onsdag 5 februari 2020

Kan man leva på en lön?

Om man kan vara hemma med sina barn landar ofta i frågan om en familj kan leva på en lön. Eller rättare sagt brukar diskussionen landa i att någon fastslår att det är omöjligt för en familj att göra det och så är det samtalet slut.


Men är det så? 2018 var den svenska snittlönen 34600 kr. Efter att arbetsgivaravgiften dragits, annars hade den varit 45471 kr. Hur mycket mer som försvinner i skatt beror på var man bor, om man har lån och lite annat. Enligt Ekonomifakta.se har vi en nettolön på c:a 26200 kr att utgå ifrån. En familj med två vuxna och två barn har då, inklusive barnbidrag, 28850 kr att leva för om vi förutsätter att de inte får föräldrapenning eller någon form av vårdbidrag.

Då går vi till utgifterna. Jag har i flera inlägg konstaterat att förbehållsbeloppet/existensminimum är mycket väl tilltaget, men vi utgår ifrån det trots att jag tycker att alla lätt borde klara sig på hälften. För en familj med två barn under sex år ska man klara sig på 13572 kr/månad för mat, kläder, hygien, telefon, hushållsel, försäkringar och andra mindre utgifter för tillfälliga behov.


Räknar vi av det återstår drygt 15000 kr för boende och kanske en bil. Bor man i Stockholms innerstad räcker inte det så långt (fast då behöver man kanske ingen bil), men på många ställen i landet är en boendekostnad på 10000 kr och en transportkostnad på 5000 kr helt rimliga.

Märk väl att jag i min analys avrundat till familjens fördel och utgått ifrån att de inte har några andra inkomstkällor, ingen avkastning från sparkapital osv. I verkligheten tänker jag mig att barn inte bara dyker upp vid frukostbordet en dag och att tanken om att leva på en lön växer fram över tid. Kanske kan man i förväg anpassa boende och andra utgifter samt gneta ihop en buffert.


Jag har full förståelse för att inte alla tycker att ”existensminimum” innebär ett liv i överflöd och inte alls har någon lust att klara sig med en bil eller ett billigare boende, men nästa gång jag hör någon säga att det är omöjligt för en familj att leva på en lön kommer jag att säga emot. Det handlar som vanligt om prioriteringar.

tisdag 4 februari 2020

Svensk korruption

Det sägs, bl a i mitt kommentarsfält, att Sverige har mindre korruption än nästan alla andra länder. Med statistik kan man visa vad som helst, men stämmer det verkligen? Och är det egentligen intressant att jämföra Sverige med länder som Somalia som inte ens funnits i hundra år?

Det är också svårt att veta var gränsen för korruption går. Är t ex Jan Björklund den bästa kandidaten som ny ambassadör i Italien eller får han jobbet som tack för att han såg till att Löfven fick fyra år till? Jag vet inte.


Men det finns gott om mer tydliga exempel på korruption i Sverige, som Boforsaffären och allt som har med den så kallade ”Göteborgsandan” att göra. Faktum är att vi har nog med korruption för att exportera. Svenska ambassader och konsulat får allt fler korruptionsanmälningar mot sig och UD säger själva att ”korruptionen blivit ett problem”.

Uppdrag Granskning har en historia på gång om där ett politikerstyrt företagsprojekt i Värmland sitter i knäet på lokala entreprenörer. Hur vanligt är inte det, och hur mycket vanligare har det inte blivit?


Men jag är inte alls säker på att det registrerats i Transparency Internationals statistik. Grejen med korruption är att den är svår att avslöja så länge alla inblandade är lika måna om att den hålls hemlig. Detta i kombination med allt slöare journalister som helst vill hitta färdiga scoop på Facebook bådar inte gott.

måndag 3 februari 2020

Poddreklam

Jag har lydigt lyssnat på reklaminslagen i poddar. Inget är gratis, sägs det, och särskilt poddar som drivs av ett par eldsjälar utan en stor organisation i ryggen måste ju finansieras på något sätt. Om jag inte stöttar dem genom att donera känns det inte mer än rätt att jag lyssnar på vad deras sponsor har att säga.

