Bokar en turné

Lite på samma sätt som när jag jobbade som komiker för c:a hundra år sedan bokar jag nu upp höstsäsongen med gig, men istället för julbord är det julmarknader och istället för humor är det honung jag saluför.

En annan skillnad är att jag som artist hade ett någorlunda fast pris. Nu tjänar jag pengar beroende på hur mycket honung jag säljer. Därför försöker jag välja marknader efter var jag tror att jag ska sälja bäst. Netto, alltså efter avdrag för marknadens försäljningsavgift, reskostnad och eventuellt boende.

Det är en chansning, men jag lyssnar på vad andra ”knallar” och arrangörer säger om marknaderna och så börjar jag ju ha byggt upp en egen kunskapsbank. På vissa ställen har jag varit två gånger om året sedan hösten 2022, så då har jag bestämda uppfattningar om arrangörerna, marknadsföringen och kunderna.

Har kunderna betalat inträde? Pågår det någon form av underhållning som drar dit folk och vilken kundkategori lockas i så fall av den? Verkar arrangören bry sig eller är de ansvariga anställda med fast lön av en kommun eller annan jätteorganisation och skiter i vilket? Har marknaden en lång tradition? Sånt går att ta reda på.

Till skillnad från vädret flera veckor eller månader i förväg. Spöregn eller tjugo minusgrader kommer att påverka min försäljning, för att inte tala om hur trist det är att stå där en hel helg om det är utomhus. Det enda jag vet är att en del marknadshelger kommer att bli kul och lönsamma, en del varken eller.

Björnförtjänst

Skådespelaren Reine Brynolfssons son har blivit knattereporter på SVT och i ett av hans djuplodande reportage värderar en snubbe från Antikrundan dräkten från Björnes Magasin till 75000 kr.

Det låter billigt! Jag kan tänka mig att många som var barn när Björnes Magasin sändes skulle kunna tänka sig att gå på fest i björndräkt och säga saker som ”Snigel! Jag vill ha en grogg” med Björnes efterblivna tonfall. Jag skulle inte själv värdera den upplevelsen till 75000 kr, men så var jag heller inte målgruppen. Hade det gällt Kapten Zooms dräkt hade saken kommit i ett annat läge.

”Galaxer i mina braxer!”

Dessutom läste jag att Jörgen Lantz, the original Björne, sa att det var 60 grader i dräkten och att han (som väl är typ tre äpplen hög) svettades så mycket att han gick ner 1,5 kilo varje inspelningsdag. I så fall måste man nog vara rätt full för att frivilligt sätta på sig Björne-kostymen tjugo år senare bara för att få dra stötande oneliners.

När jag tänker efter är det kanske inte så billigt ändå, eller också är det jag som inte ser den nostalgiska storheten. För övrigt vet ju alla att det var Snigel som var den stora stjärnan.

Grönkålssoppa

En del av mina grönsaksodlingar har funkat bättre än andra. En av de mest lyckade i år var grönkål. Den växer helt galet bra, vilket ledde mig till en fråga jag nog borde ha ställt mig innan jag planterade den – vad har man grönkål till?

Jag har hackat ner grönkål i såser och det funkar fint, men den växer snabbare än jag äter. Grönkålschips i ugn föreslog någon och jag har testat ett par olika recept. Inte värdelöst, men jag föredrar nog ändå potatisvarianten, men så fick jag tips om grönkålssoppa. Jag gillar soppa och med grönkål som huvudingrediens går det åt mycket. I det recept jag hittade och modifierade var det 500 gram för fyra portioner. Ett halvt kilo grönkål låter kanske inte som så mycket, men det är ungefär en resväska.

Alla ingredienser:

grönkål, 500 gram
gul lök, 2 st
smör/margarin, 50 gram
vatten, en liter
mjölk/grädde, 2 dl
buljongtärningar, 2 st
kryddor

Finhacka grönkålen. Jag gjorde det med kniv, men det hade gått snabbare med hushållsassistent.

Grovhacka löken och låt den fräsa några minuter i matfettet. Häll sedan på grönkålen och låt den också fräsa en stund innan du häller i vattnet och buljongtärningarna. Låt det koka 10-15 minuter innan du häller ner grädden eller mjölken och kokar upp det igen innan soppan är klar. Grädde blir dyrare, men kanske godare. Jag köper bondmjölk med fetthalt runt fyra procent, och det duger för mig.

När det kommer till kryddor är jag en trist typ som tycker mig komma långt med salt och peppar, men jag hackade i alla fall ner en halv chili, mest för att även den växer så det knakar.

