Sälj eller håll käft

Butiksägare i ”utsatta områden” tycker förståeligt nog att det är jobbigt att driva verksamhet i en krigszon och utstå mordhot. Här hittar vi t ex Alber Agirman, ägare av Ronna spel och tobak i Södertälje, som säger: ”Jag vill sälja skiten.” Han och andra handlare har tröttnat på att jobba i områden som styrs av kriminella medan polisen lyser med sin frånvaro.

”Va? Vi har inte gjort nåt!”

Jag förstår handlarna, det gör nog alla. Samtidigt förstår jag inte hur de tänker när de går ut i media. Om de fortfarande hade ett hopp om att polisen skulle vakna vore det en sak, men det låter som att det hoppet slocknat för länge sedan. Så vad är då poängen?

Ta t ex livsmedelshandlaren Örjan Josefsson som berättar att hans företag gör miljonvinst, men att han ändå funderar på att sälja. Då hade mitt förslag varit att göra det. En potentiell köpare kommer garanterat göra en sökning på hans namn och enkelt hitta nyheten om att Örjan tycker att det är jobbigt att han, hans familj och anställda då och då hotas till livet av kriminella. Betala X antal miljoner så kan du överta dessa hot. Jag vet inte hur ni känner, men nu när jag vet hade jag inte velat ta över rörelsen ens om den vore gratis.

När jag söker på ”Örjan Josefsson” är den första länken jag får upp en artikel ett år äldre än den jag länkar till, med rubrikcitatet ”Butiksägaren Örjan: 'Inte sällan man blir spottad i ansiktet'”. Den artikeln är över tre år gammal och det verkar som att Örjan fortfarande äger butiken nu i mars 2024. Jag vet inte om det betyder att Örjan fortsätter tills det inte längre går och då tömmer lokalerna, låser dörren och låter den lokala maffian ta över alternativt eldar ner butiken.

Jag bodde själv i ett rätt hopplöst bostadsområde fram till 2021 och när jag nu scrollar de senaste bostadspriserna ser jag att jag antagligen hade fått flera hundratusen mindre idag. Det kunde jag förstås inte veta när jag sålde, men jag gick åtminstone inte ut i media och försökte sänka mitt försäljningspris genom att berätta om skottlossningar i närområdet eller att grannarna sålde knark på lekplatsen. Men det kanske bara är jag som tänker så.

Lydnad in i döden

Lunds universitets internrevision gillrade en fälla för att kolla hur det stod till med de anställdas IT-säkerhetskunskaper. ”Elin från Ekonomi” ringde nitton avdelningschefer på universitet och skickade sedan ett mejl till dem med fakturor för att se om de skulle klicka på en länk och uppge sina ”hemliga” användaruppgifter. Och det gjorde de.

Känn dig blåst!

Man kan avfärda detta med att universitetsvärlden är en skyddad verkstad och att en prefekt inom konst eller humaniora inte nödvändigtvis behöver vara en hejare på datorer, men det ligger nog mer bakom. I Sverige har man i generationer fått lära sig att lyda auktoriteter. Sverige är inte unikt på det viset, men jag tror att få länder i västvärlden är mer auktoritetsstyrda. Svenskar lyder myndigheter, tjänstemän och till och med journalister som pekar med hela handen tillräckligt övertygande.

Det finns en uppsida. Att auktoriteter vunnit folkets tillit är för att de till viss del förtjänat det. Om för makthavarna obekväma svenskar regelmässigt hade försvunnit spårlöst och merparten av skattepengarna runnit ner i korrupta tjänstemäns fickor hade svenskens vilja att lyda varit lika dålig som i länder där sånt skett.

I Kina låser de in folk utan rättegång. Tur att vi inte bor där.

Men nu är vi där vi är och har inte längre någon nytta av att det fanns hederliga byråkrater på 1960-talet, för de är döda nu. Låt oss istället lyssna på Ronald Reagan som i ett tal fastslog följande:

”The nine most terrifying words in the English language are: 'I'm from the government and I'm here to help.”

Nästa gång ”Elin från Ekonomi” eller för den delen ”Fnatte från Skatteverket” hör av sig, låt oss inte förutsätta att de vill oss väl utan istället se det som en bonus om det visade sig vara så. Skojare och bluffmakare finns för att vi ger dem anledning att göra det.

All arbetstid fel?

Några LO-baser är kända för olika saker. Stig Malm för att han (nej förlåt, hans chaufför menar jag) uppfann ordet fittstim. Karl-Petter Thorwaldsson för att han såg till att inte en ärta skulle produceras på Findus i Bjuv. Vad avgående LO-ordföranden Susanna Gideonsson eventuellt ska bli ihågkommen för är ännu oklart. Hon har varit rätt gnällig, men det är hon inte ensam om så det räcker knappast.

