Stark ledning ger stark valuta

Igår efterlyste jag ämnen att blogga om och signaturen Lasse skrev följande i kommentarsfältet:

”Ett inlägg om varför en Schweizer franc kostar nästan 12 kr idag när den kostade 1 kr på 1970-talet vore intressant - varför är det så, vad innebär det och vem ansvarar för det?!”

Det hade ju varit kul att låtsas som att jag nu suttit uppe halva natten för att skriva detta inlägg, men det var redan under uppbyggnad. Det handlar hur som helst om ovanligt öppenhjärtig rapportering från statstelevisionen. Schweiz har Europas lägsta inflation medan Sverige gått åt motsatt håll, och det låter som att även SVT inser att det finns politiska orsaker till detta.

Priset på en valuta är ju till viss del kopplad till förtroendet för landet. Inte minst när man som Sverige lever på lånade pengar, och då blir det knappast bättre av att landet lämnat över mycket av den politiska makten till andra, som Riksbanken, EU och snart också Nato. Glädjande att se att detta faktum för en gångs skull åtminstone inte mörkas av SVT. Men så faller även deras expert i woke-fällan:

”När det gäller energiförsörjningen så det nog många som vill göra som Schweiz nu och ha mer egen energiförsörjning, men det har kanske mer med Rysslands krig i Ukraina att göra.”

Har det faktum att strömpriserna var rekordhöga redan innan Rysslands invasion gått henne förbi? Mycket kan och bör man beskylla Putin för, men det var knappast han som la ner svensk och tysk kärnkraft eller började plöja ner miljarder i vindkraftverk.

Nu är det ju inte så enkelt heller, men på samma sätt som att banken ger olika räntor till bolånetagare beroende på kundens historik gäller det även när länder knackar på dörren. Jag gissar att den svenska kronan inte hoppar upp i världstoppen ens om kriget tar slut, men vad vet jag?

Det jag däremot vet är att jag har ett par aktiefonder på önskelistan som jag låtit bli att köpa in enkom pga att de handlas i SEK. Även om den svenska kronan är snudd på rekordlåg vet alla investerare att det alltid kan bli sämre.

Ekonomisk stiltje

2019 ärvde jag min mamma, 2020 sålde jag hennes bostad, 2021 min egen, köpte en ny i Norge och flyttade. Nästan hela 2022 gick åt till den omställningen, att fixa med nya huset eller åtminstone konstatera någon slags status på det och till slut föra över mina tillgångar.

Det är inga fantastiska summor eller saker, men stort för mig. Mina bankkonton och aktiedepåer stängdes ner och nya öppnades. Pengar växlades till en ny valuta och fördes över. Det tog sin tid och en del av dessa processer borde jag nog ha jobbat lite hårdare med eftersom det är så sjukt skönt att ha det gjort.

Men nu då? Jag räknar inte med att få in några stora pengar under 2023. Jag gör skrivjobb som ger intäkter, men eftersom jag varken har järnkoll på skatter eller andra utgifter räknar jag inte med att plocka ut några större summor. Samma med biodlingen. Ger den överhuvudtaget någon vinst kommer den läggas på nya investeringar i verksamheten – utbildning, fler bikupor, ny och bättre utrustning.

Så vad tusan ska jag blogga om då? Detta är ju trots allt en ekonomiblogg. De pengar jag har på börsen ligger i supertråkiga fonder och även om jag kommer att skruva lite med dem kommer det nog att vara lika fantasilöst även framöver. Dessutom är jag försiktig med att blogga om innehav eftersom jag inte vill få det att framstå som att jag är i stånd till att ge börsrekar.

Jag gör det enkelt för mig och ställer frågan till er. Vad borde jag blogga om? Nyheter med ekonomi- och finanstema, spartips, byggprojekt på gården, matrecept eller något helt annat? Mitt enda absoluta krav är att bloggen ska handla om ekonomi och att det jag skriver ska kunna ha ett slags allmänintresse.

