Att ändra sig längs vägen

Det är kul att se unga människor planera framåt. Oavsett om de vill bli snuskigt rika, skaffa en utdelningsportfölj för att kunna gå i tidig pension eller vill kunna bo halva året i en thailändsk bungalow. Bara att det fortfarande finns ambitioner är befriande. Men jag hoppas att de inte är för envisa för att våga tänka om. Att ändra inriktning på sitt liv är inte ett misslyckande, det är utveckling.

Tittar jag på mitt eget liv har jag vänt upp och ner på det mesta ungefär vart tionde år. Runt 1990 flyttade jag från storstad till landsbygd, till ett hus som från början saknade el och rinnande vatten. 2000 startade jag eget, lämnade min fasta anställning och flyttade tillbaka till huvudstaden för att försörja mig som ståuppkomiker. Sedan 2010 har jag i mitt företag främst arbetat med textproduktion och gick från väldigt mycket resande till noll hotellnätter.

När vi nu skriver 2020 har jag en hyfsat klar bild av hur jag vill leva resten av mitt liv, men jag har också hunnit bli så pass gammal och vis att jag vet att jag kommer hinna ändra mig. Det viktiga är att jag då också gör det.

Nu tror jag i och för sig att ju mer udda val man gör, desto mer reflekterar man över dem. Det faller sig naturligt ifall hela den övriga världen ifrågasätter. På det sättet är jag inte så orolig för ungdomar som bloggar om sina planer att gå i pension.

Då är det nog lättare att fastna i ett liv som bergsingenjör. Man pluggar till det, skaffar ett jobb, får ett bättre erbjudande av konkurrenten och så jobbar man där i 27 år. Parallellt med detta gifter man sig, skaffar två barn och jobbar ideellt i fotbollsklubben. Inget fel med något av detta, förutsatt att det var det man ville. Men bara då.

Svenska skolflyktingar

Jag retar mig på många svenska lagar och regler, men få saker retar mig mer än att Sverige förbjudit hemskolning. Mest skyller jag på Jan Björklund, som var ansvarig minister och som varit en av landets starkaste röster mot fritt tänkande och frihet i allmänhet, men alla riksdagspartier är på samma sida i denna fråga trots att övriga Norden och övriga världen istället välkomnar att föräldrar engagerar sig i och tar ansvar för sina barns bildning. Där är det viktiga vad barnen lär sig, inte av vem.

Det här leder till att allt fler svenska familjer blir politiska flyktingar på Åland. Just nu bara 67 elever och deras föräldrar, men gissningsvis är majoriteten, om inte alla, driftiga familjer som försörjer sig själva, vars skattepengar nu inte landar i Sverige, och fortsätter det i den här takten är de snart flera tusen.

En av föräldrarna är Nicklas Lantz som knåpat ihop en sång om att vara politisk flykting. Jag kan bara sjunga med i strofen ”Ett hopplöst land, där man måste vandra samma väg som alla andra”. Jag stoppar citatet där för annars åker jag väl dit för förberedelse till terrorbrott, men lyssna gärna på låten i sin helhet:

Sveriges utbildningsminister (som själv är utbildad, hon har bl a gått riksdagens stenografiutbildning) säger att det ”finns inget som är så bra för att barn ska lära sig mycket som behöriga och utbildade lärare”, men som så ofta med tvärsäkra uttalanden från socialdemokratiska ministrar har påståendet inget vetenskapligt stöd. Tvärtom: ”Pedagogiskt outbildade föräldrar åstadkommer lika bra eller bättre resultat än skola, både socialt och akademiskt.”

Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige för av naturliga skäl en tynande tillvaro eftersom många av deras medlemmar flyr till utlandet och fortsätter sina liv där. Jag förstår dem.

Hade jag haft barn skulle jag inte överväga att sätta dem i den svenska skolan där man bevisligen kan gå ett helt decennium utan att ens lära sig läsa. Förutsatt att man överlever alltså! Skolans personal kan inte garantera deras säkerhet och om barnen blir misshandlade är det inte ens säkert att skolan polisanmäler trots att lärare har sett hela händelseförloppet.

Det är samma kassa

”Det är inte samma kassa”, säger politiker och tjänstemän ibland för att förklara varför pengarna är slut inom ett behjärtansvärt område medan det finns gott om dem inom ett annat. Detta är oftast ren nonsens. En kommun har en kappsäck med pengar som i sin helhet kommer ifrån skattebetalarna. Att totalbeloppet sedan delas upp på olika budgetposter går såklart att ändra på.

