Tala är silver, tolka är guld

Jag hörde ett reportage från Sveriges Radio som blivit väldigt uppmärksammat. Reportern Katarina Gunnarsson intervjuar tre somaliska kvinnor i Tensta angående den höga arbetslösheten bland utrikesfödda.

Fatuma är folkhälsovetare. Okänd titel för mig, men hon håller tydligen studiecirklar i ”utsatta områden”. Knappast på svenska, därtill är hennes språkkunskaper alltför dåliga. Men allt är relativt.

Amun har bott 30 år i Sverige. Ändå är det svårt för mig att uppfatta vad hon säger. T ex kallar hon området Järva, där hon bor, för ”Harva”. Efter 30 år kan hon alltså inte ens säga var hon bor. Reportern säger att Amun nu är arbetslös. Jag undrar hur mycket hon jobbat innan dess.

Avslutningsvis Zeinab. Hon har jobbat i ett år av de tjugo år hon bott i Sverige. Jag ramlar inte baklänges av förvåning om det skulle framkomma att det jobbet i själva verket var en skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd. Zeinab pratar nämligen inte svenska överhuvudtaget. Folkhälsovetar-Fatuma får tolka mellan henne och reportern.

Ämnet är alltså arbetslöshet och i vanlig ordning pratar man om utanförskap, ett begrepp man kan fylla med lite vad man vill. Vem är utanför, och varför? Vidare sägs att invandrare saknar kontaktnät. Jag tror att deras kontaktnät är större än mitt skulle vara i Järvaområdet, men om ingen i nätet jobbar hjälper ju inte det. Fatuma, som alltså har ett jobb (om än gissningsvis skattefinansierat) anger ”rasism mot svarta i slöja” som en orsak till arbetslösheten. Amun säger att ”det finns ingen lösning”. Det har hon nog sagt förut, för där har jag inga problem att höra vad hon säger. Och Zeinab säger ingenting. Enligt reportern skäms Zeinab för att hon glömt den svenska hon lärt sig på SFI.

Nu kanske någon tycker att jag är alldeles galen, men jag tänker att en tung anledning till dessa kvinnors långtidsarbetslöshet är att de knappt kan prata svenska och antagligen inte skriva överhuvudtaget. Vilket jobb i Sverige skulle de kunna ta? Om man inte ska skicka med en tolk på jobbet, men ska man anställa en för att kunna anställa en annan försvinner ju själva idén.

Ändå görs nog det ganska ofta. I Malmö är ett tolkföretag den största arbetsgivaren, enligt tidningen Fokus. Så vad är problemet? Alla invandrare i Sverige äldre än 16 år har tillgång till gratis språkundervisning i SFI, Svenska för invandrare. Varenda politiker säger att integration är jätteviktigt och att språket är nyckeln dit. Trots det sitter de här kvinnorna i Järva (och hundratusentals andra) utan att kunna säga mer än hej och goddag på svenska efter decennier i landet. Det är lätt att göra sig lustig över det, men det hjälper inte heller.

Jag märker stor skillnad på långväga invandrare i Sverige och Norge. Här i Norge talar de invandrare jag träffar i butiken eller pratar med på en kundtjänstavdelning bra norska. Ibland med brytning (som jag själv), men inte så att det stör förståelsen. Jag har hört flera intervjuer med invandrade löpare från samma region som kvinnorna i reportaget, ofta i samband med att de blivit norska medborgare och ska börja tävla för Norge. Samma där, bra norska trots bara några år i landet. För deras svenska konkurrenter är läget ett helt annat.

”Jeg heter Ole og liker å gå på tur!”

Så vad behöver göras? Ta bort den kostnadsfria tolkhjälpen efter några år i landet? Sluta erbjuda särskilda telefonlinjer till myndigheter på de stora invandrarspråken? Sänka bidragen efter X antal SFI-lektioner utan att klara ett examensprov? Jag vet inte, men bevisligen är inte detta ett övergående problem som försvinner bara man gör mer av samma. Något annat måste till.

Vad tycker ni? Och nu vill jag inte höra att alla invandrare är idioter. Inte bara för att jag då måste städa i kommentarsfältet utan också för att det inte leder samtalet framåt. Jag vägrar att tro att invandrare i just Sverige är obildbara.

Lära känna grannar

En journalist försöker lära känna grannarna i sitt hyreshus genom att bjuda dem på varmkorv på innergården. Gissningsvis ganska poänglöst från en hyresrätt i en svensk stad, men ett lovvärt initiativ.

