Läste om en bok som väckte mitt
intresse, Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras av Erik Lidström.
Jag har svårt för boktitlar längre
än noveller, men innehållet verkar intressant. Här ifrågasätts
statens storlek, enkammarriksdagen, valsystemet, parti- och presstöd och huruvida offentliganställda och personer
under 35 ska ha rösträtt.
Jag gillar inte allt det där och det
vore förmätet att såga idéerna utan att ha läst boken, men jag
tycker att det är befriande att frågorna väcks. Tyvärr (?) lär
det väl stanna som just idéer eftersom ingenting av detta kommer
att få politisk majoritet under min livstid, men kul tankar.
Rösträttsåldern har jag pratat om tidigare.
Myndighetsåldern sänktes senast 1974. Jag vet inte varför och om
det fanns fog, men jag tänker så här. Mina föräldrar, som blev
myndiga på 50-talet var mognare än mig som blev myndig 1989, och
dagens unga är ännu senare i sin utveckling. Därför är det inte
självklart att myndighets- och rösträttsåldern ska gå åt
motsatt håll, men 35 är drastiskt.
Att offentliganställda inte ska få
rösta känns fel även om jag förstår tanken. De bidrar inte till
skatteintäkten mer än indirekt, och politik handlar ju i mångt och
mycket om att fördela pengar. Dessutom är de jäviga eftersom deras
liv bygger på en stark stat.
Bidragstagare då? Om man inte bidrar
till samhället och lever helt och hållet på andras pengar, ska man
då få välja hur skattepengarna ska fördelas? Bjuder jag hela
puben på Tuborg och någon föredrar Heineken kan de förvisso ha
önskemål, men om det är min plånbok som betalar är det jag som
bestämmer.
Parti- och presstöd då? Ta bort, rakt av! Det
finns relevanta argument för partistöd, men motargumenten är
fler. Som läget är nu har bägge dessa bidrag blivit ett sätt för
makten att köpa folkets lydnad.
Som sagt, inget av detta kommer att
hända, men det faktum att frågorna väcks tycker jag är befriande.
Möjligen är det i sig ett bevis för hur kuvad jag är.