Minska bilåkandet?

De ökade bränslekostnaderna drabbar kanske främst i form av höjda matpriser och förlorade arbetstillfällen, men att det sedan årsskiftet blivit 8 kr högre literpris på diesel och 5 kr på bensin gör det ändå några hundralappar dyrare att tanka. Beroende på hur mycket man kör snackar vi tusenlappar per år. En familj med dubbla bilar, jobb- och skolresor, lämning och hämtning på fritidsaktiviteter och ett par resor i veckan till matbutiken har privatekonomisk förbättringspotential.

Mycket av det där kan man inte göra så mycket åt. Den som inte kunnat dra ner sitt jobbresande 2020-2021 kan det förmodligen inte 2022 heller och mat måste man ju ha. Samtidigt vet jag människor som verkar bo i bilen. Är de lediga åker de runt som yra höns, varenda kväll och hela helgen.

Frågan jag funderar över är om det kommer att ändra sig nu. När jag gick i skolan på 80-talet var det bara halta och lytta elever som fick bilskjuts till skolan. Vi andra gick eller cyklade. Nu tycks nästan ingen gå till skolan trots att de flesta har samma avstånd nu som då. Samma med fritidsaktiviteter. Den lokala idrottshallen är fortfarande lokal och förväntas man springa när man är framme borde man inte behöva ”handikapptransport” för att ta sig dit.

Hittills har incitamenten att ändra på detta uppenbarligen varit för låga. Jag vet att det finns människor som bor med rejäla avstånd och det finns stadsbor som inte ens har bil eller vars ungar ändå aldrig skulle komma på tanken att be om skjuts för en sträcka på några kilometer, men för många, både vuxna och barn, är transport för egen maskin ett otänkbart koncept.

Med bilen till allt...

Det är svårt att ändra sina resvanor och jag lutar åt att de flesta vid behov drar in på något annat för att ha råd att tanka. När så många i så många år sagt att blir det dyrare än så här tvingas jag ställa bilen är det ändå lite märkligt att man inte ens tycks beredd att stryka de mest onödiga resorna.

Det räcker inte att jobba

När jag poängterat vikten av att få igång ett eget sparande med motiveringen att vi inte kan räkna med pension (eller för den delen att samhället kommer att ta hand om oss ifall vi av någon anledning inte kan jobba tills vi blir gamla) har jag kallats olyckskorp, pessimist och domedagsprofet. Ändå läser vi allt oftare om pensionärer som inte klarar sig, som Margaret, 80+.

”Min man har en bra inkomst, så jag klarar mig. Annars har jag väldigt små inkomster. Jag skulle inte klara mig annars. Jag har jobbat hela livet, men det hjälpte inte.”

Detta är alltså 2022, efter en lång och stabil högkonjunktur. Allt som krävdes var ett par månader av höjda el- och bränslekostnader. Och jag får en känsla av att såväl pensionärerna som deras organisationer är tagna på sängen. Tänk att handlingsfriheten blev lägre när inkomsten sjönk, och tänk att inte alla finansiella diagramkurvor fortsätter att peka uppåt i all oändlighet...

Allt möjligt elände kan inträffa. Förutom att konjunkturer går upp och ner kan man bli sjuk eller få en vattenskada på huset. Den som lever i tvåsamhet kan en dag stå ensam, genom plötslig död eller skilsmässa, och upptäcka att det blev bra mycket dyrare att själv betala löpande kostnader för boende, bil och annat.

Alltså, se snarast till att skaffa passiva inkomster genom att starta en pengamaskin som jobbar för dig genom livet. Bättre sent än aldrig, men när du är 80 och konstaterar att du ”har jobbat hela livet, men det hjälpte inte”, är möjligheterna att lösa det betydligt sämre.

Rånfritt rån

Om någon behöver fler argument för att använda kontanter än dem jag redan gett er kan ni lyssna till den avgående moderate riksdagsmannen Hanif Bali:

När man tror att det inte kan bli dummare har svenskt rättsväsende tydligen alltid en nivå till. Att bli bestulen på sitt bankkort är inte ett rån eftersom själva kortet bara kostar några kronor att tillverka. Att man sedan gör ett uttag på det stulna kortet ska enligt hovrätten (alltså i de allra flesta fall sista rättsinstans) inte spela någon roll för det är en helt separat handling. Rånarna – nej, förlåt, jag menar sakletarna – kan ju ha tagit bankkortet för att de tyckte att det var snyggt och först därefter kommit på att det skulle kunna innehålla pengar.

Så förutom att bankkort registrerar dina inköp och överlämnar makt från individen till banker och politiker gör det oss alltså ännu mer rättslösa. Intressant, eftersom rånrisken är ett av de vanligaste argumenten mot kontanter.

Kontrollsamhällets chefsaktivist Björn Ulvaeus har t ex skrivit hundrafemtio debattartiklar som går ut på att kontanterna måste tas bort för att förhindra kriminalitet. Men blir vi rånade på kontanter finns det åtminstone en brottsling.

Elcykel, ett dyrt handikapphjälpmedel?

Enligt en annons i Expressen är årets elcyklar billigare än någonsin. Så vad kostar de då, 22000-25000 kr! För de pengarna vill jag ha en bil.

Vad jag undrar är hur köparen ser ut. Spelar jag ut hela mitt fördomsregister skulle jag säga tjock med lite korta ben. Människan är utrustad med armar, ben, lungor och hjärta. På 1800-talet uppfanns cykeln, ett fordon med vilket man skulle kunna trampa sig fram med muskelkraft och hävstångseffekt. Senare har man med siffror kunnat räkna ut att användandet främjar hälsa, särskilt nu när alternativet ofta är bil, buss eller tåg.

Cykelns utveckling har fortsatt. Växlar gör dem lättare att framföra och i stadstrafik går det ofta snabbare än att cykla än att åka bil, särskilt i rusningstrafik, den tid på dygnet de flesta åker till och från jobb och skola.

Men nej då, det är klart att människan ska krångla till det och förvandla detta i grunden billiga och nyttiga transportmedel till en latmanstransport för över tjugotusen när motsvarande riktig cykel kostar hälften.

Ska jag försöka vara lite mer diplomatisk tänker sig nog de som köper en elcykel för att jobbpendla att de ska bli hälsosamma individer som bara tänkt använda elhjälp i de tyngsta uppförsbackarna. Kanske stämmer det till och med för en bråkdel, men köper man ett transportmedel med eldrift tror jag att man gör det för att slippa motionera. Min avslutande spådom är att dessa 25000-kronorscyklar går att hitta i mängder av garage om några år, ganska oanvända och till ett betydligt lägre pris.

Finansbranschhat

Jag tycker att Börspoddens John Skogman blivit bra mycket bättre på sistone. Han fortsätter att likt en femåring avsluta varje avsnitt med att gallskrika ”Hej då!!!”, men han är inte längre irriterande genom hela avsnitten. De gånger han kommenterar något fenomen i samtiden håller jag allt oftare med. Vet inte om det säger mer om mig än om Skogman, men jag uppskattar hans frispråkighet och känner inte längre att det främst är ett sätt för honom att vara lagom edgy politiskt inkorrekt utan att han faktiskt säger vad han tycker, om politiker, gnällande 40-talister och överskattade börsdirektörer.

Så när han skrev en krönika om sina hatobjekt i finansbranschen var jag uppriktigt nyfiken. Och jag håller med igen.

”Jag hatar myndigheternas fokus på att framstå effektiva genom att jaga de små spelarna.” 

”Jag hatar hur staten begränsar den fria marknaden i försök att plocka politiska poänger.”

”Nätmäklarna dyker upp som marknadens och småspararnas frälsare. Frågan är bara hur man kan vara någons bästa vän och samtidigt konstant försöka blåsa sin kompis.” 

”Den sista gnuttan hat lägger jag på alla ekonomijournalister som söker efter sanningen. De lever för journalistiken och att rapportera från verkligheten, men ännu mer lever de för ett nytt jobb hos finansfirmor eller family offices där de kan dubbla sin lön.”

Jag med! Jag hatar också allt det där. När det gäller nätmäklarna vill jag lägga till deras vilja att läxa upp sina kunder. Sluta godhetssignalera, berätta vad vi ska tycka och hur vi ska ”spara hållbart”! Starta en ideell förening om ni vill vara politiska aktivister. Bara leverera bra tjänster och låt andra försöka förbättra världen.

Firmafest på Avanza...?

Jag kan också lugna John Skogman med att jag hatat nästan alla branscher jag varit i. Åtminstone i en var det bästa med att hoppa av den att jag kunde sluta hänga med människor jag inte stod ut med eftersom de inte längre skulle kunna påverka min karriär. Man behöver varken älska sina kollegor eller sin bransch. Det är en uppsida med att jobba för sig själv. HEJ DÅ!!!

Karensdag

Regeringen utreder karensdagen. Den plockades ju bort tillfälligt under Covid-åren, men nu var det tänkt att det återigen skulle börja svida när man är sjuk, och en så tydlig och smärtsam åtgärd kan man såklart inte införa ett valår. Den måste smygas in så att folk hunnit glömma bort det när de står vid valurnorna.

Det återstår att se vad det blir av detta, en tillfällig förlängning eller en kompensation kanske. Men är det vettigt? Jag tillhör dem som har arbetsmoral och tycker att det ska premiera sig. Eller rättare sagt att det ska kosta att vara hemma så fort det börjar klia i halsen (eller när sporten på tv är alltför intressant för att se först i efterhand).

Det är såklart inte bra om folk går sjuka till jobbet och smittar ner sin omgivning. Å andra sidan smittar väl det mesta värst innan det ens hunnit bryta ut (?) och då vet man ändå inte att man är sjuk, och när det gäller större influensor kommer nästan alla ändå utsättas för smittorisk. Det som går att bevisa är statistik. Detta hände när man tog bort karensdagen:

Som synes var det inte en enda grupp som inte blev mer sjukskrivningsbenägen när det inte kostade något. Anställda i region och kommun blev över en natt runt 60 procent sjukare, män mer än kvinnor. På totalen är det drygt 40 procent.

Karensdagsmotståndare kommer hävda att de alltid varit lika sjuka, men tidigare tvingats jobba med risk för liv och hälsa för att de inte har råd att vara hemma. Själv bor jag i Norge, ett land som inte haft karensdagar sedan 1978. Det enda det har lett till är att man välkomnat svenskar som upplevs som mer pålitliga. Om det inte redan ändrat sig tror jag att det kommer att göra det ifall den svenska karensdagen inte kommer tillbaka.

Cash kontra konto

Lyxfällan och varenda privatekonomicoach jag hört brukar som första tips säga att handlar man med kontanter istället för med kort har man koll. Det är så lätt att dra kortet utan att koppla ihop det med riktiga pengar.

Men är det så? Jag är som bekant en varm förespråkare av cash och handlar allt jag kan med sedlar och mynt. För att ge mig extra incitament (kanske inte bara därför) tar min norska bank ut en avgift varje gång jag betalar med kort, så helst gör jag inte det. Men jag vänder mig ändå mot teorin om koll med cash.

Låt oss helgardera...

Jag för bok över min ekonomi. Värdepapper och bankkonton matas in i ett kalkylblad. Om jag så bara handlar för fem kronor förs det in i datorn. Enda undantagen är fast egendom och plånbok. Det förstnämnda för att värdet på hus och bilar inte går att uppdatera på ett rimligt sätt, och plånboken för att jag inte orkar eller ser vitsen.

Kontentan blir att om jag handlar en glass på kort (teoretiskt, det händer inte) noteras det i min ekonomi. Handlar jag den kontant har jag ingen koll. Jag har heller ingen aning om hur mycket pengar jag har i plånboken exakt nu. Antagligen ett par hundra, men de pengarna räknas liksom inte.

Så för egen del är detta spartips kontraproduktivt. Men så behöver jag knappast tips för att inte slösa, jag skulle nästan behöva motsatsen för att bli lite normal.