Grannar är nog det jag uppskattar mest med att bo i villa. Av grannarna i fastigheterna runtomkring min har jag fått massor av hjälp. Av det närmaste paret har jag fått deklarations- och bygghjälp, lånat saker och blivit bjuden på kaffe fler gånger än jag kan minnas. Nästa granne är bonde, så där har jag köpt mjölk och ägg, fått odlingstips, kogödsel, plogad väg och hjälp att dra upp bilen när jag hamnat lite vid sidan av vägen. En tredje granne var jag till på nyårsafton och hos en fjärde firade jag påsk. Av samtliga grannar har jag dessutom fått hjälp med norskan och ett kontaktnät jag inte vet hur jag hade klarat mig utan.

Tyvärr ligger jag på minus gentemot samtliga grannar, men jag försöker återgälda så mycket jag kan. Det har blivit lite flytt- och bärhjälp, blomvattning och posthämtning i semestertider, tips på svenska inköpsställen och för all del lite språkhjälp tillbaka. Det underligaste på det området var översättning av en Björn Afzelius-text (från skånska till norska), men den mest udda granntjänsten var att jag gav bort två bidrottningar med hemleverans.

Att det snackas om grannsamverkan i media nu är för att det är bra om kriget kommer, men jag tycker att det är lika viktigt i fredstid. Grannar är bättre inbrottsskydd än hemlarm, jag har lånat och lånat ut verktyg för många tusenlappar och kontakten med grannarna har besparat mig massor av pengar.

Förutom det som är mätbart i kronor och ören är det byggprojekt som inte hade blivit av utan dem, och så är det ju trevligt också. Så har du inte bra kontakt med dina grannar är det något jag kan rekommendera att få till. Oavsett hur du bor, men villa och landsbygd underlättar.

Är det grannsämja eller grannfejd i ditt bostadsområde? Eller har du det som jag när jag bodde i lägenhet, att allt du vet om grannarna är efternamnet som står på brevlådan? Om de inte hyr i andra hand så att även det är okänt.

Barnbidragens bidrag till ekonomin

I samband med regeringens vårbudget lobbar Socialdemokraterna för höjda barnbidrag, och som av en händelse gör SVT dagen därpå ett reportage om att barnbidragen täcker en lägre andel av barns basbehov än de gjort de senaste 50 åren.

Jag har ingen stark åsikt i frågan. Eftersom svenskarna föder allt färre barn kanske detta kan vara en parameter att skruva på för att bryta utvecklingen, men jag tycker att debatten blir lite ensidig och ytlig. Jag hade velat veta hur basbehoven har förändrats under dessa 50 år. Och hur är det med andra kostnader och bidrag? Var det fri tandvård i Sverige när barnbidraget infördes 1947? Kostnader för läkarbesök? Högkostnadsskydd för mediciner?

Inget av detta i SVT:s rapportering – enligt dem har det bara blivit sämre. En av papporna går så långt som till att kalla barnbidraget för ”en symbolisk summa, men den gör ingen större skillnad”. Tycker han att 1250 kr är symboliskt kan jag berätta att det med råge hade täckt hela min kostnad för mat och kläder, så kanske skulle detsamma kunna gälla för hans treåring.

Det är sant att barnbidragen inte är inflationsskyddade och att en del har det ekonomiskt tufft, men det gäller faktiskt inte bara barnfamiljer. Ingen av föräldrarna i SVT:s reportage framstår som en otacksam kravmaskin, men det blir ändå gnälligt. På slutet säger den enda svenska föräldern i inslaget något tänkvärt:

”Det var ju inte någon som tvingade mig att skaffa barn, så då får jag snällt ta hand om dem.”

Ärligt och befriande! Jättefint att hon vill skaffa barn, jag önskar dem all välgång, men det är som hon påpekar rimligt att ansvaret för barnens försörjning tillfaller föräldrarna. Ska jag komma med ett konkret förslag vore det att omedelbums ta bort flerbarnstillägget och fördela det jämnt över alla barnbidrag. Jag har aldrig förstått vitsen med att fler barn ska ge högre bidrag per barn och ju fler dess högre.

Mat på kredit

Flera läsare har uppmärksammat mig på radioreportaget om att folk skuldsätter sig på Foodora-mat. När man tror att världen inte kan bli galnare finns det alltid en växel till.

