Jag gör en skylt

Jag fick en plåtskylt med en bikupa på som jag tänkte att jag kunde använda i honungsförsäljningen.

Den är ungefär en meter bred. Kupan är en så kallad halmkupa, som ingen använder idag, men det framgår ju ändå att det är bin som bor där. Till höger satt en dekal, men den gick att riva bort med ett rakblad och T-sprit. Eftersom jag är usel på att teckna/texta på fri hand var den ursprungliga planen att köpa självhäftande bokstäver, men eftersom de var slut i affären jag besökte bestämde jag mig för att ändå göra det själv. Med datorns hjälp, för att det skulle bli läsbart.

Att det ändå ser lite ritat ut beror på att jag målade vitt inuti bokstäverna innan jag skrev ut, det är ju jag som betalar tonern till skrivaren och själva bokstäverna skulle ändå skäras ut.

Nu hade jag en spraymall. Bara att klistra fast den med dubbelhäftande tejp på skylten så bra jag kunde  och spraya på.

Det gick skapligt. Med lite thinner där jag missat var skylten klar.

Under texten kan jag sedan fästa en pil, skriva ”100 meter” eller något annat som passar för stunden. Den hade blivit ännu snyggare om jag lämnat uppdraget åt proffs, men det var aldrig ett alternativ. Faktiskt inte ens önskvärt, det här passar bättre in i min image av ”glad amatör försöker”. Jag kan ha fel, men jag tror att det säljer bättre.

Lurad gamling ryter ifrån

Hundraåttaåriga Anna-Lisa blev besluten på 67000 kr. Av allt att döma stals plånboken av hemtjänsten. Mannen är åtalad och företaget har betalat tillbaka delar av pengarna.

Naturligtvis fruktansvärt att hemtjänsten stjäl av en vårdtagare i beroendeställning. Men... Anna-Lisa skulle enligt uppgift ha haft så mycket kontanter hemma för att myndigheterna uppmanat folk att ha pengar hemma som krisberedskap.

”Jag tänkte 'har jag pengar ska jag inte sitta och svälta', utan kunna köpa så länge det finns mat i affärerna.”

Det är bra att vara förberedd, men Riksbanken och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap rekommenderar att man ska ha pengar för att klara sig en vecka. Jag vet inte hur mycket Anna-Lisa som ”mestadels ligger i sängen” konsumerar per vecka, men nog känns det som att hon tagit i i överkant.

Anna-Lisas veckohandling?

Och visst är hon i sin fulla rätt att göra det utan att hemtjänsten ska ta hennes pengar. Som hon säger: ”Om de upptäcker en sak ska de inte behöva ta den.” Så sant som det är sagt. Ingen har rätt att ta gamlingars pengar, ingen ska behöva låsa dörren till sitt hem eller bil, unga tjejer ska kunna gå runt på stan på nätterna lättklädda och berusade utan att bli antastade osv. Men när rimligt beteende inte går ihop med verkligheten är det tyvärr verkligheten som gäller.

Anna-Lisa fick tillbaka en del av pengarna, låter inte överdrivet knäckt av det inträffade och kommer antagligen att klara sig livet ut på sin pension och sparade kapital. Bra, det kunde ha varit värre, men folk måste sluta att vara godtrogna lätta offer. Det gäller faktiskt alla åldrar.

Opersonligt brev

En kort tid jobbade jag åt ett företag som hjälpte privatpersoner med jobbansökningar. Jag tycker att det var en vettig affärsidé. Väldigt många människor är inte duktiga på att skriva och då är det svårt att tränga igenom bruset och producera ett personligt brev som sticker ut, åtminstone om det ska sticka ut positivt och det är ju tanken.

Jag vet inte hur det gick för företaget sedan. De flyttade verksamheten och vi tappade kontakten. Behovet tycks dock kvarstå, men nu ”löser” arbetssökande det genom att låta AI skriva ett personligt brev.

Ja, ni hör ju själva. Hur skulle en dator kunna skriva ett personligt brev? Svaret är att den inte kan det, och att arbetsgivare märker skillnaden. Arbetsgivaren i reportaget, en ICA-handlare i Växjö, säger att över hälften av de cv:n han får in är skrivna av AI. På honom låter det som att problemet med att de personliga breven gjorts opersonliga är att han inte får en bild av personen bakom cv:t, men det håller jag inte med om. Om arbetssökanden visar att han inte ens orkar skriva sin egen ansökan är det nog allt arbetsgivaren behöver veta om honom.