Detta inser den som tänker efter, men ibland är vi ännu mer låsta i våra privatekonomier. De flesta familjer har ganska fasta inkomster. Det är lön, barnbidrag och möjligen något mer. Sedan ska det fördelas på mat, transport osv, men hur kreativa är vi där?

En återkommande månadsräkning som alltid har samma summa uppfattas som en fast utgift och då stannar den där. Beställ autogiro så slipper du se den också. Men hur fast är den? Lån och boendekostnader ligger ganska fasta, men många kostnader vi kallar fasta är egentligen inte det. Det går relativt enkelt att se över sina försäkringar och abonnemang, byta bil, säga upp Netflix och annat, men många ser inte ens möjligheten.

Det är inget fel i att behålla utgifter, så länge man har råd med dem. Om man däremot säger att man inte har råd att åka på semester och den egentliga anledningen är att man valt ett kabel-tv-paket och en mobil på avbetalning lurar man bara sig själv. Privatekonomin består av en massa personliga val, hur aktiva valen är bestämmer vi själva.

Storbritannien efter Brexit

Är alla britter döda nu? Har Londonbörsen kraschat? Okej, jag raljerar lite, men de mest uppskruvade domedagsrösterna har faktiskt låtit som att Storbritannien inte kan överleva utanför EU, trots att länder som Schweiz och Norge visat att det går alldeles utmärkt.

Men EU har bland journalister och politiker blivit liktydigt med Europa. Stora tänkare (jag raljerar igen) som Carl Bildt propagerade för att Sverige skulle ”gå med i Europa” varpå Ronny Eriksson skrev följande:

”Ja, nu är det nya tider,
nu ska nya kvastar sopa
och nya kloka gubbar
ordinerar oss sin kur.
Dom lovar att nu ska dom
föra in oss i Europa
och man undrar när i helvete
vi nånsin har gått ur.”

Men tillbaka till landet som faktiskt har gått ur för en vecka sedan. Hur går det? Det är lite tidigt att säga, men Storbritannien har nettobetalat i runda slängar 110 miljarder per år till EU, så där får man lite krigskassa. Fast jag tror egentligen inte att det stör dem att betala pengar till samarbetet och till andra länder.

De stör sig mest på att demokrati bytts ut mot byråkrati. Det sitter människor i Bryssel, på i bästa fall tveksamt folkliga mandat, och bestämmer sånt som borde bestämmas nationellt. Det ligger i kolossers natur att alltid försöka bli större. Därför har ett samarbete för frihandel och fred börjat få en allt mer gemensam utrikespolitik. Jag håller med om nästan allt Nigel Farage säger här:

Fast han har fel när han säger ”No more financial contributions”. I praktiken betalar man EU-avgiften året ut, men det har å andra sidan fördelen av att man får elva månader på sig att förhandla fram samarbetsavtal. Jag tror att det var en bra lösning eftersom EU verkar ha trott att de kan tvinga kvar britterna. Nu har vi svart på vitt att det inte går, och då ligger det i bägge parters intresse att göra en snygg separation.

Jag ser det som ett plåster. Kanske svider det lite för britterna nu, men det var tvunget att göras och på sikt kommer såret att läka bättre. Det intressanta nu blir att se vem som vågar följa efter. Naturligtvis inte Sverige, som inte längre har något riksdagsparti som kräver utträde. Italien? Danmark? Eller ett östland som inte längre tycker att bidragen motiverar kraven från överheten?

Vilket land det än blir (och att fler följer efter är jag övertygad om) krävs det en politiker av Boris Johnsons kaliber, för det är hårda och mäktiga motståndare man tvingas slåss emot. När Sverige gick med sa ja-sidan att det bara är att gå ur om vi inte vill vara kvar. Nu vet vi att den europeiska unionen är lite som Hotel California - ”you can check out any time you like, but you can never leave”. Helt fria från EU-avgifter väntas inte Storbritannien bli förrän runt 2060.

Vem röstar för pengar?

I min livslånga kamp att försöka förstå min samtid har jag nu kommit fram till tv-omröstningar. Häromdagen föreslog någon på Twitter att man skulle ringa och rösta på Jerringpriset. Det var idrottsgala på tv och nu fick tittarna för några kronor per röst berätta vilken idrottsstjärna man tyckt gjort sitt jobb bäst det senaste året.

”Calle Halfvarsson!!!”

Jag har ofta åsikter och kan häva ur mig dem även när ingen efterfrågat dem, men jag skulle aldrig betala för att få berätta för omvärlden vad jag tycker. Särskilt inte i en omröstning där min röst inte väger tyngre än någon av övriga hundratusentals röstande.

