Vad förmedlar de?

Jag fick ett mejltips från Nemo om en DN-intervju med Arbetsförmedlingens nytillsatta generaldirektör Maria Mindhammar.

Arbetsförmedlingen är ju myndigheten som alla tycks vilja reformera, men som ändå rullar på ungefär som tidigare, i ur och skur. Jag blir nästan full i skratt när Mindhammar säger att de ska vara ”väldigt flexibla i det här läget”. Mycket tror jag om Arbetsförmedlingen, men flexibilitet är inte deras grej. I nästa stycke står det att ”digitaliseringen underlättar”.

Javisst ja! AF har ju digitaliserat. Eller ska göra det. För tre år sedan sa de: ”Ärligt talat är vi än så länge bara i början av vår digitala utveckling.”. Hur är det ens möjligt för en svensk organisation 2017 att vara i början av sin digitala utveckling?!

Den riktiga höjdaren är ändå när Mindhammar från en fråga om hur lång tid det tar efter att man skrivit in sig som arbetslös innan man får hjälp och svarar: ”Du kommer i stort sett direkt få beskedet att du kan höra av dig till din a-kassa.” Det är alltså generaldirektörens uppfattning om vad Arbetsförmedlingen (!) kan göra i närtid för den som vill få ett arbete förmedlat till sig.

Jag börjar tro att Arbetsförmedlingen överlever allt i sin nuvarande form och aldrig någonsin kommer att reformeras, men kunde de inte byta namn åtminstone? Praktiskt taget vad som helst vore mindre missvisande än dagens namn – Sysselsättningsakuten, Bidragsslussen, Olssons Bygg & Frakt...

Bärkultur

Har du tänkt semestra i Sverige i sommar (just nu verkar det inte finnas så många alternativ) kanske bärplockningsmuseet Bärens Hus kan vara något. Är ni rädda för folksamlingar tror jag Glommersträsk är perfekt.

Det ifrågasätts ibland vad svensk kultur är, ifall man inte går ännu längre och hävdar att den i stort sett inte finns, som Mona Sahlin (”Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”) eller Fredrik Reinfeldt (”Ursvenskt är bara barbariet.”).

Men bärplockning tycker jag definitivt kvalar in. Det var en självklar sysselsättning för tidigare generationer. Min mamma och hennes syskon plockade varje år från tidig ålder blåbär, lingon och hjortron. Inte långt från Glommersträsk förresten. Det var självklart att ta tillvara denna naturresurs som fanns att hämta helt gratis.

Och gör så än idag! Det är bara det att nästan ingen svensk plockar. De få människor jag träffar med bärplockare i skogen är i regel asiater eller östeuropéer. Nu plockar jag inte bär som en kulturgärning utan för att jag gillar gratismat, men hade jag haft barn hade jag definitivt försökt lura med dem till skogs varje sommar. Det är nyttigt, rofyllt och trevligt. Både att plocka och att glädjas åt en frys full av bär.

Amorteringsfrihet under ansvar?

Så fort amorteringskravet på bolån slopades sänkte eller pausade 50000 låntagare sina amorteringar. Antingen är det i stort sett samtliga som blivit av med jobbet eller permitterats pga Covid-19 eller också har människor som klarat att amortera ändå tagit chansen att sluta bara för att de kan.

Har de järnkoll på sin ekonomi och investerar ”extrapengarna” vettigt behöver det inte vara fel, men man behöver inte tillhöra cynismlandslaget (Gud, vad jag önskar att det fanns ett sådant!) för att anta att många bränner dem på skit istället. ”Unnar sig” nu när världen är så eländig.

Om vi leker med tanken på att den ekonomiska krisen i världen som pandemin utlöst inte är över nu kommer många av deras bostäder att sjunka i värde. Om de var hårt belånade från början (och det kan man ju nästan säga att alla med amorteringskrav var) kan det i bästa fall leda till att de sitter fast hos sin nuvarande bank eftersom ingen annan skulle vilja ta över lånet.

I värsta fall, om deras privatekonomi drabbas genom uppsägningar och/eller oväntade engångskostnader, kan följden bli betydligt värre. Det är deras ansvar, jag var skeptisk till ett allmänt amorteringskrav redan när det kom, men jag tror att de flesta skulle gynnas av att fortsätta amortera om de kan, oavsett om huset är belånat till 85 eller 20 procent.