Jag är mer AI-kritisk än de flesta, men för mig känns AI i första hand som de latas digitala redskap för att slippa tänka. Hur tusan ska man kunna få ett jobb med mer än tre sökande om man använder ett verktyg som garanterar en att inte bli bättre än genomsnittet? Tyvärr känns det inte som ett undantag utan rätt symptomatiskt för vår tid. Folk vill bli rika utan att spara, smala utan att göra avkall på mat, vältränade utan att träna och bildade utan att studera, så varför inte också få ett intressant jobb utan att ens skriva ihop sin egen ansökan?

Bilarna kör åt fel håll

De flesta av de bilar jag ägt tillverkades på 70-talet eller tidigare. Det finns för- och nackdelar med det, men en tydlig fördel är användarvänligheten. På den tiden var bilarna gjorda för att kunna repareras, och inte bara för märkesverkstäder som kan koppla en dator till bilen.

Ett tydligt exempel är glödlampor. De må ha blivit bättre, men de går ju sönder ibland. För att byta lampa i ett framlyse på en bil från 60- eller 70-talet drar man ut lampsockeln som antingen sitter fast med en liten metallbygel eller också skruvas den ut lika lätt som du öppnar en kaffetermos. Glödlampan vrider man motsols, drar ut, sätter i en ny och sätter tillbaka den. Total tidsåtgång mindre än en minut.

På en nyare bil är det inte ovanligt att man får plocka isär halva fronten för att komma åt glödlampan. I den mån vi vanliga icke-mekaniker ens kan göra jobbet tar det flera timmar, men inte ens proffsen gör det i en handvändning. Varför? Finns det några fördelar med att ett enkelt jobb man kunde göra kostymklädd kräver ett omfattande verkstadsbesök? Annat än för vinsten hos märkesverkstäderna då.

Detsamma gäller för det mesta. Jag fattar att en databox som normalt håller i tjugotusen mil kan placeras eländigt, men att byta tändstift och tändkablar eller fylla på olja behövde väl inte försvåras? Så varför flyttade man dessa motordetaljer från högst upp på motorn?

Åtkomligt och begripligt.

Mitt senaste exempel gäller bromssystemet. Jag hade en bromsslang som behövde bytas för annars gick inte bromsbeläggen tillbaka utan låg på lite hela tiden. Då fick jag lära mig något nytt. Det sitter en liten dosa bredvid bromsoljebehållaren i motorrummet som löser ut när man tappar trycket och så börjar det lysa en obehaglig röd lampa på instrumentpanelen med texten ”BREAK FAILURE”.

Det är inte värre än att man skruvar isär den, petar lite på den fjäderbelastade pinnen på bilden ovan och sätter ihop det hela igen – på min Volvo från 1974. Hade den varit några år äldre hade jag sluppit jobbet helt, men hade den varit några år nyare hade jag blivit tvungen att byta hela boxen, och vore bilen ännu nyare hade jag tvingats byta hela huvudbromscylindern.

Varför går utvecklingen bakåt? Svaret är lika enkelt som tragiskt – för att konsumenterna tillåtit den att göra det. När biltillverkarna gick från användarvänlighet till konstruktioner byggda för att endast märkesverkstäder skulle kunna meka med bilarna borde ”vi” (skyll inte på mig, jag var knappt född) naturligtvis ha köpt de bilmodeller som höll fast vid att göra bilar som gick att laga utan ett laboratorium och en åttaårig universitetsutbildning i rymdfysik.

Mekonomen 2025.

Men det gjorde vi inte och nu sitter vi här. De flesta med bilar (med tillhörande billån) de knappt kan kolla lufttrycket på, och jag med en bil lika gammal som jag själv, men på jakt efter en ännu äldre och mer lättmekad.

Värdelösa föräldrars ekonomikurs

Privatekonomisk barnuppfostran kan läggas upp på många sätt, men två saker som nästan alltid nämns är:

1. Det är viktigt att barnen får en vecko- eller månadspeng så att de lär sig att hushålla.
2. Om pengarna tar slut ska man inte kunna tjata till sig mer.

Punkt 2 är ju egentligen ganska given. Kan man handla tills det blir slut på kontot och därefter begära och få mer pengar växer man upp till en ansvarslös vuxen i stil med Malmö kommun. Så hur lyckas då svenska föräldrar? Tittar man på Länsförsäkringars undersökning är svaret: Dåligt!

