Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Nu slås Frankrike i
spillror av demonstranter som vill kunna gå i betald pension vid 62
år som allra senast. Demonstranterna i reportaget nämner också 55 och att ”alla i Europa borde arbeta
betydligt mindre”. En kvinna som studerar vid en konstskola (hon
har alltså inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden och redan skriker
hon om att lämna den) pratar om hur samhället dragit in konstnärers
”rättigheter”.
Norsk konst.
För det är väl det detta kokar ned
till, ”rättigheten” att leva på andras bekostnad. För vem ska
betala en allt tidigare pension för en befolkning som pluggar allt
senare och lever allt längre, och finansiera hittepåjobb för
människor som hellre vill producera konst som saknar betalande
köpare än att försörja sig själva?
Jag är den förste att hålla med om
att politiker slösar bort skattepengar, men vi kan inte leva på
luft heller. Alla kan inte försörja sig själva, men alla måste
försörjas, och inte av staten för den har inga egna pengar. Alltså
måste vi tjäna våra pengar själva, det är väldigt enkel
matematik.
Det fina är att den som vill sluta
jobba två år tidigare redan idag kan göra det. Frankrike har ingen
arbetsplikt till 62 eller 64, lika lite som Sverige har det till 67.
Du kan sluta vid 40 om du vill, men då måste du betala för ditt
eget uppehälle. Det finns ingen allmän pengamaskin (även om
Riksbankens sedeltryckeri ibland uppfattas som det), den måste du
bygga själv. Lev på heltidsjobb, extraknäck eller avkastningen av
en aktieportfölj, men lev inte på andra!
Lokaltidningen Mitti har en artikel jag
inte blir klok på. Det är familjen Wessberg/Björk i
Brottby norr om Stockholm som har väldigt höga kostnader.
De har ett lån på 4 miljoner och betalar varje månad 22000 kr i
ränta. Det blir över 6 procent om det stämmer att amorteringarna
inte är inräknade. Det låter extremt högt med tanke på att de
bott där i fem år. Har de bolån på Bluestep?
Sedan har familjen
med två vuxna och två döttrar på 5 och 7 år ett matkonto på
14000 kr/månad. Även om jag tycker att det är en väldigt hög
siffra kan man absolut ha det om man har råd. Och det verkar de ha, vilket gör mig ännu mer konfunderad kring artikeln. ”Än så
länge lever vi inte så tajt att vi är nära att behöva sälja
eller jobba ännu mer”. Men här blir det ändå lite
intressant:
”Min pappa förstår inte hur kan vi ha ett
matkonto på 14 000 i månaden. Men det är ju inte så svårt. Han
säger att vi inte måste ha pålägg på mackorna. Man kan ju bara
ha smör. Jag fattar ju det, men samtidigt känns det ovant, säger
Roger Wessberg.”
Jag känner varken Roger eller hans pappa, men för 14000 kr behöver man knappast stryka
smörgåspåläggen. Jag gissar att pappa Wessberg haft tio
relevanta funderingar kring familjens matkostnad och i samband med en
diskussion om huruvida det är rimligt att köpa enrisrökt
serranoskinka från NK:s delikatessdisk när ungarna antagligen lika
gärna äter Pärsons rökta skinka för en bråkdel av priset har pappan slängt
ur sig att det går utmärkt att skippa pålägg, och
vips gör man detta till en diskussion om huruvida två
heltidsarbetande föräldrar borde ha råd med pålägg till sina
växande barns mackor.
Så ja, familjen kan fortsätta som
tidigare tills skiten träffar fläkten, men eftersom de låter
oroliga, familjefadern är företagare i en osäker bransch och de
bedömer att huslånet är ungefär lika högt som värdet på huset
vore det kanske inte fel med större marginaler. Eftersom de
antagligen redan nu jobbar mer än heltid är möjligheten till det
främst att minska kostnaderna.
