Ännu en liten bankavgift

Häromdagen hade jag en minustransaktion på 30 kr på mitt bankkonto med kontotexten ”Kostnad”. Jag hade mina aningar vad det handlade om, men eftersom jag inte bara sväljer en ospecificerad kostnad utan förklaring (oavsett om den är på 3 eller 3000 kr) mejlade jag SEB.

”Hej Mikael! Avdraget på 30 kr från ditt privatkonto där det står 'kostnad' är avgiften för utlandsbetalningen som du fick in tidigare idag. Det är kostnaden för att ta emot en utlandsbetalning.”

Som jag trodde. Jag hade sålt något skit på Tradera för svindlande 182 kr inklusive frakt till en utländsk Traderaanvändare. Som tack för att jag är bankkund och använder bankens tjänster drog de 30 kr, 16,5 procent, i ”kostnad”.

Det är du och jag nu, tant. Du och jag.

Vidare bad de mig återkomma om jag har fler frågor eller funderingar. Det har jag faktiskt, men eftersom jag inte räknar med tillfredsställande svar från SEB ställer jag dem här istället.

1. Vad är det som kostar? De fick in motsvarande 182 kr i schweizerfranc. Jag vet inte om avsändarens eller mottagarens bank ombesörjer växlingen, men jag är övertygad om att bägge tar betalt. Men för vad? Det är ju ingen människa som behöver göra någonting, det är automatiska datatransaktioner som inte ens kostar ett öre i extra elkostnad.
2. Varje månad betalar jag en avgift för att vara bankkund. Jag har ett bankkort som byts ut vart tredje år eller så, och när jag använder det får banken betalt av kortföretaget. Jag har några räntefria bankkonton, och de pengarna lånar banken i sin tur ut till andra kunder som de tar betalt av medan min del i transaktionskedjan är helt ideell. Och när jag nu får in ytterligare pengar som banken kan låna ut tar de ut en avgift av mig på 16,5 procent. Hur många gånger ska jag behöva betala egentligen?!
3. Varför är jag fortfarande kund trots att jag tveklöst känner stanken från enskilda banken?

Den sista frågan är egentligen till mig själv, och svaret är väl att enda alternativet är att låta mig sodomiseras av någon av deras konkurrenter och att det kommer göra ungefär lika ont.

Jag är inte chockad. Jag vet egentligen att det är så här, men jag förstår det inte riktigt. Jag trodde i min enfald att banker levde på att ha kunder. Ändå gör de allt som står i deras makt för att skrämma bort oss. Om bara en enda bank fungerade ”som en bank borde fungera” (för att parafrasera en slogan från en ”bank” som definitivt inte gör det) borde de plocka marknadsandelar så det sjunger om det.

Ta eget ansvar eller flagga gult

Av alla förvirrade kampanjer som går ut på att ge pengar åt människor som inte förtjänat det kan Flagga gult vara en av de märkligaste.

Det är organisationen Ort till Ort som redan tidigare tycker att ett ”bra boende ska vara tillgängligt för alla, och inte villkoras av ekonomiska förutsättningar och/eller stora skulder”. Det senaste är att ”alla drabbade under coronakrisen” som bor i hyresrätt ska få tre hyresfria månader. Detta eftersom de enligt egen uppgift ”i åratal har finansierat våra hyresvärdars vinster”. Därför hänger de ut gula tygstycken på sina balkonger. Lite oklart på vilket sätt det ska ge dem gratis hyra, men min invändning är den vanliga: Vem ska betala?

Corona har drabbat alla, mer eller mindre, troligen även hyresvärdar. Vari ligger rättvisan i att de dessutom ska sponsra hyresgästernas liv? Det är inget brott att hyra ut bostäder och om dessa hyresgäster är missnöjda med avtalet sedan ”åratal” stod det dem fritt att hoppa av eller aldrig flytta in.

