Pruta och förhandla!

Idag ett litet spartips i all enkelhet. För ett tiotal år sedan höjde mitt försäkringsbolag priset på hemförsäkringen med sexton procent. Jag tyckte att det var i saftigaste laget, så jag mejlade dem och berättade att då får jag kolla vad konkurrenterna har att erbjuda. Hastigt och lustigt ändrades ökningen till tre procent istället och jag behöll försäkringen. Det där upprepades sedan år efter år: chockhöjning -> mejl -> rimlig höjning.

Jag kom att tänka på det när jag läser om Siv, som ringde och sa att hennes abonnemang hade blivit för dyrt, och vips så sänktes priset. För mig känns det där fullkomligt självklart nu. Jag har ringt eller mejlat massor av leverantörer, både sådana jag har haft och sådana jag skulle kunna byta till, och berättat att här får ni skärpa till er om ni ska få ha mig som kund.

Det funkar förvånansvärt ofta trots att jag aldrig varit någon storkund, inte någonstans. Ibland har det inte funkat och då har jag funderat en runda till. Ofta har jag inte anlitat dem efter det, men ibland vinner bekvämligheten, och ibland har de varit prisvärda trots höjning. Oavsett vilket har jag aldrig skämts över prutningsförsöken. Man kan ju vända på det också och tänka att de gånger det funkar och företaget utan betänketid sänkt priset med tio procent eller mer, då är det väl inte jag som ska skämmas?

Nu vore det väl inte en riktig Sveriges Radio-artikel om man inte plockat in en expert för att säga något självklart. I detta fall en forskare i företagsekonomi som fastslår:

”Men om alla gjorde det här, då skulle inte företagen ha råd”.

Till det har jag två kommentarer. 1. Det skiter jag i. 2. Alla kommer inte försöka få ner sitt pris. De allra flesta sväljer snällt sanslösa prishöjningar utan att ens hota med att gå över till konkurrenten. Det är för övrigt den stora anledningen till att företag höjer priserna. För det ekonomiforskaren indirekt säger är ju att företagare inte är idioter. De höjer priset för att de kan och kommer undan med det. Så hjälp gärna till i kampen för lägre priser. Var den där besvärliga kunden som ifrågasätter prishöjningar och kräver förklaringar till svepande formuleringar om ”ökade kostnader” och ”instabilt omvärldsläge”.

En tanke om rättegångskostnader

För ett år sedan nämnde jag rättssaken mot Gjert Ingebrigtsen, en jättegrej i Norge. Antagligen mindre i Sverige och den som är ointresserad av friidrott kanske missat den helt, så här kommer en kort sammanfattning:

Gjert Ingebrigtsen är en sjubarnsfar känd för att ha tränat tre av sina söner till elitlöpare på medeldistans och sedan dottern till en lovande junior. Bäst har det gått för Jakob Ingebrigtsen som bl a vunnit VM- och OS-guld. Vid sidan av egna barn har Gjert även tränat andra löpare, där Narve Gilje Nordås sticker ut med ett VM-brons. Team Ingebrigtsen blev ett begrepp och en populär tv-serie. Plötsligt satt logistikchefen och självlärde tränaren Gjert i tv-sofforna och han skrev böcker om sin träningsfilosofi som kopierats av tränare från hela världen.

Men så snärtade han till den då sextonåriga dottern med en fuktig handduk i ansiktet under ett gräl. Såväl dottern som de tre löparbröderna bröt med pappan som anmäldes för misshandel av minst tre av sina barn. Två misshandelsfall gick hela vägen till domstol och 3,5 år efter handduksincidenten finns det nu en dom. Misshandelsfallen avskrevs, men Gjert dömdes för kränkning av dottern rörande handdukssnärtningen, till 15 dagars villkorligt samt tiotusen i skadestånd till henne.

Åklagaren hade yrkat på 2,5 års fängelse och tvåhundratusen vardera i skadestånd till dottern och världsmästare Jakob, så det får nog anses vara en fullständig seger för försvaret. Det känns ändå inte som att det finns någon vinnare här och en de förlorande parterna är skattebetalarna.