På plussidan är
sparpotentialen hög. Matkostnaden kan med lätthet halveras, de
säger själva att det finns ”spelrum” i elförbrukningen och
även om monstertrucken som står utanför familjens hus på Google
Maps ägs via företaget betalar man rimligtvis förmånsvärde och diesel för
privatresor själv, så det går att spara. Om man vill! Vill man hellre gnälla över
hårda tider kan man göra det, men det sparar man inte en enda krona
på.
När man firar ska man på krogen, när
man är ledig ska man utomlands och det tråkigaste som finns anses
vara att sitta hemma. Varför det?
Av veckans sju dagar jobbar de flesta
fem. Det är således mycket viktigare att lära sig trivas med
vardag än med helgdag. Jag har också gått till jobbet mer eller
mindre direkt från krogen, men slutade med det i tjugoårsåldern
eftersom det är skitjobbigt.
Att lära sig att trivas hemma är inte
bara sömn- och tidsbesparande. Det sparar också pengar eftersom
hemmet redan finns där och man åker på att betala för det vare
sig man är där eller inte. Dessutom är det ingen större mening
med att fixa fin inredning, flotta möbler, ett praktiskt kök och en
dyr hemmabioanläggning om man inte använder det.
Var och en väljer själv, men de
människor jag känner som inte trivs hemma utan ständigt är på
resande fot, drar på utlandssemester ett par gånger om året och
umgås med vänner på restaurang istället för i hemmet är också
de med klart sämst ekonomi.
Alltså, om du inte trivs hemma kan det
allra mest effektiva spartipset vara att ställa dig frågan varför,
och så se till att ändra på det.
Han har rätt till sin åsikt (även om
jag tycker att just John Skogman ska vara försiktig med att kalla
andra självgoda). Jag vill ändå rätta honom på några punkter. Men
först, frukost:
Med
egenplockade bär.
”Ledighet i all ära, men hur lediga är
FIRE-människorna? Ängsligheten gör att de i princip tittar till
sin portfölj lika ofta som en tonårskille kollar i sin första
porrtidning.”
Jag vill inte veta något om John Skogmans
förhållande till porr som tonåring, men jag känner inte igen
bilden av FIRE-människors portföljkontroll. Jag undrar vem han pratar om.
”Kanske är det bara jag, men är
slutmålet med livet att bli en bag in box-pimplande förtidspensionär
som lever så snålt som möjligt och gör så lite som möjligt? Jag
förstår absolut charmen i att vara ledig och fri från andras
måsten. Men är inte ledigheten bara härlig när det finns något
att vara ledig från?”
Att inte ha en fast anställning eller
ett liv fullt av måsten är inte detsamma som att vara en
bag-in-box-pimplande förtidspensionär. Jag känner ingen med
FIRE-ambitioner som vill vara ledig på heltid, även om jag inte ser
felet med det. Inte heller tror jag alkoholmissbruket är mer
utbrett bland ekonomiskt oberoende. Eller missade jag poängen nu,
var det specifikt kartongvin som inte var fint nog åt von Skogman?
”Vad är det då
de har lyckats med? Vad är det hemliga receptet som de nu kan dela
med sig av? Jo, de har rätt och slätt levt snålt som satan under
en lång tid. Svårare än så är det inte.”
Helt riktigt! Låga
utgifter ger ett mindre behov av inkomster och detta ger mer frihet.
Jag skulle inte kalla det ett hemligt recept, men håll med om att
det verkar vara rätt många som är oförstående inför detta
samband och särskilt vilken kraft det ger.
”FIRE-gänget kallar det dock inte
snålhet. Nej, de lever efter livsvärderingen enkelhet. De är en
lite bättre sorts människa, enkel och ödmjuk.”
Jag kallar mig gärna
snål, men jag har aldrig någonsin påstått att det gör mig till
en bättre människa. Inte ödmjuk heller, även om jag såklart är
det i jämförelse med Skogman, Finanstwitters egen Napoleon.
En eftersträvansvärd Skogman – en
riktig klippare.
”Det märkliga
är också att denna livsstil bara fortsätter. Under parollen att de
kan pensionera sig tidigare om de kan få pengarna att räcka längre,
fortsätter snålandet på precis samma sätt. Med den missionen
framför ögonen rättfärdigar de sin tradiga livsstil för andra.”
