söndag 20 november 2016

TV-licens

Jag minns en reklamfilm för tv-licens med innebörden att det bara kostar tre kronor om dagen, och sedan följde olika exempel på vad man får för tre kronor. Men det var länge sedan, nu kostar det mer än dubbelt så mycket, närmare bestämt 2216 kr per år. För dessa pengar får man ”oberoende radio och tv”. Ja, eller hur...


Ska vi bena ut detta så behöver man inte betala licens för att lyssna på (eller ha en) radio. Inte heller för en dator eller telefon som kan ta in SVT Play via internet. Detta hävdade Radiotjänst tidigare, men fick backa efter en dom i Högsta förvaltningsdomstolen 2014.

Själv har jag periodvis varit utan tv. Första gången bodde jag i en stuga på en tomt där en familj bodde i ett större hus, så där åkte jag ändå snålskjuts på deras licens. Min tv började lukta bränt, så den åkte ut och eftersom jag skulle flytta några månader senare orkade jag inte köpa en ny. På den tiden fanns inte ens internet.


Nu har jag inte heller tv och det var inget ekonomiskt beslut. Eftersom Radiotjänst inte har lagliga möjligheter att kontrollera innehavet är det ju annars bara att neka. Men mitt förslag är alltså inte att licensskolka utan att sluta titta på dumburken.

Genomsnittssvensken tittar ungefär 2,5 timmar per dag på ”linjär tv”. Lägger man till streamingtjänster blir bilden ännu mer tragisk. För ärligt talat är ju traditionell tv ren skit. Den kan i huvudsak delas upp i två delar, hjärndöd underhållning och nyhetsliknande information. Inget fel med underhållning, men jag föredrar underhållning som inte bara ska roa. Och så kallade samhällsprogram på tv blir ju (med några få undantag) bara sämre och sämre, vilket förmodligen beror på stolpskotten som gör dem.


Den tid jag frigör ägnar jag åt att tillgodogöra mig information jag väljer själv, genom böcker, poddar, Youtubekanaler och bloggar. Förutom ekonomi lär jag mig massor om andra länder, politik och samhällsfrågor, hälsa, löpning och annat jag snöar in på, och på köpet håller jag de engelska språkkunskaperna levande. Förr var vi hänvisade till journalister för att få veta vad folk tycker och gör. Nu kan vi gå direkt till källan. Och inte nog med det, vi kan interagera med källorna. Kort sagt, ställa de där frågorna vi undrar varför journalisterna inte tar tag i.

Jag har ingen aning om hur Idol-Olle ser ut, har inte sett ett avsnitt av Suits. Homeland eller House of Cards och har ingen aning om vilken reklamfilm som senast haft Persbrandt som speakerröst eller hur många panelprogram Anna Book medverkat i den här veckan. Jag kan leva med dessa kunskapsbrister ända fram till dödsbädden.

lördag 19 november 2016

Reepalu eller välfärd?

I september skrev jag en text om vinster respektive vänster i välfärden. Självklart borde det inte finnas en motsättning. Att värna välfärd är ju på sätt och vis den politiska vänsterns hela idé. Men om denna välfärdsvurm också har plats för regeringens enmansutredare Ilmar Reepalu blir jag alltmer tveksam till.


Nu har Reepalu släppt ifrån sig sin utredning som föreslår ett vinsttak för privata välfärdsbolag på sju procent, vilket till och med är lägre än hans egna spekulationer. För övrigt tycker jag att utredningen vittnar om att nationalekonomiska utredningar bör göras av personer med nationalekonomiskt kunnande, inte av gamla politruker vars enda merit är att de av olika anledningar inte gick att ha kvar i politiken.

I utredningen hänvisas till en doktorsavhandling skriven av Mikael Runsten. Runsten rasade (förlåt, jag kunde inte låta bli) när han fick höra det eftersom han menar att Reepalu tolkat hans forskning lite som fan läser bibeln.


Det hela handlar om vilka investeringar som ska ge rätt till skälig avkastning, där Runsten fokuserat på ”mjuka investeringar” som personal, medan Reepalu (som är utbildad arkitekt) haft materiella tillgångar som byggnader och utrustning i blickfånget. Med Reepalu-sättet att se på saker och ting ska man ha mer rätt till vinst om man köper en skolbyggnad och fyller den med odugliga lärare än om man hyr en lokal och lägger pengarna på att rekrytera duktig personal.

Runsten summerar: ”Utredningens slutsats att blunda för de mjuka värdena och samtidigt sätta ett vinsttak baserat på att de heller inte finns vore inte bara dumt utan helt förödande för utvecklingen av företagen i välfärdssektorn.