Det är fortfarande ”bara” 800 fall om året, men det har fördubblats varje år sedan 2022. Fortsätter den trenden kommer det år 2030 vara över 25000 personer som hamnar hos Kronofogden pga hämtmatsbeställningar i mat-appar. Vi kan väl gissa att det inte var där det började, med en hemlevererad hamburgare. Troligtvis har majoriteten av dem även andra skulder, men det visar ett beteendemönster som går väl ihop med resultatet.

Jag har aldrig beställt mat med hemleverans, jag skulle inte komma på tanken även om jag hade brutit bägge benen och låg sjuk i lunginflammation. Vem gör ens sånt? Det är kanske en överkomlig kostnad om man är en stor familj eller ett större gäng och jag har full förståelse för att ett övertidsarbetande företag beställer pizza till lunchrummet. I alla fall om man betalar fakturan, går familjepizzan till Kronofogden kostar den snabbt fyrsiffrigt.

Men det här handlar inte om företag utan om privatpersoner som lever så långt över sina tillgångar att de inte klarar av att betala räkningarna. Och de nöjer sig inte bara med att köpa restaurangmat, de orkar inte ens ta sig dit och hämta den själva. Hade de istället köpt vanliga livsmedel och lagat sin mat från grunden eller åtminstone halvvägs hade de med all säkerhet inte suttit i denna sits nu.

Om det sedan beror på att de är bortskämda latmaskar som vill ”unna sig”, om de aldrig brytt sig om att lära sig att laga mat, om de hade en trasig barndom som gjort dem handlingsförlamade eller något helt annat får vi inte veta. Spelar det ens någon roll? Och varför drar man inte i nödbromsen innan man hamnar hos Kronofogden för snabbmatsleveranser? Så många frågor.

Billigare kaffe

Det var väl ett redigt klickbete ;-)! Priset på kaffe har nästan blivit det nya vädret – det säkra ämnet i alla sammanhang eftersom man nästan kan vara säker på att den man pratar med håller med och tycker likadant.

Att koka kaffe på sumpen var ett begrepp i min barndom. Eftersom mamma var född i Norrbotten var det kokkaffe som gällde, åtminstone på 70-talet. Jag vet inte om mina föräldrar återanvände kaffesumpen, men omöjligt är det inte.

Jag har fortfarande ett litet lager kaffe inköpt för 35 kr/halvkilo, men jag inser att det lär bli dyrare vid nästa inköp även om det verkar finnas hopp om att priserna ska gå ner ifall det brasilianska vårvädret blir bra. Hur som helst, nu när kaffet blivit så dyrt tänkte jag prova om det går att återanvända sumpen.

Jag använder en vanlig bryggare där jag normalt brygger tio koppar på tio mått malet kaffe, men efter lite experimenterande har jag kommit fram till att jag kan göra en snålvariant varannan gång. Jag låter det gamla engångsfiltret sitta kvar efter den första bryggda kannan. Nästa gång slår jag på ytterligare tre mått kaffe och brygger sex koppar på den gamla sumpen förstärkt med dessa tre nya mått.

Resultat: Helt okej. Det blir nog inte riktigt lika gott som kannan med helt nytt kaffe, men så är jag heller inte killen som har kaffeceremonier med levande ljus. Jag tar en kopp för att jag gillar smaken och eftersmaken, vanligtvis en slät kopp kaffe efter en måltid. Jag kommer inte bjuda på det här ”sekundärkaffet”, men för eget bruk fortsätter jag en stund. På det här sättet får jag ju ut sexton koppar kaffe ur tretton mått och sänker därmed min kaffekostnad med nästan 20 procent.

Hur gör ni? Får kaffet kosta vad det vill utan att ni ändrar era vanor eller har ni redan dragit ner på denna lyxprodukt? Jag är nyfiken och vill gärna höra hur ni tänker kring kaffet.

Den ofrivillige timmermannen

Jag köper färdigkluven ved, men det har jag inte alltid gjort. Första gången jag bodde i vedeldat hus gick jag ihop med ett par kompisar, köpte fyrametersstockar, hyrde en vedkap/klyv och slet dygnet runt tills det var klart. Det lönar sig inte längre. Antagligen har maskinerna blivit så mycket bättre att de som säljer ved inte erbjuder möjligheten. Det som tog mig en helg tar dem några minuter.