Kanske blir det för kriget mot deltidsanställda. Eller ”kampen för jämställdhet” som hon själv kallar det, t ex när hon på kvinnodagen gick ut och påstod att arbetarkvinnor förlorar pengar på att tvingas att jobba deltid. Jag hade ingen aning om att Sverige fortfarande hade slaveri och att man alltså tvingar specifikt kvinnor till anställningar de egentligen inte vill ha.

Skämt åsido, det har man såklart inte. Det är sant att en del som jobbar deltid hellre skulle vilja jobba heltid. Om det specifikt är kvinnor som känner så tror jag inte att man undersökt. Inte heller hur lyckliga dessa eventuella kvinnor hade blivit om LO:s krav på heltid istället gjort dem arbetslösa. För arbetsgivare anställer ju inte på deltid bara för att få till variation.

Själv har jag jobbat deltid och trivdes med det. Jag var därför inte imponerad över att såväl politiker som fackförbund försökte sabotera möjligheten. För övrigt ofta samma människor som försöker få till lagstiftning om kortare heltid. Alltså, samtidigt som de försöker hindra människor från att jobba deltid försöker de tvinga alla som jobbar heltid att gå ner i arbetstid.

Det är tur att jag inte vill bli politiker. Jag är alldeles för logisk för det.

Lever bina?

Ett bisamhälle kostar minst 5000 kr att köpa. En parad drottning går på en dryg tusenlapp, men ska man börja från noll kan man inte räkna med något honungsöverskott i den kupan första året. Därför är det spännande på våren att få reda på om bina överlevt vintern. Stora vinterförluster blir dyra.

Nydöda bin utanför öppningen betyder att andra bin kastat ut dem, så då lever åtminstone några. Lägger man örat emot väggen kan man eventuellt höra att det surrar. Så kom dagen (eller dagarna faktiskt) när jag bestämde mig för att ta reda på om mina sju samhällen klarat den kallaste vintern på många år. Utanför en av kuporna hade det flugit lite bin så den visste jag har överlevt. Sex kvar.

Det är fortfarande alldeles för kallt för att inspektera kuporna, men en snabb titt går an i samband med att man gör rent bottnen från döda bin. Jag ställer en ren botten bredvid och lyfter över hela kupan dit. Den gamla bottenplattan, full av döda bin, gör jag ren till en annan kupa.

Bin som gett upp i vinter.

Då får jag också känna på vikten. En tung kupa har foder kvar. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett gott tecken (döda bin äter dåligt), men man lägger ihop ledtrådarna till ett pussel. Vet man fortfarande inte om samhället lever kan man glänta på locket. På en av kuporna tog jag bort isoleringen och då surrade det så högt att jag inte behövde se dem för att veta att de levde. Fem kvar.

En av kuporna var så lätt att jag inte nöjde mig med att se att bina levde (för det gjorde de glädjande nog – fyra kvar). Jag behövde se att de hade foder, för även om det börjar bli vår är det långt kvar tills de kan hitta mat i naturen. Jag tog två fulla foderramar från förrådet med planen att byta in dem, men dels var det mycket bin i vägen och dels tyckte jag att ramarna längst bak i kupan hade foder kvar, så jag stängde igen. Jag lyckades ändå reta upp dem tillräckligt för att få årets första stick.

Det var det värt eftersom jag precis konstaterat att samtliga sju samhällen lever och tycks må bra! Om ungefär en månad hoppas jag kunna göra ordentliga inspektioner och hälsa på sju äggläggande drottningar som jag inte sett sedan början av september, men mycket kan gå fel innan dess.

Om drottningen dött eller inte kommer igång med äggläggningen kan samhället vara förlorat ändå. Förra våren började jag med fyra samhällen, men var strax nere i tre när en drottning försvann. Så gäller det som sagt att hålla dem mätta också, på våren kan bina behöva både kolhydrater och proteiner, LCHF-dieten gjorde aldrig succé i bivärlden.

”Kartlägg de rika”

Nu tar vi nästa rond angående det där förmögenhetsregistret jag bloggade om för en månad sedan. Den här gången är det miljöpartisten Annika Hirvonen som behöver medial uppmärksamhet för sin språkrörskampanj som bestämde sig för att slå lite på de rika igen.

”Det är lätt att tänka att regeringen helt enkelt inte vill att vanligt folk ska fundera så mycket på hur mycket rikare de rika har blivit. Hellre ska folk jämföra sin egen fattigpension och otillräckliga sjukförsäkring med flyktingarnas förmåner. Så kan vi ställa samhällets mest utsatta mot varandra.”