Till slut kom John Skogman väldigt
nära en insikt, men så slog fördomarna den ur händerna på honom.
Nyss störde han sig på att det går att se snålande som
eftersträvansvärt under namnet enkelhet. Många som lever sparsamt
upptäcker fördelarna med låg konsumtion. Hur enkelt det är, om
man så vill. Om man säger sig vilja ha det så, men ändrar sig när
förmögenheten stiger är det hycklerivarning, men om man istället
fortsätter att leva ekonomiskt är man väl äkta vara? Varför
förtjänar man ändå Skogmans förakt?
Eller gör man det? Kanske kom deadline
bara obehagligt nära och skribenten bestämde sig för att skriva om
ett ämne där han inte tänkt klart, eller inte är tillräckligt
intresserad av för att gräva mer? Han insåg säkert att det skulle
bli en snackis med hjälp av några provokativa formuleringar. Kanske
var inte ambitionerna högre den här gången. Trist, tycker jag, för
ämnet förtjänar mer, och det gör faktiskt John Skogman också.
Jag har blivit
intervjuad, denna gång för Spiltans nygamla sajt Sparklubben.
Jag blir alltid lika konfunderad när jag får en intervjuförfrågan.
Markus Torgeby skrev i sin utmärkta bok Löparens hjärta (som jag
rekommenderar alla att läsa, oavsett om ni är löpare eller inte)
att han inte kunde begripa varför folk ville intervjua honom. Allt
han gjorde var ju att sova, springa och käka havregrynsgröt, ”Jag
gör ju inget!”. Min gissning är att det kan ha haft att göra med
att han bodde året runt i en lappkåta han byggt själv.
Jag bor i hus, äger en Volvo och två
katter (eller om det är de som äger mig, det är lite oklart). Jag
är en aningens bättre sparare än löpare, men jag ser inte riktigt
vad jag ska tillföra på det området heller. Jag har inget emot att
folk kallar mig supersparare eller extremsparare, men jag reagerar
ändå. Jag känner mig inte ett dugg extrem, men jag fattar att jag
av många upplevs som konstig i mina val.
Så varför låter jag mig intervjuas?
Det handlar inte bara om ett behov av att bli bekräftad, för det
börjar faktiskt försvinna. Här kommer en lång förklaring som
först inte tycks ha ett skit med saken att göra, men håll ut.
Jag började med ståuppkomik 1999 och
innan mitt första uppträdande fick jag tipset att ta kontakt med en
ung komiker på uppgång som hette Thomas Järvheden. Så på en
klubb han drev tillsammans med Magnus Betnér och Måns Möller under
det gemensamma artistnamnet ”Bröderna Graaf” fick jag ställa
mig på ett kontor och dra mina skämt inför en grymtande Järvheden
som enda publik. Sedan gick han igenom mitt material och skrev tips
av typen ”Snabbare punch!” i mitt manus.
”Avslappat och naturligt? Inga problem!”
Jag är osäker på om jag någonsin
använde ett enda skämt från det kontoret, men efter lite mejlande
fram och tillbaka hade han hjälpt igång mig till en karriär som
varade i över tio år. Vid två tillfällen fick jag själv samma
fråga från nya komiker, om jag kunde titta på deras material och
ge dem lite tips. Det gjorde jag, för det tyckte jag mig vara
skyldig efter att själv ha fått samma hjälp.
Jag har lärt mig mycket om sparande av
Spiltans Per H Börjesson, men även av andra, så om någon kan
inspireras av min resa är det inte mer än rätt att jag pratar om
den. Och som jag sa till reportern Helena Svensson, att så mycket
pengar som jag tjänat på Spiltans investmentbolagsfonder är det
klart jag ställer upp när de frågar.
Offentliga bibliotek med kostnadsfria
lån dök upp i Sverige på 1800-talet. Idag finns 1100 folkbibliotek
plus mobila enheter i form av bokbussar och boklådor. Kostnaden för skattebetalarna är
många miljarder, uppdelad på stat och kommuner.
