Så heter en bok skriven av norrmannen
Erlend Loe om en vuxen människa som går i barndom. Jag kom att
tänka på den när jag hörde talas om TV4:s tårdrypande reportage om 23-åriga Mari som träffade en man på Tinder som efter en dags
”Tinder-vänskap” (eller sex, som det hette förr) började be om
att få låna pengar eftersom han hade ”bra affärer på gång”,
men tydligen aldrig tidigare gjort en enda bra affär för några
egna pengar hade han inte.
Mari såg dock en ”framgångsrik
fasad” (jag visste inte att tiggeri från okända kunde misstas för
framgångsrikt), så det slutade med att hon inte bara lånade ut
alla pengar hon hade utan också maxade sin kredit (utan att fråga
sig varför Mr Framgångsrik Fasad inte gjorde det själv), totalt
380000 kr. Pengar hon såklart aldrig såg röken av trots att killen
åkte fast.
Men inte ens efter det inträffade
tycks kvinnan se sin egen del i soppan. ”Att bli kär i fel person,
det kan man ju inte riktigt rå för ibland.” Sant, det kan hända
den bäste (fast nu hände det Mari, 23), men hur tusan kan man lämna
över sina pengar till en människa man inte känner?
Tydligen
ökar den här typen av bedrägerier, sol-och-vårare (efter en
kontaktannons med signaturen ”Sol och vår” 1916, där fick ni
lite meningslös fakta också) och jag har ingen bra lösning.
Bevisläget måste vara hopplöst när man lämnat över pengar
frivilligt. Mer ekonomiundervisning i skolan tror jag på, men det
hade knappast hjälpt Mari som betett sig så bottenlöst aningslöst
att jag inte tror att några studier biter.
Vad säger ni? Hur får man framtidens Marior (eller Bengtar för den delen) att inte kasta all rationalitet överbord så fort någon ler mot dem? Det sägs att kärleken är blind, men någon liten fraktion av något sinne måste väl ändå gå att behålla.