Tidningar är bra grejer!

Jag tycker att tidningar har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det sägs att de är värdelösa och oanvändbara. Eftersom jag känner på mig att jag varit med i denna klagokör vill jag härmed slå ett slag för tidningar. Här är några användningsområden där tidningar är oslagbara.

Fönstertvätt

Det finns skrapor och dukar för att få bort vattnet från rutan efter fönsterputsning så att man slipper få fula märken av intorkat vatten. De fyller säkert sin funktion för industriell putsning, men när vi vanliga människor putsar fönsterna hemma max någon gång om året vill jag påstå att man får överlägset bäst resultat genom att först gnugga en blandning av diskmedel och vatten på rutan med exempelvis sämskskinn, och därefter knyckla ihop ett tidningspapper och torka fönstret torrt med det.

Eldning

Jag eldar med ved. Innan brasan är igång använder jag papp och takspån, men allra först är det tidningspapper som gäller. Ibland tittar jag på campingkanaler på Youtube. De späntar gärna upp ett vedträ till tändstickstjocka pinnar och tänder dessa och bitar av näver med ett tändstål och jag kan inte för mitt liv fatta varför. År 1025 kanske, men 2025 är det inget som slår tidningspapper och en vanlig tändare.

Maskering

Jag bygger och målar mycket hemma och behöver ofta täcka ytor för att slippa att i efterhand tvätta dem rena från färg, murbruk etc. Det finns golvskyddspapper på rulle, men det är långt ifrån gratis. Till skillnad från tidningspapper, som tack vare sin storlek dessutom är lättare att ta hand om efteråt. Det gör också att man behöver lägga dem omlott, men det gör ju inget.

Biodling

Här är det stora användningsområdet för mig. En uppslagen tidning av normalstorlek är perfekt storlek för att täcka en låda till bikuporna. För att inte honungsrester eller vaxmal ska sprida sig från låda till låda på lagret har jag för vana att lägga ett tidningspapper mellan varje uppställd låda. Är det gamla foderramar kan man nästan vara säker på att det annars droppar honung från lådan ovanför och så småningom ner på golvet. Nu fångas de upp av tidningspappret, som slängs när lådan tas i bruk.

När jag sätter ihop två bisamhällen till ett behöver bina tid att vänja sig vid varandras doft eftersom olika samhällen luktar olika. Inget sätt jag känner till är då lika effektivt som att sätta ett tidningspapper med några revor mellan lådorna. När tidningen är uppäten har bina hunnit bli kompisar. Media förenar alltså även bin, inte bara människor som oavsett politiskt läger kan enas om att Aftonbladets Anders Lindberg är dum i huvudet.

Använd fantasin

Om du varken målar eller biodlar finner du snart andra användningsområden för tidningar. De går att använda som packningsmaterial när man flyttar eller skickar saker. Man kan slå in frukt eller fisk i dem. Fyll gärna på med egna förslag i kommentarsfältet. Jag tror ändå att jag visat min poäng, tidningar är användbara, även om de inte alltid är läsvärda.

Advokat till skolan

Är det möjligen ett bevis för att svenska barnfamiljer har god ekonomi när de börjar ta med sig advokat till utvecklingssamtal på skolan?

”Är det här klass 4B?”

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det skulle kunna vara att överdriva, curling 2.0 om ni fattar hur jag tänker. Men man måste ändå säga att det är lite piggt att låta familjeadvokaten förhandla om ungarnas betyg. Att lärarna upplever det som obehagligt skulle jag som förälder se som en bonus. Om läraren kan motivera ett lågt betyg eller har goda argument för att inte sätta in stödinsatser för barnet ska det väl inte vara något problem med mothugg? Vi snackar trots allt om en jurist, inte en klan på hundra personer som stormar klassrummet. Har man däremot dåligt på fötterna är det såklart lättare att köra över en förälder med låg erfarenhet från skolmiljön än en jurist van vid förhandling och konflikthantering.

Jag satt själv som elev på kvartssamtal och försökte tjata upp mina betyg med hjälp av engagerade föräldrar. Hade mina föräldrar pratat dålig svenska eller varit rädda för auktoriteter hade det antagligen inte lyckats, men det gjorde det nu. Jag minns särskilt syslöjdsläraren som ogillade killar i allmänhet och hade de långt hår (känns avlägset nu, men det hade jag) var det nästan omöjligt att få ett betyg över genomsnittet oavsett hur bra ens korsstygnsbroderier blev.