Som tur är finns det inte mycket som tyder på att Reepalus hyllning till betonghus ska få några större avtryck i realpolitiken. Allianspartierna är inte imponerade av vinstbegränsningarna och min känsla är att SD tagit ett rejält kliv högerut i den här frågan det senaste året. I augusti sa SD:s ekonomiske talesman Oscar Sjöstedt: ”Det är en bisarr tanke att försöka begränsa företags möjlighet att visa vinst i en marknadsekonomi.” Håller han fast vid det hjälper det knappast regeringen att en annan Sjöstedt är lättare att få med på taktåget.


Enda möjligheten som återstår att baxa igenom förslaget är en bred blocköverskridande uppgörelse där M och V gör gemensam sak med S. Jag har svårt att se hur en sådan uppgörelse skulle se ut.

fredag 18 november 2016

Till lyx och tillbaka

Downshifting eller voluntary simplicity har blivit en folkrörelse. I Sverige kallas den ibland frivillig enkelhet. Fokus kan vara miljö eller någon slags andlighet, men oavsett grund landar det i att sänka sina kostnader genom att minska sin konsumtion. Allt fler ifrågasätter det vettiga med att jobba så mycket det går för att tjäna pengar att slösa på saker man inte behöver. Vill ha – ja, behöver – nej. 

Vad som är lyx är väldigt individuellt. Att dyra bilar, årgångschampagne och stora, moderna bostäder är lyx kan vi kanske enas om, men därmed inte sagt att alla vill ha det. Annat kan av någon bedömas som lyx och av en annan som ren skit.


För nu menar jag kostsam extravagans, inte en kopp kaffe under tystnad på altanen, även om det också kan upplevas som lyxigt. Särskilt om man inte har en altan, men däremot ett halvt fotbollslag med ungar. Och när man väl har vant sig vid lyx är det otroligt svårt att vänja sig av med det. Så då sitter vi med stora omkostnader oförmögna att göra något åt dem.

Min första bil var drygt tjugo år gammal. Två ton skrot. Ändå långt ifrån den sämsta bil jag haft, eller äldsta. Jag har haft bilar som varit närmare 40 år gamla, som skramlat precis överallt och haft massor av stora och ännu större fel. Många av dessa skrothögar skulle jag aldrig stå ut med idag, men då var de helt okej. Hade jag börjat med en ny bil med AC, GPS, ABS och några andra förkortningar hade jag inte senare kunnat vänja mig vid skrotiga jänkare eller Volvo Amazoner.


Samma sak med bostad. Den första egna bostaden är för de flesta av oss inte en villa eller nybyggd bostadsrätt. Istället får man hålla tillgodo med en liten andrahandslya i det sämsta huset i den sämsta stadsdelen. Själv bodde jag ett tag på ett rivningskontrakt i en lägenhet med bänkspis med två plattor utan ugn. Varmvatten bara i badrummet. Det fick gå – då.

Behöver vi all lyx? Är den ens önskvärd? Jag gillar att vända och vrida på saker i mitt liv. Att bli vegetarian sparade otroligt mycket pengar. En senare förändring var att slänga ut tv:n, vilket frigjorde mycket tid som jag t ex kan lägga på att försöka tjäna pengar. En framtida förändring blir förmodligen att gå ner i bostadsstorlek.

Varje gång man gör en förändring i sitt liv lär man sig något om sig själv, och förutsatt att man inte stympar kroppsdelar är det inte värre än att man går tillbaka och testar något annat om man inte är nöjd med förändringen. Det är detta som kallas personlig utveckling.


Man behöver inte bli miljöpartist och börja knarka (undersökningar av mp:s riksdagsgrupp har ju tydligt visat att det inte finns någon motsättning därvidlag) för att tänka i dessa banor. Vi är faktiskt en himla massa människor som på ett eller annat sätt ratat den reguljära karriärstegen. Som Stefan Sauk sa i Tillfälligt avbrott: ”Livet måste ju för fan vara något mer än att springa runt som ett jävla personnummer!” Tycker man.

torsdag 17 november 2016

Före och efter Trump

Oavsett vad ni tycker om utgången i USA-valet, är det inte konstigt hur mycket ”före”- och ”efter”-bilden skiljer sig åt?


Samtliga ekonomipoddar jag lyssnar på, men också övriga ekonomijournalister, var ense om att Donald Trump skulle innebära en lång och hård nedgång på världens börser. Hans eventuella vinst skulle leda till osäkerhet och instabilitet för både företag och länder.

