Att tolka lagen

Den nya regeringen har ett problem jag tror att vi kommer att få se mycket av de närmaste åren. I Tidöavtalet, regeringsförhandlingen, enades riksdagsmajoritetspartierna om att begränsa rättigheten till offentligt finansierad tolkhjälp.

Man skakade hand, höll en presskonferens, utsåg ministrar och strax därefter sa den nyblivna sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson, kd, att i vården måste man fortsätta att erbjuda kostnadsfri tolk för alla. Annars är vården inte patientsäker.

Jag trodde att sammandrabbningen skulle bli mellan regeringen och ”opolitiska” tjänstemän, men tydligen kunde inte regeringen ens få regeringen att införa regeringens politik. Ankarberg Johansson kanske ansågs lättstyrd och viljesvag, hon kan ju uppenbarligen inte ens bestämma sig för ett efternamn, och som utomstående tycker jag att hon borde ha ventilerat sina delar i Tidöavtalet innan hon tog jobbet.

Men med det sagt ger jag bägge parter lite rätt. Å ena sidan är det såklart nys att vården skulle bli patientosäker bara för att man inte bjuder på något som inget annat land i världen gör. Hur länge får man gratistolk i exempelvis Somalia, Syrien eller USA?

”Barack, what is a tolk?”

I Danmark, där jag själv varit patient, får man normalt inte fullt ut betald tolkhjälp om man bott i landet i mer än tre år. Jag fick ibland be sköterskor och läkare upprepa sig flera gånger och när de pratade som grötigast behövde vi använda danska, svenska, norska och engelska. Jag har för övrigt blivit tvungen att prata engelska med läkare även i Sverige och inte tusan blev jag erbjuden tolk bara för att läkaren inte pratade svenska i Sverige.

Å andra sidan. När tolk inte längre är kostnadsfri kommer garanterat en del som varken pratar eller förstår svenska att komma till vården utan tolk och se ut som frågetecken när läkaren pratar. Det blir givetvis en frustrerande arbetssituation för vårdpersonalen. Vidare är det en sak att använda kroppsspråk och Google Translate när man är på bilverkstaden, en annan sak när det handlar om ens egen hälsa och man kanske är sjuk, skadad och upprörd. För att inte tala om när en person som kommit till Sverige i vuxen ålder börjar bli dement och tappar närminnet.

Jag tycker ändå att den danska grundregeln är rimlig. Behöver man fortfarande tolk efter tre år i landet bör man i första hand stå för den själv. Enklast löser man det genom att ta med en vän eller släkting med större språkintresse (för tre år är faktiskt rätt lång tid för att inte börja greppa språket i det nya landet).

”Today we will talk about lagom.”

När det kommer till rättssaker har jag förstått det som att utlänningar även i Danmark alltid har rätt till finansierad tolk. Det tycker jag är vettigt, även om jag också reagerar när människor som bott i Sverige i över 30 år behöver tolk när de ska vittna i domstol.

Man kan ändå inte använda domstolar för att straffa människor för att de inte lärt sig språket i det land de bor, men hade signalen från staten varit att i det här landet förväntar vi oss att ni som kommer hit som gäster tar till sig vårt språk hade kanske många av dem gjort det inom 30 år. Till gagn för landet, men inte minst för dem själva.

Tjuv och polis – samtidigt!

”Polis frias från kaffestöld på jobbet” rapporterar Expressen. Bakgrunden är att en polis tycks ha åkt till jobbet under sin semester och plockat upp två paket kaffe. De var nämligen märkta och ett av dem påträffades hemma hos kvinnan vid en husrannsakan.

I sociala medier är den överlägset vanligaste åsikten att det är slöseri med tid och resurser att jaga och åtala en polis för att ha stulit kaffe för 38 kr (eller möjligen 76 då, om hon inte hade hunnit dricka upp ena paketet). Ja, det kan tyckas larvigt, men jag tänkte försöka problematisera det.