Skolan har alltför länge sett sig som en egen värld utanför samhället, där egna, gärna godtyckliga regler råder. Misshandel, trakasserier,  eller vapenbrott som hade polisanmälts på vilken normal arbetsplats som helst väljer rektorer att ”sköta internt”, vilket ofta innebär att göra ingenting.

Jag ser det som ett sundhetstecken om åtminstone föräldrarna värnar om sina egna barn, även om det innefattar att hyra in en advokat. Jag argumenterar ofta för att privatpersoner borde göra mer själva istället för att ta in proffs, men behöver man en jurist för att hävda sina barns rätt och har råd med det skulle det kunna vara väl investerade pengar.

Förtur för kändisar

Är det nyhetstorka så är det. Expressens krönikör har kommit på att kändisar får bättre service. Detta eftersom exempelvis ett Instagram-inlägg av en missnöjd influenser snappas upp av det baktalade företaget som då daltar med personen för goodwills skull.

Jaha. Snart påstår hon väl att kändisar går förbi krogköer också. Allvarligt talat, det må vara hur orättvist som helst, men var det någon som inte visste att världen funkar så här? Det är värre än så, inte bara kända personer blir positivt särbehandlade. Snygga kunder får bättre service än fula, och kunder som antas vara rika blir mer uppassade än de som inte gör det.

Jag har själv dragit nytta av detta åtminstone en gång. Inte att jag fick en bättre deal för att jag var snygg, men jag kritiserade en byggvarudetaljist på Facebook samtidigt som jag var krönikör i en byggtidning. Det sista skrev jag inte, för det slog mig aldrig att jag kunde tjäna på detta faktum. Men kort därefter blev jag kontaktad av en chef på företaget som frågade om inte ett presentkort på 2000 kr skulle göra mig mer positivt inställd och visst var det så.

Det kändes som Dolda kameran för det var åtminstone tio gånger mer än jag hade förlorat. Polletten ramlade ner när jag kom på att min mejladress (som också fanns på Facebook) publicerades i samband med varje krönika och det där var en populär tidning i hantverkarkretsar.

Det fina är att vi alla kan försöka få den service vi förtjänar, underskatta aldrig effekten av att skrika högt. Det är klart att det smäller högre när Carola skriver till sina trehundratusen följare, men även Nisse i Hökarängen kan få pengar tillbaka genom att vara en jobbig jävel när han har skäl att vara missnöjd. Ring kundtjänst, skriv på företagets Facebookvägg, lansera en hashtag, kräv din rätt. Eller skriv en bitter text och skicka den till Expressen så kanske du också får skriva krönikor.

Gasa eller bromsa?

Jag har fått ett dilemma som jag inte förväntar mig hjälp med, men jag tänkte ändå redovisa hur jag tänker. Problematiken påminner nog lite om tillväxtbolag på börsen, men gäller istället en bigård. Jag startade min biodling våren 2022, så jag har precis avslutat min tredje säsong. Jag köpte fyra bisamhällen, har efterhand utökat och har nu tio. Min plan för 2025 var att komma upp i runt femton, men när jag köpt in utrustning har jag tagit höjd för tjugo.

Den här taktiken att hela tiden utvidga har kostat. Från början producerar nya samhällen inte mer honung än de behöver själva, och de gamla samhällena försvagas av att jag plockar ifrån dem ramar fulla med yngel som jag istället ger till nya, svaga kupor. Således blir det mindre honung även i de gamla.

Dessutom innebär tillväxttaktiken att utgifterna ökar. Honungen ger ett överskott, men så måste jag springa iväg och köpa nya bottnar, lådor, ramar, lock, tak, spärrgaller, foderkar och allt annat som behövs i varje kupa, och efter varje större inköp av utrustning tycker jag mig ligga trettiotusen kronor back hur mycket honung jag än säljer.

Jag skulle kunna fortsätta så här och till slut ha hundra bisamhällen betalade med honungspengar och hårt arbete. Om dessa hundra producerar 50 kilo honung var kommer jag det året att kunna sälja fem ton honung till ett miljonvärde. Varför inte, jag har inget akut behov av pengarna. Hade det varit riskfritt hade jag nog gjort så, med reservation för att jag antagligen inte orkar/hinner ha så många bisamhällen. Men kanske hade jag fortsatt till 25 innan jag övervägt vinstmaximering.