När jag häromdagen rensade sly längs min infartsväg (den började bli så smal att vänner med breda bilar inte kände sig välkomna längre) noterade jag några fallna träd i skogen. Det såg trist ut när jag gjort fint närmast vägen. Skogen ägs av min granne, så jag frågade henne om det var okej att jag bränner loss med motorsågen. Ja, i princip, men om jag sågar mig i foten kan hon åka dit för det. Så jag sa:

”Om vi aldrig har haft det här samtalet kan du inte behöva ta ansvar för om jag går upp i skogen och stjäl ved.”

Med det trodde jag att vi var överens, men nej, hennes tro på mig som skogsarbetare var inte större än att hon morgonen därpå rev med sig de där träden med traktorn och la dem på min gårdsplan för vidare behandling.

Jag har som sagt var slutat att hugga ved, men det här ska jag väl klara, tänkte jag. Det är bra motion också. Det gick, men både att först såga stockarna i trettiocentimetersbitar och att sedan hugga upp dem med yxa var ett himla slit. Det stämmer verkligen att ved värmer många gånger.

Till slut fick jag ta fram min lilla vedklyv för de bitar med allra mest kvistar. Den underlättade jobbet, men är alldeles för långsam för att jag skulle vilja klyva allt med den.

Jag har beställt årets ved och när jag får hem den ska den torka innan den travas upp i vedboden. Jag brukar lägga upp den på pallar ute på gården så att det även kommer in luft under veden. Så nu satte jag upp några pallar för den här ”extraveden”, gissningsvis 3-4 kubik.

All ved räknas och just tack vare att jag tagit hand om ved jag fått och även sågat upp spillvirke från byggprojekt kunde jag glädjande nog beställa klart mindre ved i år än i fjol. Den färdigkluvna är hur som helst värd vartenda öre. Just nu har jag träningsvärk i triceps (tror jag, men jag visste inte att jag hade sådana), har svårt att lyfta armarna över huvudet och kan nästan inte knyta högerhanden. Villfarelsen att ”en redig karl ska kunna hugga sig sin egen ved” är nu definitivt ödelagd för mig.

Alla har fel!

Måndag igen. Här kör vi måndag-fredag vare sig någon läser eller inte, det kvittar om det är långfredag eller annandag påsk.

Skådespelaren Ulf Brunnberg har gjort en del bra grejer. Teateruppsättningen Kuta och kör kan vara något av det bästa som gjorts på en svensk teaterscen, hans poliskaraktär i Göta Kanal är fantastisk och även om rollfiguren Vanheden var fånigt överspelad fyllde Brunnberg sin funktion även i Jönssonligan. Dessutom är han härligt frispråkig i samhällsfrågor även om jag långt ifrån alltid håller med.

Därför är det tråkigt att han tycks ha bestämt sig för att gå till historien som en gnällig föredetting genom att lägga extremt mycket energi på att stoppa nyproduktioner av Jönssonligan. Nu genom att han har varumärkesskyddat karaktärerna Sickan och Dynamit-Harry (Vanheden själv var tydligen redan upptagen). I och för sig kan jag tycka att SF:s svar är märkligt:

”Dynamit-Harry och Sickan har använts som namn på karaktärer i Jönssonligan-produktioner i över 40 års tid. Att Ulf Brunnberg har registrerat Dynamit-Harry och Sickan som varumärken är inget som vi bedömer hindrar oss från att fortsätta använda dessa namn på filmkaraktärer, eller att Ulf Brunnberg har några rättigheter som kränks i och med detta.”

Jag menar, vad är poängen med varumärkesskydd om det inte gäller i skarpt läge? Å andra sidan har SF mer pengar än Ulf Brunnberg, så de lär med all säkerhet gå segrande ur den striden, allt medan Ulf går från skådespelare till rättshaverist. Gör något vettigare med den tid du har kvar! Fyll i en rapport och gå vidare.

Missförstå mig rätt. De nya Jönssonligan-filmerna är med all säkerhet plågsamt dåliga, precis som samtliga utgåvor av ”Lilla Jönssonligan”, men det kommer marknaden att berätta. Svenska folket tycks nästan ha slutat att gå på bio, och när det händer väljer de bort svenskproducerad film. Det kan möjligen bero på att publiken inte uppskattar politiskt korrekta remakes av gamla filmer utan vill se något nytt.

Så lägg ner Jönssonligan och låt alla andra återupplivningsförsök gå samma väg! Vi behöver inte 50 nya Beckfilmer, en ny version av Astrid Lindgrens samlade produktion eller Sällskapsresan 17 med Henrik Dorsin som Stig-Helmer och Markoolio som Dr Levander. Bara tröttna!