Kan man vaccinera mot inskränkthet?

En familjeläkare i New York och en fransk specialist på tropiska infektioner började tidigt i våras behandla covid-19-patienter med hydroxiklorokin, ett läkemedel som främst använts för att behandla eller förebygga malaria, men också mot artrit och lite annat. Amerikanen ordinerade hydroxiklorokin ihop med zink, fransmannen ihop med antibiotika.

Media behandlade experimenten med tystnad. Kanske för att de inte begrep bättre, kanske för att starka krafter aktivt förespråkade detta. Men så bar det sig inte bättre än att Donald Trump under en pressträff berättade att han själv åt hydroxiklorokin och zink för att inte få covid-19.

Nu gick det inte att tiga ihjäl det längre, och eftersom Trump var för fanns det bara ett sätt att förhålla sig till läkemedlet – mot. Man påtalade biverkningar och att det var olämpligt för hjärtsjuka och gravida att ta det. Knappt bättre än placebo, tyckte forskare från Minnesota.

Jag är inte läkare och har inga möjligheter att bedöma olika behandlingar. Jag kan bara konstatera att en del läkare i USA, Kina och andra länder menar att hydroxiklorokin funkar och att varje dos bara kostar någon krona eftersom den saknar patent. Att det finns biverkningar betvivlar jag inte, det gör det för alla medicinska preparat, möjligen undantaget vattenlösliga vitaminer. Men eftersom läkemedlet använts förebyggande i 70 år lär det finnas värre saker att stoppa i sig.

Jag har som sagt ingen adekvat utbildning, men jag har läst rätt mycket om läkemedelsindustrin och uppfattar den som minst lika skrupelfri som tobaksindustrin. Läkemedelslobbyn är helt skamlös och har en budget hela länder bara kan drömma om. Möjligheten att ta fram läkemedel och vaccin är säkerligen värd mångdubbelt mer än att producera en gammal malariamedicin som redan finns och är snudd på gratis. Även om jakten på profit skulle resultera i att det dör flera miljoner människor är det på inget sätt givet att det skulle hindra dem från att motarbeta ett bättre alternativ.

Att läkemedelslobbyn är mäktig är knappast en konspirationsteori. Big pharma är big business och sällan tror jag att de haft en så tacksam uppgift som att övertyga västvärldens medieföretag och politiker om att tycka tvärtemot Donald Trump och Jair Bolsonaro. Det tycks vara en ryggmärgsreflex hos de allra flesta. Men om alla för ett ögonblick lägger politiken åt sidan och leker med tanken på att fem dagars hydroxiklorokinbehandling à 1 kr hjälper (om än inte för alla), vore det då inte en väldigt bra idé att tömma ut den möjligheten?

Pengar som inkomstkälla

Pengar blir lätt abstrakt. Särskilt pengar man aldrig ser, vilket ju är de flesta. De sitter som sifferkombinationer på ett konto eller som andelar i ett värdepapper. Jag har tidigare pratat om olika sätt att konkretisera pengar.

Det jag ska göra idag kommer nog en del tycka är motsatsen, men för mig funkar det, nämligen att översätta pengar till passiv månadsintäkt. Vi kan räkna på fyraprocentsregeln som förenklat säger att man nått ekonomiskt oberoende när man kan leva på fyra procent av av kapitalet, för över tid bör man kunna räkna med den avkastningen så att kapitalet inte minskar.

Alltså, behöver du en kvarts miljon om året för att leva krävs 6,25 miljoner (250000/0,04) på banken. Räknar vi baklänges avsäger du dig 40 kr om året varje gång du bränner en tusenlapp för om du istället hade investerat tusenlappen hade den varje år gett dig 40 kr i ränta. Eller utgå ifrån dina utgifter. Hur mycket kapital krävs för ”gratis” kaffe, gymkort eller internet? För enskilda utgifter ofta inte särskilt mycket. Gör en lista över utgifterna och ”döda” en efter en.

Många gör tvärtom och istället för sparkapital skaffar sig flera abonnemang eller krediter som var för sig inte är så skräckinjagande, men som sammantaget ger dem så stora löpande kostnader att de aldrig tycks kunna spara pengar som ger dem oberoende och frihet utan istället gör dem beroende av chefer, hyresvärdar och banktjänstemän.

Vilka elbesparingar lönar sig?

Elektricitet är en vit fläck i min kunskapsbank. Jag är på Elektricitetsvisans nivå:

”Man bara knäpper, har ej besvär
så blir det volter i tråden,
och utav volter det blir ampére,
det är så svårt att förstå den.”