Här har vi alltså en man som slagit till sin dotter med en handduk. Inte okej någonstans, det är även gärningsmannen med på. Men slaget resulterade i ett års polisutredning och en sju veckor lång rättegång med totalt 24 dagar i rätten. Gjert företräddes av John Christian Elden, som förmodligen är Norges mest framgångsrika och bäst betalda jurist. De både barnen företräddes av ett målsägarbiträde och vidare har en samlad tingsrätt och ett åklagarteam suttit och jobbat med ärendet i månader. Jag vet inte hur många miljoner detta har kostat, men många. Om domen överklagas och tas upp av nästa instans försvinner ytterligare miljoner skattepengar upp i rök.

Rättsväsendet är en del av ett fungerande samhälle. Den som känner sig utsatt för brott har rätt att få sin sak prövad och den som är misstänkt har rätt till en försvarare. Det tycker jag är en jätteviktig princip, men som utomstående betraktare kan jag ändå inte låta bli att tänka att allt detta borde ha gått att lösa på ett helt privat familjeråd, med eller utan lusekoftor.

Nu gällde det en kändisfamilj vars medlemmar antingen är kända på egna meriter eller bedriver influencerkarriärer helt grundade på att de är ingifta i familjen, så en himla cirkus var säkert ofrånkomlig. Men jag vet flera familjer som hamnat i krig och splittrats pga en eskalerande familjekonflikt. Oftast har det varit syskon som känt sig ekonomiskt förfördelade eller sårats av vad ett annat syskon sagt eller gjort, andra familjemedlemmar har valt sida och så är kriget i full gång. Resultatet har blivit livslånga konflikter och helt oskyldiga barn som tappat kontakten med kusiner, far- eller morföräldrar.

Skulle man inte kunna ha en samhällsfunktion som medlade lite grann som byäldsten i gamla dagar? Jag vet inte hur det skulle kunna se ut rent praktiskt, men i alla fall en mindre inrättning än en hel rättsapparat som vevas igång för konflikter som borde gå att lösa på ett tidigare stadium med mindre medel och lyckligare utgång. När det gäller finansiering skulle antagligen en enda avvärjd rättegång av Ingebrigtsen-storlek spara in de pengarna som behövs för flera decennier.

Veden hemma!

Det har nog aldrig dröjt till juni innan jag fått hem årets ved, men egentligen är det inte årets ved utan nästa års. Efter första vinterns vedbrist har jag sett till att alltid köpa ved så att det räcker.

Detta i kombination med att jag fått ved har gjort att jag nu sparat in ett helt år. Under föregående vinter gjorde jag precis av med veden jag köpte 2023, vilket gör att förra sommarens ved står kvar i vedboden och den ved jag precis hämtat hem kommer inte behövas förrän vintern 26/27.

Om ens då. Förra året beställde jag femton kubikmeter. I år nöjde jag mig med tio. Det har inget med förbrukning att göra utan handlar om att det var vad jag bedömde att jag skulle få plats med i vedboden. Det var ändå innan jag snubblade över några kubikmeter ved i skogen som grannen och tillika skogsägaren hjälpte mig med.

Det är säkert bra för veden att få stå till sig ett år i vedboden. Jag har tidigare skakat på huvudet åt äldre gubbar som har så mycket ved att de skulle kunna elda dygnet runt tills de själva ska in i ugnen, och där är jag inte (än). Men känslan av att jag skulle kunna hålla mig varm de närmaste 2-3 åren utan att lägga ut en enda krona till gör mig alldeles varm, helt vedlöst.

Glad midsommar på er! Eller som vi säger i Norge: fredag.

Tok-Torsdag!

Nej, inte idag, det var förra torsdagen. Då fick jag ett mejltips från Tobbe om ett event hos Ica i Örebro kallat Tok-Torsdag. Det är en Ica Maxi-butik som har extrapris på ett åttiotal produkter. Det handlar om ”tillfälliga partier” och ”STOR risk för slutförsäljning”.

Vad gör man inte för att handla billigt i dessa tider? En del kunder väljer att sitta i kö hela natten för att inte missa utvalda extrapriser. Jag förstod det lite på Tobbe som att han var tveksam till om det var värt att sitta flera timmar i kö för att exempelvis köpa ett sexpack ägg för 99 öre. Jag är väl också försiktigt skeptisk.

