Våra pensionspengar?

Jag har några svenska vänner i min ålder som tror att de ska få pension när den dagen kommer. När jag säger att jag inte tror att pengarna finns kvar då utan kommer konfiskeras av staten håller de med på ett teoretiskt plan, men när vi pratar om framtiden återkommer de ändå till att prata om pensionspengar som att de vore en realitet.

Ingen av oss kan veta säkert, men att pengarna skulle betalas ut för att ”det är våra pengar som vi själva sparat ihop” tycker jag inte duger. Historien är full av politiker som konfiskerat medborgarnas pengar som den naturligaste sak i världen. Tycker ni er se några tecken på att svenskar på 2000-talet skulle vara försäkrade mot fenomenet?

Om politikerna inte vill stå för att de tänkt stjäla pengarna kan de alltid skjuta fram åldersgränsen för när man får ta ut dem, igen och igen. Enligt det senaste förslaget blir 66 år den nya nedre gränsen för garantipension. Blir det den sista höjningen? Kanske någon politiker med ”fulla lador” så småningom till och med sänker pensionsåldern? Det tror inte jag.

När estländarna fick möjlighet att ta ut sina pensionspengar i förtid finner SVT nästan inga ord för hur galet de tycker att det är. Det måste betyda att estländarna ”sätter sprätt” på sina pengar, köper dyra tv-apparater och åker på semester.

Samtidigt framgår det i reportaget att många ester betalar tillbaka sina bostadslån och så intervjuas en man som investerat i solceller på sitt hus. Det låter inte precis som att sprätta iväg pengarna. Men en ännu viktigare synpunkt är att det är deras pengar!

Det är väl betydligt rimligare att man får använda sina egna pengar på vad man vill, när man vill det, än att politiker ska tjuvhålla på dem så länge de har lust?! Att de sedan låter oss placera en mindre del av pengarna spelar ingen roll när de bestämmer när eller om vi ska få dem. Jag kan möjligen köpa idén med en grundpension, allmän eller behovsprövad, men alla former av tvingat pensionssparande är förmynderi.

Man får det man betalar för

Jag ser varken ett självändamål i att handla dyrt eller billigt, så länge jag vet vad jag betalar för. Ibland är det värt att betala lite mer, medan andra utgifter går fint att snåla med. Som snåljåp får jag ofta kritik för att jag inte unnar mig, men om jag exempelvis ska åka tåg från A till B kommer jag fram lika fort i andraklass som i första. Det är trevligt med ”gratis” kaffe, men inte om tågbiljetten är flera hundra kronor dyrare.

För några veckor sedan behövde jag ett hotellrum. Jag skulle åka 40 mil för ett möte på Skatteetaten, det norska skatteverket och behövde antingen starta klockan två på natten eller sova på vägen.

Fast min handläggare hade förstås munskydd.

Jag valde alternativ 2 och började leta hotellrum. Efter mina år som lågstatusartist längs vägarna har jag upplevt min beskärda del av pissiga hotell. Ofta gör det mig inget. Jag uppskattar en lyxig hotellfrukost och ett stort och fint hotellrum, men vanligtvis behöver jag bara en säng.

Samma sak nu. Jag ville sova på vägen för att slippa gå upp mitt i natten för jag bedömde att jag borde vara lite rapp i skallen. Jag behövde bara en säng i ett tyst och varmt rum. Ingen tv, frukost eller minibar. Och jag fann det jag sökte.

Kanske låter det som att jag är irriterad över den låga standarden, men jag var faktiskt mest road. Strax innan hade jag checkat in hos en hotellägare i 75-årsåldern som berättade att han inte hunnit titta till rummet sedan föregående gäst, och så fick jag ett handskrivet kvitto från ett millenniesäkrat kvittensblock. Så jag hade mina aningar, men när jag kom ut på gårdsplanen och insåg att det var den lilla byggnaden som såg ut som en blandning av friggebod och lekstuga jag skulle bo i blev jag ändå lite förvånad. Jag trodde inte att sånt här fanns.

Men den gjorde jobbet. Jag diskade kvällsmaten i en intilliggande byggnad med toa och rinnande vatten som fick mig att nostalgiskt minnas tillbaka till skolgymnastiken. På morgonen gick jag över till samma byggnad och tog en dusch innan jag åkte vidare till skattmasen, som för övrigt var ett betydligt mindre angenämt besök. Inte samma förvåning där.

En låda smink

En del nyhetsartiklar väcker fler frågor än svar. Folkstormen över Bianca Ingrossos julkalender är en sådan.

Som ensamstående man är jag varken målgrupp för produkten eller nyheten, men som jag förstått det har Ingrossos sminkföretag sålt en ”julkalender” bestående av 24 påsar med okänt innehåll. ”Innehåller produkter för 3595 SEK”, men kostar ”bara” 1795 kr.

