Aktivitetsplikt

Motprestation för försörjningsstöd kommer upp som förslag ibland. Nu senast i Kristinehamn och så läste jag att Malmölistans Nils Littorin vill införa något liknande i Malmö för att rensa upp i eftersatta och skitiga parker. ”Här ser för jävligt ut!”, konstaterar han vid ett besök i Pildammsparken.

Det är väl inte fel tänkt med någon slags aktivitetsplikt? Här snackar vi ju inte om cancersjuka eller handikappade utan om friska människor som står till arbetsmarknadens förfogande, men som just nu inte får något jobb på den vanliga marknaden. Ställt på sin spets kan bidragslivet bli en livsstil, som i denna norska sketch som absolut är sevärd för den som orkar med språket (uføretrygd är en slags sjukförsäkring för dem som av handikapp eller diagnoser inte klarar av ett vanligt jobb, och NAV är Norges arbetsförmedling, försäkringskassa och socialkontor i ett).

Kanske lite speciellt med familjer som levt på socialbidrag i generationer, men jag har träffat människor som trots full arbetskapacitet gått på bidrag i många år. Det är såklart inte rimligt, men börjar det spåra ur tror jag att det är lätt hänt. Kan aktivitetsplikt bryta den onda cirkeln ser jag bara fördelar, men det går såklart att hitta en negativ nyhetsvinkel:

”Hör om varför Kristinehamns kommun genomför satsningen och vad den väntas kosta.”

Ska människor städa parker eller slussas ut i utbildning behöver det anställas personal för att få det att hända. Enligt Littorin handlar det om 6500 bidragstagare i Malmö. Gissningsvis betydligt färre i Kristinehamn, men ändå en ökad belastning på kommunens personal.

”Nummer 37... trettiosju.”

Vad vinner man då? Jobb som behöver göras, men som ingen gör blir äntligen gjorda, vare sig det handlar om att underhålla lekplatser och staket eller städa parker och stränder. Bidragstagarna får ett jobb, ett syfte med att kliva upp på morgnarna och i några fall också ett incitament att ta tag i sitt liv och fixa ett ”riktigt” jobb. Rätt gjort ser jag bara vinnare här. 

Grusad husdröm

Jag har tidigare bott i hus som stått på plintar. Det har sina fördelar, men det blir ju inte mycket till källare då. Har man källare under marknivå vill man hindra vatten från att tränga in genom väggen. Det finns lite olika sätt, från plast och sten upp till dräneringsrör som leder bort vattnet.

Jag har ett gammalt betonghus och en oinredd källare. Fördelen med det är att det inte är så himla noga förutsatt att källaren är torr, men det kan vara värt att kolla på det ändå. Runt huset sitter en platonmatta och utanför den grus. Eller det var åtminstone så en gång i tiden. Nu har gruset sjunkit undan och gräs och jord tagit över ytskiktet. Det gör att man nästan inte kan klippa gräset utan att köra gräsklipparen ända in i fasaden eller använda en trimmer närmast väggen.

Så jag bestämde mig för att gräva bort gräset närmast huset, lägga dit en markduk och fylla på grus upp till marknivå. Eller rättare sagt lite över för man vill ju att regn och smältvatten ska rinna bort från huset, inte in mot väggen.

För ändamålet använde jag ett par spadar i olika storlekar, markduk jag hade sedan gammalt, ett ton grus köptes in och och i övrigt användes bara egen tid. Att jobba med sten och grus är inte min favoritsysselsättning och dessutom var jag fortfarande lite småkrasslig sedan Helvetesinfluensan, så jag delade upp arbetet över några dagar, ett par timmar då och då.

Men nu är det klart och jag räknar med att inte behöva ägna denna del av huset en tanke de närmaste tio åren. När man äger hus finns det alltid något att pyssla med, så jag blir inte sysslolös för det.

Män och kvinnor är olika

Rubriken kan låta självklar, men inte om du läst Nordnets Frida Bratts text ”Färre kvinnor än män har ett eget sparande”. Där litar hon nämligen blint på människors egna känslor kring sparande och att alla är exakt likadana. Lyssna t ex på detta:

”Mer än hälften, 55 procent, av kvinnorna svarar nej på frågan om de har ett eget sparande som är tillräckligt stort för att förändra den egna livssituationen. Motsvarande siffra för män är 50 procent.”

Jag fattar ju att detta var precis vad Frida ville visa i samband med kvinnodagen, men vi som lyckligtvis getts chansen att umgås med både kvinnor och män skulle kunna spåna lite kring vad dessa uppgifter är värda.

Skulle du t ex säga att det finns ett mönster kring behov av säkerhet i din bekantskapskrets, att det ena könet verkar kräva lite större säkerhetsmarginaler än det andra? Det skiljer sig såklart från individ till individ och jag har själv slagsida åt det kvinnliga hållet på denna punkt, men de jag känner som anser att en frisk kropp är tillräcklig garant för att kunna starta ett nytt liv trots ett tomt bankkonto är samtliga män.