Under mitt första år hade Norge ett stort utbrott av yngelröta som ledde till att många biodlare fick avliva sina bin, bränna sin utrustning och i några fall inte ens återanvända lokaler till biodling, och det är bara en av alla sjukdomar som kan drabba en biodling. Andra får sina kupor stulna, en verksamhet som underlättas av att alla norska biodlare är skyldiga att rapportera placeringen av sina kupor till Mattilsynet. Sedan kan tjuvar se dem på en karta på nätet och välja vilka som står bäst till för att stjäla.

Håll koll på övriga djur!

Ibland vet man inte ens vad som hände. En biodlarkollega några kilometer från mig har precis upptäckt att bina lämnat fjorton av hans sexton kupor. Händer det mig (och det kan precis lika gärna hända mig som honom) vet jag inte om jag orkar börja om. Kanske hade jag då sålt all utrustning och förvisso fått tillbaka alla utlagda pengar med marginal, men utan något större klirr i kassan.

Därför vet jag inte hur jag ska göra i år. A: Systematiskt fortsätta att utöka antalet samhällen. B: Nöja mig med det antal som överlever vintern, maximera honungsproduktionen och prioritera ekonomin i år. C: Något helt annat – kanske en försiktig utökning där 2-3 nya samhällen får klara sig bäst de kan utan tillförsel av yngel från mina gamla kupor.

”Sitt still, jag ska räkna er!”

När jag invintrade tio samhällen var jag fast besluten om att skapa nya under 2025, men nu vet jag verkligen inte. Förhoppningsvis blir jag klokare när jag ser hur mina bin klarar vintern och om den drabbade kollegan (som inte tänkt ge sig) får reda på varför hans bin försvann. Jag gillar inte att behöva backa från tidigare planer, men jag vill inte heller få min biodling spolierad utan att först ha tjänat en hacka. Jag menar, en hobby som man inte tjänar pengar på är väl inte värd något?

Ung & bortskämd söker jobb

Dagens blogginlägg är ett mejltips från Håkan. Det handlar om 22-åriga Moa som blivit uppsagd från Northvolt. Problemet är att Moa nu haft ett jobb där hon, trots att hon saknade utbildning för det, tjänade väldigt bra. Det blir väl lätt så när staten går in som garant i det privata näringslivet och gör företagsledningen fartblind.

Så nu tycker inte Moa att hon kan ta ett jobb som matchar hennes utbildningsnivå eftersom det inte matchar hennes livsstil. Eller rättare sagt vidlyftiga leverne.

”Bara mina utgifter för huset ligger på över 20000 kronor i månaden. Jag vet att det låter väldigt privilegierat av mig, men jag är van vid att leva på ett visst sätt nu.”

Hon och pojkvännen köpte nyligen ett hus för 2,5 miljoner, med renoveringsbehov som av bilderna att döma inte kommit igång än. Så hur kan hennes andel av bostaden kosta tjugo papp i månaden – bolån på Finax? Och beträffande vanorna får man kanske ompröva dem när man sitter i skiten. Nej då, när verkligheten inte överensstämmer med kartan är det tydligen kartan som gäller.

”Jag upplever att det är lite jobbtorka numera, det är inte jättemånga som anställer. Och de som anställer vill gärna att man ska ha ganska hög utbildning. Visst, det finns jobb som sjuksköterska och läkare, men det är ju inte jag.”

Jorden anropar Moa...

Så i väntan på att restaurangerna ska börja betala ut läkarlöner till diskare tänker hon gå hemma och drömma? Och inte ska de väl behöva rätta mun efter matsäck förrän även pojkvännen får sparken från framtidsföretaget Northvolt?

Det återstår att se, men jag tror att Moa är på väg att få några högskolepoäng i Livets Hårda Skola. Innan årets är slut gissar jag att Moa lärt sig att man inte kan förvänta sig att ha en tryggad ekonomi resten av livet bara för att man haft en bra inkomst mellan 19 och 22. Möjligen får hon också chansen att lära sig något om Skellefteås huspriser.

”Är stammarna bytta?”

