Boendekris, massflytt och hemlöshet?

Såg rubriken ”4 av 10 pensionärer säger sig inte ha råd att bo kvar”. Det låter dramatiskt, men här har vi inte bara att göra med självrapporterade uppgifter utan om självrapporterade uppgifter om en potentiell framtid. Många ”om” där.

Faktum är att vi människor klarar att anpassa oss till väldigt mycket trots att vi slagit på stora trumman om motsatsen. Varje gång bensinpriset når en ny toppnivå säger drivmedelskonsumenten att ”det här var droppen, blir det en höjning till så ställer jag bilen”, men inte gör han det. Han anpassar sig.

Men okej, det stämmer säkert att många människor inte skulle klara sina boendekostnader med 68 procent av sin nuvarande lön, och många kommer att få mycket lägre pension än så. Det betyder dock inte att Sverige kommer att ”stå inför en stor boendekris för blivande pensionärer som har låg eller saknar tjänstepension och privat pensionsförsäkringssparande” (även om jag också skulle säga det ifall jag sålde pensionsförsäkringar).

Däremot betyder det att människor måste anpassa sig genom att byta till ett billigare boende när de blir pensionärer, alternativt sluta att maxa sina utgifter dessförinnan. Alternativ 2 är vettigt även av andra skäl. Det kan dyka upp betydligt mer svårförutsedda privatekonomiska händelser än pensionering. Huset kan brinna upp, man kan få sparken, bli sjuk... Faktum är att det nästan inte borde finnas något så förutsägbart som just att man ska fylla X antal år.

Ändå beter sig märkligt många människor som att ingenting var svårare att se. Jag antar att de ”varit naiva”, den nya folksjukdomen. Var inte det. Naivitet är gulligt fram till tioårsåldern, vid 60+ blir det bra fånigt.

Lägg skulden på den skyldige

Det är lätt att få en uppfattning att människors privatekonomi blivit bättre tack vare alla nedstängningar som gör att vi helt enkelt inte kan göra av med pengar på lika många ställen som tidigare. Så är det kanske, men en idiot och hans pengar kommer alltid att gå skilda vägar.

Klarnas kunder har en halv miljard i skulder, i de flesta fall skitsummor. Jag tror inte alls att det beror på att folk förlorat sitt jobb och därmed också möjligheten att betala sina lån. Det beror på att en del människor är oförmögna att sysselsätta sig med något vettigt om de inte måste, så då shoppar de.

Många kritiserar Klarna för att de möjliggör handel på kredit. Jag är inte heller imponerad av dem och stör mig på att jag som näthandelskund ofta aktivt måste välja bort Klarnas kreditalternativ, och ibland går köpet genom Klarna även när jag väljer direktbetalning.

Men det är ju faktiskt inte Klarnas fel att människor handlar när de inte har råd. Vi kan väl se dem som knarklangare. Illa att det finns en marknad för dem, men i samma stund som alla narkomaner väljer att sluta knarka kommer langarna bli arbetslösa.

Så varför handlar människor tvångsmässigt för pengar de inte har? Det kan vara ett självskadebeteende som bottnar i ett trauma i barndomen, dåliga kunskaper om privatekonomi eller att de helt enkelt är dumma i huvudet. Det är där insatserna måste sättas in. Klarna, sms-låneföretag och skumma inkassobolag kommer alltid att finnas, så länge kunderna vill.

Hur mycket marknadsföring tål Aktiespararna?

Jag har aldrig varit medlem i Aktiespararna. Det är inget principiellt, men när jag var tillräckligt ung för Unga Aktiespararna var jag för ointresserad av nätverkande, och ”gamla” Aktiespararna känner jag mig för ung för. Visst borde man väl engagera sig och se till att sänka medelåldern med några decennier, men jag har aldrig orkat.

På senare tid börjar jag dock undra om jag ens hade stått ut med ett medlemskap. Det började med Gamestop-gate, där Aktiespararna som den naturligaste sak i världen slöt upp bakom hedgefondförvaltarna i kampen med småspararna och släppte det för en småspararorganisation smått unika uttalandet:

”Jag tycker det är ganska otäckt att småsparare kan påverka marknaden på det här sättet. Det här ifrågasätter ju hur hela börsmarknaden fungerar.”

Vem behöver motståndare med sådana företrädare? Det senaste exemplet som får mig att vilja springa åt andra hållet är när vd:n Joacim Olsson säger:

”Jag varnar för de snabba klippens logik som följer av att kvällstidningarna skriver om 19-åringar som är tradingproffs. Det riskerar att bränna väldigt många som nu har fått ett intresse.”