”Undersökningen visar att den genomsnittliga månadspengen för barn och unga mellan 9 till 18 år ligger på 495 kronor. Men utöver detta swishas det i genomsnitt ytterligare 183 kronor per barn och månad.”

Det ger en genomsnittlig ”tjatbonus” på 37 procent. Enligt reportaget får sju av tio barn precis motsatt budskap av det önskvärda. När pengarna är slut är det bara att höra av sig till mamma och/eller pappa och säga att man misslyckats totalt med hushållandet och av den anledningen vill ha en bonusutbetalning.

”Swisha, gubbjävel!”

Att sedan majoriteten av föräldrarna inte har satt upp några regler kring detta utan improviserar alltihop gör mig inte direkt förvånad efter att ha sett siffrorna och hört mamman i reportaget:

”Jag vill ju att barnen ska lära sig att pengar har ett värde, och att det inte bara är något som kommer. Även om man har möjlighet att ge barnen pengar så tycker jag att de ska lära sig att man får kämpa lite för sina pengar.”

Det hade ju låtit fint ifall inte samma kvinna fem sekunder tidigare sagt:

”De ber inte jätteofta om pengar, men det kan väl vara att de vill gå och fika eller så med någon kompis och då får de ju det.”

Så exakt hur hade du tänkt att de ska lära sig att pengar ”inte bara är något som kommer” när du varje gång de frågar visar dem i praktisk handling att det är precis så pengar funkar?! Be om pengar till den livsviktiga aktiviteten ”fika med en kompis” och pengar kommer in på kontot helt magiskt. Hade ”Årets Björntjänstmamma 2025” tänkt att en flåsande gubbe barnen träffar på bussen ska lära dem pengars värde? För själv visar hon ju väldigt tydligt att hon inte har tänkt lära dem det, bara låtsas göra det.

”Stopp nu, blanda inte in björnar i detta!”

För övrigt tycker jag att SVT:s lista på tips till föräldrar är riktigt bra:

• Prata om ekonomi. Hur ska barnen lära sig hur pengar funkar om ingen pratar pengar med dem?
• Bestäm månadspeng, belopp och vad den ska räcka till.
• När pengarna är slut – låt dem vänta till nästa månad. Det borde vara så självklart att det inte ens kommer upp till diskussion.
• Sätt upp regler för eventuella undantag. Klart ungen ska få pengar om han/hon blir rånad och inte har pengar att ta sig hem, men fika med kompisar är inte en rimlig anledning.
• Låt barnen arbeta till sig extrapengar. Jag är djupt tacksam att mina föräldrar lät mig klippa gräsmattan, putsa fönster osv för att dryga ut inkomsten. Kort sagt, att de lärde mig hur pengar funkar, inte bara sa att det är viktigt att göra det.

Att det var illa ställt med den ekonomiska barnuppfostran kom inte som en chock för mig som följer med och är intresserad av ämnet, men att det var så illa trodde jag faktiskt inte. Jag känner mig som programledarna i Lyxfällan som varje vecka efter den inledande genomgången konstaterade att just det här hushållet var det värsta de någonsin hade sett. Att det finns skräckexempel begriper jag, men att majoriteten av föräldrarna verkar ha sämre koll än vad man borde kunna kräva av deras barn är tamejtusan skrämmande!

Jag kopplar ner

För ett par år sedan skaffade jag bredband i form av fiberkabel, men först efter mycket funderande. Här kommer sammanfattningen för den som inte orkar läsa hur jag tänkte: Jag var jättenöjd med mobilt bredband, men när anslutningskostnaden visade sig bli bara femtusen föll jag till föga.

Den totala kostnadsökningen (utöver startavgiften) blev 195 kr/månad eftersom bredbandet skulle kosta 599 kr och min mobilkostnad samtidigt gick ner från 499 till 95 kr. Ingen stor kostnad, men heller inget stort behov. Hur som helst kom jag fram till att det fick vara värt det.

En av tveksamheterna låg i att jag lämnade det mobila bredbandsnätet med massor av konkurrens till en enda fiberleverantör, troligen under överskådlig tid. På informationsmötet tog folk såklart upp detta. ”Vad är det som säger att ni inte snart höjer priset?” Svaret var att de inte hade höjt på flera år och inte hade några planer om det heller, och förresten garanterade de oförändrat pris första året.

”Du kan lita på mig, jag är bredbandsleverantör.”

