Nya bostäder, gamla misstag

Sveriges Radio kör en artikelserie om hur synd det är om människor som köpt nyproducerade lägenheter. I en av dem skriver man: ”När Victor skrev på för sin lägenhet kunde han inte förutse det krig som skulle komma och påverka räntorna.”

Möjligen är reportern så pass obildad att han tror att räntehöjningar är ett krigsfenomen, men troligen är det bara ett sätt att försöka avskriva bostadsrättsinnehavarens egna ansvar. Victor kunde ju inte förutspå Ukrainakriget, men att nollränta inte var ett permanent tillstånd kan jag tycka att både han och reportern ska begripa.

Jag har aldrig sett nyproducerade lägenheters fördelar. Tvärtom, det verkar ju alltid bli en massa byggmissar, felaktiga material som leder till mögel och efterarbete, för att inte tala om att budgetarna alltid spricker. Hur någon kan välja det när man istället kan flytta in i en bevisligen fungerande lägenhet i en lika fungerande bostadsrättsförening med stabil ekonomi är obegripligt.

Och inte blir det bättre av att man måste beställa bostaden flera år i förväg. Förutom att det är bökigt att vänta på just en bostad (man lär ju behöva bo någon annanstans medan man väntar) hinner såklart de ekonomiska förutsättningarna ändra sig. Både ens egna och omvärldens, ränteläget och annat. Så nu sitter Victor där och har betalt femtio papp i förskott för något han inte längre vill ha. I Västerås försöker William och hans framtida, ofrivilliga grannar häva sina avtal.

Kanske lyckas de. Det verkar ju inte som att någon längre ska behöver stå för sina beslut. Själv skulle jag vilja vända på frågeställningen. Om de var beroende av fasta ramar utan oförutsedda överraskningar, varför bestämde de sig för att köpa nyproducerat, bostadsbranschen ”hemliga låda”?

”Jag fattade ingenting!”

Jag köper i princip inte kläder på nätet. Enda undantaget är löparskor där jag skulle få betala 2-3 gånger mer i butik. Av de 15-20 skopar jag köpt på nätet har jag returnerat ett. Så jag är inte målgruppen och jag ska väl egentligen inte försöka sätta mig in i hur ungdomar handlar kläder.

Men det stör mig rejält när jag hör unga köpa en tröja i fyra storlekar för att sedan returnera minst tre, istället för att använda ett måttband och ta reda på vilken storlek de ska ha. En annan metod är tydligen att köpa fem plagg trots att man vet att man bara har råd med ett. Så skickar man tillbaka de fyra man gillade minst.

Eller så skickar man tillbaka kameran.

Så när nu näthandlarna reagerar kan jag bara applådera. Det gör däremot inte Emelie, som blockats av Nelly, men även av andra nätbutiker.

”Det känns ju som att man gjort något dåligt liksom.”

Mm, det kan du fethaja att du har! Hittills i år fram till blockeringen hade hon returnerat över 92 procent av de kläder hon köpt! Hennes skamkänsla går dock snabbt över och då försöker hon rättfärdiga sitt beteende utifrån ett miljöperspektiv. För tänk om hon inte kryssat för halva katalogen utan istället beställt en vara, får hem den, inser att den inte passar och lägger en ny beställning:

”Då har du plötsligt gjort två beställningar och påverkar miljön på ett helt annat sätt.”

Skyll på att ditt fullständigt galna köpbeteende är bra för handeln, börsen, minderåriga skräddare i tredje världen eller vad som helst annat, men säg aldrig, aldrig, aldrig att du har miljön i åtanke. Någonsin!

Hade hon haft det hade hon inte köpt 5-10 plagg i månaden (som vi väl får utgå ifrån varit 62-125 plagg där sedan minst 92 procent returnerats). Då hade hon använt upp de kläder hon redan har och skaffat sig en annan hobby än att beställa hem hela världen, fota sig i kläderna på sin blogg och sedan skicka tillbaka skiten.

Lite odling

Jag har beställt material till odlingslådor, men i väntan på det har jag tjuvstartat lite med trädgårdsodlingen. Grannen frågade om jag inte vill ha lite plantor av henne och när det är gratis är jag sällan svårövertalad. Så nu spirar det både inne och ute.

Luftlök var en ny bekantskap för mig. Som jag förstått är det lite som gräslök (som jag också fick), men på luftlök skjuter det ut lökar ur stjälken som man antingen kan äta eller plantera och därigenom utöka odlingen.

Libbsticka är en växt jag hört talas om, men jag tror banne mig aldrig jag hade ätit den. Selleri har jag ätit mycket av och libbstickans smak och konsistens påminner om selleri (libbsticka kallas tydligen också för selleriört). Är ni fortfarande osäkra har jag ett trumfkort: Ernst Hirchenkellersteigerberger tycker att den är ”fantastiskt god”:

Förutom att jag fick rejält med plantor passade grannen på att skicka med flera kilo skördade libbstickor eftersom hon hade så mycket, så Ernsts tal om dess frodighet tycks stämma. Grannen sa att de går att torka. Det måste jag testa, så jag hängde dem i knippen på glasverandan där det kan bli rejält varmt när solen ligger på.