Jag är inte alltid (nästan aldrig
faktiskt) positiv till samhällsfinansierad service utöver den
absolut nödvändiga som polis och försvarsmakt, men jag är
övertygad om att bibliotek har en positiv inverkan på såväl
medborgare som samhället i stort. De lär barn läsa, ger
pensionärer meningsfulla mötesplatser och främjar fortbildning
rent allmänt. Man skulle faktiskt kunna säga att bibliotek gynnar
demokratin och den enskildes integritet. Det är mycket lättare att
sätta sig på och köra med olärda människor.
För dig som individ vill jag propagera
för läsande i allmänhet och bibliotek i synnerhet. Genom att läsa
blir vi smartare och bättre på att uttrycka oss. Här finns också
e-böcker och tidningar, men även ljudböcker och film för
kostnadsfri utlåning. Du kan därför med fördel byta ut Netflix,
HBO, Spotify, Viaplay och för all del även tv och radio mot
biblioteket. På den tiden det delades ut gratistidningar i
Stockholms lokaltrafik satt folk ofta och läste sådana på
pendeltåg och bussar, men jag hade oftast med mig en biblioteksbok
eftersom det ger otroligt mycket mer mening. Idag väljer jag boken framför telefonen i dylika situationer.
Här i Norge där
jag befinner mig har man också en levande bibliotekskultur. Norska
bibliotek funkar ungefär som svenska. Eller ja, utan slagsmål, droghandel och väktare, men i övrigt. Det
är gratis att låna, men ger straffavgifter om man inte lämnar
tillbaka i tid, och man kan logga in på nätet för att leta, reservera
och låna om.
När jag gick i skolan påstods att
Cornelis Vreeswijk lärde sig svenska genom att sitta på biblioteket
och traggla igenom Nils Ferlins poesi. Senare har jag läst att
Cornelis själv sagt att han lärde sig svenska genom att läsa
Fantomen, men det hade inte sålt in litteraturen lika effektivt hos
skoleleverna. Jag gillar ändå originalversionen av historien
bättre, så nu läser jag biblioteksböcker av Jo Nesbø,
Erlend Loe och Ingvar Ambjørnsen för att
slipa på norskan.
Att den svenska livsmedelsmarknaden är
satt ur spel är de flesta överens om. Ett fåtal aktörer styr och
kommer märkligt nog oftast till kusligt liknande värderingar av
priset på olika matvaror. Nästan så att man misstänker att de
samarbetar för att hålla priserna uppe.
SVT frågar sig vad riksdagspartierna vill göra åt saken.
Gissningsvis ingenting för då hade de väl gjort det, men vi kan
väl ändå höra vad de har att säga, så ska jag på ett
pedagogiskt och ödmjukt sätt förklara varför de har fel.
Vänsterpartiet:
”Kräver att regeringen kallar till
sig de tre dominerande mataffärsjättarna för att få kontroll på
matpriserna. Regeringen bör i första hand försöka få till en
frivillig överenskommelse med dessa tre för att stoppa prischocken
på mat, men samtidigt vara tydlig med att om detta misslyckas kommer
staten gå in med lagstiftning. Det kan vara till exempel åtgärder
för ökad konkurrens eller någon form av prisreglering.”
Min
kommentar: Politiker har alldeles för mycket makt redan idag. Att de
ska gå in och bestämma priset på ost är ingen bra idé. Marknaden
behöver bli fri, inte ännu mer reglerad.
Miljöpartiet:
”Vill avskaffa momsen på viktiga
basvaror som bröd, mjölk, frukt och grönsaker.”
Min kommentar: Skulle kunderna ens
hinna uppfatta ett hack i priskurvan innan de är uppe på
all-time-high igen, med enda skillnaden att livsmedelsjättarna
får ännu högre marginaler? Ännu fler variationer i momsen skulle
dessutom resultera i ännu krångligare administration och byråkrati,
men MP har ju aldrig brytt sig om vad deras förslag får för
praktiska konsekvenser, så varför börja nu?
