Rimdahl, kapitel sju

Många yrkeskriminella är nog det för att de inte kan något annat och antagligen inte skulle kunna göra så mycket annat heller. Som Leif G W Persson svarade på frågan om Åmselemördaren Juha Valjakkalas framtid: ”Jag tror ju inte han blir blir generaldirektör någonstans.”

Inte generaldirektör.

Det tydligaste exemplet på den oorganiserade brottsligheten måste vara när Lars-Inge Svartenbrandt iklädd damperuk och lösmustasch flydde på cykel och gömde sig under en gran där han somnade och greps. Inga generaldirektörserbjudanden där heller. Inte ens från MSB.

Men så finns det kåkfarare som inte passar in i mallen. En sådan är Maskeradligans ledare Mats Rimdahl. Jag har läst en del om honom och lyssnat på SR:s intressanta dokumentär om ligan. Alla som träffat honom verkar tycka att det är en skärpt kille. Innan Rimdahl blev rånare var han yrkesmilitär med ljus framtid, men hans organisatoriska kvaliteter borde ha gett honom även andra möjligheter. Han kunde ha startat eget i säkerhetsbranschen, jobbat med film eller vad som helst. Ett tag var han tydligen lärare på en folkhögskola, fast med fejkat cv.

Framförallt verkar Mats Rimdahl tillräckligt smart för att märka att den kriminella banan inte var optimal för honom. Första gången han åkte dit var 1986 och efter det har han knappt varit på fri fot mer än 2-3 år i taget. Vid 64 års ålder är det nu dags igen, efter att han för åtminstone tredje gången påträffats med ett falskt polisleg.

Teoretiskt kan han ha tjänat bra pengar på något ouppklarat brott, men när han summerar sitt ”yrkesliv” har jag ändå svårt att tro att han tycker att det varit värt det. Klent med pensionspoäng också. Lite sorgligt, kan jag tycka.

Om samhällets stöttepelare viker ner sig

Jag såg en insändare i Göteborgsposten om skatt på kapital med en lite ovanlig vinkel.

Klicka på länken eller bilden om du inte har väldigt god syn.

När det gnälls över kapitalbeskattning brukar en del svar, även i mitt kommentarsfält, gå ut på att det faktiskt inte drabbar någon fattig. Ett välfärdssamhälle bygger på att de mest välbärgade delar med sig, och de mest välbärgade återfinns definitivt på världens börser, det tror jag ingen ifrågasätter.

Men det finns ett annat sätt att se på saken, som jag tycker att insändarskribenten belyser fint. De som tjänar mest gör sällan det för att de haft tur. De har kämpat för det, pluggat hårt, jobbat ännu hårdare, försakat fest och lättja till förmån för timme efter timme på kontoret. De har belånat sig för att bygga sina imperier, väl medvetna om att ingen kommer att hjälpa dem om det går åt skogen. Det gäller inte alla, men många.

”Ey Yo, jag stretar på
från undergroundnivå.”

Vad skulle hända om dessa människor slutar att vilja bidra och tröttnar på att ständigt framställas som samhällsparasiter och slavdrivare? Att betala skatt är inte frivilligt, men det går trots allt att göra mycket för att komma undan, särskilt för bättre bemedlade företagsledare. De behöver inte ens flytta utomlands, det räcker med att de startar nästa fabrik i Asien istället för Askim. Företaget kan flaggas ut och den egna förmögenheten flyttas till en brevlåda långt från svenska skattemyndigheter.

Jag talar inte i egen sak här. Mitt företag har aldrig anställt någon och de småslantar jag betalat i skatt kan finansministern ha och mista. Men när dagens företag drar åt sina kranar och morgondagens företag aldrig startar eftersom deras potentiella ägare ser ett betydligt bekvämare liv framför sig som anställda förskollärare eller sopåkare, vem ska Maggan då beskatta för att bekämpa ”orättvisor”?

Fel plats vid fel tid

Jag såg en tänkvärd tweet som jag tror att många skulle må bra av att reflektera över.

Själv framstår jag säkert fortfarande som bitter och vresig, men jag och många andra kan ändå känna igen sig. Inte nödvändigtvis i att egenföretagande är lösningen på allt. För någon är det precis tvärtom, men jag tror att många från tid till annan varit personer de inte velat vara. Jag har det definitivt.