Det finns antagligen genetiska skillnader sedan flera tusen år här. Kvinnor tar ett större ansvar för barnen, män för fysisk säkerhet. Således tar männen hand om akuta hot såsom invaderande grizzlybjörnar medan kvinnorna har mer koll på hushållet i sin helhet. Det gäller inte alla familjer, men jag pratar om tydliga mönster ända sedan vi bodde i grottor.

Så varför svarar färre kvinnor än män ja på om de har förutsättningar att ”förändra din egen livssituation, till exempel säga upp dig från jobbet eller bryta upp från en relation”, för att de har färre antal årsförbrukningar på bankkontot eller för att de vill ha större marginaler än männen för att kunna svara ja? Spelar det någon roll? Troligen inte. Målet för Frida Bratt och Nordnet var helt säkert att visa att kvinnor har det sämre än män.

Hade målet istället varit att kvinnor ska få ett bättre sparande kunde man ha pekat på att kvinnor (återigen generellt) sparar med mycket lägre risk – och därmed lägre långsiktig avkastning – än män. Ibland är självförtroende positivt, men om målet med artikeln var att utmåla kvinnor som offer tror jag att den är helt fulländad. Eller är det jag som är en kvinnohatande manschauvinist som inte fattat något? Tyck till i kommentarsfältet, gärna genomtänkt och ännu hellre respektfullt.

Nio av tio lever

I september gav jag mina tio bisamhällen sockervatten, 15 kilo socker per kupa. Sedan är det meningen att bina ska klara sig själva hela vinterhalvåret, genom att packa ihop sig i ett klot med drottningen i mitten och hålla värmen genom att sitta och vibrera.

Men det är lika spännande varje vår. Inte minst förra året när det vid flera tillfällen var över 30 minusgrader. Ska verkligen en grupp insekter klara stormar och kyla helt själva? Vanligtvis är svaret ja. När det blir sol och värme i slutet av vintern ser jag livstecken i kupa efter kupa.

I år har jag gjort det systematiskt genom att slänga på ett foderkar med lite extra mat utifall att årets vår bli lika tveksam som föregående för då riskerar de att svälta ihjäl efter vintern, vilket ju vore försmädligt. När jag ändå lyfte på locken såg jag att kloten var intakta. I några kupor riktigt starka. Bara i en kupa var det så ont om bin att jag är tveksam till om de kommer att överleva (den var för övrigt svag redan i höstas).

Om skiten träffar fläkten tycks jag ändå ha nio samhällen kvar och det är jag väldigt nöjd med. Men det är klart, jag hoppas fortfarande att även det tionde ska stå ut tills värmen återvänder. Ger jag dem några ramar med yngel från starkare samhällen kan de kanske överleva tills faran är över. Ett samhälle värderas till minst 5000 kr, alltså bara bina, inte kupan. Skulle det återhämta sig blir det minst det dubbla i honung i höst. ”Då snackar vi bigga pengar”, som Thorsten Flinck hade sagt.

Någon gång i april vet jag mer, om vi får vår innan dess. Det krävs minst tolv plusgrader för att jag ska inspektera en kupa och kolla att drottningen lever och lägger ägg och att alla de övriga bina mår bra och gör vad de ska. Även jag har frusit min beskärda del i vinter, så det ser jag fram emot.

Deklarera second hand?!

Jag fattar att det finns extremfall där privatpersoner är skyldiga att deklarera begagnatförsäljning, men ingen människa kommer att göra det frivilligt, så när SVT ”reder ut” detta med Skatteverket blir det fånigt.

99 procent eller mer av det som säljs begagnat har en gång i tiden varit värt mer än det senast såldes för. Huruvida det inträffat under den senaste försäljarens ägo går inte att veta, men det gäller såklart även Skatteverket. På de flesta sajter kan de inte ens se försäljningspriset, bara utropspriset. Vad du sedan gjort för deal med köparen kan de omöjligt veta, men de kan fråga. Har du köpt billigt och sålt dyrt är du fortfarande inte skattepliktig med mindre än att du tjänat 50000 kr under året.

Vi kan inte hindra Skatteverket från att plöja ner X antal miljoner i kontroller, men det skulle förvåna mig om de lyckas tvinga en enda människa att skatta vinster på secondhandförsäljning. Och till vilken nytta? Ibland borde staten bara acceptera att här är det pengar vi inte kommer åt utan att lägga minst 5 kr på att få in varje skattekrona.

Förutom att det är en dålig affär på kort sikt riskerar det att få ett i grunden ganska skattetolerant folk att börja hata statens klåfingrighet och istället engagera sig i att slippa betala skatt. Skattesystemet bygger på att människor i allmänhet är okej med att betala skatt, men uppretade människor kommer att börja gå in för att jobba svart, vara tydliga med näringsidkare att ”jag behöver inget kvitto på det jag köper” och i största allmänhet bli avogt inställda till att betala skatter de tidigare tyckt varit rimliga.