Okej, med lite välvilja förstår jag hur han tänker. Att det kan bli en osund hype när traders hyllas som rockstjärnor. Men så led folk rätt då! Det här låter lite som det gnäll som kan uppstå i en frikyrkoförsamling när nya själar ansluter varpå de gamla inte längre känner igen sig på kyrkkaffet utan helst skulle vilja att allt blev som vanligt.

Lägg därtill podden med allt glesare utgivning där Dag Rolander, 120(?), med hjälp av helt omotiverat Trump-hat (japp, trots att han är avsatt handlar snudd på varje avsnitt ändå om hur dum i huvudet Donald Trump är) försöker skapa den mest politiskt korrekta podden utanför statsmedia. Troligen har han lyckats vid det här laget, jag gav till slut upp hoppet om motsatsen.

De får driva sin organisation hur de vill. Eftersom jag inte är medlem kan jag såklart inte kräva någonting, men jag ställer mig ändå frågan: Vem behöver Aktiespararna? Det påstås att deras medlemstal växer, vilket är konstigt när de beter sig som att de helst skulle vilja slippa medlemmar överhuvudtaget.

Hyllning till ett par gamla skor

När jag köper löparskor är det alltid ett noggrant jämförande. Jag räknar på vikt och värderar märken. Eftersom jag gärna köper förra årets modell (att skor är en färskvara är en seglivad myt) ska det sedan till lite tur. Det är inte alltid storlek 46,5 finns kvar på hyllan när rabattnivån drar iväg.

Löparskor bör hålla 100 mil. Mina brukar hålla uppemot 150 och eftersom jag växlar mellan flera olika par får de hänga med några år. Mitt bästa skopar genom tiderna var ett par Asics Tarther som kändes som gjutna på fötterna från första steget. De vägde 211 gram, men inte ens i riktiga lättviktsskor på under 100 gram har jag känt mig så lätt på foten som i dessa.

Mest tog jag dem på korta och medellånga pass på upp till 15 km, men jag har testat att springa 30 km med dem och det funkade, även om jag gärna har lite mer dämpning då. Så miltalet tickade på, men alla liv kommer till ett slut och vid 200 mil borde jag definitivt ha slängt dem.

Men det blev inte av, och sedan kom 2020 då löpningen drabbades av såväl ett krånglande muskelfäste som av hjärtoperation. Ett tag där var jag inte säker på att jag skulle kunna fortsätta springa, och då är det väldigt dålig ekonomi att köpa löparskor. Men nu gick det inte längre. När jag sprungit exakt 250 mil blev det högtidlig begravning i grovsopcontainern.

Hälkapporna är nötta, men...

… det är ingenting mot sulorna.

Dags att börja jämföra modeller och priser igen. Just nu har jag bara fyra par löparskor i hallen (varav två är oroväckande nära pensionsålder) och så kan jag ju inte ha det.

Hantverkarjävlar

En krönika i Kvartal tror jag får många igenkännande nickar, även om denne skribent tycks ha drabbats mer än de flesta.

”Vid det laget hade vi bara fått träffa den karismatiske svenske arbetsledaren, som ständigt var tillgänglig under införsäljningen, men som efter att arbetet drog igång plötsligt fick väldigt svårt att hitta parkering inne i stan. Parkering var dock inget problem för de 4-8 icke svensk- eller engelskspråkiga uzbeker som de kommande veckorna sprang in och ut ur lägenheten, förstörde hissen, skitade ner trappuppgången, rev en bärande vägg och lyckades göra hål på en vattenledning.”

Uzbekiska hantverkare har inte drabbat mig, men många byggare har en helt annan energi och tidsuppfattning när de väl fått ett jobb än de hade medan de fortfarande behövde övertyga kunden att skriva kontrakt med just honom. När bostaden ligger i ruiner, då blir det plötsligt viktigare att hitta nya jobb än att slutföra det som är påbörjat.

Uzbekisk hantverkare.

Jag håller just nu på att renovera min bostad, men även om jag svär över arbetet, får ont i ryggen och slår mig på tummen är jag rätt nöjd med att slippa vara i händerna på struliga hantverkare som inte håller tiden, inte gör det man kommit överens om, skitar ner och fuskar.

Sedan drabbades skribenten av hantverkare som jobbade med bedrägeri och stöldgods. Det är förhoppningsvis inte lika vanligt, men knappast unikt. Och alltihop bottnar i att man som kund är rätt maktlös.