Och här kommer ekonomin in. Det går inte att köpa sig lycka, men olycka bottnar ofta i frustration över att man sitter fast. Fast det räcker sällan med pengar för att komma loss, det krävs ofta mod och tur. Kanske behöver man också omge sig med personer som sporrar och uppmuntrar. Det kan också vara tur att man har det.

I mitt fall var det min mamma som sporrade mig att säga upp min fasta anställning och satsa fullt ut på företagandet. Det var definitivt på gång, men just då behövde jag knuffen. I efterhand har jag aldrig ångrat en uppsägning, och att starta eget var något av det bästa jag gjort. För mig passar det perfekt att styra min egen tid och att fullt ut kunna påverka vad och vilka jag ska jobba med. Andra skulle hata att behöva ta allt ansvar själva eller sakna daglig kontakt med arbetskamrater.

Det är också helt okej, men om du som Katarina en dag upptäcker att du blivit en person du inte vill vara, våga ifrågasätta ditt liv och arbetsliv. Det kan ge ekonomisk vinst, men framförallt en vinst som inte går att mäta i pengar.

”Fan, fortfarande pengar i plånboken!”

Av alla värdelösa biverkningar av denna pandemi kan den sämsta vara att folk i större utsträckning än tidigare plastikopererar sig.

SR intervjuar en 27-årig kvinna som opererat sina bröst för 75000 kr. Nu gör man ju inte av med så mycket pengar, så då kan man bränna pengar på detta istället, resonerar hon. Då kan man tro att hon har pengarna, men hon har lånat ihop till operationen. Och är ändå inte nöjd. De bröst hon nyss förstorat och som hon ”grät av lycka” över vill hon redan förstora ytterligare, och den näsa hon tidigare byggt om vill hon göra om igen.

”Jag kommer nog aldrig bli nöjd, men jag tror att det är för att jag jobbar aldrig på den delen av mig, alltså att älska mig själv, utan jag jobbar ju bara på att spara ihop pengar och kunna operera mig, typ.”

”Nej, det är ändå något som fattas.”

Och återigen, hon fick alltså låna till detta ingrepp, så hon verkar inte jätteduktig på den biten heller! Men hon är alltså inte ensam. Plastikkirurgen i reportaget bekräftar att de får fler förfrågningar än tidigare. Varför? För att rastlösa shopaholics känner att de måste konsumera och nu när de inte kan åka till Mallorca och gå på krogen behövs nya hål att stoppa pengarna i? Eller för att mer fritid gjort att de tittar sig i spegeln inför videomöten? Jag vet inte, men dumt är det. Riktigt jävla dumt!

Ostrategiskt fondsparande

Jag brukar tycka att tidningarna är överdrivet negativa när de klagar på dyra aktiefonder. Ofta jämförs äpplen och päron, man stirrar sig blind på avgifterna utan att se till avkastning kontra risk över tid.

Men när SVT dömer ut Nordeas Stratega-fonder tycker jag att de har en poäng. Det här är Nordeas blandfonder som investerar 10-70 procent i aktier, resten i ränta, och för detta tar de en årlig avgift på 1,22-1,81 procent. Räntedelen ligger i olika Nordeafonder, så bankens kostnader för det borde ligga väldigt nära noll.

Fondsparande i Göteborg.

För kunden också. Räntefonder är billiga jämfört med aktiva aktiefonder, de kostar sällan över en halv procent. Så vill man vikta ner risken med hjälp av ränta (jag kommer inte på något skäl, men en del gör det) kan man med fördel göra mixen själv genom att köpa en eller fler räntefonder för 30-90 procent av pengarna, och så köper man aktiefonder för resten.

Där kan man välja mellan aktiva fonder och rena indexfonder. Det finns argument för bägge, men vill man ändå hålla nere risken genom att köpa ränta kan man i mitt tycke lika gärna hålla sig till de billigare indexfonderna. Den som vill höja risken bör hellre göra sig av med räntefonderna än att växla över aktiedelen till aktiv förvaltning.

Ibland är livförsäkringar att föredra.

Marknaden för Nordea Stratega och liknande produkter är osäkra människor utan koll. På Nordeas hemsida pushar man hårt för Stratega som man rekommenderar till månadsspararna som vill ha ”ett sparande som sköter sig självt ”. Mm, detsamma gäller för madrassen. Avkastningen är aningen sämre, men det är å andra sidan avgiftsfritt.

H&M-diskriminering?

