Offer-hijaben på

Höga matpriser påverkar ramadan, enligt Sveriges Radio. Jag får erkänna att jag länge levde i villfarelsen att fasta borde sänka matkostnaderna, inte höja dem. Jag har förstått att ramadanfirande muslimer äter nattetid, men jag trodde inte att summan mat skulle bli högre.

Nyheten lät ändå bekant på något sätt, så jag gjorde en sökning på Sveriges Radios hemsida. Jodå, firar man ramadan drabbas man tydligen alltid lite värre.

Pandemin drabbade dem också lite värre, men standardrubriken tycks vara något i stil med ”Dyrare mat gör Ramadan annorlunda i år”. Om de inte hade använt i stort sett samma rubrik 2020, 2021, 2022, 2023 och 2024 skulle det kunna vara sant, men det kan ju inte vara annorlunda (på samma sätt) varje år för då är det inte annorlunda.

Jag läste några av artiklarna för att försöka förstå varför det är dyrare att inte äta när maten är dyr än att inte äta när den är billigare, men jag blev inte mycket klokare. En kille sa att han inte längre har råd att köpa flera sorters dadlar utan fick hålla sig till en. Kyckling nämns också som en vara man inte har råd med. Det förvånar mig för det trodde jag var något av det billigaste kött som fanns i butik.

Det är nog bara att konstatera att muslimer är som folk är mest på denna punkt. När något blivit dyrare så drabbas alla värst. Det är enklast så.

Årets grönsaksodling

Nyligen spånade jag kring vilka kryddor jag vill odla i år. Det börjar klarna, men i väntan på det går jag över till grönsakerna. Det här är vad jag tänkt odla i år.

Ursäkta språket, jag är lite schizo numera.

Jag har fyra odlingslådor där merparten av mitt odlande sker i år. Kanske blir det annorlunda längre fram. Potatis odlar jag för första gången. Lyckas det gräver jag nog upp delar av gräsmattan och odlar potatis där istället, men i år fylls nästan en låda med sättpotatis.

Dill, märgärtor, morötter, rödbetor och dill odlade jag med framgång förra året och vill göra det igen. Dock mindre dill för en del ”dillkvistar” hann bli träd jag nästan hade kunnat hugga upp och elda i kaminen.

Vitlök satte jag sent i höstas och luftlöken hoppas jag överlevt i lådan sedan i fjol. Nyförvärven majrova, purjo, spenat och broccoli har jag aldrig provat tidigare. Squash odlade jag på min lägenhetsbalkong och det är en grönsak jag verkligen gillar och som jag tror är ganska lättodlad.

Till höger i listan har jag skrivit odlingstider, beroende på om de ska förkultiveras inomhus eller sås direkt ute, och en uppskattad odlingsmånad. Jag hade precis lika gärna kunnat sortera mina fröpåsar i den ordningen i en låda, men jag är rädd att jag skulle missa något utan en skriven översikt.

Odlingslådorna 2023.

Vid sidan av detta har jag några ”bubblare”. Jag har några frön för grödor jag inte bedömer att jag får plats med i år, men det kan ändra sig när jag väl kommer ut i lådorna och beroende på resultatet av förodlingen inomhus. Här hittar vi bl a sparris och grönkål. Det enda säkra är att jag kommer att fylla odlingslådorna med något, och jag är ganska säker på att få en del kunskaper. Förhoppningsvis grönsaker också.

Vin är vin – i alla fall tillfälligt

Min moster hade ett anslag i sitt kök med texten (fritt från minnet):

”I detta kök serveras endast fisk. Som fisk räknas all mat med undantag av pölsa. Om pölsa ändå skulle serveras räknas även den som fisk.”

Det här var ju ett skämt. Jag åt många gånger i detta kök och aldrig fisk. Men även i verkligheten är det viktigt vad man kallar saker. I Småland är det en kille som inte producerat vin. Hans produkt ser visserligen ut och smakar som vin, men för att vin ska få produceras i EU måste druvorna vara europeiska och den här killen, Sharam, har använt iranska druvor.

Hade produktionen skett i Iran vore det ett iranskt vin, men eftersom produktionen sker i EU är det iranska vinet inte iranskt. Och alltså inte heller ett vin eftersom druvorna inte är europeiska. Är ni med så långt? Systembolagets jurister gav dock klartecken så länge drycken inte hette vin, så Sharam kallade vinet för alkoholhaltig fruktdryck. Livsmedelsverket informerades och de hade heller inga invändningar. Då var väl allt i sin ordning?