”Vad säger det om den svenska arbetsmarknaden när det, för en person som jobbar med att göra bakgrundskontroller, är näst intill omöjligt att hitta ett seriöst tjänsteföretag? Och vad skickar det för signaler till de kriminella när det krävs en telefonförsäljares envishet för att väcka polisens intresse för bevisning i en brottsutredning?”

Byggbranschen verkar inte intresserade av att återupprätta sitt förtroende. Under ett par år var jag själv krönikör i en byggtidning och varje gång jag riktade kritik mot något fenomen i branschen (och det var i ärlighetens namn i varje nummer) fick redaktören kritiska mejl från hantverkare som kände sig påhoppade. Det verkade vara ett helt skrå av ofelbara offerkoftor, men redaktören (som inte heller hade byggbakgrund) tyckte bara att det var kul att jag lyckades ”röra om i getingboet”, så han lät mig hållas.

Och att polisen hellre ägnar sina dagar åt att spela innebandy än att lösa brott har bekräftats dagligen i decennier, så då får vi kanske hålla tillgodo med den tjänstesektor vi har. Själv skulle jag må skit om jag tog betalt för ett dåligt jobb, men yrkesstolthet är mer ute än kassettbandspelare och ostfondue tillsammans.

Politikerinvesteringar

Den senaste tiden har politiker fått skit för att deras investeringar går tvärsemot deras politik. Löfven sparar pengar i Swedbank Robur Småbolag Sverige som har ett innehav i Academedia. Stenevi har pengar i Nordea Stratega 50, en blandfond som har larvigt lite pengar i några oljebolag. Bolund har pengar i kärnkraft, Lind i flygbranschen osv.

Jag är inte särskilt upprörd (eller förvånad). Det vore väl en sak om de investerat i enskilda aktier i företag vars verksamhet deras partier vill förbjuda, men om politiker ska förväntas ha stenkoll på samtliga innehav i en aktiefond som i sin tur investerat i hundratals företag betyder det i praktiken fondförbud för politiker.

Då är det värre när miljöpartister åker taxi till Riksdagen när de bor ett stenkast från pendeltåget eller när vänsterpartister vill förbjuda friskolor samtidigt som de sätter sina egna barn i privatskola. Dessa hade jag i minnet, men jag är övertygad om att det går att hitta liknande exempel i alla partier. Hyckleri verkar synnerligen blocköverskridande.

När det kommer till investeringarna är jag mer irriterad över inkompetensen. Löfven har haft miljonlön hur länge som helst, men är enligt egen uppgift inte ens miljonär. Okej, det är nog ingen som tror på det, men om han inte köper knark måste ju hans relativa fattigdom åtminstone delvis bero på riktigt dåliga investeringar. Och vem investerar i blandfonder?! Det är ett investeringsslag för fega pensionärer vars tid kvar på börsen är kraftigt begränsad. Märta Stenevi må se ut som 90 år, men hon är 44!

Nu kan jag ha retat upp såväl politiker som politikerhatare, bankanställda och taxichaufförer. Lite så jobbar jag.

Ät potatis!

Jag har förstått att unga människor nästan slutat äta potatis. Obegripligt! Potatis har ju fan allt och kan varieras i oändlighet. De kan stekas, kokas, bakas, mosas... förvandlas till pommes, klyftpotatis, gratänger, raggmunk, potatisplättar, kroppkakor, palt, chips och brännvin.

Och batteri!

Det är nyttig mat och ger högre mättnadskänsla än att äta samma mängd ris eller pasta. Potatis är dessutom billig mat. Normalt under 10 kr/kilo, men runt midsommar mycket billigare än så. Jag har betalt 10 öre ibland, vilket väl i princip får ses som gratis.

Att potatis tappat i popularitet beror förmodligen på att många inte orkar tillaga den. När det finns en marknad för snabbmakaroner är ju 20 minuter koktid alldeles för länge. Dessutom kräver potatis förarbete eftersom de måste tvättas.

Dock tycker jag skalning är överkurs vad man än ska göra med dem. Jag lämnar potatisskalet på både vid kokning, stekning, raggmunk och paltkok. Potatisskal är rika på fibrer och mycket av nyttigheterna sitter precis innanför, som kalcium, järn, zink, fosfor och B-vitamin.

Potatisblast är ett av få rotfruktsblad man inte kan äta. Istället kan man omvandla dem till biogas. Okej, jag är inte heller där. Än.