Vitkål

Vitkål kan vara en av de mest underskattade matvarorna som finns. Vitkål förpackar sig själv i praktiska och estetiskt tilltalande huvuden, innehåller väldigt lite kalorier, men mycket vitamin B, C och K.

Den är billig, från 4 till 12 kr per kilo och går att använda till det mesta. Vitkålsstuvning, vitkålsgratäng, surkål, vitkålsmos, coleslaw, vitkålssoppa, vitkålsgryta eller gör din egen pizzasallad. Men varför krångla till det? Stek den bara! För mig är det viktigt att den behåller spänsten, en kålpudding som stått och puttrat en halv dag i ugnen går bort.

Jag brukar hacka den grovt och slänga i stekpannan ihop med gul lök, och citronpeppar som enda krydda. Funkar att äta utan något till, eller som ett kolhydratsnålt alternativ till potatis, ris eller pasta. Här ihop med kikärtsbiffar.

Den håller riktigt länge, så man kan ha ett vitkålshuvud i kylen för jämnan. Lär visst vara enkel att odla också, men fyra spänn kilot... Nog för att jag är snål, men även jag har gränser.

Offerkofteföretagare?

Läste nyligen om ett kafé med vegansk inriktning som gått i konkurs. Sånt händer ju, men när en av ägarna intervjuades (låst artikel, därför inte länkad) ansåg han inte att det berodde på för dyr mat eller produkter som saknade marknad. Istället handlade det om att de varit ”före sin tid” och att invånarna i den aktuella staden är för tråkiga och konservativa.

Tänk att det aldrig är de misslyckandes fel att de misslyckas! De har motarbetats av kommunen eller av dumma kunder som inte gillar företagare som är kvinnor, män, samer, stockholmare eller något annat. Det finns säkert sådana exempel, men om det hade funnits skaplig substans i påståendena borde man någon gång höra en företagare tacka sitt kön, sin hudfärg eller statliga bidrag för sin framgång, men det har jag aldrig varit med om.

Faktum är att företagare som Bill Gates, Bert Karlsson och Mark Zuckerberg, som knappast tjänat vare sig på utseende eller framtoning, ändå lyckats skapa framgångsrika företag. Kanske har de (som vi alla någon gång) tyckt synd om sig själva och känt sig motarbetade, men ingen blir framgångsrik av att gråta. Jo, Helena Bergström, men ingen annan!

För oss andra gäller det att så snabbt som möjligt acceptera att det vi hade att erbjuda inte hade tillräckligt stor marknad för att det skulle vara lönsamt. Så det är bara för kaféägarna att gå tillbaka till ritbordet och hitta på något nytt. Soppa kanske?

Skit i hur andra gör!

Twittraren och bloggaren Frihetsgudinnan ställde en fråga på Twitter.

Jag brukar aldrig svara på den här typen av Twitterfrågor och såg inte ens denna medan den var aktuell, men 51 procent av de som svarat tycker alltså att det är mer eller mindre fel av andra att snåla ”för mycket”.

Som representant för ”blodpuddingsinvesterarna” känner jag mig inte ett dugg provocerad av att andra har högre utgifter. Två undantag: människor som sätter andra i skiten, t ex sina barn, och de som gnäller över att de inte har några pengar och inte ser att anledningen till det är att de valt att inte spara.

Förklara gärna för mig hur det kan provocera någon att jag väljer att handla mat efter extrapris och säsong, promenerar och springer istället för att åka buss och bil, ratar ny teknik och en massa abonnemang som jag inte tycker skulle förbättra min livskvalitet.

Att leva sparsamt är liksom inte som att vinna på lotto, bli hockeyproffs eller ens att skaffa barn. Det är bara att stänga plånboken. Alla kan göra det, bara man är villig att gå in för det. Och är man inte det (vilket jag verkligen fattar!) finns ju inga skäl att vara avundsjuk eller låta sig provoceras av andras val.

Det ska i så fall vara om vi snåljåpar tjatar och missionerar för mycket (går det?), men jag tror inte att vi egentligen är så enkelspåriga. Skulle det kunna vara så att de 51 procent (216 personer) som i undersökningen anger att de provoceras av snålhets mest provoceras av sin egen bristande karaktär?

Baklänges fordonsutveckling

Jag har kallats teknikfientlig. Det är inte en alltigenom felaktig beteckning, men låt mig utveckla. Jag har ägt ett tjugotal bilar genom åren. Några gamla, andra ännu äldre. De äldsta har varit från 50- och 60-talet.

Nej, NITTONHUNDRAfemtio- och sextiotalet!

Jag är inte särskilt bilkunnig, men eftersom jag är snål vill jag gärna göra så mycket jag kan själv. När det gäller bilar är det att byta tändsystem, olja och glödlampor. Eller rättare sagt, det var så. De bilar jag ägt från 60-talet och bakåt hade fördelardosan högst upp på motorn, tändstiften var lätta att komma åt och glödlamporna kunde ofta bytas helt utan verktyg genom att skruva sockeln motsols och dra den rakt ut.

På en 2000-talare är det väl knappt att man kan byta tändstift själv. Lampor är bara att glömma. Även om man på något konstigt vis skulle lista ut hur man gör har man ändå inte verktygen för det. Jag gissar att det blivit så här för att det inte är meningen att man som bilägare ska kunna ta hand om sin bil. Fyll på bränsle och spolarvätska. Vid andra behov – boka tid hos en verkstad och bered dig på en saftig faktura.

Häromdagen var min grannes bil urladdad. För att åtgärda det behövde hon en sladd som låg i bakluckan, men eftersom bilen saknade ström öppnades inte bakluckan när hon larmade av bilen och den gick inte att öppna med nyckel. Om detta är utveckling betackar jag mig!

