Limpa

Min idé att baka allt matbröd själv funkar bra. Jag har numera alltid jäst och mjöl hemma och har fått rutin på att baka när det börjar bli tomt i frysen.

Den här gången tänkte jag baka en limpa för omväxlings skull. Jag tycker att det ofta blir lite för sött och onyttigt, men ibland får man unna sig. Detta behövs:

jäst, 50 g
mjölk, 2,5 dl 
vatten, 2,5 dl 
sirap, 0,5 dl
salt, 1,5 tsk
rågsikt, 5 dl
vetemjöl, 9 dl
smör/margarin, 100 g

Och för pensling:

kaffe, 1 msk
sirap, 1 msk

Blanda mjölk och vatten, värm upp till runt 37 grader och vispa ner jästen. Sedan ner med resten av ingredienserna och en noggrann bearbetning med degkrokar.

Jäs under bakduk i minst en halvtimme.

Knåda degen på mjölat bakbord och fördela i ett par smorda formar.

Jäs under bakduk i en halvtimme till. Slå under tiden på ugnen på 200 grader. Grädda i nedre delen i c:a 30 minuter.

När du tar upp bröden, pensla dem med en blandning av kaffe och sirap. Kladda på ordentligt så att det blir en tjock yta.

Låt svalna, plocka ur bröden ur formarna och ät.

Toapappersförbud på gång?

I min ungdom hyrde jag ett tiny house på runt 20 kvm som stod på tomten hos en familj. Röret till boningshusets avloppsstam var kasst. Troligen hade rötter ätit sig in i det, men istället för att göra om och gräva ner det djupare löste man det genom att låta bli att spola ner toapapper. Alltså var jag tvungen att kasta pappren i soppåsar.

Inget jätteproblem för egen del, men som ni förstår var det ingen dröm att behöva upplysa besökare om arrangemanget. Men snart ska det bli mainstream, i alla fall i Tranås där det nu föreslås att toapapper inte längre ska slängas i wc:n.

Jag kan till viss del förstå avfallschefen. Reningsverkens verksamhet vore antagligen enklare om de slapp slåss med dasspapper. Men människor som inte ens orkar sopsortera tidningar lär knappast hjälpa dem särskilt mycket om man inte samtidigt inför tvingande lagstiftning för kameraövervakning av vattenlåsen i kombination med dryga böter.

Kanske om Tranåsborna fick ett alternativ, ett papper som inte sväller och kläggar igen lika mycket. Eller en pappersfri variant. Jag såg en video där en snubbe odlade någon slags malbuske kallad blue spur flower på engelska (Plectranthus ecklonii på latin) bara för att bladen lämpade sig som toapapperssubstitut.

Annorlunda pappersbal.

Själv är jag nog mer inne på alternativ till WC. Jag har bott med mulltoa och skulle lätt kunna tänka mig ett nytt boende med någon form av komposttoalett. Om vi snackar miljö känns det feltänkt att klura ut nya lösningar för att kunna blanda gödsel med vatten, sedan transportera blandningen till ett reningsverk för att där återigen separera vattnet från övriga komponenter.

Datorstädning

Jag är papperspedant och har järnkoll på papper och pärmar. Jag kan när som helst plocka fram förrförra elräkningen eller mina gymnasiebetyg på tio sekunder. Jag strävar efter samma ordning i datorn, men är inte där än.

För det lönar sig. Åtminstone en dator med Windows blir trög eftersom den förr eller senare fylls upp av operativsystemet. Ju mindre skit i den, desto snabbare går den. Förutom den uppenbara vinsten, att man precis som i pärmar och lådor hittar bättre om sånt som inte ska vara där rensas ut.

”Här är den … någonstans.”