Det är vad Skatteverket kan åstadkomma genom att vara alltför nyfikna, för att inte säga giriga. Själv bor jag i Norge där medborgarna ges ganska stora möjligheter att tjäna pengar på hobbyverksamhet eller dra in tillfälliga inkomster utan att behöva skatta bort allt. Jag är övertygad om att den norska staten tjänar på att inte springa av sig benen för att dra in skattepengar de troligtvis ändå aldrig hade kommit åt. Tvärtom!

Gratis körkort

Socialdemokraterna föreslår att ungdomar inskrivna på arbetsförmedlingen ska få gratis körkort. Eller få låna till körkort, ifall S inte får majoritet för sitt gratisförslag. Det finns någon logik i detta, körkort ökar chansen till anställning.

Fast det vet väl såväl ungdomarna som deras föräldrar själva om? Hittills har jag inte träffat någon som blivit förvånad på artonårsdagen. ”Oj, fyller jag år idag?!” Jag var själv långsam med körkortet och tog det inte förrän jag nästan var 20. I mitt fall var det slöhet, inte ekonomi, som gjorde att det tog tid. Att jag till slut fick ändan ur vagnen var mest för att körtillståndet höll på att gå ut, men hade jag behövt körkort tidigare hade jag prioriterat det.

Hela livet handlar om prioriteringar. I Sverige är inte ett körkort så himla dyrt. Den som vill ha det kan utan större problem spara ihop pengarna genom att ta ett extrajobb. Börjar man vid 14-15 års ålder har man många sommarlov, jular, kvällar och helger på sig. Om man inte har föräldrar som hjälper till. På landsbygden tar de flesta körkort strax efter artonårsdagen, trots ”socioekonomiska utmaningar”. Är det verkligen rimligt att den som skiter i allt ska få det serverat av pappa staten medan andra gör uppoffringar?

Och även om körkort underlättar anställning är det väl inte så att det vimlar av lediga chaufförsjobb i Sverige, åtminstone inte för B-körkort. Hade det varit så skulle arbetsgivarna själva erbjuda körkort i utbyte mot jobbkontrakt, såsom bussbolag gjort i alla tider. Jag förstår att politiker gärna vill visa initiativförmåga, men att passivisera folk ännu mer samtidigt som man diskriminerar ansvarsfulla människor är faktiskt bara dumt.

Årets odling

Jag tänkte – som vanligt – att jag hade gott om tid att dra igång årets odlingssäsong, men så kom livet emellan. En influensa som gjorde att jag knappt tog mig upp ur sängen kostade mig nästan två veckor och åtta kilo. Det där sista gjorde inte så mycket. Hälften var onödiga trivselkilon jag ändå tänkt ta tag i och resten har redan kommit tillbaka. Men tolv dagars fördröjning av livet hade jag inte planerat för.

Kaos på flera fronter och bl a hög tid att sätta frön i jorden. Nu hade jag redan köpt in årets grödor och gjort en grov planering av vad som ska ner vart, men man kan inte odla mentalt, jobbet ska göras också.

Högt kilopris.

I år hade jag hittills köpt tolv grönsaker, varav ungefär hälften är gamla bekanta som jag odlat tidigare med viss framgång. Där återfinns bl a morot, squash och grönkål. Några nykomlingar är mangold, blomkål och selleri. En satsning som förvånar mig själv är tomat. Det är den växt jag provat och förkastat flest gånger av alla, det misslyckas varje gång. Samtidigt gillar jag tomater och när ”alla” andra får till det vore det väl själve f-n om inte jag också skulle lyckas. För ändamålet blir det ett slags växthus som jag får återkomma till i ett senare inlägg.

Något annat jag återkommer till är den kryddträdgård i inomhuskrukor jag bestämt mig för att ha. Samtliga kryddor har jag odlat tidigare – basilika, oregano, citronmeliss, mynta och givetvis chili – men inte samtidigt. Jag ser fram emot att alltid ha dessa i färsk form på armlängds avstånd från spisen.

Hälften av grönsakerna förkultiveras nu i krukor inomhus för utplantering runt maj. Då tar jag höjd för att förodlingen blir lika totalt misslyckad som förra året så att jag får köra direktsådd ute när frostrisken är över. Det första problemet är att få plats med allting i bra ljus i rum med hyfsad värme.

Förutom växthus till tomaterna ska jag dessutom snickra några nya odlingslådor till årets potatisodling, så mycket återstår innan jag kan fokusera på ogräsrensning. Jag tycker att jag haft en rätt brant inlärningskurva och de senaste två åren lärt mig mycket om vad som funkar. Det ger en kick att gå ut i trädgården med en kniv och en bunke för att skörda dagens middag, och mat i butik blir ju inte billigare.