Pank miljardinkomsttagare

Jag kände en skådespelare i Stockholm som fick en filmroll på Gotland. Varje morgon stod en taxi och väntade på honom utanför hans lägenhet. Den körde honom till Arlanda för vidare transport till Visby där han väntade, spelade in några scener, käkade lunch, väntade lite till, spelade in och kördes hem lagom till kvällen. Jag tyckte att det lät som en rätt slapp tillvaro, men han var missnöjd eftersom han ”bara får fakturera tiotusen om dagen, så de betalar ju inget!”.

Det här var nästan tjugo år sedan, men även idag tror jag att de flesta skulle tycka att tiotusen kronor om dagen är ganska mycket mer än ”inget”. Det finns säkert skådisar med den intäkten per månad och utan jobbresor med flyg som löneförmån, men som ändå känner sig lyckligt lottade. Mycket vill ha mer och med tillräckligt höga utgifter är nästan alla löner för låga.

Ingen vet mer om det än basketspelaren Trevor Ariza. Under sin karriär som avslutades för tre år sedan tjänade han 1,1 miljarder, men nu är han pank.

Åtminstone säger han det själv, så därför kan han inte betala underhållsbidrag för sina barn. På något märkligt sätt har han lyckats upparbeta (eller säger man nedarbeta?) ett negativt banksaldo på tvåhundratrettio tusen kronor. Hans månadsutgifter är förutom underhållsbidraget på tvåhundrasjuttio tusen kronor bl a:

• Bolån, 181000 kr
• Bilkostnader och billån 74000 kr
• Mat 19000 kr
• Utbildning 19000 kr

Undrar vad han utbildar sig till, inte lär det vara sparekonom. Jag fattar att han troligen skarvar lite och att detta är ett drag i en tvist med exet, men att han bränner några hundratusen i månaden är säkert sant. Det är inte första gången jag läser om högavlönade människor utan marginaler som är rökta i samma sekund som intäktsströmmen sinar lite, men har man tjänat uppemot hundra miljoner om året borde man rimligt snabbt ha jobbat ihop en buffert för hela livet, även om man skulle ha hälsan och leva i mer än tre år efter sista lönechecken.

Moms-trams

Regeringen föreslår sänkt matmoms, från 12 till 6 procent. Jag har ingen stark åsikt. Jag vill självklart betala så lite skatt som möjligt, men det finns rimliga argument mot förslaget. Det uppenbara är den överhängande risken att matbutikerna i det nuvarande oligopollandskapet stoppar en stor del av mellanskillnaden i egen ficka.

Ica-Stig.

Men här följer ett par helt orimliga argument i debatten. Vi börjar med ”Bra mat måste få kosta”. Det kan diskuteras om maten verkligen blir bättre av att den kostar mer, men att momsen varken går till producenter eller butiker trodde jag fram till nu att alla vuxna svenskar hade klart för sig.

Här kommer nästa invändning: ”Effekten kan bli störst för de med högst inkomster”. Eeh... ja? Om vi räknar med att de med högst inkomster också är de som kostar på sig dyrast mat skulle de tjäna mest på sänkningen av matpriserna som man hoppas att momshalveringen innebär. Det gäller för övrigt alla skattesänkningar. Och självklart finns en ”lösning”:

”Att höja olika bidrag är mer träffsäkert när det gäller att nå barnfamiljer och låginkomsttagare, säger Peter Johansson på Riksrevisionen.”

Mest likriktat blir att höja inkomstskatten till hundra procent och sedan dela ut alla pengar i bidrag. Det skulle visserligen kräva en del administration, men i gengäld kan man ju avskaffa alla andra skatter i och med att allt redan vore skattemedel. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Men vänta nu, har inte detta prövats? Och misslyckats.

Men vad diskuterar vi egentligen? En tillfällig sänkning av en tillfällig skatt. När omsättningsskatten ”oms” på svindlande 4,2 procent infördes för 1960 var det ju en temporär grej som skulle försvinna, lite grann som urinvägsinfektion. Men här är vi nu, 65 år senare, och staten fortsätter att pissa på oss, bara med högre procentsatser.

Jag må vara snål …

Jag skäms inte för att jag är snål, men får ibland (t o m här i kommentarsfältet) höra att det gör mig till en rutten människa. Det får man tycka, men när jag läser att bara 44 procent ”tycker att det är obekvämt” att be gäster om pengar för mat och husrum inser jag att åtminstone i Linköping finns det många med en mer gniden inställning.