Att ta bort program jag inte använder och att inte ha en massa skit på autostart är jag ganska bra på. Värre är det med e-posten. Mitt mål där är att in- och utkorgarna bara ska innehålla mejl som på olika sätt behöver åtgärdas, av mig eller andra. Resten ska sorteras i mappar alternativt kastas bort. Nu är jag snart där, men sedan kommer den stora utmaningen – att behålla det så.

Ett annat projekt jag tagit tag i är att rensa bland bokmärken i webbläsaren. Varje gång jag bytt dator har jag exporterat bokmärkena till den nya. Ibland har det varit så rörigt att jag låtit dem ligga kvar i en mapp kallad ”importerade bokmärken” eller liknande och börjat på ny kula vid sidan om. Ja, jag hör själv hur dumt det låter. Igår rensade jag bort 80-90 procent av dem. En del hela mappar hamnade i papperskorgen. I den mån de hade varit intressanta var adresserna inte aktuella, och en hel del gamla bloggar av människor jag glömt i ämnen som inte längre intresserar mig.

Dassläsning i all ära, men ...

Poängen med att spara papper/filer/prylar är ju att man både ska ha nytta av dem och hitta dem när man behöver dem. Även om jag inte levt som jag lär tycker jag att ”less is more” är lika användbart i digital form. Hur gör ni för att hålla datorer och telefoner rena från brus och skit? Eller gör ni inte det?

Ännu ett friskoledrev

Den senaste tiden har det blossat upp en ny friskoledebatt. Kritikerna stör sig på att (en del) friskolor tjänar pengar som de delar ut till sina aktieägare. Pengar som de kommunala skolorna skulle kunna använda till jättebra grejer.

Eller inte. För ett år sedan skrev jag ett inlägg jag fortfarande är nöjd med där jag ifrågasätter om kommuner verkligen ska driva skolor. Hur populära och funktionella friskolorna än blir är det ju alltid dessa som ifrågasätts. Inte de kommunala trots att många av dem inte tycks få till bra undervisning och trygga miljöer hur mycket pengar man än ger dem.

Håltimme.

Jag säger inte att alla friskolor är bra och att alla kommunala är skit, men det faktum att många väljer friskolor är väl ett bevis så gott som något på att de fyller en funktion? Och, som vanligt, att fria marknadsaktörer kan gå med vinst rör mig inte i ryggen så länge vi får valuta för skattepengarna.

Och varför är det bara undervisnings- och vårdföretagen som är ett problem? Friskolekritikerna stör sig sällan eller aldrig på de som tjänar pengar på att bygga skolor eller trycka skolböcker. Eller Sodexo, det multinationella företaget med miljardvinst som tillhandahåller mat och städning i offentliga lokaler. Aldrig ett ont ord om dessa, vilket gör det lätt att tro att det är valfriheten i sig som skaver.

Stoppa valfriheten (krystat bildval, jag vet)!

Vänsterns ”lösningar” består i ett fortsatt förbud mot hemskolning samt att vid varje givet tillfälle rycka undan fötterna för de privata friskolorna. Blir inte blandningen av elever bra (enligt politikernas bedömning) ska man tvinga fram en bättre genom att bussa runt elever till skolor längre bort, som barnen och deras föräldrar inte valt. Vidare ska den obligatoriska skolan starta redan vid fem års ålder. Snart är det dags att tala klarspråk: Dina barn är inte dina barn, du lånar dem av staten.

Lyxshake

Milkshake är en produkt jag aldrig förstått mig på. Är det dessert, är det dryck eller är det bara det enklaste sättet att på kortast möjliga tid hälla i sig fett?

En milkshake består av mjukglass, mjölk, grädde och någon smaksättning, ofta frukt eller bär, men hamburgerkedjan Max har dragit det här ännu längre (namnet förpliktigar) genom att lansera en ”lyxshake”. Lite oklart vari lyxen består, men av marknadsföringen att döma handlar det om att hamburgerkedjans egna ”gourmetkockar” rör ihop ingredienserna på plats på respektive sylta.

