Alla företag vill inte ha kunder

En arbetslös valde till slut att anmäla sin a-kassa till JO när de inte svarade i telefon eller betalade inom rimlig tid. Jag är inte förvånad. Det var likadant när jag själv ringde min a-kassa för c:a 30 år sedan. De hade larvigt korta telefontider och inte ens då brukade det sitta någon i andra änden.

”Jag var 37 år när jag ringde upp.”

Den JO-anmälde chefen säger i inslaget att så här ska det absolut inte vara, men det var en period när det inte funkade så bra. Skitsnack! Hela deras affärsidé är att medlemmarna inte ska komma fram. Det är samma med exempelvis Försäkringskassan. Idealet för dem är att inte kunna nås. Annars hade de lätt kunnat ringa tillbaka så att man slipper vänta i telefonkö, eller se till att det går att få snabba mejlsvar.

Något de inte verkar tänka på (eller i praktiken skiter i) är att bara för att man vill ha tag i en a-kassa eller försäkringskassa betyder det inte att man har obegränsat med tid. Man kanske jobbar heltid, men även arbetslösa eller sjuka människor har grejer att göra. Ibland väntar man på ett viktigt samtal från läkaren eller sjukgymnasten och kan inte blockera sin telefonlinje med en telefonkö i timtal.

Det mest retliga med detta är att åt andra hållet gäller helt andra spelregler. Testa att vara en dag sen med att inkomma med en blankett eller svar på frågor och du trillar ur alla skyddsnät och får börja om från början. Så vad gör man åt detta? En JO-anmälan är en bra start, men myndigheter, fackfolk och politiker är i praktiken en samling kompisar och den klubben är vi inte inbjudna i. Att välja en opolitisk a-kassa är ett bra första steg, och om de missköter sig – anmäl dem, men lämna dem också.

Svårare med Försäkringskassan och andra myndigheter, där är det svårt att välja en konkurrent (även om jag på sätt och vis gjort det). Men var en jobbig jävel. Utan dig är de ingenting, det har de gemensamt med a-kassor, fackförbund, husläkare, rörmokare och frisörer.

Vaskad helg

Jag fick en förfrågan om att sälja på en julmarknad i närheten av där jag bor. Kruxet var att jag inte fick sälja honung eftersom arrangören har egna bikupor, men det var ganska låg avgift för utställare och jag hade inget annat inbokat den helgen, så jag frågade om jag kunde sälja loppmarknadsgrejer, eller ”lopper” som man säger på norska, och det gick fint.

Så i helgen har jag stått och fryst arslet av mig medan jag fick uppleva känslan från den gamla Torsson-låten Elmia Jordbruksutställning som handlar om två killar i en glasskiosk som pga dålig provisionslön bara tjänar 2,65 kr på en hel dags försäljning.

Riktigt så illa gick det inte för mig, men drar jag bort avgiften och reskostnaden tjänade jag 900 kr. På två heldagar, men räknar jag in förberedelser med att fylla bil och släpkärra med min skit och det jobb som nu återstår, att plocka ur det osålda (alltså nästan allt), är jag åtminstone uppe i tre arbetsdagar. 300 kr per dag alltså. Jag hade sommarjobb på 80-talet som gav bättre klirr i kassan och då var jag ändå minderårig.

Jag försöker att se det från den ljusa sidan. Hade jag suttit hemma hela helgen hade jag inte tjänat några pengar alls och nu blev jag ju ändå av med lite grejer som inte behöver ta upp plats i ladan. Så fick jag komma ut och träffa folk, socialisera mig, knyta nya kontakter och upprätthålla gamla. Och arrangören uppskattade säkert att jag kom dit, jag vill gärna bidra till lokalsamhället, så jag får väl skriva det på dugnadskontot.

Jag är ändå självkritisk. Det finns massor av saker att göra hemma och även om jag inte på förhand kunde vara säker på att det skulle bli klen ekonomisk utdelning i helgen hade jag det på känn. Jag har några gånger sålt secondhand-prylar på marknad vid sidan av honung. Det har inte varit de marknader jag sålt mest honung på, men då har jag ändå fått ihop skapligt med pengar samtidigt som jag blivit av med ”sopor”.

Mina begagnade husgeråd, böcker och lampor är helt enkelt inte så värdefulla att de håller som ensam inkomstkälla på en marknad och det visste jag väl egentligen. Nåväl, det är som med alla ekonomiska felsatsningar, att det gäller att åtminstone dra lärdom av dem eftersom man trots allt har betalat för dem. Nästa år gör jag något annat första helgen i november.