Jag trodde att jag missuppfattat när jag såg rubriken. Det kan väl inte vara standard att be sina gäster om pengar?! Jag har aldrig ens hört talas om fenomenet. Det här betyder ju inte att 56 procent av Linköpingsborna skickar en faktura till sina vänner. Förhoppningsvis resonerar de som jag och tänker inte ens tanken. Men minst 44 procent tänker tanken, att det skulle kunna vara ett alternativ att kräva betalt för att vänner kommer över på middag eller sover över en helg.

Jag har såklart blivit bjuden på knytkalas och blivit ombedd att ta med en varmrätt eller efterrätt, eller tagit med lakan till den jag ska sova över hos, men aldrig någonsin pengar! Det händer att jag blir bjuden på mat hos grannar och då försöker jag bidra med något och tar med en burk honung, matbröd eller lite hemodlade grönsaker. T ex är ju en grönkålsbukett mycket mer användbar än blommor.

Och så bjuder jag tillbaka ibland. Det är möjligt att det inte går jämnt ut, men ingen av oss driver restaurang. Eller hotell. Jag hade några släktingar på besök i förra veckan. Där jämnar det inte ut sig eftersom de närmaste bor i Stockholm och så långt in i Sverige har jag inte varit sedan jag flyttade därifrån 2021. Men jag bjöd ju in dem och i konceptet ”bjuda” ingår att man står för kalaset.

Jag tycker att det är mycket enkelt. Vill man inte ha besök, eller om man inte anser sig ha råd att bjuda andra på något dyrare än kaffe – gör då inte det! Det är ingen skam. Att ”bjuda” hem andra och ta betalt för gästfriheten tycker jag däremot är helt gränslöst sniket. Eller är det jag som är är konstig och gammaldags?

Alla ska veta allt om alla

Hanna föreslog att jag skulle göra ett inlägg om Lönetransparensdirektivet, en lag som införs nästa sommar. Som vanligt kommer initiativet från EU, vilket alltid får mig att utgå från att det är något dumt, men låt oss gå igenom detta punkt för punkt.

1. Arbetsgivare måste genomföra en årlig kartläggning och rapportering för att åtgärda ”könsbaserade löneskillnader”.

Jag tolkar det (och kommer knappast vara ensam om det) som att alla löneskillnader mellan individer av olika kön kommer att bedömas som löneskillnader på grund av att de har olika kön, inte för att de gör olika bra jobb. Som de flesta vet finns det duktiga personer och idioter av bägge kön.

2. Arbetsgivare får inte fråga kandidater om deras tidigare lön.

Får de använda Ratsit? Det här känns som ett slag i luften i ett land där man helt anonymt kan få reda på nästan allt om alla. När arbetsgivare frågat mig vad jag haft i lön tidigare har jag ljugit genom att lägga på lite fantasi på toppen, men det var innan Ratsit och det är långt ifrån den vanligaste frågan jag fått under anställningsintervjuer.

3. Arbetstagare får rätt att begära information om genomsnittliga löner för likvärdiga arbeten inom organisationen.

Märklig formulering. Folk har väl rätt att begära nästan vad som helst, t ex att slippa jobba för sin lön. Sedan är det inte säkert att arbetsgivaren går med på kravet. Är det samma med detta? Hur som helst brukar det väl inte vara så svårt att klura ut vad kollegorna tjänar, med eller utan offentliga register på internet.

4. Större arbetsgivare måste rapportera löneuppgifter/löneskillnader mellan könen.

Det trodde jag gällde sedan länge. För övrigt har väl arbetsgivare haft skyldighet att rapportera alla anställdas löner ungefär sedan inkomstskatten infördes, och det är ganska länge sedan.

Jag tror mig förstå vad lagstiftaren är ute efter och det finns poänger med det. Dock får det mig att undra om de som utarbetat förslaget själva haft ett normalt jobb på en normal arbetsplats med en normal anställningsprocess. Skrämmande nog är jag inte säker på svaret, inte när politiker och politruker anställer kompisar utan att förstå problemet. Förresten har väl politiker i alla tider försökt rättfärdiga sina arbetsvillkor med argument som tydligt visat att de lever i en annan verklighet än oss andra. Min personliga favorit är ministern som inte förstod det olämpliga i att inte sjukskriva sig när han fick hjärtinfarkt. Alltså fick skattebetalarna betala full lön till honom medan han låg på operationsbordet.