Nej, efter två år (!) kom Livsmedelsverket på att drycken faktiskt är vin, och det får det inte vara med utomeuropeiska vindruvor. Och alkoholdryck som tillverkas av vindruvor får inte kallas något annat än vin, så deras slutsats blev därför att han inte får producera drycken överhuvudtaget.

Jag förstår att Livsmedelsverkets enhetschef Karin Cerenius hånler under hela intervjun, det här måste vara absurt till och med för henne. Att det tog två år innan de kom på hur de skulle sätta käppar i hjulen för Sharam förklarar hon med: ”Vi är en stor myndighet.” Mm, kanske är det just det som är problemet här. Livsmedelsverket jävlas för att de kan, det ligger i deras natur på samma sätt som skorpionen som stack grodan i sagan som slutar med att bägge drunknar.

Nu har Shahram i alla fall fått lov av förvaltningsrätten att fortsätta med sin vintillverkning tillfälligt medan fallet prövas på nytt. Mitt tips till vintillverkaren är att snabbt som ögat flytta produktionen. Förmodligen behöver han inte ens ut ur EU, bara tillräckligt långt för att slippa svenska myndigheter som hatar folk i allmänhet och företagare i synnerhet.

Motion vs piller

Jag har tidigare konstaterat att det generellt är bättre att få i sig sånt kroppen behöver, vitaminer, mineraler och sånt, via mat än genom piller. Då snackar vi underhåll av kroppen, men även när något är eller riskerar att bli fel, alltså ett sjukdomstillstånd, bör mediciner undvikas om det går.

Antidepressiva läkemedel kan med fördel bytas ut mot motion, exempelvis en joggingtur eller en rask promenad, som får kroppen att utsöndra endorfiner helt naturligt. Något att tänka på för den miljon (!) svenskar som äter antidepressiv medicin.

Apropå motion kom det nyligen en studie som visar att hundägare löper mindre risk än andra att bli dementa. Jag tror inte att det handlar om hunden i sig, att du kan lägga Fido i handväskan och plötsligt blir du friskare. Sannolikt handlar det om att hundägare kommer sig ut, även när det regnar eller när de bara inte har lust.

Något som testats är fysisk aktivitet på recept, att du t ex kan få rabatt på gymkort av hälsoskäl, men den enklaste och billigaste motionen är faktiskt gratis, det är bara att ge sig ut och göra någon aktivitet som ger puls, vare sig det är snöskottning eller löpning.

Sjukdom kostar pengar, medicin kostar också pengar och kan dessutom ge dig en massa biverkningar. Så kallade lyckopiller kan ge patienten andnöd, kallsvettning, rastlöshet, nervositet, ångest och panikattacker. Jag är inte läkare, men det där låter som reaktioner särskilt olämpliga för den som är deprimerad. Andnöd och svettningar har jag visserligen känt på även vid löpning, men aldrig nervositet eller ångest, tvärtom.

Kondomer skolans kärnverksamhet?

Skånska ungdomar har tydligen vant sig vid att skolan delar ut kostnadsfria kondomer, men det ska de nu sluta med varpå ungarna ”rasar”.

Så här säger en tjej i reportaget:

”Alltså, det borde ju vara gratis och vara lättillgängligt för det är ju en väldigt viktig sak med tanke på att det finns könssjukdomar och alltså allt möjligt, och graviditeter, så det är väldigt viktigt att ha, och därför bordet ju vara gratis.”

Jag tänker precis tvärtom. Just för att kondomer är viktigt är det väl väldigt rimligt att användarna införskaffar dem själva. Och störde ni er också på ordet ”gratis” kommer ni störa er ännu mer på nästa tyckare:

”Alltså, i ett kondompaket så finns det inte så många kondomer och det kostar ju pengar medan man lätt kan få andra preventivmedel gratis, men de hindrar ju inte könssjukdomar, så därför borde ju kondomer vara gratis.”

 

Ja, kondomer kostar pengar. Det gör för övrigt även andra preventivmedel även om en bortskämd skånetös tror annorlunda. Tillverkarna, distributörerna, detaljisterna och butikspersonalen jobbar inte ideellt för att Kristianstads ungdomar ska få knulla utan konsekvenser. En kondom kostar från 3 kr och uppåt. Om samlaget var värt det (eller 1 kr och 50 öre om bägge deltagarna är med) är upp till var och en att avgöra, men antalet skånska ungdomar som snusar har stigit kraftigt och jag misstänker att en hel del även använder alkohol och narkotika, så om viljan finns går det tydligen att skrapa ihop pengar.