Kaffe har jag inte tagit av min arbetsgivare, men som kontorsanställd är det klart att det åkt hem en del kontorsmateriel, även om det inte var utstuderat, och jag åkte definitivt inte till jobbet för att stjäla när jag var ledig. Men ni vet hur det är, man behöver ett kuvert eller kopiera några papper helt privat och har en arbetsgivare som omsätter miljarder. Precis som jag inte tog ut övertid när jag jobbade över fem minuter (eller när chefen snackade jobb på min obetalda kafferast, varenda dag i fyra års tid) såg jag inga problem med att plocka hem några gem eller ringa ett privat telefonsamtal på jobbtelefonen. Det är och måste vara en flytande gräns.

Å andra sidan! Kvinnans gruppchef hade alltså märkt upp kaffepaketet i polisstationens köksförråd, efter att kvinnan kommit till jobbet på sin semester gjordes upptäckten att två paket saknades, en åklagare kopplades in och ett beslut om husrannsakan fattades. Jag drar slutsatsen att detta inte var första gången kvinnan ”shoppat” på jobbet, och att det någon gång gällt ett väsentligt högre belopp än 38 spänn.

Så var det heller inte vilken arbetsplats som helst utan en polisstation, och den misstänkta (och i tingsrätten dömda) hade inte vilket jobb som helst utan var polis. Ska hon utreda snatterier och moraliska frågor kring mitt och ditt samtidigt som hon stjäl som en korp av sin arbetsgivare?

Svårt att se vågskålarna med förbundna ögon.

Ja, säger hovrätten som anser att ”det funnits en sådan sedvänja på polisstationen”. Med det menar de att det funnits en slags lånekultur på stationen och att det inte kunde uteslutas att kvinnan åkt till jobbet på sin lediga dag och ”lånat” kaffe som hon senare tänkt återställa, istället för att som vanligt folk gå till en matbutik.

Nu är väl stöld knappast ett brott i Sverige (i alla fall inte ett som utreds särskilt ofta), men med den här logiken kan man ju aldrig sätta dit någon tjuv för man kan ju inte se bort från möjligheten att vederbörande haft en plan att lämna tillbaka de snattade cigaretterna, den stulna bilen eller pengarna i den länsade plånboken. Halleluja!

Världens kortaste krig?

Så sent som i september berättade jag att jag anlitat en elfirma och var nöjd, men lyckan blev tyvärr kortvarig.

Jag behövde mer elektrikerhjälp. Inga avancerade grejer, ett antal elkontakter, strömbrytare och lysrör i garaget och ladan, och ett eluttag i köket. Precis som första gången kom chefen för firman hit och tillsammans gick vi igenom allt som behövde göras. Jag hade skrivit en att-göra-lista som han sedan åkte hem och räknade på.

Några dagar senare återkom han med ett anbud, 16 arbetstimmar + material. Jag förhörde mig lite om materialkostnaden, men timantalet kändes rimligt och var ungefär det han hade antytt redan på plats. Så jag gav klartecken och någon vecka senare kom samma elektriker som första gången, en väldigt noggrann kille. Jag satt i huset och jobbade medan han började i garaget. Efter sex timmar gick jag ut för att kolla hur det gick för honom. Då hade han satt upp åtta eluttag, det var allt.

Nu började jag ana att han inte skulle hinna klart på sexton timmar i det tempot, men det gjorde ju inte mig något eftersom jag hade fått ett fast pris. Det var förresten samma sak första gången. Då hade de skrivit åtta timmar, men nog fick jag det till minst tio. På fakturan stod det ändå åtta, det var ju det vi enats om.

Så när han denna gång jobbade tre dagar tänkte jag att det här kommer chefen bli sur över eftersom han trodde att det skulle gå på två. Fast den här gången tänkte han tydligen inte ta kostnaden själv, i förra veckan fick jag en faktura på 31 timmar istället för utlovade 16. Jag tänkte att det var en intern kommunikationsmiss, så jag mejlade och hänvisade till det skriftliga anbudet där det förutom sexton timmar stod: ”Det kan forekomme endringer underveis som kunden blir informert om skriftlig.” Och det hade jag ju inte blivit, inte muntligt heller, för den delen.

