torsdag 14 september 2017

Teckningsrätt och teckningsfel

Idag har jag en aktiefråga som jag hoppas få hjälp med i kommentarsfältet av någon större börshaj än jag själv (mm, det är ingen liten grupp jag vänder mig till). Det händer att bolag i min portfölj gör nyemission, alltså ger ut nya aktier till befintliga ägare. De behöver alltså pengar. Kanske vill de expandera genom att köpa upp en konkurrent eller lägga pengar på en reklamkampanj, eller för att klara de löpande utgifterna.


Som kund har man i regel tre möjliga svar:
  1. Teckna emissionen, släng in mer pengar och få fler aktier.
  2. Sälj befintliga aktier och ge upp på bolaget som uppenbarligen inte kunnat hålla i pengarna.
  3. Behåll aktierna, men sälj teckningsrätterna.
Ettan väljer man om man tror på bolaget. Har de vind i seglen och ska köpa upp största konkurrenten är det lättare att tro på dem än om de gjort slut på tidigare emissionspengar och behöver mer för att klara löner och räkningar, men kanske hoppas man på ett genombrott för produkten och bestämmer sig för att härda ut.

Obegriplig bild för den som inte sett Seinfeld, men finns sådana?

Tvåan är inte heller svår att förstå. Kanske är det femte gången de tömt kassan. När aktieägarna blir bolagets främsta inkomstkälla är det lätt att misströsta. Ofta är det bättre att göra slut på lidandet, ta smällen och gå vidare.

Men nu kommer frågan. Finns det någonsin anledning att välja alternativ tre? Man får in en skvätt med pengar genom att sälja sina teckningsrätter, men samtidigt kommer ens befintliga aktier sjunka i värde pga utspädningseffekten, på samma sätt som pengar gör det i länder där riksbanken låter sedelpressen gå på högvarv. Det må vara okej ifall man tror på bolaget och en förestående vändning är i sikte, men det gör man uppenbarligen inte eftersom man inte vill teckna aktier till rabatterat pris.


En möjlig anledning skulle kunna vara att man tror på aktien men inte har pengar att öka sin position. Med risk för att reta upp någon tycker jag att man ska hålla sig ifrån börsen om man har så små marginaler. Och då förutsätter jag också att man inte har halva aktieportföljen i samma bolag, men det är samma sak där – då är man på fel plats. Kan ni komma på någon anledning?

onsdag 13 september 2017

Vad hände med Attefallshusen?

För drygt tre år sedan infördes reglerna om Attefallshus, som enkelt uttryckt är ett hus på max 25 kvm som man får bygga utan bygglov. Idén hos politikerna med bostadsminister Attefall i spetsen var att folk skulle ställa sådana här hus på sina tomter och hyra ut dem och därigenom minska bostadsbristen.

Bra tanke! De går att köpa för hundratusen kronor, men då får man nog räkna med att köpa några tillval eller göra lite själv. Det är som när en bil säljs för ”från 99900 kr”: ”Jaha, vill du ha fälgar också, då får du lägga på femton papp. Ratt...?” Men de borde inte vara alltför svåra att banka ihop själv heller. Ett byggvaruhus som inte betalat mig för att namnge dem kallar det för ett ”inspirerande gör-det-själv-projekt”.


På en tomt i Stockholmsområdet borde de vara intjänade på några år. När ungarna börjar bli i utflyttningsåldern kanske de kan flytta dit i väntan på en permanent lösning. Men händer detta? Villaägarnas riksförbund uppskattade att reformen skulle ge uppemot 200000 bostäder. Första halvåret gjordes 1087 bygganmälningar om Attefallsbostäder. Under hela 2016 anmäldes 186 stycken i landets tjugo största kommuner, så det verkar inte precis ha tagit fart.

Varför? Vill inte folk bo så litet? Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra det. Fast jag vill nog inte hyra ett sånt här hus på någon annans tomt och grejen med Attefallshus är att det ska vara ett ”komplementsbostadshus”. Man kan inte köpa en tom tomt och bygga ett sånt här för att komma undan bygglov.


