Samtidigt som många klagar på
minskade marginaler är det andra som går ner på deltid bara för att de vill och kan.
Jag jobbade själv deltid med hela
friveckor i schemat när jag var yngre och såg det enbart som
positivt. Det är mycket lättare att stå ut med ett jobb om man vet
att efter fredag har jag nio lediga dagar på raken. Men bara någon
extradag, som vid fyradagarsvecka, gör allt lite bekvämare. Det
betyder inte att man behöver såsa bort den där dagen med sömn
eller Netflixrally, man kan driva egna projekt, skaffa ett extrajobb
eller vad som helst. Gissningsvis blir man heller inte en sämre
medarbetare genom att slippa jobba tills man får blodsmak i munnen.
På Twitter kommenteras artikeln med
”Vem ska betala för välfärden?”, ”Unga är med andra ord
lata” och ”Då är lönerna för höga”. Jag fick sätta mig på
händerna för att inte svara: ”Skönt att du inte är
bitter i alla fall ;-)”
För kanske är det inte lönerna som
är för höga för denna grupp av ovanliga människor. Kanske är
det utgifterna som är för höga hos gnällspikarna som irriterar
sig på att andra gör val de själva har sett till att inte ha råd
till.
Och ja, jag fattar att ”om alla
gjorde så här” skulle välfärden försvinna och pensionssystemet
rasa ihop, men får jag välja mellan att pensionssystemet ska braka
eller att jag själv ska göra det ryker pensionen alla dagar i
veckan. Så klart! Vi står alla oss själva närmast.
Kanske är det inte självklart att alla ska leva efter en och samma mall. Om mallen inte passar alla får man väl se till att inrätta samhället så att det passar fler. Utvecklingen de senaste decennierna har inneburit att vi trots högre välstånd jobbar mer. Fler och fler på bekostnad av sin mentala hälsa. De knaprar lyckopiller som aldrig förr, men trivs ändå inte. Om du frågar mig känns det fan så mycket friskare att sänka sina utgifter och gå ner på deltid än att äta piller för att stå ut med sitt liv.