Å andra sidan sitter ju folk i kö en hel natt för att försäkra sig om att få köpa ett speciellt dataspel eller gå på konsert med Taylor Swift. Jämfört med det känns Ica-vakandet faktiskt helt rimligt. Man kan väl kanske se det som en kul grej också. Jag har aldrig legat i en sovsäck på en parkeringsplats för att köpa konsertbiljetter, men jag kan tänka mig att köandet i sig är en happening, och då köar jag hellre för Bregott för 20 kr än för de kulturella exemplen ovan.

Vi är alla olika. Varje dag sitter hundratusentals svenskar i bilkö i Stockholm eller Göteborg. Fem dagar i veckan, c:a 45 veckor om året. Jag har aldrig riktigt prövat det, men jag tror att jag hade känt mig som Michael Douglas i Falling Down när han slår in tänderna på en mottrafikant. Så ja, hade jag bott i Örebro hade jag kunnat tänka mig att sätta mig i denna matkö. Om inte annat hade det blivit ett blogginlägg av det. Fast det blev det ju ändå.

En downsizing-historia

Av en slump (eller logaritm) fick jag upp en video där skådespelaren/komikern Mikael Tornving pratar om hur han gjort en resa i minimalismens tecken. I kommentarsfältet beskrev någon detta som ”6 minuter och 37 sekunder av skitnödig självömkan”, men jag upplevde det tvärtom som intressant. Se själv och gör en egen bedömning!

Jag blir själv trött på när så kallade kändisar berättar om sina liv som om allt de gör vore av allmänintresse, men tänk bort att han är en offentlig person för det har faktiskt ingen relevans här. Det han berättar om att han upptäckte att han jobbade för mycket och med fel saker tror jag att vi är många som upplevt.

Tyvärr tror jag att de flesta i det läget kör på och tänker att det ska lösa sig eller att livet väl inte var roligare än så här. Tornving gjorde något åt det. Han sålde sin bostadsrätt på 83 kvm och bytte ut den mot 38 kvm. Så gjorde han sig av med en massa saker längs vägen, bl a ”lite skog”.

I samband med flytten gick han från styrelseordförande i bostadsföreningen till vanlig medlem och slutade som bataljonschef i hemvärnet. Gissningsvis hade han kunnat göra detta utan att flytta för så mycket pengar tror jag inte att det gav. Att aktivt sänka sina utgifter möjliggjorde däremot att han kunde tacka nej till moderatoruppdrag han inte tyckte var kul. Istället såg han till att ha tid med sommarstugan och att besöka släkt och vänner. Ännu en kritisk kommentar:

”Har man en förmögenhet på 10 mille så kan man göra så.”

Är det inte typiskt att bittra människor alltid lyckas hitta en krok till sin offerkofta?! När andra flyttar, byter jobb eller gör någon annan ansträngning för att ta sig ur ekorrhjulet går det alltid att säga att ”det där funkar säkert för andra, men inte för mig”. Nu säger inte jag att alla borde downsiza (kan man säga ”växla ner” på svenska?), men alla som inte trivs med tillvaron borde försöka hitta vägar till ett bättre liv.

Alla kan inte skaffa sig en lyxvilla eller sluta jobba och segla jorden runt, men är det något alla kan så är det väl just att sälja ägodelar och sänka sina utgifter? Återigen, inte önskvärt för alla, men alla som vill kan, om de vågar. 

Byggde ett växthus

Växthus för husbehov är kanske inte dyrare än att man kan köpa dem nya, men jag tänkte ha det på på ladans södervägg och där är det bara ett par meter till en åker som jag inte äger, så jag tänkte att det skulle vara smart att bygga måttanpassat. Dessutom vore det inte riktigt jag att inte bygga mitt eget växthus. Först en ritning.

Det gör jag alltid när jag bygger något. Inte så att det skulle hålla för en bygglovsansökan, men i samband med att jag ritar upptäcker jag nästan alltid något jag inte tänkt på. Det blir billigare och enklare att kasta pappret än att bygga om halvvägs in i skapandet. Steg 2: Lägga ut materialet på marken.

Här är framsidan i mitten omgiven av de bägge kortsidorna. Färgen är min nya favorit slipersolja. Genom att måla allt i förväg får färgen tränga in även på sidor jag inte kommer åt när det är hopsnickrat. Det är särskilt viktigt på ändträ, som blir extra utsatt för fukt. Här är väggarna på plats.