Men nej då, firman stod på sig. De menade att jag måste ha sett att elektrikern jobbat mer än sexton timmar, och förresten var det jag som bad honom komma tillbaka den tredje dagen. Nåja, när jobbet inte var klart efter två dagar frågade jag när det skulle bli det. Det här var på lördagen och elektrikern sa att han skulle vara ledig på söndag, men att chefen skulle återkomma till mig. Det gjorde han på söndagen och sa att samma elektriker kunde komma på måndagen. Inte ett ord om ändrade kostnader.

Så jag rustade mig till krig. Först kontaktade jag Forbrukerrådet, som jag uppfattat är lite som Allmänna Reklamationsnämnden i Sverige. De lät som att de tyckte min ståndpunkt var rimlig och bekräftade vad jag trodde, att ett företag normalt sett bara kan öka kostnaden med femton procent från ett skrivet anbud. Fast nu hade de ju sagt att det i så fall skulle varslas om skriftligt, vilket inte skett. Forbrukerrådet tyckte i alla fall att jag på förfallodagen skulle betala den del av fakturan jag ansåg var riktigt, alltså sexton arbetstimmar plus materialet (17000 kr inkl moms mindre än slutsumman på fakturan).

Sedan hänvisade de mig till Forbrukertilsynet, som lyssnar på parterna och sedan gör en bedömning av saken. Precis som svenska ARN är inte företag tvungna att följa deras rekommendationer, men jag tänker att ett företag som jobbar så nära norska myndigheter som en elfirma gör klokast i att hålla sig väl med dem. Forbrukerrådet rekommenderade mig också att betala den rimliga delen av fakturan, samt skicka en skriftlig beskrivning av ärendet ihop med anbud, faktura och e-postkonversation till dem.

Så det gjorde jag, men först skrev jag ett mejl till företaget och berättade att jag inte hade för avsikt att betala fakturan i dess nuvarande skick. Vi har enats om sexton timmar plus material, så jag betalar för sexton timmar plus material. Så kom detta med i min anmälan till Forbrukertilsynet, som jag för övrigt också berättade för företaget att jag skulle skicka. Full transparens, jag har ingenting att dölja.

Forbrukertilsynet sa att jag kunde räkna med tre månaders handläggningstid och utifrån deras hemsida tänker jag att jag nog borde vara glad om detta är klart inom ett halvår.

Lyckligtvis behöver jag inte vänta på det. Efter att jag betalat det rimliga beloppet och informerat företaget om att Forbrukertilsynet kopplats in fick jag en kreditering, en ny faktura på det belopp jag redan betalat, samt en slags ursäkt.

Om det berodde på att chefen kom på orimligheten i att han offererat hälften så många timmar som det blev i verkligheten, rädsla för myndigheten eller en kombination får jag aldrig reda på, men jag är glad att kriget blåstes av. Återstår att se var jag ska hitta en elektriker nästa gång jag behöver det. Denna firma vågar jag inte anlita igen, och gissningsvis är den oviljan ömsesidig.

Fräscht snus?!

Jag är gammal rökare och således f d idiot, men snusa har jag aldrig gjort och detta inslag från SVT gjorde mig inte sugen.

Däremot sparkar den in några fördomsdörrar, både här och där. Den intervjuade influensern (bara titeln ger mig kalla kårar) skyller att hon började snusa på pandemin. Banne mig om det inte är Covids fel igen! För ”det fanns inget att göra”, och då är det klart att man trots att man uppnått vuxen ålder måste börja snusa. Här var ett annat intellektuellt rekordförsök:

”Du kommer aldrig att se mig stoppa in en brun snus. Men det vita snuset var fräscht. Jag tänkte att jag kunde sluta när jag ville, men det kunde jag inte.”