Jag såg flera recept där man garnerade soppan med en ägghalva, ni kan ju testa. På samma sätt skulle jag gissa att det här receptet funkar med spenat, broccoli, nässlor eller något helt annat om ni inte som jag har fri tillgång på just grönkål.

Att åldra en släpvagn

”Att åldra” är nog inte ett riktigt verb, men vad ska man säga då? Att förgamla? Äh, det finns väl inget ord eftersom nästan ingen gör så här. Detta har i alla fall hänt.

Den här släpvagnen köpte jag för ett par år sedan, för att kunna flytta bikupor, köpa virke, ved osv. Det var ett hembygge i aluminium byggt på ett chassi från 1990. Jag gillade storleken och att hjulen sitter under kärran och därmed inte stjäl utrymme, ett upplägg som jag tror är vanligare i Norge än i Sverige. Jag får lasta ungefär ett ton, vilket är strax under vad mina bilar får dra, och det är lätt att sätta fast spännband i släpet eftersom de kan krokas längs insidan av alla väggar, samt under på utsidan.

Men snyggt var det inte och det har jag undan för undan försökt göra något med. Först var det hjulen. De där navkapslarna ser ju olidligt plastiga ut, men genom att byta till äldre fälgar kunde jag få på ett par äldre kapslar. Så var det färgen. Aluminium rostar ju inte, så den behöver inte målas av den anledningen, men det går inte åt många deciliter färg för att få den snyggare. Genom att göra knutarna i en kontrasterande färg ser den mer gammaldags ut.

Notera lådan i fronten. Här i Norge är man skyldig att ha med registreringsbeviset på alla fordon inklusive släpvagnar och har man det i bilen vill det till att man kommer ihåg det om man byter dragfordon, annars kan man få böter. Jag hade löst det genom att sätta fast en PET-flaska där lådan sitter, för då hålls pappren torra. Men så fick jag denna aluminiumlåda av en granne och kom på att den skulle passa bra där.

I den har jag dessutom 3-4 spännband, för är det något jag lärt mig så är det att när man väl behöver dem kan man ge sig fan på att de inte ligger bak i bilen trots att man var säker på att så var fallet. Och då är man aldrig hemma utan troligare på byggvaruhuset med ett full släp. Så det måste väl i alla fall ses som en förbättring. Här är jag inte lika säker på att alla håller med:

Här bak satt det riktigt fula LED-lampor. Jag är inte den som gärna byter ut saker som funkar, men så fick jag tag i de här gamla lamporna för nästan inga pengar alls. Nu tycker säkert några (ännu fler) att jag är helt dum i huvudet. Som att det inte räckte med att byta till äldre hjul ger jag mig alltså på belysningen också.

Jag kan i alla fall glädja er med att jag nu har tramsat klart med denna släpkärra. Den har troligen inte blivit ett dugg mer värd av mitt arbete. Ska i så fall vara några hundralappar tack vare färgen, men varje gång jag ser vagnen blir jag lite gladare och det har ju också ett värde, och genom att göra alltihop själv blev det inte farligt dyrt. Är jag helt unik eller är det fler som, tvärtemot logiken, försökt få sina grejer att se lite äldre ut?

Andras liv är andras problem

Näst efter ”Hur skulle det se ut om alla …?” är den märkligaste invändningen mot snåljåpar att ”alla kan ju inte”. Läste nyligen om en 22-åring som hyrde ett torp av sina föräldrar.

1000 kr i månaden är absolut en billig hyra, även om vi snackar om ett torp på landet utan rinnande vatten, så hyresgästerna står nog inte precis i kö. Naturligtvis handlar det inte om att föräldrarna vill göra en bra affär. De får någon som ser till stället och så hjälper de dottern på traven, som får ett boende under studietiden – win-win.

Jag hade (som vanligt med sådana artiklar) velat veta mer om hennes ekonomi. Hon pluggar och jobbar extra och får in 30000 kr i månaden. Hur mycket av detta är lön, och är det bara lön och studiebidrag eller är det ett studielån med på toppen? Hur som helst verkar hon leva lite som jag gjorde i den åldern, förutom att hon är duktigare på odling än vad jag var. Även jag bodde ett tag i en fritidsfastighet med utedass, och precis som jag ser hon inte poängen med att höja sina utgifter i takt med inkomsterna. Det tycker jag är sunt. Men så kommer det där märkliga ”argumentet”:

”Men alla kanske inte kan hyra ett torp av sina föräldrar för en tusenlapp i månaden – vad säger du om det?”

Ja, vad tusan ska hon säga?! Självklart har inte alla exakt hennes förutsättningar, men nästan alla kan, om de vill, spara utifrån sin situation. Men istället för att gratulera henne för sina mogna och kloka val ska hon skuldbeläggas för att andra inte kan göra som hon.