Därför undrar jag över en massa på området och när det händer brukar det löna sig att ventilera frågorna här. Jag är så gammal att jag upplevt en tid då fjärrkontrollen ansågs som het och ny teknik, och med fjärrkontrollen kom standby-läget. När nyhetens behag lagt sig uppmanades vi att stänga av tv:n ”på knappen”, pga brandrisk, men också av elförbrukningsskäl. Man hör inte mycket om det nu, kanske för att det mesta på elräkningen är fasta avgifter och skatter, men hos Elskling läser jag följande:

”En av de största dolda strömtjuvarna är "standby-läget" som blivit allt mer vanligt för olika apparater. Detta mellanläge, varken av eller på, slukar ström motsvarande 2 % av landets årliga elförbrukning, eller ca 500 kWh i ett normalhushåll.”

Ändå har jag noterat att nya tv-apparater allt mer sällan har en avstängningsknapp. Vill man inte ha den i standby får man dra ur sladden alternativt sätta dit en strömbrytare eller skarvsladd med en sådan. Varför?

Just det drabbar mig inte eftersom jag inte har tv, men hur är det med datorer. Min stationära dator går efter några minuters frånvaro ner i sparläge. Samma sak med skärmen, men jag fattar ju att de ändå är på, drar ström och kanske påverkar komponenternas livslängd. Hur lång tid ska man vara borta för att det ska löna sig att stänga av datorn? Och är det skillnad på stationär och laptop?

Och hur är det med laddare till mobil och tandborste – fortsätter de att dra ström när apparaten är fulladdad? Är det farligt eller oekonomiskt att ”överladda”? Eller rentav bra?

Är det någon som har svar på dessa eller andra frågor om elförbrukning? Är det något livet lärt mig så är det att rutiner trumfar det mesta. Det är t ex ingen uppoffring att släcka lampan när jag går ut ur ett rum. När man väl vant sig går det av bara farten. Problemet är att jag inte vet när jag sparar pengar på det.

När ska man börja leva?

De dyker upp i debatten ibland, frågorna om meningen med sparandet. Ibland för att reta eller rättfärdiga sina egna val, ibland för att man uppriktigt vill veta. Det här är kanske/kanske inte en genuin fråga, men den kan vara intressant oavsett.

Sparkvot (sparandet i förhållande till inkomsten) har aldrig varit en stor grej för mig. När jag tjänade 14000 kr i månaden sparade jag ungefär 10000 kr, så då var det drygt 70 procent. Men det var på den tiden jag hade en arbetsgivare. De senaste tjugo åren har inkomsterna varit för oregelbundna för att ge begreppet relevans.

Och jag tror faktiskt inte att särskilt många sparar mer än de skulle vilja nu för att ha råd att gå i pension tidigare eller köpa ett hus om tre decennier. Det är lite som med träning. Man kan säga att man tränar som ung för att få en frisk ålderdom, men hittar man inget nutida egenvärde är man snart tillbaka vid tv:n och ölen.

Sparande kan säkert gå till överdrift. Många skulle nog säga att jag legat över den gränsen hela mitt vuxna liv, men då gör man misstaget att tro att alla eftersträvar det man själv vill ha. Jag skulle bli stressad över att konsumera lika mycket som andra. Nu när jag tömt en bostad och håller på med nästa blir jag stressad över att flytta med en massa grejer. Jag har heller aldrig tyckt om att resa eller jaga upplevelser. Jag gillar den frihet som lättast uppnås genom att leva sparsamt.

Jag säger inte att ”din dröm är min verklighet” för det tror jag inte. Snarare ”min balans är inte din balans”.

Läskskatt

Socker i sig är inte cancerframkallande, säger Cancerfondens generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström i ett reportage i SR Plånboken, men farligt eftersom det skapar fetma som i sin tur leder till cancer.

Jag är inte säker på vare sig det ena eller det andra. Eller ja, fet blir man för att man konsumerar mer än man förbränner. Kanske ger sockersötad läsk förhöjd risk för cancer även för smala människor, kanske inte. Rimligtvis är det färre som bryr sig om hälsa i gruppen som dricker mycket läsk, det är inte lätt att veta vad som beror på vad.

Så det kan vi lägga åt sidan. Det jag reagerade på var istället att generalsekreteraren vill straffbeskatta sockrad läsk, för att det är onyttigt. ”Vi behöver en läskskatt”, säger hon. Nej, vi behöver personligt ansvar. Vad blir det för kommunistsamhälle där alla fria val ska regleras av skatter? Vi vet att läsk inte är nyttigt, men varför ska de som kan hantera ”drogen” straffas? Då vore det väl vettigare att beskatta övervikt?

Eller också låter vi människor bestämma över sina egna liv. Plast, tobak, alkohol och snart också läsk. Jag dricker inte läsk så jag skulle inte drabbas, men jag vill inte att skatt ska vara en uppfostringsavgift för dem som gör ”fel”, det är en farlig utveckling. Och om vi nu ska beskatta dåliga saker borde man lätta på skatten i andra änden. Varför är två av de högsta skatterna skatt på att arbeta och skatt på att anställa?

