Årets odling

Jag tänkte – som vanligt – att jag hade gott om tid att dra igång årets odlingssäsong, men så kom livet emellan. En influensa som gjorde att jag knappt tog mig upp ur sängen kostade mig nästan två veckor och åtta kilo. Det där sista gjorde inte så mycket. Hälften var onödiga trivselkilon jag ändå tänkt ta tag i och resten har redan kommit tillbaka. Men tolv dagars fördröjning av livet hade jag inte planerat för.

Kaos på flera fronter och bl a hög tid att sätta frön i jorden. Nu hade jag redan köpt in årets grödor och gjort en grov planering av vad som ska ner vart, men man kan inte odla mentalt, jobbet ska göras också.

Högt kilopris.

I år hade jag hittills köpt tolv grönsaker, varav ungefär hälften är gamla bekanta som jag odlat tidigare med viss framgång. Där återfinns bl a morot, squash och grönkål. Några nykomlingar är mangold, blomkål och selleri. En satsning som förvånar mig själv är tomat. Det är den växt jag provat och förkastat flest gånger av alla, det misslyckas varje gång. Samtidigt gillar jag tomater och när ”alla” andra får till det vore det väl själve f-n om inte jag också skulle lyckas. För ändamålet blir det ett slags växthus som jag får återkomma till i ett senare inlägg.

Något annat jag återkommer till är den kryddträdgård i inomhuskrukor jag bestämt mig för att ha. Samtliga kryddor har jag odlat tidigare – basilika, oregano, citronmeliss, mynta och givetvis chili – men inte samtidigt. Jag ser fram emot att alltid ha dessa i färsk form på armlängds avstånd från spisen.

Hälften av grönsakerna förkultiveras nu i krukor inomhus för utplantering runt maj. Då tar jag höjd för att förodlingen blir lika totalt misslyckad som förra året så att jag får köra direktsådd ute när frostrisken är över. Det första problemet är att få plats med allting i bra ljus i rum med hyfsad värme.

Förutom växthus till tomaterna ska jag dessutom snickra några nya odlingslådor till årets potatisodling, så mycket återstår innan jag kan fokusera på ogräsrensning. Jag tycker att jag haft en rätt brant inlärningskurva och de senaste två åren lärt mig mycket om vad som funkar. Det ger en kick att gå ut i trädgården med en kniv och en bunke för att skörda dagens middag, och mat i butik blir ju inte billigare.

Ostbåge för miljonen

En ding ding värld la ner för 25 år sedan. Antagligen för att verkligheten blev så skruvad att det inte funkade att konkurrera för en skämttidning. Dagens exempel, en ostbåge som liknar en Pokémonkaraktär säljs för en miljon.

Enligt uppgift har värdet på denna ostbåge stigit från 3800 kr för fem år sedan. Exakt vad som gjort att den blivit 250 gånger mer värd på fem år är oklart för mig. Kanske bara det faktum att världen blivit 250 gånger galnare.

Nu vill jag inte göra ner människor som ägnar sitt liv åt Pokémon, men för mig blir det en extra aspekt på dårskapen att snackset inte ens föreställer en riktig person. Jag hade inte betalat mer än matvärdet för en potatis föreställande Jesus eller Elvis, men där kan jag åtminstone förstå något av dragningskraften.

Ostbågen är vad jag förstår medvetet gjord för att likna en seriefigur. Jag är för gammal för att bedöma om det lyckats, men det är ingen direkt sensation oavsett. Det är som att folk vill bli lurade! Sedan finns det människor som tycker att Bitcoin är en scam för att valutan inte funnits tidigare. Okej, köp ostbågar istället då.

Köpa sex på Arbetsförmedlingen?

Många uppmärksammade att ett produktionsbolag av vuxenfilm (bolagets formulering) annonserade efter tre kvinnliga skådespelare på Arbetsförmedlingens webbsida Platsbanken.