Jämställdhet är bra, men jag har en känsla av att Sverige kommit rätt mycket längre än Lönetransparensdirektivet försöker pressa fram. Jag vet inte hur länge det varit förbjudet att lönediskriminera pga kön, men blir eventuella lagbrott färre genom att lägga till ett nytt förbud? Knappast.

Jag har jobbat på arbetsplatser där jag tjänat mer eller mindre än mina kollegor (av olika kön). Ibland har det känts orättvist. Någon gång har jag krävt högre lön baserat på vad jag vetat eller trott om kollegornas lön och ibland har jag varit tuffare i förhandlingarna än andra på jobbet. När jag frilansade som ståuppkomiker skilde sig gagen mycket. En komiker kunde fakturera femtusen för ett jobb som en kollega tog femtiotusen för. Samma tid på scenen, samma restid, samma arbetstid. Var det någon av dem som la mer tid på förberedelser var det garanterat den sämre betalde. Bara att gilla läget eller göra något annat.

En viktig poäng som missats i detta direktiv är att även om två personer har exakt samma arbetsbeskrivning är det inte liktydigt med att man gör lika mycket nytta för företaget. Den ena kanske jobbar hårdare, är sjuk mindre och rent objektivt är bättre på sitt jobb. Det måste man kunna betala mer för, annars är det en annan arbetsgivare som gör det och så sitter man kvar med de allra sämsta medarbetarna, de som ingen annan vill ha.

En sak till. Världen kommer aldrig att bli helt rättvis. Det kommer alltid finnas någon som tjänar mer än dig utan att göra ett bättre jobb, eller lika mycket som dig trots en väsentligt sämre arbetsinsats. Andra är rikare, snyggare eller friskare utan att förtjäna det. Vi kan välja om vi ska hänga upp oss på orättvisor eller försöka bli en så bra version av oss själva som det överhuvudtaget är möjligt. Jag tror att dessa bägge val sällan eller aldrig är förenliga, och det kan ingen lagstiftning i världen ändra på.

I banken efter tre

Jag brukar alltid säga att banker ska man äga, inte vara kund i. Alltså är det bättre att köpa bankaktier för sina pengar än att ha dem på ett bankkonto. Banker skor sig alltid, tar betalt för allting och drabbas de av problem söker de hjälp hos Pappa staten.

Ett av många sätt att pissa på sina kunder är att inte vara tillgängliga. Jag läser en nyhet om ett bankkontor som bara har öppet för drop-in-besök tio timmar per vecka. Det är i och för sig skitdåligt, men SEB:s lokalkontor närmast min sista adress i Sverige har öppet noll timmar för den kund som inte beställt tid. Lyssna på detta:

”Vi finns här för att hjälpa dig och ge råd när händelser i livet påverkar din privatekonomi eller när ditt företag behöver stöd, oavsett i vilken fas. Våra rådgivare finns här för att skapa rätt förutsättningar och hjälpa dig att nå dit du vill. Vi har öppet för tidsbokade möten.”

Alltså, ”Vi finns här för dig”, men har ingen öppettid. Och pengar slutade de med för många år sedan, de har en insättningsautomat öppen på kontorstid (ja, inte deras kontor då, det har ju inte öppet). Man kan tycka att kunderna får boka tid till banken, precis som de får göra om de ska till tandläkaren eller juristen. Men banker låtsas ju ändå vara någon slags serviceinrättningar.

Detta är något jag uppskattar med Norge. Häromdagen besökte jag biblioteket i min lilla by och när jag ändå var där passade jag på att besöka såväl banken som försäkringsbolaget, utan att ha bokat tid. På banken fick jag vänta två minuter innan en rådgivare hjälpte mig och utifrån tidigare besök skulle jag säga att det var ganska genomsnittligt.

På försäkringsbolaget kom jag mitt i lunchen, så först fick jag vänta medan den enda medarbetaren på plats avslutade ett telefonsamtal. Han jobbade dock bara med företagskunder, så då fick jag följa efter honom till lunchrummet där en av hans kollegor helt självklart reste sig upp från matbordet för att gå tillbaka till sitt kontor och kämpa för att behålla en gnällig svensk kund. Efter att ha prutat tretusen spänn på min hemförsäkring fick hon gå tillbaka till lunchen.