”Avskaffa momsen på magiska
svampar!”
Centerpartiet:
”Har tagit initiativ till att kalla
Konkurrensverkets GD till Näringsutskottet för att förstå om
myndigheten verkligen har de vassa verktyg som de behöver i nuläget.
Har de inte det så kan vi göra ett utskottsinitiativ och tala om
för regeringen vad som måste göras.”
Min kommentar: Förvånansvärt
balanserat av riksdagens kanske minst balanserade parti. Centern har
åtminstone fattar att konkurrensen är satt ur spel, så i denna
fråga kan de vara ”bäst i test”.
Kristdemokraterna:
”Det viktigaste är att få ner
inflationen. Det kan politiken hjälpa till med genom en välavvägd
och ansvarstagande budget som inte spär på inflationen. Det är
därför som vi förordar riktade satsningar till de hushåll som har
det svårast.”
Min kommentar: Konjunkturer kommer och
går, men oligopolet består, och med riktade satsningar visar KD med
allt tydlighet att de inte vill åtgärda problemen utan istället
bekämpa symptomen. Det sägs ibland att riksdagen består av åtta
socialdemokratiska partier och här visar KD tydligt att de är ett
av dem.
Moderaterna:
”Den allra viktigaste uppgiften just
nu är att stoppa den skenande inflationen och därmed
prishöjningarna. Det är regeringens främsta prioritet. Alla måste
dock ta sitt ansvar. Företagen måste se till så att de inte
smyghöjer priser och konsumenter får jämföra priser.”
Min kommentar: Inflationsbekämpning
här med (se KD). Att säga åt vinstdrivande företag att inte
smyghöja priser är såklart poänglöst. De kommer alltid att
försöka vinstmaximera. Att uppmana konsumenterna att jämföra
priser är dock oväntat tufft från Mesmoderaterna. Kanske har
”Tuffe Uffe” för avsikt att försöka få någon att säga hans
öknamn oironiskt, men det lär inte lyckas.
Liberalerna:
”För att få ner de skenande
priserna tar vi ansvar med en neutral budget för att Riksbankens
arbete för att stoppa inflationen inte ska motverkas.”
Min kommentar: Stora, tungrodda
organisationer ska lösa världens alla problem, det är Liberalernas
lösning på allt. Det har aldrig fungerat, men den här gången...
gör det inte heller det.
Sverigedemokraterna:
”Det finns inte mycket politiker kan
göra konkret. Vi kan inte gå in och bestämma priset på potatis,
smör eller mjölk. Det vi däremot kan göra är att fokusera på
inflationsdämpande åtgärder som exempelvis sänka priserna på
insatsvaror.”
Min kommentar: Det enda positiva man
kan säga om SD:s uttalande är att de åtminstone gör klart att
politiker inte ska in och dutta i priset på potatis. Men väl på
”insatsvaror”, vad nu det är. Annars kör de det vanliga tugget
om inflationsbekämpning.
Socialdemokraterna:
”Vi tycker att regeringen omgående
behöver kalla till sig aktörerna i livsmedelskedjan för att se vad
som går att göra för att hejda prisökningarna. Det är ett
rimligt första steg.”
Min kommentar: Sossarna är konsekventa
i att adressera alla problem som regeringens. Nåväl,
opinionsläget visar att retoriken funkar. ”Kalla till sig
aktörerna i livsmedelskedjan” - ska man tjata fram frivilliga
prissänkningar? Det lär ta längre tid än en genomsnittlig
S-utredning, alltså mer än en mandatperiod, vilket är det längsta
en politiker kan räkna till.
”Rent skrivbord
igen!”
Men med det sagt har
jag ingen universallösning. Helt klart måste konsumenterna göra
motstånd genom att inte bara fortsätta gå till sin vanliga butik
och köpa det de alltid köper, men det krossar knappast oligopolet
och garanterat inte på kort sikt. Se över konkurrenslagstiftningen?
Kanske. Jag är glad att jag inte är politiker, så jag släpper fram ”folkdomstolen”. Vad tycker ni behöver göras?