Därmed inte sagt att allt är intressant för alla, men jag tänker inte bli en navelskådande egobloggare som skvallrar om detaljer i mitt eget liv som inte ens nära vänner skulle orka lyssna på. Den typen av självfixerade avstjälpningsplatser finns det nog av på internet utan att jag ska bidra. Annars har jag inga gränser. Tror jag.

Utan heder och samvete

När min pappa dog gjorde jag bouppteckningen själv. Man kan överlåta det till en bank, jurist eller begravningsbyrå, men de kommer ändå be de anhöriga om alla uppgifter så då kan man ju hellre teckna ned dem själv och spara några tusenlappar. Det var inte särskilt svårt.

Men när min mamma dog fick jag plötsligt inte göra det. Okej, det är väl lite logiskt att jag som arvinge inte ska kunna mörka tillgångar, även om allt såklart måste styrkas med kontoutdrag och andra underlag. Rent praktiskt löstes det genom att en ingift morbror precis förlorat sin bror, så han föreslog att jag skulle bli bouppgivare för det dödsboet så kunde han bli det i mitt och det tyckte jag var schysst byteshandel.

Med detta i minne har jag svårt att förstå hur en jurist tycks ha satt i system att hjälpa dementa gamlingar att upprätta testamenten och gåvobrev där han själv står som förmånstagare. Jag undrar såklart också hur han kan leva med sig själv, men hur är det ens praktiskt möjligt?

Denna jurist, Soheil Naderi, kom till Sverige 1995. Hans juristexamen från Teheran dög tydligen inte för att komma in i Advokatsamfundet eftersom de tyckte att hans kunskaper var för dåliga. Men att jobba som affärsjurist kan de tydligen inte hindra, så det har han gjort.

Själv säger han att han ”jobbar gratis internationellt” och ”hjälper kvinnor och barn världen över mot korruption och orättvisor”, men det har framkommit dåligt med belägg för detta. Han verkar mest hjälpa gamlingar att bli kvitt sina tillgångar. Jag litar inte stenhårt på SVT, men med tanke på hur killen reagerar när han blir konfronterad är jag ändå beredd att avlägga min dom.

Fast den spelar ingen roll, han har lämnat Sverige och ingen av oss lär se röken av honom igen. Det jag vill veta nu är vad som görs för att inte nya stjärnor på juristhimlen ska lura nya gamlingar på sina hem och sparpengar. Finns det ett helvete hoppas jag att de människor som stjäl från dementa står lägst i kurs där.

Vad tror folk ska hända?

När kostnaderna ökar så att minusstapeln i budgeten överstiger plusstapeln finns två vägar att gå. Antingen ser man till att ändra på upplägget så att man snabbt kommer tillbaka till ett liv man har råd med, eller också göra man ingenting.

Svea Ekonomi hade 15 procent fler inkassoärenden 2022 än 2021. Det är en galet stor ökning som hänvisas till att hushållen saknar buffert och inte klarar prisökningar. Jag fattar att det är kärvt, men vad tror de ska hända om de lever på som vanligt när utgifterna överstiger inkomsterna?

Ekots reporter (ja, det är Per Nuders dotter, och nej, hennes meriter hade aldrig räckt till det jobbet annars) gör det lätt för sig och intervjuar människor det inte gått åt helvete för. De som inte har pengar över, men som också ser till att inte ha pengar under. Jag vill höra de andra. De som inte drog ner värmen, sålde bilen, slutade röka eller vad just de hade kunnat göra för att inte hamna hos inkasso för att så småningom komma över till Kronofogden (för finns inte pengarna idag finns de inte heller imorgon).

Det finns säkert relevanta anledningar till att allt går åt skogen. Jag har ingen aning om hur stor andel av ökningen som består av människor som hamnat i en psykos, förlorat jobbet och blivit knarkare inom loppet av en vecka, men vi snackar om över en miljon människor som inte betalar sina räkningar i tid, eller på första påminnelsen.