Kanske ser infödda norrmän detta som självklart, precis som jag hade gjort för några decennier sedan, men för mig är det smått fantastiskt med företag som inte med hela sitt väsen signalerar att jag som kund är ett problem de helst inte vill befatta sig med. För även om banker gått i bräschen för pissa-på-kunden-policys är de ju inte längre ensamma på den arenan. Och fler strömmar till, särskilt om vi som konsumenter inte straffar dem genom att prioritera riktig och rimlig service. 

Unga sparar… inte alls

Varje sund privatekonomi börjar med ett sparande. Bara genom att spara ihop pengar kan man bygga upp en förmögenhet, oavsett storlek. Nyligen skrev jag att det finns hopp om ungdomen, men när jag ser ett SVT-inslag om ungas sparande börjar jag bli rädd att jag får ta tillbaka alltsammans. Så här säger en av ungdomarna i reportaget om hur han gör när han sparar:

”Jag har sparkonto, så jag lägger undan överskottet liksom... på det. Sen går ju det åt också, men så får man se hur mycket som är kvar i slutet av månaden liksom.”

Hade han varit sju år hade det varit lite gulligt, men när en tjugofemåring resonerar som en sjuåring fyller det mig med en annan känsla. Killen har alltså ett sparkonto. Grattis... liksom. Räntan på det är garanterat lägre än inflationen, så varje sparad krona minskar i värde ju längre tid han sparar den där. Fast just det är alltså inget problem för det låter ju som att kontot töms månatligen. Hittills har pengarna åtminstone räckt till att tatuera hela halsen och halva ansiktet (som också häftats fast med metall), samt 3D-brillor från Butterick's.

Det där att bränna hela bufferten varje månad kommer förresten tillbaka senare i reportaget, men en av de intervjuade verkar i alla fall ha som ambition att spara så att hon har råd med en ny telefon om hennes går sönder. Vackert så, men rätt långt från Anne Wibbles tanke om en sparad årslön på banken.

Till och med ungdomar som bor kvar hemma hos sina föräldrar och bara betalar en symbolisk summa för mat och hyra verkar oförmögna att bli förmögna. Då undrar jag hur svårt det då inte ska bli när de får riktiga utgifter?

Var och en gör som den vill. Det är en mänsklig rättighet att inte spara pengar och lämna sin framtid i händerna på maktens godtycke, men om dessa ungdomar är ett tvärsnitt av ”Sveriges framtid” så ser det mörkt ut.

Bortgjord hemtjänst

Få saker upprör mig mer än stölder från de allra svagaste. För det är det som sker när man försnillar skattepengar som skulle ha gått till gamla och sjuka. Staten, regionerna och kommunerna har ingen outtömlig källa även om politiker ibland tycks tro det. Så oavsett om vi är för höga eller låga skatter kan vi enas om att när någon tar betalt för att ge vård och sedan inte gör det innebär det i slutändan att den vård skattebetalarna samlat ihop till blir sämre.

I Örebro har ett hemtjänstföretag tagit betalt för att komma hem till och hjälpa personer som behöver det för att kunna bo hemma istället för på institution. En granskning visade att företaget påstår sig ha gjort 330 (!) besök hos en kund som inte ens befann sig i Sverige. Vidare har man kunnat visa att mer än 120 besök skulle ha gjorts av medarbetare som samtidigt varit i skolan eller arbetat med något annat.

Företaget har bara haft 200 kunder. Jag vet inte om det är mycket eller lite, men i jämförelse med det bevisade fusket får det mig att undra om de överhuvudtaget utfört något arbete eller bara jobbat med kunder de känner och som varit införstådda med upplägget. Ta kunden med de 330 bombesöken t ex. Säg att han skulle ha omvårdnad två gånger per dag, mer är nog ovanligt. Då har han åtminstone varit på resande fot i ett halvår. Jag har träffat människor med mycket hemtjänst och de har inte precis backpackat månadsvis runt i Europa.

Men oavsett om just dessa 200 kunder är friska eller sjuka finns det en begränsad kaka att fördela till gamla, sjuka, halta och lytta. En del av den kakan har Örebro kommun gett till dessa skojare och nu vill jag se straff. För företaget och dess medarbetare, men också för de myndighetspersoner som gjorde det möjligt. Detta måste som sagt var ha pågått under lång tid. Hur kontrolleras företagares seriositet inför att de ska ta hand om samhällets mest sårbara individer och en himla massa skattemedel? Här har något gått väldigt, väldigt fel.