Fräscht?

Nej, varför i all sin dar skulle du kunna sluta när som helst bara för att den beroendeframkallande drogen du tog kom i en fräsch förpackning? Och hur fräscht är egentligen vitt portionssnus? Du stoppar fortfarande in det under läppen i syfte att dregla ut den aktiva substansen i lagom stora doser.

Det är ändå inte långt under Swedish Match-argumentet att det är bättre att folk snusar än röker. Med den logiken kan man slå sig själv i huvudet med en hammare för det är inte lika skadligt som att skjuta sig med automatvapen.

Jag är en vetgirig och nyfiken människa. Inte tillräckligt för att börja snusa, men kan någon förklara fenomenet vitt snus för mig? Att unga människor börjar röka kan jag förstå. Det är lite tufft och den glödande cigaretten har en mysfaktor. Men snus?! Inte ser man toksmart ut och någon mindre attraktiv egenskap hos en kvinna än att hon snusar kan jag nästan inte komma på, helt oberoende av färg på snuset.

Eco-driving

Bloggtips från Anders Persson. För några år sedan pratades det mycket om ecodriving, eller ”sparsam körning” som enkelt går ut på att köra bränslesnålt. Det bedrivs kurser i detta, inte minst för lastbilschaufförer där skillnaden blir större. Att behöva stanna en långtradare helt istället för att rulla långsamt och därigenom undvika stoppet kan kosta flera liter diesel. Det blir många kronor på en arbetsdag, inte minst för ett företag med många bilar.

Nu när det kostar en förmögenhet att tanka borde ecodriving vara populärare än någonsin, men när hörde ni senast någon prata om det? När jag skrev den här texten kontaktade jag några företag som håller ecodriving-kurser för att höra om de ville sponsra texten. Det ville de inte. Så här sa ett av dem:

”Ecodriving har blivit ganska osexigt (börjar bli till åren nu) och vi bedriver själva mycket lite utbildning just nu.”

Jag tänkte att miljöorganisationer borde skrika sig hesa för mer utbildning av denna typ, men kanske tänker de bara en tanke i taget och just nu är elbil modeordet. Som tänkande och tankande människa som inte har för avsikt att langa fram en mille för en Tesla är det desto viktigare.

”Startar den bra?”

En av mina första bilar var en Ford Country med en 351 Cleveland V8-motor. Bilen vägde över två ton, men med den motorn kunde man få den att bokstavligt talat hoppa iväg när man tryckte på gasen. Nackdelen var att det var lätt att få upp bensinförbrukningen i tre liter milen, så den Forden blev min kurs i att köra snålt. Tänk er att köra med ett ägg under gaspedalen och att hålla motorvarvet lågt trots att det retar upp mottrafikanterna.

Det var ingen ekonomisk bil oavsett körstil och inte blev det bättre av att den köptes in dyrt och såldes billigt, men tusan vet om jag inte har nytta av den där ”kursen” än idag. Jag har frågat säljarna till de bilar jag köpt vad de drar och många gånger kommit billigare undan än deras siffra, som man väl ändå får misstänka inte överdrivits för att vara på den säkra sidan.

”Förbrukning? Knappt mätbar.”

För det lönar sig inte att ligga och pressa på motorvägen eller köra ryckigt i stadstrafik. Det vet nog alla innerst inne, men som så ofta när det kommer till ekonomi kopplar man inte ihop teori och praktik.

Samhällskollaps

Bortsett från samhällskontrakt är det få ord som tjatats så mycket om den senaste tiden som samhällskollaps. Jag har använt det själv, även i bloggen, vilket är olyckligt eftersom jag inser att det kan betyda vad fan som helst. Allt från en dystopisk Mad Max-tillvaro till ett samhälle där det är telefonkö på 112.

”SOS Alarm? Vi har en bro här som ser lite racklig ut.”