Thorsten Flinck: ”Det har blivit fattigt”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet från Frihetsmamman om att Thorsten Flinck har ont om pengar. Inte coronarelaterat, sådana rubriker om Flincks ekonomi har ploppat upp regelbundet i 30 år. Redan innan Robert Gustafsson skämtade i Nilecity om att han lurat ner honom i en tunna med hårbalsam genom att säga att det låg en femhundring på botten.

Förutom ett missbruk som antagligen kostat en del i perioder verkar han vara sinnessjukt dålig på att hålla i pengar. När han varit hemlös har han t ex tagit in på hotell tills pengarna varit slut och lite till. Själv hade jag ringt en kompis i ett akutläge istället för att boka hotellrum för tvåtusen kronor natten tills jag blir portad.

Jag tycker att Flinck varit en lysande skådespelare som utan sprit och knark antagligen varit en av landets största. Men om jag hade producerat film eller teater hade jag aldrig riskerat en produktion med hundratals inblandade genom att anlita honom. Tragiskt såklart. Ändå svårt att inte fascineras över detta genis oförmåga att ta hand om sig själv.

”Jag får ringa Kristina Lugn och be henne att Svenska Akademien ska ge mig nåt. De gjorde det en gång när jag inte hade några pengar. Då kom det in 60000 ett par dagar senare.”

Svenska Akademien minsann! Undrar om det är det han kallar en deal med ”bigga pengar”:

En annan tanke vore att skaffa sig jobb! Herregud människa! Det måste finnas skådespelare i början av sina karriärer som skulle betala hur mycket som helst för att få ett par lektioner av Thorsten Fucking Flinck! Läs dikter på bibliotek, sätt upp en monolog, dubba tecknad film eller skriv ett manus! Och det är ändå bara några förslag som ligger inom hans expertis. Annars kan han väl dela ut morgontidningar eller ta jobb i hemtjänsten.

Jag är rädd att inget av dessa förslag duger, att inget känns tillräckligt kreativt för hans smak. Kan så vara, men vad kan vara mindre kreativt än att ”tala ut” i skvallerpressen för hundrafemtionde gången och sedan vänta på sina pengar?

Polisgöra på entreprenad

Jag blir glad när jag läser om snuskigt rika människor som öppnar plånboken i lägen där det strikt ekonomiskt inte är värt det. Jag minns särskilt när Gad Rausing ville slippa betala för sophämtning på den skärgårdsö han ägde. Han tog själv med sig soporna därifrån, men kommunen ville ha sitt ändå, 430 kr per år. Då lät han sin advokat författa en skrivelse på några hundra sidor. Den som anlitat en jurist anar att redan ett par A4-sidor hade täckt upp avgiften livet ut, men han skrev alltså en roman.

Det senaste exemplet är Karl-Johan Persson som blev bestulen på sin Ipad och när polisen la ner förundersökningen innan den kommit igång pga att ”det är uppenbart att brottet inte går att utreda” anlitade han ett säkerhetsföretag, gissningsvis för mångdubbelt mer än de 12000 surfplattan kostat. Det resulterade i att KJP och ytterligare fem offer fick tillbaka sina grejer.

Vanliga dödliga människor har inte den här möjligheten. En av mina släktingar blev av med en byggnadsställning tidigare i år. Eftersom han satt en GPS-sändare i den kunde han samma dag berätta för polisen var den fanns. Men polisen hade inte tid. Det krockade väl med deras innebandyträning eller nåt, så det blev ”spaningsuppslag saknas”. I brist på KJP:s och Rausings miljarder åkte han själv till platsen så fort han han jobbat klart, men vid det laget fanns bara GPS:en kvar – inget stöldgods och inga tjuvar.

Så vad ska man göra när polisen inte vill jobba även om man gjort halva jobbet åt dem? En del lägger upp sina egna bevakningsfilmer eller bilder av suddiga tjuvar på Facebook och andra sociala medier, men då lägger polisen minsann ner innebandyklubborna för en stund:

”Är det så att man filmar ett inbrott så ska man lämna in filmen till polisen. För det är myndigheterna som har möjlighet att lägga ut det här och söka vittnen. Det ska inte en enskild person göra.”

Innebandypaus.