Jag är inte ute efter att göra ner dessa människor. Det verkar de klara själva, och om inte så hjälper säkert Kronofogdemyndigheten till med det. Jag vill istället förstå. Hur tänker man? För inte kan det väl vara: ”Det här funkar inte. Bäst att jag fortsätter precis som tidigare så löser det sig säkert.” 

Obemannat

På landsbygden är ofta marknaden för liten för att ha en specialbutik. Möjligen en matbutik och en bensinmack, men där går gränsen. Kan man inte bunta ihop verksamheterna och sätta upp en skylt för ”Hud, Hund & Grill” är ofta det enda gångbara alternativet att köra obemannat.

Biodlare säljer honung i ”honungskiosker”, lådor där kunden tar det den vill ha och swishar betalningen. Ibland finns det en webbkamera, men jag tror inte att de är så himla svåra att överlista om man verkligen vill. Min väg är lite för dåligt trafikerad för att det ska vara mödan värt att ställa upp ett sådant här skåp.

SVT berättar om ett obemannat fik där bagaren står i källaren medan folk förser sig av kaffe och bullar på entréplanet. Det funkar på landsbygden, förhoppningsvis även i framtiden. Här ute kanske vi inte ringer polisen om grannen jobbar svart, men stjäl han av en lokal näringsidkare får han veta att han lever.

Jag har dock svårt att se hur det skulle funka i ett större samhälle för jag tror att systemet bygger på den gemensamma känslan av tillhörighet. I en liten by är man utlämnad till sig själv och övriga bybor. Man vet att slår den där butiken igen kommer det ingen ny, man är bara av med den. I en stad eller förort till storstad tror jag inte på obemannade kaféer. Inte med mindre än att de sätter upp sådana där automater där varje produkt har ett eget fack.

Men då tycker jag idén med att äta ute faller, då tar jag hellre med mig eget kaffe. Vilket jag väl i och för sig gärna gör alldeles oavsett, men så är ju inte jag målgruppen för kaféverksamhet. Heller. Men jag gillar idén med att obemannat funkar, att tillit fortfarande inte är helt ute.

Slöserirekord

I gårdagens kommentarsfält efterlyste Halvan negativa nyheter om Norge, så att han kunde leva med sambons beslut att de inte ska flytta dit. Så här kommer elände om såväl Norge som Sverige. Håll tillgodo.

Jag är ett stort fan av den norska slöseriombudsmannen och såg häromdagen en slags julkalender där han öppnade 24 luckor av häpnadsväckande slöseri under det gångna året. Orkar du med språket och har ett par timmar över rekommenderas det varmt.

Jag började fundera över om svenska slöseriombudsmannen hade något liknande. Jodå, han/hon (det är inte jag som larvar mig, det finns för närvarande ingen utsedd SlösO) har en tävling om Årets värsta slöseri 2022.

Min favorit är Linnéuniversitets projekt ”Trollsyn i hjärtemarkerna” som fått 4,5 miljoner av Vetenskapsrådet. Det går ut på att ”tänka som troll” och på så vis rädda miljön och få bort skräpet från skogen.

Det är inte trollet på bilden som leder projektet.

Problemet med att tänka som sagoväsen är att de ju faktiskt inte finns. Jag har inget emot att denna konstnär/arkitekt/forskare (jag vill nog inte ens veta vad hon forskat om) gör ett konstprojekt om troll, men varför kan aldrig sådana här människor göra sånt för egna pengar istället för andras?

Fast när jag ser reportaget om henne undrar jag om hon inte skulle behöva en psykolog istället, som kan hjälpa henne med vanföreställningarna. Blir det några pengar över (och det borde det, vi snackar alltså om fyra miljoner femhundra tusen kronor!) tycker jag att hon kan få betalt för att ta en plastpåse (eller ett mindre miljövänligt alternativ) och gå ut och handgripligen plocka skräp i skogen. Ta med de anställda i Vetenskapsrådet också för de har uppenbarligen inget vettigt att göra. Om ni vill lajva trollpackor eller ”bortbytingar” under saneringsarbetet är ni varmt välkomna.