Jag äger aktier i H&M, så är det sagt. Men jag tror att jag ändå hade reagerat på Aftonbladets ”journalistiska” utspel om att H&M inte fällts för diskriminering.

Bakgrunden är att Aftonbladets skjutjärnsreporter Robert Aschberg lät två kvinnor försöka lämna tillbaka ett plagg till två av kedjans butiker. En vit kvinna fick pengarna tillbaka medan en svart kvinna nekades byte – rasism!

Diskrimineringsombudsmannen konstaterar att det inte går att utreda huruvida omständigheterna var exakt lika. Alla med erfarenhet av journalisters metoder kommer också fråga sig hur många försök Aftonbladet gjorde för att få det här resultatet. Kanske ett, kanske tjugo. Helt säkert var det detta man ville få fram, att H&M är ett rasistiskt företag.

Rasismens fula tryne?

Men om vi bortser ifrån att tidningen nu försöker göra ett scoop av att H&M inte vill svara på tidningens frågor med hänvisning till att utredningen är nedlagd är det väl helt självklart att företag gör subjektiva bedömningar. I en perfekt värld ska varje kund få samma service, men människor gör mänskliga bedömningar och det får vi leva med.

För några år sedan var jag på Nordnet Live och kom dit i en grupp med 5-6 personer. Där ingick mat och två av oss var vegetarianer. Det icke-vegetariska alternativet fanns överallt medan det vegetariska var lite mindre spritt, inga konstigheter. Den andra vegetarianen i sällskapet, en snygg blondin i 25-årsåldern gick tidigt fram till ett matbås och frågade efter vegomat. ”Jag ska hämta” sa kocken, sprang iväg och var snabbt tillbaka.

”Ursäkta, kan jag få lite service?”

Någon timme senare gick jag, 45-årig flintskallig skägglurk, fram till samma kock med samma fråga. ”Då går du en trappa ner och 30 meter till höger, där finns det en kö...” Var det diskriminering? Knappast, jag fick den service jag kunde förvänta mig, och i ärlighetens namn fick den 25-åriga tjejen den service jag förväntade mig att hon skulle få.

Jag kan välja att känna mig förorättad, men jag kan också acceptera fakta och kanske glädjas åt att i ett annat sammanhang, t ex när jag går själv till bussen på kvällen, har jag en fördel. Sånt är livet. Men kanske borde jag ringa Aschberg i alla fall...

Alla är vi barn i början

På påskafton sprang jag några kilometer ihop med en kompis som normalt inte gör det. Han bestämde tempot vilket blev c:a 20 procent saktare än det långsammaste jag någonsin springer. Begripligt och inte förvånande, men för varje minut gick det lite långsammare samtidigt som hans andning blev flåsigare. När den nått nivån ”lungsjuk flodhäst” började jag tänka att hjärt-lungräddning borde man nog lära sig.

Det var en bra verklighetsuppdatering för mig som den senaste tiden gnällt på min dåliga form, och detta går att överföra till ekonomi. Jag har alltid varit intresserad av pengar och ekonomi, men ibland får jag en påminnelse om att inte alla befinner sig i den bubblan.

Det här inlägget hittade jag på Twitter mellan andra i mitt flöde som går kort DAX och flippar SPAC:s. Det är lätt för oss som snackar börs och sparande varenda dag att glömma hur nollställda många är. Vi har såklart våra egna kunskapsluckor där vi är lika borta.

Jag tycker att det är fint när människor börjar intressera sig för privatekonomi i vuxen ålder. Bättre sent än aldrig. Samtidigt kan jag inte låta bli att förvånas över hur man kunnat ducka hela detta ämne så länge. Man kan utmärkt klara att leva ett helt liv utan löpning och utan att veta hur schackpjäserna rör sig, men det går ju inte att komma undan pengar.

Inlägget resulterade i diverse tips. Allt från indexfonder och bitcoins till böcker och poddar, och kurser där jag personligen skulle tro att det vore bättre att spara tiden och pengarna. Samtidigt undrar jag om det är tips på lärande som efterfrågas.

För privatekonomi är ju lite som att lära sig ett språk eller att bli hälsosam. Det går inte att köpa ett diplom. Jobbet måste göras och även om man kan ta hjälp av goda lärare eller tränare finns det ingen annan som kan göra det än du själv. Förslag på ”exakt i VILKEN jävla fond” man ska spara räcker inte, man måste först varför.