När privata fastighetsägare går i konkurs hör jag aldrig dylika organisationer komma till deras undsättning. Det var ju bara ondsinta kapitalister, så låt dem brinna i helvetet? Att de jobbat stenhårt och tagit ekonomiska risker för att kunna äga det där hyreshuset struntar Ort till Ort i. Likt hungriga fågelungar skriker de efter bättre service, lägre hyra och nu också ett fullt finansierat boende, för det är minsann en rättighet.

Jättefint om hyresgäster på obestånd kan ha en dialog med sin hyresvärd, men tycker man att ett bra boende, god mat, en fin bli och underbara semesterresor ”inte ska villkoras av ekonomiska förutsättningar” behöver man sätta sig i skolbänken och ta reda på hur världen fungerar.

Falsk matematik

Svensk arbetslöshet ökar, liksom i många länder. Logiskt, det permitteras och varslas till höger och vänster. Nu till något mindre logiskt.

Skogs- och jordbruket brukar den här tiden på året plocka in säsongsanställda polacker och ukrainare för att hjälpa till med sådden, men nu har de svårt att komma hit med stängda gränser i alla länder (utom ett, men det ger sig ju självt när alla andra stängt). Samma sak för torvmossarna och så småningom bärplockningsföretagen.

Lands chefredaktör vill ha lagändringar för att få permitterade anställda att kunna hoppa in. Jag förstår inte riktigt varför. Som hon mycket riktigt påpekat har SAS kabinpersonal med framgång hoppat in i vården, så då borde väl alla möjliga kunna hoppa in i jordbruket?

Vad jag heller inte förstår är varför man måste komma åt korttidspermitterade kontorister när det redan finns gott om heltidsarbetslösa. För ett par veckor sedan skrev ett gäng flyktingaktivister en debattartikel som gick ut på att de c:a 9000 som fick stanna tack vare den så kallade gymnasielagen nu borde få amnesti eftersom de riskerar utvisning när de pga arbetslöshet inte uppfyller villkoren för att få stanna.

Vad hindrar dem att plantera skog eller bryta torv? Frågan gäller även andra långtidsarbetslösa, både svenskar och invandrare. Sveriges stigande arbetslöshet har länge skyllts på bristen av enkla jobb. Jag har varken planterat granplantor eller brutit torv. Det är nog slitsamt, men jag kan inte tänka mig att det kräver någon högre kompetens och är man arbetslös med någon form av försörjningsstöd får man inte vara för kräsen. Eller får man det? Jag vet inte, tycker bara att det är konstigt.

Bonnesen inför rätta?

Jag hängde inte med så mycket i Swedbanksoppan eftersom jag aldrig ägt aktien eller varit kund i banken och inte heller haft tankar på vare sig det ena eller andra. Men vd Birgitta Bonnesen fick ju sparken efter att ha ljugit om Swedbanks ljuskänsliga affärer i Baltikum.

Det verkar sunt att hennes agerande kan få större konsekvenser än att hon går vidare till ny verksamhet som om ingenting hänt och samtidigt kvitterar ut en fallskärm större än vad vanligt, hederligt folk har som livsinkomst.

I detta fall ströps fallskärmen av Swedbanks styrelse. Parallellt med detta har Ekobrottsmyndigheten dragit igång en utredning mot henne.

Jag vet inte om Bonnesen är skyldig och i så fall till vad. Än så länge finns inte ens en brottsrubricering, men jag tycker att det är befriande att frågor om personligt ansvar ens väcks. Det vanliga, såväl i storföretag som i myndigheter eller inom politiken, är att gigantiska lönekuvert skylls på att ledande personer har ett stort personligt ansvar, men så fort detta ansvar ska utkrävas rycker man på axlarna. ”Det där är inte mitt jobb längre” säger börs-vd Faxander eller exminister Olofsson.

”Hahaha, tack för pengarna!”

Hur det än går för Bonnesen hoppas jag att det blir en trend att ledare tvingas ta ansvar för sina handlingar. Lite grann som vi andra måste göra det.

Vad förmedlar de?

Jag fick ett mejltips från Nemo om en DN-intervju med Arbetsförmedlingens nytillsatta generaldirektör Maria Mindhammar.