Jag tror snarare att villaägarna drar sig från att bygga Attefallshus för att få en ”inneboende” på tomten. Inte har de råd heller. Att först slänga upp ett par hundratusen finns för de flesta inte på kartan. Då får man börja med att ”bygga ut” bolånet. Och detta för att i bästa fall tjäna pengar flera år senare. Ja, ni hör ju... Men smart på pappret, och det säger jag inte om alla politiska förslag. Knappt ens en bråkdel.

tisdag 12 september 2017

Kul att vara tråkmåns

I mitt inlägg om skillnaden mellan sparade och tjänade pengar skrev jag: ”Det sägs ibland att det inte går att jobba sig rik i Sverige. Inte helt sant, men det ligger något i det. Däremot går det att spara sig rik!” På Twitter fick jag kommentaren: ”Du menar leva snålt?


Just den reaktionen tror jag var skriven med en hel kilometer ögonglimt och inte alls nedsättande, men jag möter ofta åsikten att antingen lever man flott och slösaktigt, eller också snålt och beräknande, och då lite underförstått att det snåla livet är trist. Man sitter i en mörklagd skrubb, äter vitkål och havregryn som man sköljer ner med vatten och ägnar all ledig tid åt att räkna pengar.

Jag känner inte igen mig i bilden. Jag bor större än jag behöver, äter gott och mycket och mår rätt bra av att kunna realisera de idéer jag har utan att behöva begränsa mig av ekonomiska skäl. Visst kompromissar jag bort en del lyx och bekvämlighet, men förvånansvärt sällan. Jag kan inte erinra mig att tråkigheter i mitt liv någonsin berott på för låg konsumtion.


Jag tänker att vi väl alla lite till mans (och kvinns) intalar oss att gräset är brunare på andra sidan. Slösarna målar upp bilden av ett asketiskt tråkliv. Spararna ser ångesten hos dem som fått en oförutsedd utgift de inte vet hur de ska lösa, eller just insett att de inte kommer att bli skuldfria till sin hundraårsdag. Jag ska avsluta med några strofer av Lars Winnerbäck, som jag tycker slagit huvudet på spiken här:
Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig läker.
Rulla på.
Orsaken vill ingen ens förstå.
För nån har sagt att har man gott om pengar är man säker.
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar dig ändå.

Han är djup, den där Vinterdäck.

måndag 11 september 2017

Ropen skalla – otrygghet åt alla!

Först får jag be om ursäkt för att jag gör ännu ett gnälligt inlägg om vänsteralliansens beskattningsmani så nära inpå det förra, men tyvärr duggar de dåliga förslagen tätt nu.

Regeringen har gjort upp med Vänsterpartiet Kommunisterna (ja, jag vet att de tagit bort K:et ur namnet, men om den låter och agerar som en kommunist, så är det antagligen just det) att höja skatten på investeringssparkonton och kapitalförsäkringar.

Magdalena Andersson har (kanske inspirerad av statsministern) sagt väldigt lite om hur hon tänker, men VPK:s ekonomiska talesperson Ulla Andersson (utbildad barnskötare) har sagt desto mer. Hon ser detta som ett sätt att minska de ekonomiska klyftorna och ”Det är en träffsäker och bra reform på det sättet att den riktas mot den tiondel av befolkningen som har högst inkomster, varav en majoritet i gruppen är män”.


Här tror jag att Barnskötar-Ulla är ute och cyklar. Vi är några miljoner som använder dessa sparformer, och självklart är det inte alls de som tjänar bäst som åker på hårdast däng. Med höga inkomster är man relativt okänslig för sånt här, då har man det ju bra ändå. Värre är det för dem som trots små inkomster sparar för att värna sitt oberoende. Om jag ska vara lika sexistiskt fördomsfull som Ulla tror jag att kvinnor generellt är bättre på den formen av gnetande som nu drabbas.

Om VPK menade allvar med att de vill värna om den lilla människan borde de uppmuntra sparande istället för att straffa det. Att spara är den svages chans till det goda livet utan den höga lön och skyddsnät Ulla Andersson har.


Men vad kan man vänta sig? Bland Barnskötar-Ullas (förlåt att jag tjatar, det är inget fel på barnskötare, men jag finner det anmärkningsvärt att ett riksdagsparti har en ekonomisk talesman helt utan ekonomisk utbildning) tidigare uttalanden och bevingade ord hittar vi bl a: ”Sverige ska inte vara ett skatteparadis.” Du, jag tror ärligt talat inte att den föreställningen var särskilt utbredd ens innan detta utspel.