Fast så visade det sig att produkterna i många fall handlar om tillbehör eller varuprover. Exakt var skillnaden går mellan en liten produktförpackning och ett varuprov vet inte jag, men jag har sällan läst så många kritiska konsumenter på undermålig svenska ondgöra sig över en vara, så det råder inga tvivel om att Ingrossos rådgivare tänkte att marknaden var ännu mer lättlurad än den visade sig vara.

Men ganska lättlurad får den ändå sägas vara. En massa människor köper alltså ett litet paket odefinierat smink för nästan tvåtusen spänn. Uppenbarligen inte för att de gillade julkalenderidén (som väl går ut på att man öppnar varje lucka/påse på rätt dag) eftersom de rasade så snabbt och mycket att kalendern togs ur handeln redan i oktober.

”Det känns som om ni intelligensbefriar oss som kunder”, skriver en av dem. Behövde de verkligen hjälp med det? Jag kan inte mycket om smink, men de sminkande tjejer jag träffat har varit ganska noga med vad de kletar på sig, det är tydligen inte bara att smörja in sig med första bästa burk. Visste inte dessa rasande kunder att de också kände så? Kom det som en överraskning när de köpt ”Caia Christmas Calendar”? Tydligen.

Testade mitt eget råd

Lyxfällan och diverse sparexperter brukar föreslå att man även vid privata inköp ska bokföra sina utgifter genom att skriva upp alla inköp i en kassabok eller en app för att på så vis åskådliggöra vart pengarna tar vägen. Jag har själv slängt ur mig det tipset här på bloggen vid åtminstone något tillfälle.

Det här har två möjliga vinster. Den första och mest uppenbara är att man inte kan analysera sitt köpbeteende om man inte först skaffar sig en översikt över det. Man behöver inte ha ett problem, det finns ändå alltid förbättringspotential och det är först när man vet vart pengarna tar vägen som man kan börja ifrågasätta flödena.

Den andra vinsten är att man undviker spontaninköp. Det är så lätt att dra kortet eller kasta iväg en sedel som ändå redan fanns i plånboken, men om man är tvungen att bokföra kostnaden (ju krångligare system, desto bättre) är det inte längre lika enkelt och då inträffar ett nytt fenomen – man börjar undvika inköp.

Jag har i två omgångar sparat alla mina kvitton, kategoriserat utgifterna och matat in dem i ett kalkylblad för att ta reda på hur mycket pengar jag lägger på mat, bil, boende osv. Det har ändå känts hanterbart, men nu lyckats jag krångla till det ytterligare. Jag ville kolla vad mitt husletande skulle kosta och då fick jag dessutom merparten av kvittona i en annan valuta (norska istället för svenska kronor), så då matchade inte ens verifikationen med transaktionen på kontot, vilket gjorde det minst dubbelt så krångligt.

Jag kan bara konstatera att rådet fungerar, det blev skitjobbigt att reda ut exakt vad som kostat vad, och så var kvittona på utrikiska och det var inte heller alltid glasklart vad jag köpt. Nu är jag ändå inte killen som låter betalkortet glöda, men aldrig har utgifter tagit emot mer så det här borde jag kanske permanentera.

Bränd arbetare skyr elden

Norge har tidigare kunnat lita på att det finns svenskar att tillgå på arbetsmarknaden eftersom Sverige alltid har haft arbetslöshet och eftersom lönerna är högre i Norge. De senaste åren har dessutom behovet av svensk arbetskraft minskat så då har det blivit ännu lättare att fylla kvoten.

Men nu är det inte lika lätt längre, färre svenskar söker jobb i Norge. ”Enligt flera arbetsgivare SVT talat med har intresset för jobb i grannlandet svalnat betydligt.”

Vad hade ni väntat er? Först hindras svenskar att komma över och jobba, men så fort det är möjligt igen ska de stå där med mössan i hand? Ett tag släppte man bara in gästarbetare som jobbade med ”samhällsnödvändig verksamhet”, men här är ett exempel från vårdbranschen som räknas dit. En svensk sjuksköterska jag känner jobbar en del på norska sjukhus och drabbades själv tidigt av covid-19, men eftersom hon inte tillhörde någon riskgrupp var det över på någon dag och hon kunde börja jobba igen.

Men tro inte att hennes antikroppar gav henne några fördelar. Hon var ändå tvungen att vaccinera sig och varje gång hon kom till Norge var hon tvungen att testa sig. Så småningom också under jobbperioderna och till slut så ofta som var tredje dag, oftare än hennes norska kollegor. Men behövdes det personal att titta till coronasmittade patienter var utlänningarna populära. Till slut orkade hon inte med krånglet och diskrimineringen utan valde att jobba heltid i Sverige istället. Som bekant är det inte helt omöjligt att få sjuksköterskejobb där heller.