Väntjänst är ett sammansatt ord

Det är trevligt att kunna hjälpa vänner, men i längden måste det gå åt bägge hållen och man kan inte dyka upp bara när det är opportunt. Jag såg ett sånt exempel i flödet:

Alltså, manusförfattaren till Tomten är far till alla barnen har nu gjort teater av filmen och en gammal bekant tänkte casha in en väntjänst, men utan att vara i läge att kunna göra det. Teaterbiljetter på en privatteater i Stockholm är säkert inte billiga, så jag kan förstå att idén kommer upp, men har man inte haft kontakt på tjugo år är det lite magstarkt att be om biljetter. Eller be om förresten... Då hade han/hon väl strösslat med lite ”Jag inser att det är mycket begärt, men det hade varit så kul, så SNÄLLA ...”. I citatet ovan lät det snarast som en självklarhet.

Vi har väl alla varit i det där läget, och någon gång drömt om att vara det. Plötsligt har vi något andra vill ha, blir jättepopulära och tänker att ”nu passar det, men var tusan var ni när ni inte hade nytta av mig?”. Jag kan på rak arm komma på flera mejl jag skickat, både privat och i jobbsammanhang, utan att ens få svar. Senare har samma människa kontaktat mig för att få hjälp eller information. Eftersom jag (på gott och ont) har minne som en elefant i de där lägena kan jag säga att det hade gagnat dem om de svarat när jag sträckte ut en hand.

Apropå väntjänster från ”vänner” fick jag förresten en förfrågan från någon på Twitter (som jag följde där, men aldrig träffat) om jag kunde läsa igenom hans bokmanus och komma med inspel på vad som gick att förbättra. Jag hade varken tid eller kunskaper och hänvisade just till Monica, som jobbade en del som lektör, och även om jag inte jobbat med henne i den rollen kunde jag absolut gå i god för hennes kompetens. Personen tackade för tipset, men avfärdade det med att hon vill säkert ha betalt. Jag minns inte vad jag svarade, det borde varit något i den här stilen:

”Klart som fan hon vill ha betalt, det hade jag också! Du tror väl inte att någon hade jobbat gratis med att läsa en hel jävla bok och sedan lagt en arbetsdag på feedback för att i bästa fall få ett tack på sida 337 av en bok som högst troligt aldrig ens kommer att bli utgiven?!”

Det gjorde jag såklart inte, jag har en typisk svensk konflikträdsla. Men någon gång har jag faktiskt tagit bladet från munnen i sådana lägen och hittills aldrig ångrat det. Det är inte ens elakt, vi kan alla behöva påminnas om att vänlighet kan förränta sig och motsatsen kosta. Det är som det där gamla citatet: ”Var vänlig mot folk på din väg upp, för du får nytta av dem på din väg ner.”

Nu menar jag inte att vi främst ska vara snälla mot vår omgivning för att kunna dra nytta av när det går bra för andra, men det är en bra bieffekt, lite som karmans ränta-på-ränta-effekt.

Hatochhot

Det var helt medvetet som jag skrev ihop rubriken. Många rabblar alltid begreppen hat och hot som om det vore ett enda ord och samma sak, bl a SVT som via ett stolpskott till ”expert” reder ut när man bör polisanmäla näthat.

”Är det någonting som inte känns okej, man har blivit utsatt för någonting som känns jobbigt, som känns fel, så tycker jag att man ska anmäla det.”

Jag vet inte hur andra har det, men jag utsätts för jobbiga situationer hela tiden. Hade jag slaviskt följt expertens råd hade jag skickat in åtminstone ett tiotal polisanmälningar per dag. Exempelvis blev jag kallad efterbliven när jag twittrade om detta. Näthat absolut, men klarar man inte av att tackla det löser man det enklast genom att inte uttrycka sina åsikter offentligt.

Tacka vet jag hotdogs!

Så låt mig reda ut detta istället. Jag har visserligen inte läst mindfulness eller retorik på Södertörns Lekskola, som SVT:s expert, men jag har en hjärna så det kanske kan kompensera.

Att hota någon är olagligt enligt brottsbalken åtminstone sedan 1962, antagligen ännu tidigare. Det kallas olaga hot och kan om det anses grovt resultera i fängelse i upp till fyra år. Hat är en känsla och inga känslor är olagliga. Det kan jag t ex känna när någon gjort mig orätt, stulit från mig eller förstört mitt land genom politiska beslut. Jag skulle inte sträcka mig så långt som Alexander Bard som en gång sagt att ”hat är en fantastisk känsla”, men den kan vara både logisk och legitim, och framförallt är den laglig.