Imorgon är det september, alltså höst. Då brukar jag gå upp på dagliga blogginlägg. Samtidigt har jag ett rörigt liv just nu, men jag tänkte i alla fall återkomma redan imorgon och så får vi se hur det går. Kan tänkas bli en och annan ”fridag” framöver.

Anne Rambergs barndom

Efter Benny Fredriksson-incidenten tycks Aftonbladet ha bestämt sig för att den tidigare kulturchefen Åsa Linderborg gör minst skada om hon åker runt och gör harmlösa intervjuer med sina idoler om deras barndom. När turen kom till Advokatsamfundets politiska aktivist Anne Ramberg blev det ändå en snackis. Inte minst tack vare detta citat:

”När pappa hade varit i Finland kom han hem med oxfilé, för det kostade nästan ingenting där, då var det liksom fest. Vi hade ju alltid mat, men vi levde verkligen inte i något överflöd. Jag fick aldrig sådana där Mantovani-skor eller den där Bogner Wagner-jackan som andra hade. Mamma gick ju alltid när hon skulle gå till NK, hon tog aldrig spårvagnen i onödan.”

Inte ett öga är torrt. Vi skrattar så vi kiknar när Rambergskan förklarar att hennes adliga uppväxt på Djurgården och Östermalm inte alls var överklassig genom att berätta att mamman gick, och inte tog spårvagnen, när hon skulle till Sveriges dyraste dagligvarubutik några kvarter bort, och att oxfilé åt man minsann bara ibland. Jag kommer att tänka på Henrik Dorsins beskrivning av en hård uppväxt på Lidingö:

”Farsan kommer hem en fredag och sa:
'Mitt företag, det går inte så bra.
Vi får sälja en av bilarna vi har
och vår polska städhjälp kan inte va' kvar.'
Det är klart som fan jag kände mig dum
när jag gick där och städa' mitt eget rum.”

Att Ramberg inte hittar en bättre beskrivning, ens med möjligheter att ljuga och frisera sanningen (hon är ju trots allt advokat) beror troligen på att hon inte kan föreställa sig hur vanligt folk har det, varken nu eller på 50-talet. Det är inte det som är unikt med Ramberg utan det faktum att det bara är några tiondels promille av Sveriges befolkning som haft hennes förutsättningar.

Själv växte jag upp i typisk medelklass. Föräldrar med ordnad ekonomi utan överflöd. Vi behövde aldrig svälta, bodde i villa, men åkte inte på utlandssemester varje år. Och visst har jag träffat både arbetare och överklass genom åren, men mina nära vänner är ungefär som jag. Deras skolor såg ut som mina skolor, deras föräldrar tjänade som mina föräldrar. Anne Rambergs dråpliga historier om felaktigt användande av skaldjursbestick går lika långt över huvudet på mig som min barndom skulle vara obegriplig för henne.

Sen är Anne ”Antoinette” Ramberg en ond och obehaglig människa, till skillnad från mig som är trevlig, snäll och framförallt ödmjuk ;-). Jag vill ändå försvara henne lite här. Det är lätt att umgås med likasinnade och därigenom bli oförmögen att se vad som gör en annorlunda. Om man inte brer på lite:

Formbröd

Jag efterlyste ett formbröd av typen fyrkantigt rostbröd och fick svar av Micke i kommentarsfältet. Jag fick fler tips också, men tar detta först eftersom det går att nattjäsa, vilket jag såg som en poäng. Originalet finns här. Sedan är det lätt modifierat av mig. Nu kör vi!

Ingredienser

jäst, 25 g
vatten, 4 dl
havregryn, 2 dl
rapsolja, 1 msk
salt, 1,5 tsk
vetemjöl, 3,5 dl

rågsikt, 3,5 dl

Värm upp vattnet fingervarmt. Smula ner jästen och vispa runt tills den löst upp sig.

Sedan i med allt det andra. Bearbeta med degkrokar.

Klä en form med bakplåtspapper och häll ner smeten i den. Strö över vetemjöl och havregryn för garnering. Täck formen med plastfolie. Sedan in i kylen med formen och låt den stå där under natten.

Ny dag, nya insatser!

Eller egentligen inte, det är så gott som klart redan. Degen ska vara färdigjäst, så ta ut den ur kylen och sätt ugnen på 200 grader.

När den är uppe i värme placerar du formen (nu utan plastfolie, det är ganska viktigt) längst ner i ugnen tills den ser ut att vara klar. I mitt fall tog det 35 minuter.

Inte så dumt.