Innan bläcket hunnit torka på avtalet hade bolaget köpts upp av ett större. Hur deras prishöjningshistorik sett ut vet jag inte, men exakt på årsdagen höjdes priset till 669 kr/månad. De aviserade inte ens, plötsligt var bara månadsräkningen 70 kr högre. Inga jättepengar, men ändå närmare 12 procent, vilket jag tycker att man kan kalla chockhöjning.

Tre månader senare kom nästa smäll, ett brev med överskriften ”Viktig informasjon om endring av ditt internettabonnement” och underrubrikerna ”Endring av abonnement” och ”Nye vilkår”. Ni anar säkert vad ”ändringen” bestod av – en rejäl prishöjning. ”Du trenger ikke å foreta deg noe i forbindelse med dette”, men gör du ingenting kommer till abonnemang nästa år kosta 969 kr/månad, alltså en dryg sextioprocentig höjning ifrån det ursprungliga priset på 599 kr/månad, och som redan det sved för en gniden svensk.

Det kvittar för mig att det ger mig ett ännu snabbare bredband och möjlighet att skaffa ännu fler internet-tv-tjänster som jag inte är intresserad av. Jag betalar inte nästan tusen kronor i månaden för internet till min bostad! Jag kollade på företagets hemsida och upptäckte att det visserligen fanns en tjänst för en hundralapp mindre, men det gjorde mig snarare ännu mer irriterad. Om de nu ändå nästan ska dubbla priset, hade inte de snikna jävlarna kunnat föreslå mig det billigaste alternativet, eller åtminstone upplysa mig om det istället för att försöka tvångsansluta mig till ett ännu dyrare?!

Hur som helst gör både pris och bemötande att jag inte ens överväger att behålla bredbandet. Med god marginal innan priset går upp stänger jag abonnemanget och återgår till mobilt bredband. Det enda positiva i hela soppan är att jag inte tror att de gräver upp kabeln, så om jag en gång säljer kan jag locka köparna med att det finns fiber nedgrävt ända fram till huset (vad det kostar att ansluta är inte mitt problem och knappast något potentiella köpare funderar över förrän de redan köpt).

Jo förresten, en positiv sak till! Att jag ”gör slut” med sträckt rygg och högburet huvud. Man kan inte behandla mig som skit och förvänta att jag inte ska reagera. De flesta i området fortsätter säkert att köpa bredbandstjänster. Många kommer inte ens orka kolla upp att de hade kunnat få ner priset med en hundring. De accepterar och betalar, möjligen med knuten näve i fickan. Men mig fick de inte med på tåget och det ger mig högre självkänsla. Och mer pengar.

”Mat eller medicin”

Det finns fattiga människor. Kanske är Susann, 61, som Aftonbladet skriver om, en av dem. Det är svårt att veta med den väldigt knapphändiga informationen. Som vanligt i sådana artiklar.

Vad som också nästan alltid ingår i historien är att personer som omnämns som fattiga inte har råd med mat. Oftast – om än inte helt undantagslöst – är de också överviktiga. Jag fattar att man kan vara både hungrig och överviktig samtidigt, men det ger åtminstone inte den svaga eller obefintliga bevisningen ytterligare styrka utan gör att jag tvärtom tänker att här är det något de inte berättar.

I Sveriges stadsmissioners fattigdomsrapport omnämns Susann (på sida 19). Där står att hon jobbat hela livet, men att ekonomin alltid varit pressad. Varför den varit det får vi inte veta. Jag förstår om den är pressad nu, när hon går på a-kassa och hennes man är sjukskriven, men det faktum att inkomsten sjunkit gör henne inte till sanningsvittne. En enkel sökning visar att hon har bil och husvagn och att hon och maken så sent som i juli flyttade in i en bostadsrätt.

Så när Stadsmissionen och Aftonbladet skriver att hon inte har råd med både mat och medicin utan att nämna en enda siffra är jag ledsen, men jag behöver något slags underlag för att köpa det. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag tro att någon enda svensk måste välja mellan att äta sig mätt eller hämta ut receptbelagd medicin.

Men på en punkt vill jag ge Susann upprättelse. Det finns naturligtvis ingen anledning att en drygt sextioårig, delvis handikappad tant ska tvingas söka tjugo jobb i månaden (för övrigt den enda siffra som nämns i historien om Susann). Hon kommer inte närmare en anställning för det. Låt henne slippa söka jobb hon inte kan få, och låt oss slippa rövarhistorier om fattiga personers val mellan mat och medicin. Det enda de riskerar att leda till är att devalvera värdet av berättelser om riktig fattigdom. Ni vet, sådan fattigdom som kan styrkas med tal och fakta.