Dags att sluta be om ursäkt

Jag börjar bli less på att alltid bli utpekad som förövare, den felande länken, grovt vållande till hela skiten. Och inte för att jag personligen skulle ha gjort något fel. Jag tillhör bara världens mest förhatliga grupp som man kan spotta på precis hur mycket som helst – vita, medelålders män.

Vi sägs vara i vägen för utvecklingen, empatilösa, hatiska och blodtörstiga. Det verkar inte finnas ett problem i hela världen som inte går att skylla på oss, alltid som kollektiv. Senast var det Expressens begåvningsreserv Jens Liljestrand som skyllde skogsbränderna på vita, medelålders män (ni får leta själva om ni vill läsa, jag vägrar att länka tills hans oförblommerade hat).

Jag ser inte vitsen med att klumpa ihop folk efter kön och hudfärg på det här sättet, men för en gångs skull tänkte jag sänka mig till Södermalmsnivå och lite försynt påpeka att denna värdelösa grupp som tydligen alltid förtjänar en extra känga stått bakom majoriteten av världens samlade uppfinningar och vi finansierar en icke försumbar del av välståndet i Sverige och Europa. Tack vare att biståndet bara från Sverige överstiger en miljard om året till vissa länder står vita, medelålders män bakom välståndet även i delar av övriga världen.

Jag föredrar att se på människor som individer, men vita män är nog inte mer ofelbara än andra, varken i grupp eller som enskilda. Jag hoppas ändå att vi snart kan sluta att få skit för exakt allting, inklusive vädret. Det här hade kunnat sägas mycket enklare, faktiskt på bara en och en halv minut:

Förresten har jag ingen stadsjeep, har inte brukat våld sedan mellanstadiet och i vintras hjälpte jag en helt okänd tant att ta sig fram på en trottoar där hon trots Stockholmsområdets ”feministiska snöröjning” riskerade att bryta lårbenshalsen. Jag vill inte ha en guldstjärna för detta, jag vill bara slippa få konstant skit för all världens elände.

Låta gamla snedsteg påverka nutiden

På börsen är det ju bra att dra slutsatser och erfarenheter ur sitt agerande, särskilt om man gjort något dumt. ”Learn from your losses, you paid for them”, som Warren Buffett lär ha sagt. Men det ska väl inte heller överdrivas. Ett exempel:

Förra veckan kom ett bud på vårdbolaget Capio. Jag köpte mina aktier för några månader sedan. Inte för att behålla någon längre tid utan för att jag tyckte kursen var låg och gjorde bedömningen att den politiska risken var avtagande eftersom vänsterpartiets grepp över regeringen ser ut att kunna minska efter höstens val.

Så när budet kom från franska Ramsay Générale de Santé hade jag ingen tanke att hålla fast vid min aktiepost och jag har inga problem att skiljas från den. Men det här med uppköp är klurigt. Fransmännen erbjöd 48,50 kr, men direkt gick aktien upp i 51 kr eftersom marknaden hoppades på nya bud. Capios styrelse avvisade också budet blixtsnabbt.

Då kan man hoppas på ett högre bud, antingen från samma plånbok eller någon annan. Extra svårbedömt tycker jag att det blir av hur infekterat det är i politiken med privat ägande i vårdbolag, kanske särskilt utlandsägda. Fast vad har politikerna för muskler att ta till, de kan knappast låta Konkurrensverket stoppa affären? Jag vet inte.

Men det är där, och bara där, bedömningen ska göras. Jag märker att mina tankar flyger iväg till tidigare budlägen, som Axis. Och Readsoft, där budgivningen började på 40 kr när aktien stod i 18. Till slut betalade Lexmark 57 kr. Den gången var jag definitivt för snabb på avtryckaren. Trist, men jag fattar att en en fyra år gammal affär i ett programvarubolag inte har ett skit att göra med en vårdaffär nu.

Så hur gjorde jag? Jo, jag sålde Capio-aktierna och köpte Attendo för pengarna. Än så länge känns vinsten bra, men det återstår att se om det kommer ett sjuttiokronorsbud i höst som ger ännu ett ärr i min kapitalistiska själ.

Kallskåp

Innan jag köpte min bostadsrätt tittade jag på en handfull lägenheter med samma planlösning. Alltid intressant att se hur olika brf-ägare valt att inreda, ifall man t ex valt att slita ut garderober och väggar till förmån för öppna ytor.

Något som förvånade mig var att de i flera lägenheter tagit bort kallskåpet. I köket finns en reglerbar ventil från på en yttervägg där man släpper in luft utifrån efter behov. Det är ju en av fördelarna med att bo i köldhålet Sverige (okej, inte i mitten av juli, men ni vet vad jag menar), att man kan förvara rotfrukter och grönsaker betydligt längre än man kan i kyl eller ett skåp i rumstemperatur.

I det nedre skåpet längst in till vänster på bilden sitter ventilen. Så här såg det ut när jag slitit ut skåpen:

Visst var det lite bökigt att bygga en trumma från väggen in till det nya skåpet, men alternativet är ju att gå miste om ett svalt skafferi. Självklart vore det ännu bättre med en klassisk matkällare nedgrävd i trädgården, men det här är klart bättre än ingenting.

Antar att den skrämmande verkligheten är att alldeles för få förstår vitsen. De storhandlar ändå inte potatis när den nästan är gratis inför midsommarhelgen. De köper pommes frites istället, och fyra gula lökar åt gången istället för femkilossäckar till halva priset. Eller hackad och fryst eller rostad till ännu dyrare pris. Varför överhuvudtaget laga mat när man kan ringa Pizza Express och få hem ren skit för hutlösa pengar? Jag är så bakåtsträvande...