Arbetsförmedlingen är ju myndigheten som alla tycks vilja reformera, men som ändå rullar på ungefär som tidigare, i ur och skur. Jag blir nästan full i skratt när Mindhammar säger att de ska vara ”väldigt flexibla i det här läget”. Mycket tror jag om Arbetsförmedlingen, men flexibilitet är inte deras grej. I nästa stycke står det att ”digitaliseringen underlättar”.

Javisst ja! AF har ju digitaliserat. Eller ska göra det. För tre år sedan sa de: ”Ärligt talat är vi än så länge bara i början av vår digitala utveckling.”. Hur är det ens möjligt för en svensk organisation 2017 att vara i början av sin digitala utveckling?!

Den riktiga höjdaren är ändå när Mindhammar från en fråga om hur lång tid det tar efter att man skrivit in sig som arbetslös innan man får hjälp och svarar: ”Du kommer i stort sett direkt få beskedet att du kan höra av dig till din a-kassa.” Det är alltså generaldirektörens uppfattning om vad Arbetsförmedlingen (!) kan göra i närtid för den som vill få ett arbete förmedlat till sig.

Jag börjar tro att Arbetsförmedlingen överlever allt i sin nuvarande form och aldrig någonsin kommer att reformeras, men kunde de inte byta namn åtminstone? Praktiskt taget vad som helst vore mindre missvisande än dagens namn – Sysselsättningsakuten, Bidragsslussen, Olssons Bygg & Frakt...

Bärkultur

Har du tänkt semestra i Sverige i sommar (just nu verkar det inte finnas så många alternativ) kanske bärplockningsmuseet Bärens Hus kan vara något. Är ni rädda för folksamlingar tror jag Glommersträsk är perfekt.

Det ifrågasätts ibland vad svensk kultur är, ifall man inte går ännu längre och hävdar att den i stort sett inte finns, som Mona Sahlin (”Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”) eller Fredrik Reinfeldt (”Ursvenskt är bara barbariet.”).

Men bärplockning tycker jag definitivt kvalar in. Det var en självklar sysselsättning för tidigare generationer. Min mamma och hennes syskon plockade varje år från tidig ålder blåbär, lingon och hjortron. Inte långt från Glommersträsk förresten. Det var självklart att ta tillvara denna naturresurs som fanns att hämta helt gratis.

Och gör så än idag! Det är bara det att nästan ingen svensk plockar. De få människor jag träffar med bärplockare i skogen är i regel asiater eller östeuropéer. Nu plockar jag inte bär som en kulturgärning utan för att jag gillar gratismat, men hade jag haft barn hade jag definitivt försökt lura med dem till skogs varje sommar. Det är nyttigt, rofyllt och trevligt. Både att plocka och att glädjas åt en frys full av bär.

Amorteringsfrihet under ansvar?

Så fort amorteringskravet på bolån slopades sänkte eller pausade 50000 låntagare sina amorteringar. Antingen är det i stort sett samtliga som blivit av med jobbet eller permitterats pga Covid-19 eller också har människor som klarat att amortera ändå tagit chansen att sluta bara för att de kan.

Har de järnkoll på sin ekonomi och investerar ”extrapengarna” vettigt behöver det inte vara fel, men man behöver inte tillhöra cynismlandslaget (Gud, vad jag önskar att det fanns ett sådant!) för att anta att många bränner dem på skit istället. ”Unnar sig” nu när världen är så eländig.

Om vi leker med tanken på att den ekonomiska krisen i världen som pandemin utlöst inte är över nu kommer många av deras bostäder att sjunka i värde. Om de var hårt belånade från början (och det kan man ju nästan säga att alla med amorteringskrav var) kan det i bästa fall leda till att de sitter fast hos sin nuvarande bank eftersom ingen annan skulle vilja ta över lånet.

I värsta fall, om deras privatekonomi drabbas genom uppsägningar och/eller oväntade engångskostnader, kan följden bli betydligt värre. Det är deras ansvar, jag var skeptisk till ett allmänt amorteringskrav redan när det kom, men jag tror att de flesta skulle gynnas av att fortsätta amortera om de kan, oavsett om huset är belånat till 85 eller 20 procent.