Arbetsförmedlingens verksamhet är lite oklar för mig eftersom de – tvärtemot vad namnet anger – i stort sett aldrig har förmedlat arbeten, men att förmedla porrskådisar är nog inte en del av kärnverksamheten. Samtidigt kan de inte plocka bort annonser om de inte bryter emot reglerna och att söka efter skådespelare med god hygien till vuxenfilmindustrin gjorde inte det.

Att Arbetsförmedlingen sedan säger att de inte kommer att anvisa platsen till arbetslösa kvinnor med fräsch doft tror jag mest handlar om att filmbolaget inte har kollektivavtal. Det tror jag åtminstone att de inte har eftersom lika lön för lika arbete inte gäller i den industrin, kvinnorna tjänar mycket mer än männen. Den som däremot läser annonsen och tror sig ha det som krävs är välkommen att själv ta kontakt med Film AB Erototon (eller vad de heter, det framgår inte).

Man kan välja att bli upprörd över detta. Jag har defekten att jag inte kan låta bli att tänka ett steg till. Vad hindrar den man (eller kvinna) som tycker att det känns olustigt att annonsera efter sex, eller svara på kvällstidningarnas annonser från dylika aktörer, från att börja filma sin konsumtion av köpesex? Genom att ställa upp en kamera i rummet borde man inte bara kunna kringgå Sexköpslagen (som av någon absurd anledning gör det tillåtet att sälja men inte köpa sex). Han (eller hon) borde då också kunna annonsera efter partner i Arbetsförmedlingens platsbank. 

Vad kostar en kartplats?

Ett mejltips från Henrik som uppmärksammat Skellefteå kommuns anställningsannons för att ”sätta kommunen på kartan”.

Lite oklart vad man egentligen annonserade efter eftersom de sökande själva skulle välja arbetsuppgifter och titel. Klart är däremot att kommunens kommunikationsstrateg (undrar just hur kommunen hade klarat sig utan hennes skarpsinne, kanske värt att prova?) tyckte att detta var ett bra sätt att just sätta kommunen på kartan.

Själv levde jag i villfarelsen att Skellefteå redan fanns på kartan, men eftersom jag aldrig varit sugen på att flytta till kommunen har jag inte funderat så mycket på vad den har att erbjuda. Däremot vet jag vad jag nu associerar kommunen med – gränslöst flum och ett skatteslöseri utan like. Var det vad man ville uppnå?

”Härmed förklarar jag kommunfullmäktigemötet öppnat!”

”Jobbet” gick till slut till en 29-årig förläst Stockholmare som ska fungera som ”demokratiutvecklare”. Att en sådan inte behövdes bevisas bäst genom att man inte har haft någon fram till nu och ingen har klagat. Eller rättare sagt är det säkert många Skelleftebor som klagat på bristande demokrati, men den blir knappast bättre av att man vaskar någon miljon om året för att en tramsig reklamkampanj mynnade ut i en påhittad tjänst.

Jag står över hetsen

Studentmössa är ett ämne jag tagit upp förr. Det är för att det är ett bra exempel på något som gått väldigt fel. Den ”uppfanns” på 1840-talet för att studenterna skulle få ett gemensamt kännetecken. Jag vet inte vad den kostade då, men när jag tog studenten 150 år senare gick de lös på en knapp hundring.

Det gör de faktiskt fortfarande, men nu är de utrustade med en massa tillval som lätt får upp priset till flera tusen. Man kan få sitt namn broderat, fodertyg i ett annat mönster än det traditionella blågula och man kan till och med betala extra för att slippa en söm som går att se om man tittar efter riktigt noga.

Från idén med en uniform mössa har den blivit en individuell klassmarkör. Så kan vi inte ha det, anser politikerna i Botkyrka, Hudiksvall och Varberg. Där tänker man betala elevernas mössor med skattepengar! Oklart om det ens blir billigare för eleverna eller om tillverkarna nu hittar på ännu fler personliga tillval där man kan plöja ner sina pengar, utöver den kommunala pengen.

