En som verkligen gör det är tioårige Leon Buregren som köpte en båt att sälja glass ifrån. Båten köpte han för
pengar han tjänat på annat. För man drar ju inte igång
affärsverksamhet när man är tio, den här killen började när han
var två! Glasspengarna vill han investera i aktier, där hans plan
är att gå in billigt och sälja dyrt. Lustigt, det är ju precis
min taktik!
Okej, Leon är extrem, men det är ett
gammalt klassiskt sätt att tjäna pengar, att börja sälja något
ätbart där det är mycket folk. Små pengar, men höga marginaler.
Det kan vara jordgubbar eller godis. Eller lemonad! Det är populärt,
åtminstone där det är varmt. Så inte i Sverige, men i USA är
ofta första kontakten med näringslivet att ställa upp ett saftbord
vid tomtgränsen i hopp om att locka grannar eller förbipasserande.
Men så kom coronapandemin och då
sprack idén för ett tag. Eller inte. Företaget Country Time ger stimulanscheckar till barn som
inte kan tjäna pengar på att sälja saft. Gulligt, kan tyckas, men
Country Times PR-trick resulterar i att massor av barns första
arbetserfarenhet är att inte arbeta utan istället söka bidrag.
Chefen på Country Times ser helst att ungarna sedan spenderar pengarna:
”It can be saved or, better yet, spent to invest in the local economy.”
Jag tror att han får rätt där.
Oavsett ålder verkar det gå lättare att sätta sprätt på
lättförtjänta pengar än de man fått jobba för – lätt fånget,
lätt förgånget. Men vad tror ni, vem blir morgondagens Ingvar
Kamprad – Leon som lärt sig sälja leksaker, äppeljuice,
chokladbollar och glass, eller amerikanska barn som lärt sig fylla i
ett bidragformulär?