För detta är ingen liten företeelse. I förra årets Melodifestivalfinal blev det femton miljoner telefonröster! Detta program samlade visserligen 3,6 miljoner tittare. Fråga mig inte varför, någon gång har jag råkat se en trailer och velat begära skadestånd för psykiskt lidande. Det dyraste alternativet där kostar 9,90 kr/samtal. För tio spänn vill jag ha en middag! Eller (om det vore ett alternativ) själv få bestämma utgången av tävlingen. Men nej, man får en femtonmiljontedels andel i tramset.

Med femton miljoner röster kan vi ändå dra slutsatsen att det finns människor som röstar 10-20 gånger. Då snackar vi pengar. Och om det nu är en miljon (jag gissar vilt här) som röstar bara i Melodifestivalen lär flera miljoner svenskar ägna sig åt detta vaskande i någon av alla galor. Rent statistiskt borde en del av dem läsa detta inlägg. Kan inte ni förklara varför? Jag fattar att ni har råd, sitter man inte och ringer hela kvällen blir summan hanterbar. Men ändå, varför?!

Kan man leva på en lön?

Om man kan vara hemma med sina barn landar ofta i frågan om en familj kan leva på en lön. Eller rättare sagt brukar diskussionen landa i att någon fastslår att det är omöjligt för en familj att göra det och så är det samtalet slut.

Men är det så? 2018 var den svenska snittlönen 34600 kr. Efter att arbetsgivaravgiften dragits, annars hade den varit 45471 kr. Hur mycket mer som försvinner i skatt beror på var man bor, om man har lån och lite annat. Enligt Ekonomifakta.se har vi en nettolön på c:a 26200 kr att utgå ifrån. En familj med två vuxna och två barn har då, inklusive barnbidrag, 28850 kr att leva för om vi förutsätter att de inte får föräldrapenning eller någon form av vårdbidrag.

Då går vi till utgifterna. Jag har i flera inlägg konstaterat att förbehållsbeloppet/existensminimum är mycket väl tilltaget, men vi utgår ifrån det trots att jag tycker att alla lätt borde klara sig på hälften. För en familj med två barn under sex år ska man klara sig på 13572 kr/månad för mat, kläder, hygien, telefon, hushållsel, försäkringar och andra mindre utgifter för tillfälliga behov.

Räknar vi av det återstår drygt 15000 kr för boende och kanske en bil. Bor man i Stockholms innerstad räcker inte det så långt (fast då behöver man kanske ingen bil), men på många ställen i landet är en boendekostnad på 10000 kr och en transportkostnad på 5000 kr helt rimliga.

Märk väl att jag i min analys avrundat till familjens fördel och utgått ifrån att de inte har några andra inkomstkällor, ingen avkastning från sparkapital osv. I verkligheten tänker jag mig att barn inte bara dyker upp vid frukostbordet en dag och att tanken om att leva på en lön växer fram över tid. Kanske kan man i förväg anpassa boende och andra utgifter samt gneta ihop en buffert.

Jag har full förståelse för att inte alla tycker att ”existensminimum” innebär ett liv i överflöd och inte alls har någon lust att klara sig med en bil eller ett billigare boende, men nästa gång jag hör någon säga att det är omöjligt för en familj att leva på en lön kommer jag att säga emot. Det handlar som vanligt om prioriteringar.

Svensk korruption

Det sägs, bl a i mitt kommentarsfält, att Sverige har mindre korruption än nästan alla andra länder. Med statistik kan man visa vad som helst, men stämmer det verkligen? Och är det egentligen intressant att jämföra Sverige med länder som Somalia som inte ens funnits i hundra år?

Det är också svårt att veta var gränsen för korruption går. Är t ex Jan Björklund den bästa kandidaten som ny ambassadör i Italien eller får han jobbet som tack för att han såg till att Löfven fick fyra år till? Jag vet inte.

Men det finns gott om mer tydliga exempel på korruption i Sverige, som Boforsaffären och allt som har med den så kallade ”Göteborgsandan” att göra. Faktum är att vi har nog med korruption för att exportera. Svenska ambassader och konsulat får allt fler korruptionsanmälningar mot sig och UD säger själva att ”korruptionen blivit ett problem”.

Uppdrag Granskning har en historia på gång om där ett politikerstyrt företagsprojekt i Värmland sitter i knäet på lokala entreprenörer. Hur vanligt är inte det, och hur mycket vanligare har det inte blivit?

”I'll scratch your back...”

Men jag är inte alls säker på att det registrerats i Transparency Internationals statistik. Grejen med korruption är att den är svår att avslöja så länge alla inblandade är lika måna om att den hålls hemlig. Detta i kombination med allt slöare journalister som helst vill hitta färdiga scoop på Facebook bådar inte gott.