En bonuskunskap i ämnet efterklokskap skulle kunna vara vikten av att spara några kronor när man har en sjukt hög lön i ett företag som inte har några som helst tecken på att kunna tjäna pengar, men det kan vara en extrakurs hon väljer att avstå till förmån för ett föredrag i kvällstidningsgnäll.

Matsäck

Matpakke var ett av de första norska orden jag lärde mig och i ett land utan skolbespisning och där nästan alla människor går på tur trodde jag att jag skulle se medhavd matsäck överallt. Men nej, när jag tar fram min matsäck ler norrmännen och säger något om snåla svenskar. Själva går de på kafé eller restaurang för att köpa allt från en kopp kaffe till en ordentlig lunch. Eller våfflor i någon form, i Norge funkar våffla som allt från kaffebröd till middagsmåltid.

Jag värjer mig för norska utematspriser, men det gjorde jag redan för de svenska. Inte nog med att det kostar pengar, det tar också tid att leta upp ett bra vattenhål, om det ens finns. Genom att ta med egen matsäck gör jag mig mer oberoende. Särskilt om det bara handlar om kaffe. En bra termos håller värmen hela dagen, så då är jag aldrig mer än en minut från gott och billigt kaffe.

Men inte heller en hel måltid är svår att ta med sig. Jag tror att de flesta har för höga ambitioner och så slutar det med att de tar med pengar istället. Synd! Bättre att sänka kraven. Ska jag vara borta en dag eller kanske bara en måltid är det inte svårt att ta med eget. Saft eller vatten eftersom kaffe som enda dryck blir enformigt. Lite frukt eller bär. Bröd i alla dess former är bra turmat som inte kräver tillagning – kanelbullar, färdigbredda smörgåsar eller färska frallor som inte ens kräver pålägg.

Vill jag ha något mer genomarbetat satsar jag i första hand på mat som går att äta kall. En sallad är lätt att tillaga och håller sig bra oavsett klimat. Jag gör gärna någon form av pastasallad bestående av pasta, stekta och färska grönsaker och möjligen ägghalvor, men alla varmrätter som också funkar att äta rumstempererade går att ta med på resa.

Under årets julmarknader testade jag något nytt, varm soppa i termos. Soppa kan se ut lite hur som helst, bara att ta ett par buljongtärningar, vatten, krossad tomat och vad man har hemma och vill bli av med. Eller en färdig pulversoppa om man är riktigt lat. Det var faktiskt en höjdare att få i sig något varmt under en heldag i kyla, och smidigt med mat som går att hälla i en kopp och äta med kaffesked. Det kan jag gott tänka mig även sommartid.

Swishstress

Jag fattar att medierna försöker fylla sina tidningar och kanaler med mycket mindre personal nu under helgerna, men när SVT gör en stor grej av att tre barn inte fått sina julklappspengar eftersom Swish krånglat, lyckas de inte ens engagera de drabbade. Ett av barnen (runt tio år?) säger lite trött till reportern att man ju kan logga in på banken och kolla om pengarna är framme.

Och även när det strular redan vid överföringen kommer släktingarna såklart göra nya försök och då kommer barnen att få sina pengar. Men jag tycker ändå att det finns en story här värd att lyfta. Jag har säkert gjort det tidigare, men kan alla andra återanvända sina berättelser den här tiden på året kan jag också göra det.

Jag fick också pengar i present som barn och att det funkade bättre då har två skäl. Det första är att min barndom utspelade sig under en tid när folk orkade träffas så att man kunde lämna över pengar fysiskt. Det andra är att riktiga pengar användes då.

När jag säljer honung på marknader blir ”Cash eller Vipps?” den moderna ”trick or treat”-frågan när en kund berättat att de vill handla av mig. För 19 av 20 är svaret Vipps, alltså den norska motsvarigheten till Swish, och några av dem säger med förvåning eller stolthet att fysiska pengar håller de minsann inte på med.

Och då kan det bli som för ungarna i skidbacken. På en av julmarknaderna hade den lokala banken problem med Vipps och eftersom många kunder använde just den banken kunde de inte handla av mig den dagen. Jag minns t ex ett sällskap på tre äldre damer. Alla hade samma bank och ingen hade kontanter, så där gick jag miste om intäkter. Men ja' ä'nte bitter.