Eftersom jag skaffat jord och virke, men inte vet exakt vad jag ska odla i odlingslådor har jag tills vidare valt att plantera en del ute och en del i krukor. Pepparmynta har jag förstått att man alltid bör odla i kruka eftersom den annars kan ta över hela tomten.

Det känns skönt att åtminstone ha kommit igång, så får det bli ett nytt inlägg när odlingslådorna är på plats, och eventuellt när allt har dött alternativt ätits upp av de orädda rådjuren som stryker runt på och kring tomten. Jag börjar förstå hur Runar tänkte. 😉  

Klokt om barnsvält

Jag har inte varit imponerad av författaren Lena Anderssons böcker. Däremot högaktar jag henne som krönikör. Hon är en intellektuellt hederlig vänsterdebattör och sådana går det inte tretton på dussinet av. Spontant kommer jag bara på Widar Andersson och alldeles för tidigt bortgångne Sören Wibe.

Lena Andersson har en förmåga att hålla två tankar i luften samtidigt och tycks inte så brydd över vilka reaktioner hon ska få. Den här gången har hon granskat begreppet barnsvält i en krönika i Svenska Dagbladet:

Jag länkar inte till den eftersom SvD numera tycks sätta t o m ledarsidan bakom betalvägg, men eftersom jag och merparten av er har försörjt SvD hela eller stora delar av våra liv har jag inga moraliska problem med att klistra in texten.

Det pratas mer och mer om barnsvält i Sverige. Politiker av olika kulörer lägger förslag om att bjuda barn på frukost i skolan, eftersom de inte får någon hemma. Andersson berättar om artiklar som beskrivit hur barn äter extra mycket på måndagslunchen eftersom de är hungriga efter en hel helg hemma.

Allt är Ebbas fel.

Det stämmer säkert att det finns hungriga barn, precis som det stämmer att en del barn gruvar sig inför julen eftersom mamma och pappa mest super och slåss då. Både det ena och det andra är förstås fruktansvärt, men som Andersson påpekar beror det bristande matintaget knappast på att föräldrarna inte har råd. Jag tycker att hennes exempel är klockrena:

”En femkilossäck med ris kostar 170 kr. Den innehåller dryga 17 000 kalorier. Dagsbehovet för en vuxen utan motion är 2 000. Potatis, mättande i alla former utom som chips och pommes frites, går lös på 130 kr för 8 000 kalorier. Ett kilo hushållsost för 110 kr med 2 700 kalorier och 290 gram protein ger ytterligare mättnad och smak.

Havregryn har det närmast ofattbart låga priset åtta kronor för 2 000 kalorier. En normalportion gröt kostar 70 öre, sockret att strö på 20 öre. På samma sätt är mjöl, jäst och vatten så billigt att det närapå kan betraktas som gratis.”

Jag vill ändå råda Lena Andersson att hitta en annan butik att handla i. I en lågprisbutik i Rissne, några kilometer från hennes bostad i Tensta, kostar femkilossäcken med ris 83,90 kr istället för 170 kr och hushållsosten 89,90 kr istället för 110 kr. Kan hon leva med den betydligt godare Goudaosten (hörs ju t o m på namnet) är hon nere på 71,90 kr.

Men vi förstår hennes poäng ändå. Är det mättnad man är ute efter går den att hitta långt under existensminimum. Önskar man näring också får man anstränga sig lite, men det är fortfarande billigt. Andersson igen:

”Hunger är ett ord med reell betydelse. Svält är ett ohyggligt tillstånd. Men att inte ha råd med hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter ska inte beskrivas som att barnen hungrar. Att sakna grundläggande kunskaper om matlagning är något annat än att inte ha råd med mat.”

”No soup for you!”

För nog är det väl där skon klämmer. Man vill inte bara köpa sig mat, man vill få frihet på köpet. Att lära sig laga mat från grunden tar lite tid, men informationen finns att få överallt. Läs recept, be någon du känner om hjälp, pröva! Har man satt barn till världen kan man inte kräva att samhället ska ta hand om dem, det är föräldrarnas förbannade skyldighet!

Nödvärnsrätt även i Sverige?

Få rättigheter borde vara mer givna än den att man själv väljer vem som ska komma in i ens hem. Den som tvingar sig in där tycker jag att man ska ha rätt att avvisa med alla tillhands stående medel, även med våld. I stora delar av världen har man den rätten. En inbrottstjuv eller angripare som trots avvisande vägrar att vända om kan i värsta fall skjutas utan att bostadsinnehavaren straffas.

”Varning för krokodilen!”

I Sverige är det inte så. Minns exempelvis den äldre mannen i Vallåkra som sköt ihjäl två knivbeväpnade bröder som sökt upp honom i hemmet, helt uppenbart för att (minst) misshandla honom och som dömdes trots att rätten konstaterade att mannen handlat i nödvärn. Han fick ändå ett anmärkningsvärt milt straff, för att vara Sverige.

