitt arbete, visst skönt att som idag tillbringa lunchen i fotöljen med kaffe bredvid och en katt i knät men det fram emot att träffa kollegor och att arbeta imorgon
SvaraRaderaJa, man behöver ju inte gilla allt med jobbet och varje dag, det vore nästan konstigt. Det är den där klumpen jag inte vill ha, men jag känner igen känslan när de som har den beskriver den. Been there, jobbat med det.
RaderaSvensken (etniska) brukar vara rätt så lata, jag undrar vad det beror på? Hör ofta svenskar som går in i väggen eller blir utbrända för minsta lilla. Tacka vet jag oss med invandrarbakgrund, vi sliter som djur och flesta av oss arbetar med s.k skitjobb (städa, taxi, donken, pizzerior etc) ändå går vi inte in i väggen. Måste vara genetiskt att gå in i väggen? Jag har arbetat 11 år i streck med max 3-4 dagar sjukskrivningar på 11 år. Ändå syns inte dendär populära väggen till.
SvaraRaderaNär det gäller flit finns det rätt stor varians, både bland svenskar och invandrare. En del invandrare jobbar absolut stenhårt, andra har inte ens orkat lära sig grundläggande svenska efter 30 år.
RaderaOch utbrändhet tror jag sällan handlar om att man jobbat för hårt, åtminstone inte rent fysiskt, oftare om en stress som beror på att man känner att man tappat kontrollen över sitt liv. Därför kan man bli utbränd även om man är arbetslös.
Jag varken längtar eller hatar att gå till jobbet. Att ha fuck-off-pengar gör att man känner sig mindre tvungen. Mer oberoende.
SvaraRaderaHar hänt att jag framfört "arbetsgruppens" missnöje till en chef. De flesta vågar inte på grund av man vet att man måste jobba kvar och är beroende av jobbet. Jag kände inte den pressen.
Men jag skulle gärna sluta jobba. Mest för att jag har lärt mig att min tid är värdefull för mig.
Räknar på när jag skulle kunna gå hem. Är så gammal nu att glappet mellan nu och när jag skulle kunna ta ut pension minskar i snabb takt. (För jag tror/hoppas det fortfarande finns lite pensionspengar kvar när jag blir pensionär)
Men även om de är beroende av jobb är de knappast beroende av just det jobbet, den arbetsplatsen och den arbetsgivaren. Särskilt inte om de är missnöjda. Den undfallenheten har förvånat mig på varenda arbetsplats jag varit på.
RaderaDu har en mer positiv syn på pensionspengar än jag. Åtminstone tror jag att man får snabba sig om man vill ha någon del av dem. Själv är jag nog för ung, allt annat skulle verkligen förvåna mig.
Många vill ju inte "börja nytt" med att kanske byta arbetskompisar, plats och kanske andra arbetstider.
Radera(host,harkel) Är ju en hel drös år äldre än dig. Så den lilla klump med pengar jag har plus en liten pension bör jag klara mig på.
(när jag inte jobbar räknar jag med att klara mig nära Sparo-klass. Någonstans mellan 7000 och 8000 i månaden.) ;-)
Jag förstår att det är en omställning som inte alltid är helt friktionsfri, men om de vantrivs istället blir det lite som de som stannar kvar i ett våldsamt förhållande för att de är rädda att bryta upp.
RaderaMen även om du hinner börja få ut pension är det inget som säger att utbetalningarna fortsätter. Jag tycker inte att man ska räkna för pessimistiskt (som de som helt utgår ifrån aktieutdelning på börsen och inte räknar med annan tillväxt), men när det kommer till pension ser jag all sådan som bonus. Men låga utgifter kan de inte ta ifrån oss, så där har både du och jag ett försprång.
Trivs som tur är bra på mitt jobb.
SvaraRaderaMan uppskattar kanske inte alla kollegor men det är väl en del av livet att vänja sig ;)
Ja, särskilt på en större arbetsplats är det ju precis omöjligt att inte störa sig på någon. Om denne någon dessutom är ens närmaste chef kan det i och för sig räcka :-(.
Radera