Det här är inte kritik specifikt riktad mot Norge. Arbetsgivare och politiker tycks i allmänhet tro att de kan behandla människor hur som helst, avvisa dem ena dagen och förväntar sig att de ändå ska stå där nästa dag beredda att jobba. Det funkar inte så! Ge personal otrygga anställningar, låga löner, delade tjänster eller påtvingad deltid och ni kommer märka att de en vacker dag inte ställer upp.

Ett par av mina arbetsgivare har dristat sig till att säga att jag ska vara glad att jag har ett jobb och varje gång har jag svarat att det är de som ska vara tacksamma för att jag gör det jobb de behöver ha utfört. Arbetsmarknaden är ett givande och tagande. What goes around comes around!

Jag vet var din brevlåda bor

Jag fick en fråga från Henrik vad jag tycker om att norska skatteverket lägger ut till allmän beskådan vad folk betalar i skatt. Jag vill utveckla det och berätta vad jag rent allmänt tycker om att offentliga uppgifter läggs ut på nätet. Jag är emot.

Det finns mycket bra med offentlighetsprincipen. Det är bra att man som privatperson kan granska vad som händer med våra skattepengar. Jag vill veta vad som diskuterats bland folkvalda politiker och vem av dem som har sagt vad. Det händer att journalister tycker att de ska ha särskilda regler, så att vi andra tvingas få informationen genom deras filter, men jag tycker att det är viktigt att vi ska kunna kolla upp saker själva.

Men varför ska vi kunna få veta allt om varann? Och ofta – till skillnad från länken ovan – utan att den granskade får veta vem som granskar. Nu har det åtminstone blivit lite svårare att få reda på vem som äger en specifik bil och biltjuvarna sörjer säkert det. Men de har ju så mycket annat att jobba med.

Varför ska jag kunna få reda på var du bor, hur stor din bostad är och anses vara värd? Har du en chipmärkt hund kan jag via Birthday få reda på kön, namn och ras, samt när den har födelsedag! Ratsit berättar för mig hur mycket du tjänar och på vad, och Lexbase ifall du har varit i rättegång och i så fall hur det gick. Varför ska dessa uppgifter läggas upp som ett skvallrigt smörgåsbord? De mest liberala hävdar att det kvittar ifall man inte har något att dölja, men låt oss välja det själva.

Vill du lägga ut ditt personnummer och vad du har för konst på väggarna i sociala medier är du fri att göra det. Rapparen Einar hade säkert gärna sett att tingsrätten inte lagt ut hans skyddade adressuppgifter, men det är lite sent nu. Bara för att nämna ett exempel, men många är de män som fått besöksförbud till sin exfru som bott på hemlig ort ända tills mannen ringt en myndighet som glatt berättat allt de vet.

Frihet är bra, men om din frihet inkräktar på min frihet är friheten ingenting värd, så låt oss se till att offentlighetsprinciperna används på rätt sätt.

Klä ut dig till aktie

Jag såg följande inlägg på Twitter.

Nu finns ju inte aktiebrev i pappersform, så jag antar att hon tänker mer att hon ska klä ut sig till ett bolag. Det enklaste vore såklart att klä sig i H&M-kläder, men intresset för den aktien är kanske inte tillräckligt stort för att fylla syftet.

Jag har själv aldrig varit någon stor maskeradentusiast, men en av de mer spektakulära utstyrslarna jag kommer ihåg är Daniel LaRussos duschkabin från Karate Kid. Så det får bli mitt förslag för att symbolisera badrumsaktien FM Mattsson.

Såg att just en maskeradutstyrsel med det draperiet går att köpa i kinesiska webbshoppar. Kanske mer som en passning till filmen än till FM Mattsson, men du kan ju alltid skriva ut senaste kursen eller rita upp ett kursdiagram på draperiet.

Som nybliven norrman har jag förstått att sjömatsaktier är populära. Köp ett fiskhuvud i samma kinesiska webbutiker och låt det symbolisera Atlantic Sapphire, Mowi eller SalMar.

Eller gå all-in på en riktigt iögonfallande maskeraddräkt. Låt mig presentera halloweensängen Attendo (eller Humana om du föredrar det).

I droppställningen sätter du en påse vodka och en påse groggvirke och så kan du ändra mixen till angenäm styrka och smak under kvällen, intravenöst om du så önskar. Och får du ragg är det ju praktiskt att ha sängen med sig.

Om du istället kan tänka dig att gå från aktie till fond, har jag en bubblare. Tin Fonder: