Släck lampan i Falun?

Jag är en varm anhängare av att släcka lysen. När jag lämnar ett rum känns det naturligt att släcka i taket och när jag sitter och jobbar vid datorn på kvällarna har jag ofta inte en enda ljuskälla i huset. Jag fattar att jag inte sparar några stora pengar på detta, men det är för mig inget argument för att låta lamporna brinna.

Frågan om hur lite man ska tjäna för att bry sig har aktualiserats i Falun där miljömedvetna invånare velat släcka belysningen på de bägge backhoppningsbackarna vid Lugnets skidstadion på nätterna. Backarna ser verkligen ut som två gigantiska lysrör.

Nu visar det sig att de redan är släcka kl 0-5 och att övrig tid kostar 75 kr i timmen. Det gör mindre än ett öre per dygn och invånare, en kostnad man kanske kan leva med. Även om man gör det till en renodlad miljöfråga finns det nog viktigare hål att täppa till än ett gäng lysrör som lyser upp stadens stora landmärke.

För det är ju motargumentet. Falun är känt för röd slamfärg, en nedlagd koppargruva och just dessa hoppbackar, och även om Sverige inte haft en backhoppare som gjort anständiga resultat sedan Jan Boklöv på 80-talet (och ingen innan dess heller) är detta lite av Faluns själ. Överstiger PR-värdet elkostnaden? Troligtvis.

Samtidigt kan jag inte låta bli att hålla lite på motståndarna. Är det något jag lärt mig om privatekonomi (och det hoppas jag verkligen, annars skulle denna privatekonomiska blogg vara ganska överflödig) är det att stora resultat börjar i det lilla. Alltså skulle släckningen av hoppbackarna också ge ett visst symbolvärde. Fast det skulle ju inte synas.

”En nedsläckt hoppbacke är också en hoppbacke. Vänta, vad fan är en hoppbacke?”

Varje dag ett framsteg

Trots att jag är en frilansande tomte med oregelbundna tider, både i arbete och annat, har jag precis som alla andra min beskärda del av rutin. Det är lätt att nöja sig med det och jobba på som vanligt, äta, träna, laga mat osv.

Egentligen inget fel i det om man trivs med sitt liv, men jag känner att jag står och stampar om jag bara gör rutinmässiga arbetsuppgifter. ”Livet måste vara mer än att springa runt som ett jävla personnummer”, som Stefan Sauk sa i Tillfälligt avbrott.

Därför har jag en målsättning att varje dag göra någon eller helst några saker som för mitt liv framåt. Det kan vara ett byggprojekt, ända ner till något så banalt som att sätta upp en hylla. Jag kan jobba på nya inkomstkällor eller lägga tid på språkstudier som den invandrare jag är.

”Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem...”

Det behöver alltså inte vara något märkvärdigt, bara ett ack så litet steg mot en förbättring av mitt liv. Det betyder inte att jag är missnöjd som det är, men jag tycker att jag är skyldig mig själv att jobba mig framåt och uppåt. När jag inte gör det blir jag grinig och irriterad. Det kan jag förvisso bli ändå, men för mig är lättja en bergsäker metod för att uppnå olycka.

Garage, del 1

Att bygga garage fick bli sommarens stora byggprojekt när mina bin mer eller mindre omöjliggjorde takarbete (att riskera att bli angripen och stucken på en stege flera meter upp i luften är inte ett jobb jag kan fresta andra med och jag fixar inte att lägga om ett tak helt själv). Jag har en lada på drygt 400 kvadratmeter där det bl a finns plats för några bilar, men helt ouppvärmt blir det svårt att få något vettigt gjort där på vintern. Därför tänkte jag isolera ett garage på c:a 7,5 x 5,5 meter. Där skulle det finnas plats för att skruva på bilar eller annat.

Första steget, som jag tänkte behandla i detta inlägg, är golvet. Jag fick ett infall att eventuellt köra trägolv, det är inte lika rullvänligt som betong, men är mer ladumässigt. Men det visade sig att betong är mycket billigare här i Norge än i Sverige medan virke snarare är billigare i Sverige, så det fick bli betong trots allt. Betongbilen tog 16400 kr för att komma hit och hälla betong på golvet, i Sverige hade det kostat avsevärt mycket mer.

Men nu krävs det ju tyvärr rätt mycket förarbete innan man kommit så långt. Först skulle det gamla grus- och jordgolvet grävas ur för att få plats med isolering. Många rekommenderar krossade tegelpannor i grusade områden. Kanske speciellt i lador för då kan man kasta ner de gamla takpannorna och använda dem i golvet. Men maken till hopplöst material att göra sig av med finns inte! Att gräva bort tegelkross med spade är i stort sett omöjligt och att göra det med händerna tar oändlig tid. Det blev till att hyra en minigrävare. Jag har förstått att en del medelålders män startar byggprojekt mest som alibi för att få leka med dylika maskiner. Jag är inte en av dem. Men det gick.

Sedan lades 50 mm frigolit i botten. Och så på sidorna för att betongen inte ska rinna ur. Normalt när man bygger en betongplatta har man en tom yta utan kanter. Här fanns ju formen redan klar i form av en lada, så det var i stort sett bara att klä sidorna med frigolit.

Nästa steg var armering. Även det efter konstens alla regler med armeringsnät över golvet, extra förstärkningar i sidorna och distansklossar för att få allt att hamna på rätt höjd. Jag anlitade en expert som fick berätta hur det skulle se ut och som kunde komma hit ett par gånger och kolla att jag gjorde som han sa.

Men till slut var det klart för betongbilen. Det skulle gå att blanda själv i en betongblandare, men det hade inte blivit så mycket billigare och tagit betydligt längre tid. Den enda stora fördelen med att det går långsammare är att man hinner backa om man klantat till det. För betong rinner dit den kan och stelnar snabbt vare sig man vill det eller inte.

Annars tycker jag att det är ett trevligt material att jobba med. Att hälla ut betongen tog mindre än en timme. Sedan kan den vibbas och slipas tills det går att spegla sig i ytan, men det här är ett garagegolv. Det är platt, vackert så.

Rom byggdes inte på en dag och detsamma gäller detta garage. Jag återkommer om väggar, tak, fönster, port, el, vatten och inredning i ett senare inlägg. Eller flera.

Jag tror att vi tänker fel

Inte minst av miljöskäl sjungs ofta småskalighetens lov. Rent teoretiskt, men lyssnar man på den allmänna debatten om mat, el och energi försöker politiker och andra makthavare alltid hitta storskaliga lösningar.

Kanske är det biodlingen eller flytten till landsbygden som fått upp mina ögon för småskalighet, men jag tror allt mer på att jobba i det lilla. Den som menar att människan tar sämre vara på jorden nu än några generationer tillbaka borde också sträva åt det hållet. Är det inte just globalism och storskalighet som försatt oss i problem?

Storskalighet – inte alltid av godo.

För egen del tror jag mer på att odla min egen mat, fixa egen energi med solceller, eget vatten i egen borrad brunn, egen värme med ved och jordvärme hellre än stora anläggningar och kraftverk med många och långa transport som följd. Att det är dyrt både för plånbok och miljö att skicka varor över flera kontinenter säger sig själv, och att det är krångligt att skicka energi bara från vattenkraftverk i norra Sverige till de tätbefolkade område i södra Sverige har väl ingen missat det senaste halvåret, för att inte tala om vad besvärligt det är att skicka gas i ledningar från andra länder.

Det känns som att både frihetsälskande högermänniskor och miljöfolk på vänsterkanten för inte allt för länge sedan kunde ta varandra i handen och förespråka min ”drömvärld” med småskaligt jordbrukande och individuella lösningar på grundläggande behov. Vad hände?

De sitter fortfarande i samma båt, men den självhushållande bonden, som förr var den småföretagare som accepterades i alla läger, ska idag ha straffskatter för att han använder traktor, och låter han istället harven dras av oxar blir han åtalad för miljöbrott ifall kreaturen fiser.

För att inte tala om oss andra. Vi ska helst varken odla eller elda i vedspis, för att inte tala om att laga mat över öppen eld, det blir dubbelfel. Och svaret på frågan ovan är vi. Det är vi som ror.

Hur kallt kan man ha inne?

I vintras stängde jag av ett par rum i mitt hus. Jag stängde alltså dörrarna och hade ingen värmekälla i dem. Jag hade termometrar och såg till att det inte blev för kallt. I ett av rummen hade jag mitt samlade förråd av färg och annat som inte fick frysa, men jag försökte ändå hålla dem över sju plusgrader.

Men räcker det? Ämnet har kommit upp någon gång här på bloggen. Jag kan rätt lite om sånt här, så jag försöker lyssna på andra. Vilket inte är lätt när de säger olika (detta är orsaken till att uttrycket ”Lyssna på vetenskapen” aldrig funkar).

Jag sträckläste en internettråd där en del menade att det enda som betyder något är luftfuktigheten och började jämföra fuktmätare, andra sa att äldre hus (som mitt snart nittioåriga) går att kyla hur mycket som helst eftersom man gjorde så förr och hade inte huset klarat av det hade det inte funnits nu. Det låter logiskt.

Andra hade exakta siffror, ”Har du frånlufts-värmepump så behöver du hålla minst ca 17 grader”. Ibland gör jag (och andra) misstaget att tro att människor som låter tvärsäkra vet vad de snackar om, men det vet man ju inte. På samma tema läste jag att WHO menar att man ska ha minst 18 graders inomhustemperatur, varför i herrans namn de ska ha åsikter i ämnet.

Men det hoppas jag att ni har, antingen hur ni tänker för egen del eller vad ni tycker att jag ska göra. Jag har en värmepump av typen luft-luft som jag höll på 16 grader förra vintern, men slog av när strömmen var som allra dyrast. Utöver denna har jag vedeldning på bägge våningarna och ser detta som min huvudsakliga värmekälla. Källarens har krypgrund och god dränering. Där blir det aldrig kallare än 7-8 grader med hjälp av spillvärmen från varmvattenberedare och frysbox. Det nyligen renoverade badrummet har golvvärme som jag aldrig använt mer än för att testa att den funkar.

Tack vet jag ved.

I år har jag rikligt med ved och ännu högre elpris. Min tanke är att eventuellt klara mig utan luftvärmepumpen, åtminstone fram till december-januari, och att ha tre rum helt stängda så länge värmen där ligger någonstans mellan 5-10 grader. Badrummet lämnas med öppen dörr och blir därigenom torrt och tillräckligt varmt med hjälp av värmen från mitt närliggande sov- och arbetsrum.

När jag sitter still vid datorn i långa sittningar vill jag inte frysa, men använder gärna tjocka tröjor och tofflor. Om det är 12-15 grader i huset på morgonen eller när jag varit borta har jag inga problem att stå ut med lite obehag tills jag fått upp värmen. Nedåt 8 känns inte värdigt, då får det nog bli lite värmepump ändå.

Ungefär så tänker jag. Hur tänker ni? Hur hade ni gjort i mitt läge och tycker ni att jag är på väg att bita mig i foten genom att sabba mitt hus pga dumsnålhet? Alla respektfulla synpunkter och kommentarer är välkomna.

Ymer ylar om årslöner

I min barndom var golf och tennis sporterna som ansågs bäst om man ville tjäna mycket pengar. Jesper Parnevik verkade stormrik trots att han var mer känd för sina töntiga kepsar än för sina golfresultat, och hela premissen för tv-serien Smash var att några ganska dåliga tennisspelare åkte runt och förlorade, men att åtminstone deras ledare/advokat ändå tjänade bra pengar.

I verkligheten trodde jag att man ändå måste vara världsklass för att dra in storkovan, men när jag läser att tennisspelaren Mikael Ymer säger sig tjäna en normal årslön på att bli utslagen i första omgången i en okänd ATP-turnering blir jag osäker.

Jag har aldrig sett rörliga bilder av Mikael Ymer och även om jag har hört namnet skulle jag aldrig ha kunnat nämna honom om någon bett mig rabbla tennisspelare. Jag är visserligen inte tennisintresserad, men tror mig kunna säga att han inte precis är Björn Borg.

Ymer har under sin proffskarriär förlorat fler matcher än han vunnit och aldrig varit rankad högre än nr 67. På åttiotalet hade det inneburit att han inte ens varit aktuell för Davis Cup-laget om alla ordinarie spelare varit sjuka, men jag ser att han dragit in över två miljoner dollar i prispengar. Med reklampengar utöver det kanske det stämmer som han säger, att han verkligen drar in hundratusentals kronor på att åka på stryk av världens 71:a bäste spelare.

Utom tävlan.

Så när Mikael Ymer ropar till publiken att han under en enda tennismatch tjänar mer än de gör på ett år fick jag återigen bevisat att jag inte kan något om tennis. Att rikedom kan skapas, men att klass och gott beteende är svårare att tillgodogöra sig visste jag innan det illustrerades av Ymer.

Nu kommer stresstestet!

I decennier har alla med bolån fått höra att de bör klara av räntenivåer på 5 procent, för det är ingen omöjlighet att vi hamnar där. Räknar man med att ha lån i 30 år (många jag känner har inte planerat för att någonsin bli skuldfria) måste man ta höjd för lite av varje.

När det blir skarpt läge visar det sig dock att många inte alls är beredda på att skiten ska träffa fläkten. Inget nytt under solen, kanske, men att en halv miljon svenskar kan tvingas flytta redan vid 3,5 procent var bortom min mörkaste gissning.

Två brasklappar:

1. Det är SVT, en medieplattform med väldigt kort väg mellan fakta och rent hittepå.
2. Folk har en tendens att slå på stora trumman. Ta bara alla bilister som sagt sig redo att sälja bilen vid nästa bensinhöjning, och det har de sagt sedan soppan gick över tian, men de tankar vidare.

”Nej, nu jävlar!”

Någon sanning ligger det helt säkert ändå i detta. Om inte vid 3,5, så vad händer vid 5, 6 eller 7 procent? I Sverige anses det helt naturligt att maxa lånen och köpa bostad så fort man dragit ihop minsta tänkbara handpenning, men bara för att det är vanligt är det inte nödvändigtvis vettigt.

Inte nog med att många kommer behöva sälja. Det är också så att köpsidan av marknaden inte står oförändrad om räntan blir dubbelt eller tre gånger så hög. Det är surt att betala låneränta på sin bostad, men gissningsvis sju resor värre att betala ränta på en bostad man sålt, men där försäljningssumman inte täckte lånet. Och vart ska de bo, i ”alla de nya hyresrätter” staten och marknaden pratat om att bygga (också det i decennier)? Om naivitet blivit en folksjukdom kan vi mycket väl få svar på några av dessa frågor.