Wikipedia snackar om Mayakulturen och Romerska riket, vilket känns närmare Mad Max-tolkningen än vad många samhällsdebattörer hamnar. Själv tänker jag att samhällsförändringar sker mer gradvis. Kanske är det inte en kollaps då, men vad ska man annars kalla det?

En frågeställning jag inte ställt mig.

Om polis trots larm inte kommer under pågående brott, att medborgare inte får adekvat vård som de redan betalat med skattepengar, att dementa gamlingar glöms bort på äldreboenden och av en slump hittas på toan efter nio timmar eller att konkursmässiga kommuner lägger skatteutjämningspengar på att HBTQ-certifiera verksamheter folk ändå knappt känner till, är det tecken på samhällskollaps eller något annat? Jag vet inte.

”Men det är bingo på fredagar.”

Värst av allt tycker jag är att sådana här diskussioner dränker de verkliga problemen. Det är viktigt att kalla en spade för en spade, men om en galen mördare hugger efter spädbarn med spaden är det kanske allra viktigast att ta spaden ifrån honom, inte vad den kallas.

Hushållsakut trumfar pengaregn

”Existensminimum räcker inte!” Hur ofta har vi inte hört det?

5158 kr efter att boende, mediciner och andra nödvändiga kostnader betalats ska alltså inte räcka för en ensamstående person? När jag inte renoverar hus eller gör större kapitalinvesteringar (typ köper hus) skulle jag klara mig på det beloppet varenda månad och har dessutom sparpotential kvar. Ja, jag lever sparsamt, men det ingår väl också i ordet existensminimum?

Sedan handlar reportaget om en kvinna som bor ihop med sin son, men att beloppet då ökar från 5158 till 9569 kr glömde reportern av någon anledning att nämna. Hur som helst räcker det inte för Maria:

”Jag har ingenting över, jag kan inte spara, jag kan inte göra någonting. Alla mina pengar går till mat.”

I min bloggpresentation skriver jag: ”Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle.” Och jag menar det. Jag tror inte att Maria ljuger, att hon stoppar undan en massa tusenlappar eller köper knark för pengarna. Hon gör helt säkert av med alla pengar på hushållsutgifter.

Inte bara på mat, som hon påstår, för jag ser åtminstone en mobiltelefon i reportaget och det skulle förvåna mig om hon har ett kontantkort utan surf. Vidare köper hon säkert kläder, el, hemförsäkring och lite annat. Kanske ingenting som i sig är helt onödigt, men om hon och sonen varje månad gör av med 9569 kr och dessutom tvingas låna av hennes mamma lever de över sina tillgångar.

Varje kommun har en eller flera budget- och skuldrådgivare. Maria, som beviljats skuldsanering, har garanterat träffat en. Deras uppgift är att ”hjälpa skuldsatta att få en överblick över sin ekonomi och ge praktiska råd om hur konsumenter ska hantera och prioritera sina skulder”, men också att ”ge allmän rådgivning om privatekonomi”. Min gissning är att i stort sett ingen budget- och skuldrådgivare hinner med den andra biten.

Och tydligen behövs det. Maria skulle sannolikt behöva en ”sparombudsman” som kan visa henne hur man lagar mat med billiga råvaror och att räkna ut hur hon ska minimera sina kostnader för transporter och hushållet i allmänhet. I en perfekt värld lär man sig vanlig, enkel hushållsekonomi av sina föräldrar som i sin tur lärt sig från sina föräldrar osv, men eftersom Maria levt i mångårigt missbruk gissar jag att hon inte fyndköper grytbitar och gör ett långkok av det ihop med rabatterade rotfrukter för att sedan frysa in i lämpliga portionsstorlekar.

Fördomsfullt? Nej, hon har utöver boendekostnaderna nästan tiotusen kronor i månaden att dra runt sitt hushåll på och det ska inte vara några problem. Om inte kommunerna tar sig tid att hjälpa människor att hushålla hoppas jag att frivilligorganisationer gör det. Hushållsekonomi består av både inkomster och utgifter, att ständigt ropa efter mer pengar är inte lösningen.