Så varför uppmanar SVT att vi ska polisanmäla näthat? Tror de inte att vi kan hålla isär ordet från de kriminella begreppen olaga hot, förtal eller ärekränkning? Eller klarar de inte själva att göra det? Eller försöker de i största allmänhet skrämma oss från att uttrycka våra känslor och åsikter utifall att vi då skulle upptäcka att fler känner som vi?

Jag vet inte, men jag vet att svensk polis har riktiga brott och andra arbetsuppgifter att jobba med utan att behöva lyssna på något våp vars känslor utsatts för mothugg, på Facebook eller från verkligheten. Det vore både kostsamt och väldigt ovärdigt.

Jag lovar, jag finns på riktigt

C:a en gång om året ”fastslår” någon på Twitter att det är omöjligt att exempelvis äta för mindre än 2000 kr/månad om man inte lever på potatisblast och regnvatten. Inte sällan blir jag omnämnd och ”intaggad” i dessa diskussioner för att skapa lite turbulens. Det tycker jag brukar kunna bli kul och några av er som följer bloggen regelbundet har hittat hit just genom sådana trådar.

Samtidigt är det tröttsamt att ifrågasättas. Jag startar inga bråk, jag bara påpekar lite försynt att det går att äta för under 1000 kr/månad när någon säger att det inte går. Jag har gjort det i många år och har inte svultit ihjäl än. Jag uppmanar ingen annan att göra det, det är helt frivilligt, men det verkar väl vara en rätt konstig grej att ljuga om?

Så han har ätit för 250 kr/vecka, men säger att han inte skulle kunna göra det i längden. Det kan bara han veta, men därifrån till att bestämma att ingen annan kan göra det tyckte jag var i drygaste laget. Jag har aldrig hoppat högre än 1,20 meter i höjdhopp, men trots det tror jag inte att världsrekordet på över det dubbla är bluff. Så jag berättade att min uppmätta månadskostnad från 2023 är 864 kr. Svaret kom blixtsnabbt:

”Låter omöjligt. Vad har du räknat bort? Räknar du inte med frukt och grönt? Äter du aldrig kött? Aldrig godis, chips eller läsk?”

Jag hade hellre pratat vidare om han inlett med ”Vad spännande! Är du säker på att du inte räknat bort något?” istället för att utgå ifrån att jag ljuger när det krockar med hans världsbild. Men jag svarade så gott jag kunde, berättade att jag lagar mat från grunden och försöker undvika processad mat. Sedan länkade jag till ett inlägg där jag berättar mer om vad jag äter.

”Fördomsmannen” och ett par likasinnade försökte stötta varandra med kommentarer som:

”Äter man bara nudlar så kanske de går haha.” 

”Räkna med allt så är du över 1000 kr i mån.” 

”Jag hade aldrig velat äta hos någon som spenderar under 1000 kr på mat per månad.” 

”Det bjuds säkert både på knäckebröd och kallvatten.”

Men min fanclub var större. Några räknade på det lite vetenskapligt medan andra bekräftade att de själva eller människor de känner också ligger i närheten av mina siffror, och efter några inlägg verkade Fördomsmannen köpa att alla kanske ändå inte är som han (vore förresten trist om alla vore lika). Men efter en stärkande kafferast sprack det igen:

”Frågade runt bland kollegor och vänner och alla håller med mig, 1000 kr på mat på en månad är extremt lite och hälsan kan inte vara bra. Har du varit hos läkare senaste tiden? Hur ser blodprover ut? Du har säkert brist på ett och annat. Värt att undersöka.”

Jag tror inte att det berodde på lågt blodsocker (eller dåliga blodvärden i övrigt), men nu började jag bli irriterad och svarade:

”Om dina kompisar och kollegor tror att de kan ställa hälsodiagnoser på människor de aldrig träffat och inte vet någonting om (mer än att de äter färre tillsatser än er) tycker jag i all välmening att de bör checka sin egen psykiska hälsa.”

Jag menar det! Det måste vara förbannat tråkigt att vara så inskränkt och lågvattenmärket med kollegorna fick mig att tänka på en tjej som sågades av Idoljuryn och som motargument framhöll att alla hennes kompisar minsann sagt att hon visst kunde sjunga.