Det värsta tycker jag inte ens är pengarna som hade gått att använda till något vettigare utan att såväl elever som politiker väljer att helt okritiskt delta i det här spelet. Jag tror att jag gav 75 kr för min mössa. På den tiden tror jag inte ens att det fanns individuella tillval. Hur jag hade gjort idag är omöjligt att veta. Antagligen hade jag köpt en namnlös studentmössa för någon hundring, eller så hade jag struntat i mössa överhuvudtaget. Jag var faktiskt inte dummare som artonåring än att jag redan då förstod att varken studenten eller minnena satt i en keps, och jag hade vägrat att vara med i charaden.

Vi får den inflation vi förtjänar och den som hoppas på rimligare priser i framtiden tack vare rimligare konsumenter kan nog sluta hoppas nu.

Bojkotta verkligheten

En influenser bojkottar de höga matpriserna. Det låter inte jättedumt, men vad är det som har hänt? I protest mot de höga matpriserna har Filippa valt att inte handla mat under en veckas tid. Ska hon svälta? Nej, ”under bojkotten kommer Filippa Lind klara sig på de basvaror hon har i skafferiet”.

Så hon har alltså inte ändrat sina konsumtionsvanor, börjat odla sin egen mat eller handla i de billigaste butikerna? Nej, hon handlar lite extra mat veckan innan. Icahandlarna måtte bäva henne skoningslösa bojkott. Det måste för övrigt betyda att jag bojkottat matbutiker de senaste tre veckorna. Jag hade ingen aning.

Det här kan vara den fånigaste ”bojkott” jag någonsin hört talas om. Man kan kanske inte ställa så höga krav på unga människor som titulerar sig influensers, men det minsta man kan begära av någon som ska genomföra en bojkott är väl att de åtminstone förstår vad ordet betyder?!

”Stridsåtgärd som går ut på att man vägrar att köpa av eller arbeta hos någon och dylikt.”

Nu känns det kanske inte som att fröken Lind har en tydlig adressat för sin bojkott. Hon verkar mest sur för att det är dyrt att köpa olivolja, och lösningen tycker hon är att mathandlare gemensamt bestämmer sig för att genomföra en generell prissänkning på alla basvaror, eller ”i alla fall de flesta basvaror som folk är tvungna att köpa”.

I väntan på det föreslår jag Filippa Lind att hon ansluter sig till verkligheten, letar upp en billigare butik, anpassar sin konsumtion efter plånboken, hoppar över några hel- och halvfabrikat, lär sig laga mat och baka samt startar ett odlingskollektiv på universitet. Mat är dyrt, men det finns ingen anledning att tro att hon kan gnälla ner priserna. Särskilt inte om stridsåtgärden är att tänka bort marknadskrafterna.

Sjukt friskvårdsstöd

Det diskuteras ibland vilken träning som ska kunna täckas in av friskvårdsstöd. Att ”sexsalonger” inte ska göra det låter rätt givet, men jag blir inte förvånad när det händer. Företagen knyts till friskvårdsportaler med gemensamma medlemskort och plötsligt är thaimassagesalonger inkluderade i kommunanställdas friskvård.

Själv tycker jag inte detta borde vara gränsfall. Även om så dessa massagesalonger skulle ägna sig åt massage borde det inte räknas som friskvård mer än vad exempelvis biobesök eller doftljus gör. Vill man sponsra anställdas friskvård får man betala deras träning, inte att de slappar hos en massös.

Men det finns ett ännu bättre system. Sluta att manipulera personal till att ta hand om sin egen hälsa! Betala människor när de utför arbete och ta så lite som möjligt av lönen i skatt. Betro vuxna människor med att ta hand om sina egna liv!

Att staten slutar att agera föräldrar åt vuxna medborgare skulle ha ytterligare en fördel, de skulle få behålla mer av sina egna löner och sedan själva kunna välja om de vill köpa ”thaimassage” eller något annat för pengarna. En del skulle göra dåliga val, självklart, men vad är vitsen med ett liv man inte får välja själv utan som istället utformas av staten, som tror sig kunna välja bättre?