Att shoppa tills det stoppar

Jag fick ett anonymt tips i kommentarsfältet, till en Aftonbladet-artikel med rubriken ”Drömmar på kredit”. Låter snarare som mardrömmar. Åtminstone drömde jag aldrig om att ödelägga min ekonomi redan innan jag flyttat hemifrån. Och detta inte för att personerna i artikeln tagit risker, förlorat i poker, kånkat ett företag eller gjort något annat som åtminstone haft någon slags uppsida.

Det handlar om Viktor, 20, och Moa, 24, som lånat till konsumtion. Viktor säger sig ha jobbat ”i princip hela tiden” och tjänat ”väldigt, väldigt bra”, 40000 kr i månaden efter skatt. Ja, det får man säga är bra för en 20-åring. Jag har jobbat i över 30 år och jag undrar om jag tjänat så mycket en enda månad i mitt liv. Men så har jag heller inte Viktors shoppingvanor.

”Han ändrar snabbt sina vanor. Från att aldrig ha haft råd med shopping handlar allt han vill ha. Han köper en ny dator, en pizzaugn, tillbehör till grillen trots att han inte ens har en grill.”

Detta kallar Viktor för lyxliv, så även här skiljer vi oss åt. Att köpa tillbehör till en grill jag inte har kallar jag inte precis för guldkant på livet. Men när lönen bara räcker halva månaden (så jag antar att han hade behövt få ut 80000 kr netto) ”laddar han ner betalappar och börjar köpa saker på kredit”. Det är klart, han vill väl ha en grill till tillbehören.

Berättelsen om Moa, 24, är om möjligt ännu sorgligare. Hon har hoppat av en utbildning och tycks aldrig ha haft ett jobb. Hon bor hemma hos föräldrarna, vilket inte hindrade henne från att skaffa barn vid 19 års ålder. Lysande!

”När man inte har haft så bra ekonomiska förutsättningar innan och plötsligt kan handla vad man vill blir det en helt ny känsla.”

Mm, fast det kunde du ju inte, det var nämligen inte dina pengar! Storyn är att hon handlat snabbmat och kläder, men jag vet inte. Att dra på sig flera hundratusen i skulder på McDonalds-mat känns osannolikt. Och med tanke på att hon dyker upp på på intervjun i myskläder kan hon knappast ha Paris Hiltons garderob heller.

Kort sagt, det känns som att det finns mer bakom detta, som vi inte får veta. Istället handlar resten av artikeln om hur tufft det är att vara ung. Tydligen är problemet aggressiv marknadsföring, där unga tjejer är särskilt utsatta. I samma andetag berättar man att killar står för 75 procent av de ungas skulder, så det får jag inte heller ihop.

Vidare beskriver artikeln andra ungas syn på krediter. Vi har den artonåriga tjejen som började shoppa på kredit som en galning, för: ”Det var jättekul, jag fick ju en massa paket.” En annan artonåring lyckades med konststycket att köpa cigaretter på faktura, och så är det en kille som spränger sitt matkonto varje månad eftersom han ”bara” har 4000 kr och det funkar tydligen inte att kombinera med återkommande restaurangmiddagar.

Hur löser vi detta? Jag har varit inne på det förr (och fått skit för det varje gång), att en person som inte förstår hur pengar fungerar inte borde ha rätt att skriva avtal och ha full kontroll (nåja...) över sin egen ekonomi.

Min mamma flyttade hemifrån när hon var 16 och var antagligen mognare då än när jag flyttade hemifrån som 19-åring. Dagens ungdomar är i bästa fall på den mognadsnivån när de är 22. För att köra bil behöver man körkort, för att köra sin ekonomi i botten behöver man bara ha fyllt 18. Jag skulle gärna se ett myndighetstest. Det är möjligt att Viktor och Moa skulle bli sura om det då konstateras att de inte är mogna uppgiften att ta hand om sig själva, men de verkar å andra sidan inte så himla nöjda med tillvaron nu heller.