Om du - som jag - tycker att sparande redan beskattas tillräckligt, berätta det för politikerna genom att skriva under namnlistan mot förslaget.

söndag 10 september 2017

Den oanställningsbara generationen

Många arbetsgivare vill inte anställa sextioåringar eftersom det inte är en framtidslösning, men själv har jag ändå aldrig varit fem år hos samma arbetsgivare. Samma sak med många jämnåriga kamrater, oavsett om de hankat sig fram som timvikarier eller vd:ar. Om alternativet är att anställa personal under 30 lär de alltså byta jobb inom fem år, så troligen kommer en 58-åring bli kvar längre.

Jag har inga planer på att anställa, men hade jag det skulle jag resonera som Dominika Peczynski gör i sin krönika. Självklart finns det både 80- och 90-talister som är duktiga, ambitiösa och alltid gör sitt bästa på jobbet, men de plikttrogna jag har sett är banne mig inte i majoritet. Och jag hör samma visa överallt. Vad sägs t ex om denna:


Man kan tycka att unga måste anställas för att de ska få chans att bli de där ansvarstagande människorna jag efterlyser, men inte skulle jag ta risken att bli hälften chef, hälften förälder. Det finns äldre slöhögar, som tar för vana att försova sig två dagar per vecka och sjukskriva sig på måndagar eller under OS, som släpper pennan så fort chefen vänder ryggen till och fikar bort halva dagarna och surfar bort resten, men jag är rätt säker på att allt det här är vanligare bland unga.

Vad det beror på kan diskuteras, men eftersom ni antagligen tycker att jag ändå gått ”full fossil” tror jag att det hänger på föräldrar som inte lärt ut ansvar. När jag var 15 festade jag en kväll trots att jag skulle upp till mitt sommarjobb morgonen därpå, och det bar sig inte bättre än att jag blev en aning berus... kastrullfull. Klockan 7.00 gjorde min mor det mycket klart för mig att det nu var dags att ta konsekvenserna av gårdagskvällens beslut.

Det är inte personerna på bilden som skrivit texten.

Jag minns den pendeltågsresan och att det var sådär äckligt varmt redan vid åttatiden på morgonen. Yrsel och huvudvärk. Framme på jobbet på en resebyrå i Stockholm svepte jag en liter vatten och tyckte synd om mig själv, men en lärdom rikare. Och i efterhand tacksam att ha växt upp med uppfostrande föräldrar.

lördag 9 september 2017

Fake Nordea news

Jag vet inte om man ska kommentera sådana här dumheter, men ibland kan jag inte låta bli. Ingen har väl missat att Nordea i veckan bestämde sig för att flytta huvudkontoret till Finland. Bakgrunden är att finansminister Andersson flaggat för en höjning av resolutionsavgiften. Nordea varnade då för att de övervägde utlandsflytt. Hur mycket taktik och testballong som låg i uttalandet vet jag inte, men när finansministern replikerade att stick om det inte passar måste ju flyttplaneringen ha kommit igång om den inte redan var det.

Jag brukar vara den förste att kritisera storbanker och man kan diskutera beslutet om man vill, men jag tänkte inte göra det just nu. Nordea är ett vinstdrivande företag med allt mindre av sin verksamhet i Sverige. Jag kan kort och gott förstå hur de tänker, särskilt efter regeringens ”chicken race”.


Men nu tar historien en ny vändning. Statsminister Löfven, som exempelvis varit helt omöjlig att få tag i för att kommentera rikspolischefens senaste snedsteg, har nu all tid i världen för media och säger sig förstå att folk är förbannade på Nordea. Okej...

Jag har letat, men inte hittat denna folkliga vrede. En och annan socialist såklart, samma människor som hatat företagare i allmänhet och banker i synnerhet i femtio år och som skrek ”Känner ni stanken från Enskilda banken” redan på 60-talet. Men det är knappast dem Löfven pratar om.


Ledarna för några LO-förbund hotar att lämna banken, men även om fackpampar är välbetalda lär det knappast påverka börsens största bolag. Men regimmedia hakar på. Aftonbladet har de senaste dagarna tryckt ut mängder med Nordeahatiska artiklar. Den enda med tillstymmelse till balans var märkligt nog Lena Mellins krönika med rubriken ”Flytten är ett misslyckande för regeringen”.