Känns som ett olösligt problem. Och dyrt! Inte bara för de utsatta, även för alla andra som köper försäkringar, men kanske allra dyrast för polisens trovärdighet. För ber man om deras hjälp, kan leda dem till stöldgodset eller (som när jag själv utsattes) har tjuvarnas regnummer och får en bråkdel av det engagemang samma myndighet visar om man hotar att ta lagen i egna händer, lägger ut bevis på nätet eller ens börjar patrullera sitt eget bostadsområde kommer man sluta att be om deras hjälp.

Har MP helt fel?

Finansmarknadsminister Per Bolund har ifrågasatt företagens svaga motståndskraft, att så många nu behöver lån eller bidrag för att överleva. Företagarna med Günther Mårder i spetsen gick i taket. Moderaternas store ledare Ulf Kristersson tyckte att Bolund borde be företagen om ursäkt och en anonym ledarskribent i Expressen fastslår att MP inte har en susning om företagarnas vardag.

Men är Bolund helt ute och lådcyklar? Jag tycker att det finns skäl att inte bara vifta bort alla eventuella poänger med det faktum att Miljöpartiet är ett företagarfientligt parti. Det stämmer förvisso, men Bolund drar faktiskt varken alla företag över en kam eller försöka skylla hela pandemikaoset på dem. Lyssna så objektivt du kan på detta citat:

”Det tycker jag är ett krav man skulle kunna ställa på företagen också – att man måste kunna klara av olika typer av samhällskriser, särskilt om de inte är långvariga. Blir det långvariga kriser är det en annan situation, men att det blivit så snabb reaktion i många företag tycker jag faktiskt är överraskande.”

Jag har många gånger ondgjort mig över privatpersoner som inte har en buffert och vi kräver alla att staten ska ha det. Borde då inte företagare också ha det? Är det rimligt att företag hamnar i djup kris redan efter ett par veckor med vikande försäljning? I själva verket kanske många av dem varit rökta oavsett.

I Expressenartikeln ovan skriver man att ”det är orimligt att ställa samma krav på frisörsalonger som på storbanker”. Det har finansmarknadsministern inte gjort, men sanningen är sällan viktig vid opinionsbildning. Han har bara sagt att alla borde ha en buffert. Den senaste veckan har flera människor påstått att alla företagens pengar måste investeras för att generera nya vinster så att hjulen fortsätter att snurra, men hur fartblint är inte det?

Jag tänker varken rösta på MP eller virka egna slipsar, men jag är i alla fall beredd att ge Bolund en poäng här, även om det kan diskuteras ifall politiker överhuvudtaget ska försöka rädda några företag. Och bara om de företag som tar honom på orden och skaffar detta manöverutrymme inte senare får skit från regeringen för att de ”gjort övervinster”. För i så fall är det fri jakt på miljömupparna igen.

Olika artiststrategier

Första gången jag stod på scen som ståuppkomiker var min uppgift (förutom att överleva) att påa den norska komikern Tommy Steine. Det här var på 1900-talet när han var ung och ganska okänd. Idag är han en av Norges kändaste artister.

Dock inte bara känd för att han är en duktig komiker. Hälften av artiklarna om honom handlar om pengar, skulder och bilar för miljoner. Och så ett och annat bråk med kollegor. Jag tyckte att han var supertrevlig, men har förstått att han uppfattas som en diva och knappast skulle röstas fram som Årets norrman.

”Ursäkta, skulle jag kunna få tillbaka min mjärde?”

Förrän nu kanske. Pga sin oförmåga att hålla i pengar och gissningsvis rätt höga omkostnader drabbades han stenhårt av att tappa alla vårens och sommarens uppdrag, men till skillnad från andra artister gråter han inte ut i media eller tigger om pengar från politikerna eller den uteblivna publiken. Han tog istället jobb som butiksbiträde och har också anmält sig som frivillig i jordbruket:

”Jag är frisk och rask och kan bidra om bönderna behöver hjälp med vårsådden.”

Se och lär, artister! Förutom att Steine kan se sig själv i spegeln (om än en lite bredare än han behövde 1999) lär det knappast skada hans varumärke. Tydligen väljer även norska artister gärna tiggerialternativet:

Vipps är Norges swish.

Jag är inte målgruppen för någon form av artisteri, men när coronakrisen är över skulle jag tusen gånger hellre betala pengar för att se en artist som sorterat potatis för att försörja sig än en som bett om allmosor och statliga bidrag.