Nu blev det inte så. Den amerikanska militären sänkte i veckan beredskapsnivån till Defcon 5, som är den lägsta säkerhetsgraden, och på börserna var ordningen återställd ännu snabbare än efter Brexit (som ju också skulle leda till kaos och elände för evinnerliga tider...). Jag säger ingenting om det (ska försöka hålla kvar ”I told you so”-kommentarerna i huvudet). Trump är på många sätt något nytt i amerikansk politik. Bara det faktum att han inte har politisk bakgrund är unikt. Inte ens Ronald Reagan var politiskt oprövad. Det var dessutom 30 år sedan, så det var en annan värld på så många olika sätt.


Det jag främst vänder mig emot i Trump-rapporteringen är att bara några dagar efter valet var det andra tongångar. Journalister skriver långa artiklar om alla fördelar med den nye presidenten. Plötsligt verkar det inte finnas en enda sektor som inte gynnas av ”Trumpeffekten”.

Danske Banks chefsstrateg Mattias Sundling räknar med att ”stora finansiella stimulanser lyfter efterfrågan och tillväxten i USA under 2017-2018”. Vart var han veckan innan och vad sa han då? Och vad säger ekonomipoddarna? ”Ja, det blev Trump”, nästan som om det vore väntat trots att de avsnittet innan sa motsatsen, och att om det blev Trump då skulle helvetets portar öppna sig.

Det är okej att ändra sig, att ompröva sina åsikter, ge honom en chans, tänka att Trump kan göra bra saker eller åtminstone imponeras av att han är renlevnadsmänniska eller att han vägrar ta ut presidentlön. Det är den totala bristen på självrannsakan jag reagerar på.


Här vill jag lyfta fram Johan Isaksson i Börspodden som det lysande undantaget. Han satsade pengar på Trump och gav en av de mest sansade eftervalsanalyserna jag hört. Heder åt honom! De som däremot säger en sak tvärsäkert ena dagen, tvärsäkert åt andra hållet dagen därpå och dessutom utan kännedom om vad de sagt tidigare, hur ska man någonsin ta deras åsikter på allvar igen?

Och då tänker jag inte bara på ekonomijournalister. Barbara Streisand, Joel Kinnaman, Miley Cyrus, Lena Dunham, Amy Schumer, Whoopi Goldberg, Samuel L Jackson och Cher skulle alla packa sina väskor och lämna landet efter Trumpseger. De flesta till Kanada (och märkligt nog ingen till Mexiko). Ungefär hälften av dem har antingen ändrat sig eller påstår att de aldrig sagt det. Amy Shumer säger att hennes flyttlöfte var ett skämt eftersom hon befann sig i London när hon sa det. Eeh... Jaja, såklart...


Jag vet lika lite som någon annan om Trump blir en bra president. Jag hoppas såklart det, men man ska passa sig för att säga saker kategoriskt. Det har jag om inte annat lärt mig av valets stora förlorare - media.

onsdag 16 november 2016

Gör det nu!

På gymnasiet hade jag en lärare i företagsekonomi, Uffe. Han var något så ovanligt som en lärare alla gillade. Själv tillhörde jag klicken plugghästar, som gillade honom för att han var duktig på att lära ut och för att vi fick bra betyg.


Andra gillade Uffe för att han lämnade dem ifred. Hans inställning var nämligen att på en frivillig utbildning är det upp till eleverna om de vill studera eller inte. Ville vi läsa Kalle Anka på hans lektioner var det helt okej, bara man inte störde någon annan. Kanske hade det inte funkat nu, men 1990 tror jag att alla lärde sig mer på Uffes lektioner än hos hans kollegor.

Uffe var läraren som bjöds med på skolresor, men också till privata klassfester där all annan lärarinblandning hade varit otänkbar. Sedan stod vi där och snackade skit med läraren som ”en i gänget” trots att han var rätt ensam om att dyka upp i taxi klädd i vit smoking.

Jag började sedan jobba med ekonomi och märkte direkt att jag hade nytta av kunskaperna från Uffes lektioner. Kanske inte så konstigt att ekonomistudierna kom till användning på en ekonomiavdelning, men rätt många lärare lyckades sabba det även i ämnen jag borde haft nytta av och som dessutom intresserade mig. När jag så småningom startade eget företag märkte jag ännu mer vilken tur jag haft som lärt mig bokföring, administration och marknadsföring av en riktigt duktig pedagog.


Senare har jag åkt förbi skolan och ofta sett Uffe stå utanför med en cigg i ena handen och en kaffemugg i den andra. Nästa varje gång har jag tänkt att jag måste stanna till och berätta för Uffe hur himla mycket nytta jag fått som egenföretagare av hans lektioner. Det vore ju det allra minsta jag kunde göra efter att i tre år åkt snålskjuts på hans engagemang nog för att räcka för ett helt yrkesliv. Fast det passar ju alltid så himla illa, men nästa gång...

Men sedan såg jag honom inte på flera månader. Jag tänkte att han väl måste ha lektioner mellan rökpauserna, men till slut tog jag reda på varför han försvunnit. En sommar gick han till doktorn. Strax därefter blev han inlagd och bara någon månad senare var han död.