Men det riktiga bottennappen står som vanligt Dagens Industri för:


Jag tänker inte länka till DI:s betalartiklar, men jag behöver väl knappast säga att den ”statistik som DI har tagit del av” inte finns länkad i artikeln, att den anonyma kunden inte heller är namngiven i artikeln och att det inte finns ett enda bevis för miljardflykten. Nordea själva säger säg inte ha märkt någon kundflykt, men det är klart... Malena Ernman rasar ju på Facebook, så vi lyssnar väl på henne istället. Suck! Eller, på svenska: Ni suger!

fredag 8 september 2017

Samvetsfrågor

Jag tycker att det är intressant att fundera över hur jag själv och andra funkar i olika pengasituationer. Jag tänkte måla upp några sådana nu och hoppas ni är med och tycker till så blir det roligare. För att inte hämma era tankar drar jag mina svar på slutet. Nu kör vi!


Fråga 1: Du är skyldig en kompis en tjuga. Ni har bägge en normal ekonomi, så du vet att kompisen inte påverkas av förlusten som han/hon redan har glömt bort. Men du minns. Så vad gör du, betalar du eller låter du bli för att du inte vill riskera att verka tramsig? Eller – hemska tanke – för att du gillar pengar och en tjuga är en tjuga?

Fråga 2: Du har köpt fem flaskor läskeblask. Inte i kvartersbutiken där kassörskan heter Barbro och vars barn är kompisar med dina. Det är en stor butikskedja där du inte känner någon. När du får kvittot upptäcker du att du bara behövt betala för fyra av dina fem flaskor. Säger du till? Och om du – som jag – räknar ut slutsumman på väg till kassan så att du vet att du fått ”rabatt” redan när kassörskan berättar vad du ska betala, gör det någon skillnad för ditt agerande?

Fråga 3
: Du har ätit middag med vänner. Ni har ätit och druckit olika. Notan kommer in. Kommer du med förslaget att splitta notan även om du vet att du skulle tjäna på det? Om du skulle förlora på en splitt som någon annan föreslår, säger du ifrån eller tar du merkostnaden? Var går gränsen för dig?


Svar 1: Jag betalar. Om kompisen kommer ihåg skulden eller ens vill ha pengarna struntar jag i, jag betalar ändå. Även om så kompisen säger ”Jag vill inte ha pengarna, det är emot min religion att ta emot papper med Astrid Lindgren på, så jag kommer riva sönder den till konfetti” så betalar jag.

En skuld är en skuld och sådana vill jag inte ha, och för att bevisa det kan jag berätta att exemplet är autentiskt. Eller faktiskt ännu tramsigare. Jag skaffade Swish, men bara för inkommande transaktioner, så för att kolla att det funkade bad jag en kompis swisha en tia. Det funkade och jag kollade med kompisen om det kontonummer jag fått för flera år sedan fortfarande var i bruk så att jag kunde betala tillbaka via min internetbank. Rätt ska vara rätt.

Svar 2: Jag säger inte till. Jag jobbar inte i butiken och tycker att det är deras ansvar. Om de räknar fel åt andra hållet säger jag till, vilket kanske är dubbelmoraliskt, men dels är felräkningarna nästan alltid i butikens favör och dels säger jag inte alltid till när jag förlorar för om jag upptäcker när jag går igenom kvittot att jag förlorat två spänn ställer jag mig inte i kön. Detta händer mig hela tiden, så jag anser att jag redan betalat för den där läskeblasken.

Svar 3: Den som läst och memorerat hela den här bloggen vet svaret (fast då har man nog andra problem). Jag föreslår inte en split för jag vill alltid betala min andel, varken mer eller mindre. Inom rimliga gränser, det behöver inte vara exakt på kronan.

Undantaget är om det handlar om en bjudning, men då ska det framgå innan. Och ska jag bjuda vill jag bestämma det. Förlorar jag en tjuga på att splitta notan (som alltså skett på någon annans initiativ) må det vara hänt. En femtiolapp... Då börjar det bli mer tveksamt. Särskilt om den som föreslog splitten tjänar motsvarande summa och det inte är första gången. Men okej, jag ställer inte till en scen och jag tar troligen smällen utan att sedan ligga sömnlös över förlusten. Åtminstone inte mer än en natt.


Drar du gränsen på helt andra ställen eller har du andra mer eller mindre hypotetiska frågeställningar (man får ”fråga åt en kompis”) – ta det i kommentarsfältet.