Möjligen är den också ännu onyttigare än konkurrenternas genom att innehålla runt 700 kilokalorier. Som fullvuxen man som rör mig en del är det ungefär 30 procent av vad jag bör äta på en hel dag. För en stillasittande tjej är det snarare halva det lämpliga dagsbehovet av energi.

Ännu ett sätt (jag hoppas) Max sticker ut på är priset. Denna lyxshake kostar 45 kr. Det är mer än jag lägger på hela mitt matintag under två dygn, och gissningsvis ungefär tio gånger priset på ingredienserna.

Folk får såklart äta vad de vill och det vore mig främmande att kritisera andras matintag, men om jag träffade någon som betalar 45 kr för en mugg gräddglass skulle jag fråga om de anser att detta är värdig människoföda. Tillhör du denna grupp får du hemskt gärna svara och förklara, så blir jag lite klokare.

Reflexer på!

Jag vet inte om denna spaning reflekterar verkligheten eller beror på att jag blivit ett år äldre och grinigare än förra året, men jag tror mig aldrig ha sett så få reflexer på fotgängare som denna höst. Inte nog med att folk saknar reflexer, de är också ofta mörkt klädda och därmed nästan omöjliga att upptäcka genom en vindruta, särskilt om den är lite immig eller full av regnstänk.

Det finns motsatsen också. Människor och hundar som vandrar runt som mobila julgranar med blinkande LED-lampor i olika färger. Det är bra! Jag har själv en diskret blinkande lampa på mig när jag springer i skymning och mörker, alltid gör den någon nytta.

Sedan införandet av den idiotiska zebralagen, som innebär att fotgängare har företräde vid oövervakade övergångsställen och som kostat fler människoliv än jag kan räkna tycks många tro att de är odödliga. Kliv rätt ut i gatan bara, antingen själv eller släng ut barnvagnen som sköld! Ofta utan att ens titta upp från mobilen. Har man företräde så har man.

Men det funkar inte så skaffa reflexer, till er själva och alla ni bryr er om! De kräver inga batterier och behöver inte sättas igång. Allt som krävs är att de är med. En enkel reflexväst kostar en femtiolapp. Det är inte snyggt, men det kan man kanske leva med om alternativet är att man dör utan.

Jag på löprunda.

Små plastreflexer att hänga eller sätta fast i kläderna är oftast gratis om man kan leva med att göra lite reklam för någon butik eller sitt försäkringsbolag. Själv vill jag också slå ett slag för snap-on-band som du lätt snurrar runt hand- och fotleder. Dessa rör sig mer än en reflex du sätter fast i jackan och då slipper du misstas för att vara en trafikskylt.

Den som inte har någonting av detta kan för max en femtiolapp bli en hyfsat säker gångtrafikant. Om du istället blir påkörd och förvandlad till en dreglande grönsak kan du de närmaste decennierna fundera över om det var värt besparingen.

Den kungliga svenska självgodheten

Vad är typiskt svenskt? Många bra saker präglar vårt folk. Vi väntar civiliserat i köer, låter folk tala till punkt och löser gärna konflikter med ord. Men en mindre bra egenskap, som jag tyvärr upplever är på stark frammarsch, är självgodhet.

En gång i tiden var Sverige ett ledande land på många områden. Sånt där går upp och ner. Det vore inte rimligt att begära att exempelvis det svenska tennisundret skulle hålla i sig bara för att vi var bäst i världen på 80-talet. Det intressanta är vad man gör när man blir omsprungen – hakar på och försöker lära sig löptekniken av den som passerat, eller börjar springa i motsatt riktning och hävda att man fortfarande leder.

”Om vi vänder nu är det jag som leder.”