”Armand Duplantis, du har just slagit världsrekord i stavhopp, men alla kan ju inte hoppa över sex meter med hjälp av en glasfiberstav, vad har du att säga till dem?”, sa ingen någonsin.

”Smällen mot syltälskarna”

Pga att bärföretagen inte hittat tillräckligt mycket folk villiga att plocka bär kommer priserna öka under hösten och vintern. Att det är konstigt att det alltid saknas arbetskraft även för okvalificerade jobb samtidigt som det går uppemot en miljon arbetslösa har jag ingenting mer att säga om, men jag kan inte nog understryka att vi ”syltälskare” själva väljer om vi ska drabbas av en smäll.

Jag har helt traditionsenligt plockat blåbär i sommar. Lite mindre än vanligt eftersom det var sämre tillgång och jag hade dåligt med tid, men om ett par månader skördar jag äpplen till mos. Så fick jag lingon av en granne som jag kokat sylt på dem (på bären alltså, inte grannen), och så fick jag en låda med vita vinbär som jag också gjorde sylt av.

Att plocka bär är bra motion och ganska trivsamt så länge man inte måste slåss med mygg. Att sedan koka sylt är idiotenkelt, det går snabbt och när bären är gratis är det bara sockret och strömmen som kostar.

Jag fattar ändå att många inte tar sig tid och att en mikroskopisk del av syltkonsumenterna inte har fysiska möjligheter att fixa sin egen sylt, men i artiklar om prishöjningar på olika livsmedel låter det ofta som en naturlag, att det här är kostnader vi inte kan komma undan.

Diverse skatter, drivmedel och kommunala avgifter kan vara svåra eller snudd på omöjliga att pressa, men när det kommer till mat kan vi ganska enkelt komma runt prishöjningar. Vi kan äta annat, som inte genomgått samma prisökningar och vi kan göra mer själva. Genom att baka vårt bröd blir vi immuna mot bageristrejker, genom att odla grönsaker är vi frikopplade från dåliga skördar pga krig eller väder och genom att plocka och koka bär kan vi strunta i hur bärföretagarna lyckats flyga in thailändska bärplockare. Och gratis smakar alltid lite bättre.

Jag skulle bara …

En trebarnsmamma beklagar sig över att hon fått en parkeringsbot. Bakgrunden är att hon skulle hämta sina tre barn på förskolan, parkerade på en plats där hon fick stå i femton minuter, och när kvarten gått fick hon en bot.

”Jag har 15 minuter på mig, från och med att jag HITTAT en plats. Blir ingen sjysst hämtning när den ska stressas igenom och knappt hinna höra hur mina barns dag varit, någon jag borde veta osv. 1 minut! Hur kan man inte ha lite överseende när jag står och ska sätta in 3 barn i bilen. Hon hade kunnat släppa mig med att 'släpper dig för den här gången, men tänk på det till nästa gång'. Men det kommer hända fler gånger, och om inte för mig så kommer det fortsätta hända andra.”

Jag hade också vädjat till p-vakten och blivit irriterad när hon stått på sig, men jag är ganska säker på att jag hade gett upp innan jag vänt mig till media. För själva sakfrågan är ju solklar. Hon ställde sig på en plats där hon fick stå i en kvart, men höll inte tiden och fick sota för det. ”1 minut!” Ja, var ska man annars dra gränsen? Är tre minuter över tiden tillräckligt länge för att ansvar ska utkrävas, eller tio minuter?

Är det inte helt enkelt så att hon tycker att hon är en schysst människa som ska få bända lite på reglerna? Samtidigt är hon irriterad att det på denna parkeringsplats är svårt att hitta en ledig ruta, men hon tycks inte förstå sambandet med sitt eget beteende. Om alla stod längre tid än tillåtet hade hon kanske tvingats att promenera till förskolan och sätta ungarna i en barnvagn, vilket i och för sig hade varit bättre för såväl miljö som folkhälsa.

Någon kanske tycker att jag är oresonlig, men vi vet ju alla vad som hänt om p-vakten lytt mammans råd: ”Hon hade kunnat släppa mig med att 'släpper dig för den här gången, men tänk på det till nästa gång'.” Då hade hon varit minst lika sen nästa gång, och nästa och nästa tills det fått konsekvenser. ”Ska bara”-människor kommer nämligen alltid pressa reglerna tills det drabbar dem själva. Att andra drabbas av deras beteende rör dem inte i ryggen.

Nu är det fredag igen, så jag återkommer med ett nytt inlägg på måndag. Tills dess får ni hålla tillgodo med kommentarsfältet som jag är säker på att ni respekterar lika högt som vanligt, och där kommer jag också att finnas.