Kanske vann jag diskussionen och det finaste av allt är att det kvittar. Jag har de matkostnader jag har och äter gott varenda dag, även om en anonym twittrares jobbarkompisar inte tror det, men jag blir ändå lite ledsen. Hur är det möjligt att bli så trångsynt?! Så fattigt livet måste bli då, oavsett matbudget.

Ställ din handlare till svars

1 november tas plastpåseskatten bort. Det innebär att plastbärkassar borde bli tre kronor billigare. Men blir de det?

Själv har jag inte köpt plastpåsar på väldigt många år, långt innan plastskatten infördes, och jag trodde faktiskt att skatten var högre än tre kronor per påse. Jag tar med egna tygpåsar (som jag heller inte betalat för) och kommer inte att märka någon skillnad, men tillhör du dem som köper plastpåse, även om det bara sker i undantagsfall – kolla gärna i din butik vad de kostar innan månadsskiftet och vad de kostar från och med fredag, och kolla igen om en månad eller två.

Om priset inte går ner med minst tre kronor, eller om din butik fortsätter att ta betalt för de där engångspåsarna på fruktavdelningen, fråga handlaren hur det kommer sig. Gärna öga mot öga, men nästan ännu hellre på butikens/kedjans sida på Facebook eller annan publik plattform.

På direkta frågor från journalister säger de flesta kedjors pressavdelningar nu att de kommer att göra en sänkning som motsvarar skattesänkningen, men vad ska de annars säga? Sanningen är att butiker kommer att ta så mycket betalt som de kommer undan med, och med hänvisning till miljö kommer de undan med mer.

Plastpåseskatten är en bra illustration av fenomenet. Om vi tar Coop som exempel tar de idag 6,95 kr för sin kasse, varav 3 kr är plastskatt och ytterligare 79 öre är moms. Det betyder att kunden får betala 3,16 kr till Coop för en påse som bara kostat några ören att tillverka, och dessutom får ”äran” att gå runt och helt oavlönat göra reklam för dem. Anledningen är att kunderna accepterar det.

Plastpåsarna kommer i alla lägen vara dyrare än de borde vara även efter månadsskiftet, så låt bli att köpa dem. Inte främst för miljöns skull (är alternativen ens bättre ur miljösynpunkt?). Låt bli dem av omsorg för din egen plånbok.

Spillvirkesvärme

Varje sommar gör jag byggprojekt som resulterar i spillvirke. Det är brädstumpar för korta för att använda, men framförallt är det för dåligt virke som jag rivit och ersatt. Både denna och förra sommaren har jag lagat tak. Det var två hus på tomten där det läckt in vatten som ödelagt det befintliga taket. Fuktskadade eller spruckna plankor duger inte att bygga med och många hade startat en brasa på tomten eller åkt vända på vända till återvinningen.

Men då har jag en bättre lösning. Jag värmer mitt hus med ved och till det ändamålet funkar gamla plankor alldeles utmärkt. Det är bara att såga dem i lagom långa längder och eventuellt klyva dem. Förra vintern eldade jag med spillvirke fram till nyår. I år undrar jag om jag inte kommer ännu längre.

Detta är ett av två lager. Övervåningens kamin är konstruerad på ett sånt sätt som gör det bökigt att plocka ur metallrester, så där vill jag elda med spikfritt virke. På nedervåningen spelar det ingen roll, så där kan jag elda med virke fullt av spik, skruv och metallvinklar. Därför sorterar jag spikved för sig och resten för sig.

Ett av taken jag rev hade takspån under takpannorna (takteglet återanvändes för övrigt). Takspån är tunt trä som trots låg vikt ska kunna leda bort vatten, väldigt populärt byggmaterial på artonhundratalet. Nu ersatt av råspont även hos mig, men det gamla spåntaket är ett utmärkt material för att snabbt få upp värmen i en nystartad brasa, lite grann som näver. Jag vet inte hur många år jag kommer att kunna tända upp kaminerna med takspån, men många.

Har det då tagit mig en massa timmar att omvandla dessa byggmaterial till brasved? Ja. Virket har jag sågat med en kapsåg på lediga stunder när strömmen varit billig. Omöjligt att säga hur mycket tid per kubikmeter eller något annat vettigt mått, men tid tog det. Spånet var enklare, men taket togs ner under sommarens blötaste vecka och första prioritet var att få upp ett nytt tak, inte att ta hand om det gamla. Så efter städningen av tomten har takspånen legat på tork både här och där.

Å andra sidan, alternativet ”släpkärra till återvinningen – repetera in absurdum” är inte heller tidlöst. Snabbast hade väl varit att hyra en container med hämtning, men det finns gränser för vad jag kostar på mig.