Svensk skola var en gång världsledande. Beslutsfattare från andra länder åkte till Sverige för att lära sig av oss. Det gör de inte längre. I den internationella PISA-studien (Programme for International Student Assessment) låg Sverige helt okej till 2003. Lite sämre 2006, ännu sämre 2009 osv. Vad gör Sverige då – lär sig av framgångsrika länder? Nej, fuskar. Varje land har rätt att plocka bort elever som sticker ut. Det kan t ex vara nyanlända invandrarelever som inte har en rimlig chans att hävda sig, särskilt inte i läsförståelse, ett av de tre ämnen som bedöms. Det var bara det att Sverige började exkludera långt fler elever än alla andra länder och långt fler än vi fick. Utbildningsministern slog på stora trumman: ”Det här är ett styrkebesked, svensk skola står stark”, vilket inte ens var sant om man bortsåg från fusket. Vi var bara inte lika dåliga jämfört med våra grannländer som tidigare.

Men så uppmärksammades fusket och den tidigare jublande utbildningsministern fick en fråga i riksdagen om hur man ska göra för att detta inte ska ske igen. Det svarade hon inte på utan sa istället lite svepande:

”Det är i sammanhanget också viktigt att komma ihåg att de svenska kunskapsresultaten de senaste åren har ökat i en rad olika internationella mätningar.”

Med andra ord: ”Jag vet att resultatet inte är sant, men det är ändå ett bra resultat.”

”Jamen ... Är ni så duktiga då?”

Svensk vård var jag inne på när jag själv drabbades. Efter det fick jag svar från en bloggande läkare som ägnade ett helt inlägg åt att berätta hur bra svensk vård är och att min berättelse var oärlig. (Ni får leta själva om ni vill, jag länkar inte till osakliga personangrepp mot mig själv.) Vad som var oärligt kunde hon däremot inte precisera. Att landstingsläkaren förteg det faktum att det fanns en kirurgisk lösning? Att landstingskön (om jag hade fått ställa mig i den) är femton månader lång medan den danska jag hamnade i var 2-4 veckor? Nej, för det var sant.

Istället skrev hon att den operation jag fick inte har 100 procent lyckade resultat. Som att jag hade påstått det! Vad som däremot är 100 procent sant är att chanserna till succé är bäst vid en snabb operation. Därför tycker jag att en person inom organisationen som har 15-30 gånger längre kö borde kliva ner från sina höga hästar och fundera över detta faktum istället för att kasta skit på budbäraren.

Stefan Sauk är en annan budbärare som fått sin beskärda del av skit. Försök att lyssna fördomsfritt till hans två minuter långa redogörelse kring svensk kontra utländsk höftledskirurgi.

Jag vet själv om minst fyra patienter som genomgått den svenska uråldriga operation han beskriver. Ingen av dem blev bra eller ens i närheten.

Men Sverige kliver vidare i upptrampade fotspår. Alla politiker säger sig älska yttrandefrihet, men gud nåde den som svärtar ner ”Sverigebilden” genom att berätta sanningen för utländsk media. Då är det inte att svensk mordfrekvens skjuter i höjden eller att svensk coronastatistik är en av de sämsta i världen som upprör. Nej, det är det faktum att någon säger det.

Svensk invandringspolitik utgår ifrån att hela världens högsta dröm är att bli som vi, att alla invandrare vill integreras och titulerar sig svenskar från dag 1 i det nya landet. Om de inte lär sig svenska och blir självgående kuggar i det svenska maskineriet är det ett ömsesidigt misslyckande, för alla som kommer vill såklart bli som vi. Varför i all världen skulle de vilja det?!

Låt oss en gång för alla sluta tro att vi är bäst i alla lägen och att alla andra vill komma ”upp” till vår nivå. Det gäller inte bara vårt land eller vår yrkeskår utan i allra högsta grad oss själva. Ingen av oss är den perfekta människan, och det säkraste sättet att inte bli det är att intala oss att vi själva är normen, målet och idealet, den som vet och kan allt, gör de bästa affärerna och tar de bästa besluten, helt utan förbättringspotential.