Vad lär vi oss av detta? Att vi inte har all tid i världen att säga det vi vill till alla vi haft nytta och glädje av i våra liv. Ta er därför den tiden nu! Om inte av andra skäl så för att det svider att låta bli.

tisdag 15 november 2016

Opus

Tänkte snacka lite om Opus. Bandet bildades redan 1973, men den stora hiten Life is life kom 1985.


Nej, jag tänkte mest på besiktningsföretaget Opus, som jag hoppat in och ut ur flera gånger i år. I Sverige har vi besiktat bilar i drygt 50 år. Sedan 2010 är marknaden avreglerad, vilket i praktiken betyder att man har flera besiktningsföretag att välja mellan. Sedan 2012 är Opus Group ett av dem.


På den svenska marknaden är de störst, men de finns inte bara här. Opus besiktar runt 30 miljoner fordon om året världen över, och som jag ser det är det den internationella prägeln som gör bolaget intressant att investera i. Sverige lär knappast få så mycket större vagnpark och eftersom de flesta bilar besiktas en gång om året lär tillväxten vara begränsad. Annat är det på andra platser. I september öppnade Opus sin första besiktningsstation i Chile. Två andra Opusländer med många bilar är USA och Indien.


Det kan verka konstigt för oss svenskar som är vana vid att exakt allt kontrolleras, men bilbesiktning är inte en självklarhet överallt och stora länder som Kina och Indien är på väg in i det västerländska tänket på detta område, så den globala marknaden växer betydligt snabbare än ökningen av antalet bilar.

Opus omsättning har gått från 250 miljoner till 1,65 miljarder i omsättning, men resultatet sjönk 2015 jämfört med 2014. Jag väljer att se det som ett hack i kurvan och förra kvartalsrapporten bjöd på positiva överraskningar både beträffande omsättning, vinst och marginaler. Nu på fredag är det dags för nästa rapport. Jag är med på tåget med viss tillförsikt.


Vad som händer kvartal för kvartal är svårt att veta, men ser man det lite mer långsiktigt tror jag att Opus är en vinnare. De har dessutom en rätt beskedlig direktavkastning på 10 öre (=1,6 procent på dagens kurs) och som jag ser det kan den nästan bara bli bättre.

Att vd Carl-Magnus Greko genom sitt bolag Kommandoran (stor Astrid Lindgren-fan?) är största ägare med 14,5 procent av aktierna ser jag också som positivt. Att chefen sitter tung i egna aktien vittnar om stabilitet. Om inte annat får man fint sällskap ifall det går åt skogen.

måndag 14 november 2016

”Mest utsatta”

- Är det några grupper som är särskilt utsatta?

Den frågan ställs ofta i media. Underförstått: Hur kan man förhindra att människor ska behöva ta ansvar för sina egna beslut?

Ofta gäller det pengar och köpvanor. Konsumenter köper saker med undermålig kvalitet, sånt de egentligen inte behöver eller som inte är bra för dem. Det samhället kan göra är att försöka förbjuda produkterna, eller reklam för dem. Eller också slänga på punktskatter för att förmå oss att ändra vårt köpmönster.


Fast det blir allt svårare, eftersom vi kan handla utomlands eller på nätet där dessutom svenska myndigheter har svårt att få genomslag för sina förbud (även om de inte alltid förstår det själva). Många skulle må bättre av mindre sprit, tobak, spel och socker. Många borde också helt undvika lån, särskilt lån med riktigt dåliga villkor.

Risken är överhängande att dessa ”många” tillhör flera riskkategorier. Dels rena beroendepersonligheter, men främst människor som okritiskt litar på vad som sägs. De som inte tror att företag eller myndigheter talar i egen sak, väljer att förtiga fakta eller rentav blåljuga som det passar dem.


I tidningar står det ofta ”Hela denna sida är en annons” trots att innehållet är utformat som journalistik. Så här gör man för att det funkar. Förresten behöver inte övrig medieinnehåll vara mer sanningsenligt. Allt är ju baserat på mer eller mindre tillförlitliga källor. Dessutom är inte journalister förskonade från den aningslöshet som innebär att man låter sig luras.

Det är föräldrars ansvar att uppfostra kritiska konsumenter som ser till att hålla sig informerade och skaffa sig den bildning som krävs för att inte luras. Lite hjälp borde de få av skolorna, men allvarligt talat, det utbildningsväsende som inte ens lyckas få elever att lära sig de fyra räknesätten och att läsa och skriva begripligt lär knappast göra dem källkritiska. Så:
- Är det några grupper som är särskilt utsatta?
- Ja, idioter.