Det går såklart att argumentera för att oönskade graviditeter och könssjukdomar (dessa är väl alltid oönskade även om man undrar ibland) blir dyrare för samhället än att dela ut gratiskondomer på gymnasierna, men jag är så trött på synsättet att jag skiter i det. Saker kostar pengar och handlingar har konsekvenser. Ett samhälle där man försöker utrota personligt ansvar blir ohållbart. Trist om det dröjer ända till gymnasiet innan ungdomarna får lära sig det, men bättre sent än aldrig.

Bunkerstrategier

Jag ser inte poängen med att bunkra mat för att slippa gå till affären på ett helt år, men sedan jag flyttade ut på landet kan det absolut gå en månad mellan butiksbesöken för mig.

Mjölk och ägg köper jag från granngården, inte heller det så ofta eftersom jag tappar över mjölken i småflaskor som jag fryser in. Torrvaror gillar jag att köpa i storpack, och när de ändå är billiga är det ju lika bra att bunkra upp.

Vad jag (och familjen i reportaget) vinner på detta är tre saker: pengar, tid och enkelhet. Att köpa mycket när det är billigt behöver knappast någon närmare förklaring. Större och färre inköp gör det dessutom möjligt att åka längre.

Tidsbesparingen tror jag inte heller behöver förklaras. Handlar man en gång i månaden tar det kanske en timme. Handlar man 4-5 gånger i veckan tar det antagligen ändå en kvart per gång och då har man lagt minst fyra gånger så lång tid i butiken, och betalat mer i reskostnad ifall man inte går eller cyklar till affären.

Enkelheten kan bli flummig att förklara, men jag ska försöka. Handlar man flera gånger i veckan vänjer man sig vid att all mat man äter alltid finns hemma. Det är inte så noga med inköpslistor för missar man något rättar man till det i morgon. Jag får nästan aldrig slut på torrvaror eller frysvaror eftersom jag har lager, men färskvarorna kommer att ta slut. Ibland är de slut i affären när jag handlar och då hamnar jag på minus redan då. Men det gör inget, jag vet att det är så och jobbar mig runt problemet. Jag får aldrig panik över saknade matvaror. Undrar om de som handlar flera gånger i veckan kan säga detsamma.

”Ska jag behöva jobba på jobbet?!”

SR-programledaren Monica Saarinen känner sig förnedrad på jobbet. Blir hon mobbad av sina kollegor eller har chefen gjort sexuella närmanden i kopieringsrummet? Nej, hennes arbetsgivare ska för en gångs skull spara pengar vilket gör att hennes redaktion i vissa fall kan bli tvungna att producera ett timslångt program flera dagar på raken!

Joakim Lamotte har berättat att när han skulle göra ett treminuters reportage på Utbildningsradion och frågade hur lång tid han hade på sig att producera inslaget fick han svaret tre veckor. Då förstod han vilken skyddad verkstad han hamnat i.

Saarinen har varit fast anställd inom public service ända sedan hon gick ut Journalisthögskolan för 36 år sedan och förmodligen förstår hon inte ens nu skillnaden mellan Sveriges Radio och en vanlig arbetsplats. Och inte lär hon göra det heller. I sitt brev till kanalledningen ”hotar” hon med att kräva omplacering ifall det nya schemat blir verklighet. Att söka sig till en av skattepengar oberoende arbetsplats där verksamheten anpassas efter marknaden finns naturligtvis inte på kartan.

Jag kan någonstans förstå det. Att vid 64 års ålder få en prestationsbaserad lön på en arbetsplats utsatt för krav och marknadskrafter vore nog en chock hon inte skulle hämta sig ifrån. Bättre att hålla sig fast vid det kapsejsade skeppet trots att det tar in stora mängder vatten efter att ha gått på värdegrund.

”Det började som en skakning på nedre däck ...”

Om hon hade väntat sig stöd av svenska folket blev det kanske ändå ett litet uppvaknande. Jag har inte sett någon enda icke-journalist ha något snällt att säga om Saarinen efter utspelet. Tvärtom används uttryck som ”Lägg ner skiten”. Det lär emellertid inte hända. Direkt efter valet fastslog Tidöpartierna att finansieringen av Public Service ska ligga fast, åtminstone fram till år 2033. Vid det laget har nog Monica Saarinen gått i pension.