Jag vet inte hur hon fick in flyktingarna i resonemanget, men miljöpartister lyckas som regel göra det. Själv vet jag inte vad poängen är med att jämföra sin egen ekonomi med någon som har mer. Som jag fastslog senast jag skrev i ämnet betyder inte det faktum att andra har mer eller mindre än jag att världen är orättvis. Det vore väl märkligt om alla hade exakt lika mycket, oavsett vilka inkomster och utgifter vi skaffat oss.

Och faktiskt tror jag att Annika Hirvonen har fel i att människor i allmänhet är upptagna av andras förmögenhet. Vad kollegorna tjänar är en sak, men är det intressant hur många miljoner familjen Wallenberg har på banken? Fast eftersom Hirvonen vill ha transparens har jag ett annat förslag. Vad sägs om att varje gång en politiker eller annan skattefinansierad tjänsteman intervjuas redovisas månadsinkomsten och förmånerna?

”Annika Hirvonen, 75500 kr, fria resor, övernattningslägenhet och tre månaders sommarlov, du håller alltså med LO-ordförande Susanna Gideonsson, 127000 kr, om att framgångsrika börs-vd:ar tjänar för mycket?”

 Det tror jag skulle få en och annan fattigpensionär att fundera över vad som är viktigast för sina politiska företrädare, förbättrade pensioner eller att den egna lönen fortsätter att ticka in på kontot.

Ultradumma matinköp

Livsmedelsbolag är inte intresserade av att vi ska äta nyttigt, inte heller billigt. De är intresserade av att vi ska äta deras mat och om de hade kunnat göra oss beroende av just deras varumärke hade de inte tvekat en sekund.

Det har kommit en ny bok på temat skriven av en brittisk läkare som själv testade att under en månad bara äta ultraprocessad mat. Han fick tarmbekymmer, gick upp i vikt och hade med all säkerhet fått värre problem om han fortsatt. Med livsmedelsföretagens goda minne.

”De vill att vi ska tro att de bekymrar sig om oss, att de är angelägna om att ge oss mat och att de månar om vår hälsa. Om du läser på företagens webbplatser säger de alla dessa saker. Men deras produkter är, mer än tobaksföretagens, den främsta orsaken till en för tidig död.”

Nu kanske någon invänder att vi vet skillnaden på riktig och ultraprocessad mat, men jag tror verkligen inte det. Många vet inte ens varifrån olika livsmedel kommer. De ”unnar” sig pommes och pulverbea och tror att de är hälsosamma när de sköljer ner ”maten” med plantbaserad (står det ordet i marknadsföringen – var försiktig!) brölk.

Ett bra tips är att läsa innehållsförteckningen. Är den lång är det ett varningstecken. Innehåller den saker du inte trodde skulle finnas är det ytterligare ett varningstecken och är det ingredienser du inte känner till – lägg tillbaka förpackningen.

Lyckligtvis är oprocessad mat nästan alltid billigare än ultraprocessad, men det finns undantag. Jag har t ex svårt att förmå mig själv att köpa smör för över 100 kr kilot när margarin kostar en tredjedel. Möjligen dumsnålt, men jag får väl försöka kompensera det med att odla mer av min mat.

Offer-hijaben på

Höga matpriser påverkar ramadan, enligt Sveriges Radio. Jag får erkänna att jag länge levde i villfarelsen att fasta borde sänka matkostnaderna, inte höja dem. Jag har förstått att ramadanfirande muslimer äter nattetid, men jag trodde inte att summan mat skulle bli högre.

Nyheten lät ändå bekant på något sätt, så jag gjorde en sökning på Sveriges Radios hemsida. Jodå, firar man ramadan drabbas man tydligen alltid lite värre.

Pandemin drabbade dem också lite värre, men standardrubriken tycks vara något i stil med ”Dyrare mat gör Ramadan annorlunda i år”. Om de inte hade använt i stort sett samma rubrik 2020, 2021, 2022, 2023 och 2024 skulle det kunna vara sant, men det kan ju inte vara annorlunda (på samma sätt) varje år för då är det inte annorlunda.

Jag läste några av artiklarna för att försöka förstå varför det är dyrare att inte äta när maten är dyr än att inte äta när den är billigare, men jag blev inte mycket klokare. En kille sa att han inte längre har råd att köpa flera sorters dadlar utan fick hålla sig till en. Kyckling nämns också som en vara man inte har råd med. Det förvånar mig för det trodde jag var något av det billigaste kött som fanns i butik.

Det är nog bara att konstatera att muslimer är som folk är mest på denna punkt. När något blivit dyrare så drabbas alla värst. Det är enklast så.