Själva odlingslådan gjorde jag ungefär som mina stora odlingslådor på tomten, bara mindre.

Att den inte går ända in till väggen är dels för att odlingsytan blir lättare att nå, dels för att i en framtid kunna förlänga växthuset om jag känner för det. Har jag tid och lust kan jag ha ett tjugo meter långt växthus längs laduväggen.

Dags för glasväggar. Jag hade för ändamålet samlat på mig två spröjsade fönster och fem glasskivor, alltsammans gratis från människor utan visioner och/eller utrymme. Måttet på växthuset bestämdes utifrån glaslagret.

Nu börjar det likna något! Och det är bra, för vid det här laget visade mina förodlade tomatplantor tecken på att börja blomma i sina krukor. Väggen med dörren fick bli i plexiglas. På själva dörren var det nästan tvunget, annars hade den blivit onödigt tung för gångjärnen.

Då återstod taket. Från början tänkte jag plexiglas där med, men det visade sig att kanalplast var billigare (för här blev jag tvungen att betala pengar). Kanalplasten rekommenderas dessutom på växthus eftersom luften i den isolerar och ger en jämnare temperatur.

Även här var vikten viktig eftersom jag bestämt mig för att ventilera huset genom taket. Blir det för varmt inne (och det kan det fort bli en varm sommardag i ett inglasat hus på en södervägg) lyfter jag taket som sitter med gångjärn mot framväggen, och jag måste med enkla handgrepp kunna justera taket själv.

Så var det bara planteringen kvar. Arton tomatplantor som växt till sig inomhus. De tre längst till vänster i bild är av arten Rio Grande, de övriga hette Moneymaker – vad kan gå fel liksom … Det återstår att se. Jag har aldrig lyckats med tomater, men den här gången känns det bättre än någonsin.

Pengar? Plexiglas, glas och fönster var som sagt gratis. Virket kostade väl några hundralappar. Förutom framsidan är det egentligen bara korta spillbitar som nästan kan ses som gratis. Oljan kostade 67 kr litern. Jag har inte räknat på åtgången, men kanske gick det en liter. Kanalplasten kostade 645 kr, så för enkelhets skull kan vi väl säga att hela bygget kostade en tusenlapp. Det får man visserligen ganska mycket tomater för, men min tanke är att detta ska stå i många år och vara i stort sett underhållsfritt.

Tramp eller trams?

Arbetsmarknadspolitisk åtgärd – vad är din första association? Själv tänker jag tyvärr meningslös fasadputsning, en kostnad utan långsiktig vinst. Dagens exempel, Luleå kommuns cykelkurs.

”För sjunde året i rad arrangeras cykelskolan i Luleå – och hittills har ett 40-tal vuxna och barn deltagit. Syftet är bland annat att öka chansen till jobb.”

 

Om syftet vore jobb, varför har då även barn deltagit? Jag trodde barnarbete var förbjudet. Men såklart har detta ingenting med jobb att göra. Vi kan dessutom vara ganska säkra på att om tidigare deltagare fått jobb genom att gå denna kurs hade man trummat ut det i den helt okritiska artikeln. Men det gör man inte. Istället talar man i flummiga ordalag om den frihet cyklandet ger, under den ännu flummigare parollen ”integration, jämställdhet och hållbarhet”.

Jag missunnar ingen att lära sig saker, men är det verkligen ett av kommunens kärnområden att lära vuxna människor att cykla? ”Skolan kostar ingenting”, står det i artikeln. Men jo, det gör den, bara det att de som betalar inte har någon glädje av den. Och på vilket sätt hjälper cyklandet kursdeltagarna att komma närmare en anställning? Hur många cykelbud behövs det på Foodora i Luleå? När jag ser reportaget tänker jag att det hade varit mycket bättre att lära ut begriplig svenska.

I Sverige kan nästan alla sexåringar cykla. Jag vet inte vad ni andra säger, men mina färdigheter i cykling har aldrig kommit upp i en jobbsökningsprocess. Jag vill till och med gå så långt som att säga att det antagligen hade motverkat sitt syfte och minskat mina chanser att få jobb om jag skrivit ”Jag kan cykla” på mitt CV.