Men nu ser vi kanske en liten ljusning, efter att en 22-årig man dödat två maskerade inkräktare med en jaktkniv när de krossat en ruta och tagit sig in i hans lägenhet. Han friades nämligen helt i tingsrätten. Det återstår (kanske) att se om hovrätten gör en annan bedömning. Jag har inte läst domen, så med reservation för att det där framkommer något som inte skrivits i media hoppas jag att 22-åringen inte döms i högre instans.

Äganderätt är inskriven i grundlagen och att man har rätt att freda sitt hem borde vara självklart ända sedan Magnus Ladulås för snart tusen år sedan fastslog att inte ens kungen hade rätt att våldgästa bönderna. Mitt hem är min borg, och den som inte respekterar det bör tvingas att ta konsekvenserna.

Koll på matpriser

På 70-talet fick Olof Palme frågan vad en liter mjölk kostar. Svaret var 2,15 kr, men det visste inte han. På den tiden blev det en nyhet att statsministern inte visste vad den vanligaste basmatvaran kostade i butik. Det säger en del, 45 år senare tror jag att han har det gemensamt med nästan alla.

Inte ens jag vet längre. Eller jo, just mjölk eftersom jag handlar mjölk direkt från min närmaste mjölkproducent. Men andra varor har jag inte längre samma koll på som jag hade tidigare. Dock ska sägas att jag kollar priserna innan jag kommer till butiken och jämför med andra kedjor. Men om jag skulle väckas på natten och bli tillfrågad vad rödbetor, matgrädde eller krossade tomater kostar är jag inte säker på att jag vet.

Då lever jag ändå för att spara. Det är säkert någon i kommentarsfältet som slår mig, men jag har nog mer koll på priset på mina vanligaste matvaror än 95 procent av konsumenterna. Ändå har jag alltså inte järnkoll.

”Nej, vänta här nu...”

Jag har en teori om varför konsumenter i allmänhet har dålig koll på matpriser trots att ”Vad dyrt allt har blivit” är det nya ”vädret” vid släktmiddagar och runt fikabord. Jag tror att det handlar om avsaknaden av prislappar. Och pengar. Det sägs att användandet av betalkort gjort pengar abstrakt för barn, men det gäller nog även vuxna. Nu ser vi priset på hyllkanten, men det har vi glömt när vi kommer till kassan. Och väl där är de enda siffror vi behöver komma ihåg pin-koden till bankkortet, om vi inte kan ”blippa” för då behöver vi inte den heller.

Prislapparna lär inte komma tillbaka. Kontanter har jag lite mer tro på (eftersom de ju faktiskt inte försvunnit helt), men mest tror jag att enda chansen till förändring är att vi som konsumenter ser till att hålla koll. Vi får helt enkelt lära oss vad det vi köper kostar, låta bli att handla för dyrt, hitta andra leverantörer och helt enkelt vara besvärliga kunder. Annars får vi de priser vi förtjänar – dyra.

Forskningsförmynderi

Forskningsinstitutet RISE har i en undersökning konstaterat att folk har fler plagg i garderoben än de tror. Eller ja, åtminstone en majoritet av undersökningens 340 deltagare som loggat sitt klädanvändande under hundra dagar.

23 procent av kläderna i undersökningen användes bara en gång under perioden. Gissningsvis användes väl de flesta plagg inte alls. Under ett normalt kvartal skulle jag tro att jag bara använder en bråkdel av mina kläder överhuvudtaget. Men så jobbar jag också på att banta garderoben genom att varje dag använda kläder samtidigt som jag låter bli att köpa fler. RISE forskare säger att andra också önskar få ner antalet plagg:

”Man tycker att det är ett onödigt arbete och liksom jobbigt att hålla reda på mycket kläder.”

”Jag har redan en träningsoverall!”

Så långt allt väl, men min kommunistmätare slår i taket när de föreslår att klädbutiker och producenter ”bör erbjuda tjänster så att kunderna bättre ska kunna hitta favoritplagg som verkligen blir använda”. Detta genom att ”kartlägga och studera” kunderna.

Stopp nu! Det måste väl ändå vara konsumentens uppgift. De som vill kan precis som jag förbruka mer kläder än de köper så ska de se att det blir luftigare i garderoben. Om de önskar hjälp med det (varför i all världen psykiskt friska människor skulle behöva det) får de väl skaffa sig en personlig assistent av något slag, men jag får inte känslan av att RISE tycker att den fria marknaden ska lösa detta.

Eller så mycket annat heller för den delen. Hemsidan som berättar att RISE är ”ett oberoende, statligt forskningsinstitut” (alltså ännu en organisation som låtsas att det inte finns någon motsättning mellan orden ”oberoende” och ”statlig”) är full av pekpinnar som berättar hur folk ska leva, hyllningar till globala byråkratikolosser och ”normkritik”.

I organisationen jobbar 3000 personer (!) med renodlad indoktrinering. Bara personalkostnaden är på 2,6 miljarder om året och de har mage att kritisera andra för resursslöseri. Jag vågar knappt tänka på hur många sådana här skattefinansierade uppfostringsanstalter det finns, utan någon som helst nytta för för landet eller folket.