Men det finns gränser. De senaste månaderna har många poddar lagt till flera reklamsnuttar per avsnitt. Inte sällan är det poddaren själv som läser upp en text författad av företaget som marknadsförs, vilket gör det ännu lite segare än om man åtminstone har en rapp och ärlig produktion.


Inte minst gäller detta ekonomipoddarna, som dessutom minst en gång per avsnitt tvångsmässigt rabblar att alla investeringar innebär risker, ”det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet”, ”gör alltid din egen analys” och så vidare. Drar man bort alla dessa störningsmoment är det ibland inte så mycket innehåll kvar.

Jag har som sagt svalt det, men nu har jag börjat sålla bland reklampoddarna. Dels genom att helt låta bli att lyssna på dem, dels genom att inte lyssna på de reklamintensivaste programmen när jag springer och därför inte har tid att spola förbi disclaimers, kalsongreklam och ”Dagens avsnittet produceras i samarbete med Kläggoffs, och Bernt, vad är egentligen det bästa med Kläggoffs...?” varpå Bernt läser upp samma text som förra och förrförra avsnittet.


Jag har som sagt viss acceptans och om det ”riktiga” innehållet håller hög kvalitet blir den större, men om många lyssnare irriteras och sitter beredda att spola framåt så fort poddaren säger ”Vi är strax tillbaka!” minskar värdet för annonsörerna och därmed på sikt för poddarna, så jag råder dem att inte bli för giriga. Eller på ekonomibloggsvenska:
Reklaminslag innebär en risk och det är inte säkert att ni får tillbaka lyssnare som tröttnat, så gör därför er egen analys om varje annonsör innan ni hoppar på ett samarbete.

söndag 2 februari 2020

Jag visste det!

Skrivarbläck är ju en av världens dyraste vätskor som får tolvårig whisky att framstå som T-Röd från Ica Basic, och även om jag sedan många år gått över från bläckstråleskrivare till laser känns det skönt att få alla mina fördomar bekräftade av någon som jobbat med det.


Alltså:
  • Skrivarbläck är i stort sett gratis att framställa och marginalerna är hutlösa.
  • Utvecklingen av bläckpatronerna är i stort sett att de regelbundet ändrat storlek så att man inte bara ska behöva köpa nya patroner hela tiden utan också rätt ofta en ny skrivare.
  • Anledningen att bläckstråleskrivare ändå är ganska billiga är att man ska fortsätta använda dem och därmed betala tillverkarna för bläck igen och igen. Och igen.
  • Chippet på patronen signalerar att bläcket är slut långt innan det faktiskt är det. Kan du lura skrivaren att du bytt patron till en ny och inte en gammal finns det bläck kvar.
  • Det finns ingen rimlig förklaring till att du inte kan skriva ut svartvitt bara för att det (eventuellt) är slut på magentabläck.
  • Företagen försöker se till att du inte kan fylla på bläck i en gammal patron, inte för att det inte borde funka utan för att tjäna oskäliga pengar.
  • De jävlarna ser till att skrivaren blandar cyan i det svarta bläcket så att det ska ta slut även på de tre färger du i stort sett aldrig använder.


Jag är nu inne på min andra laserskrivare. Inte för att det var något fel på den första utan för att Canon (som inte alls är kanon) inte hade lust att fixa en drivrutin till Windows 8 utan tyckte att jag skulle köpa en ny skrivare istället. Så jag förklarade för Canon att det enda jag vet säkert om framtida skrivare är att de inte ska heta Canon.

Men eftersom det är minst femton år sedan jag gick över till laser var jag tvungen att kolla om det hänt något nytt i bläckbranschen. Svar: Nej. Den billigaste bläckskrivaren hos Netonnet kostar 299 kr, bläcket kostar 378 kr (199 för svart och 179 för resten). De kallar den för en allt-i-ett-skrivare, men kundrecensioner på nätet tyder snarare på att modellen är en aldrig-i-helvete-skrivare.

lördag 1 februari 2020

Europas lägsta arbetslöshet?

2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet. De sa Stefan Löfven 2013, men regeringens åtgärder har bara gett marginella effekter trots stora kostnader, och istället för att sjunka har arbetslösheten stigit. Det som sjunkit är Sveriges ranking. Av 28 länder i EU är Sverige på plats 23 med sina 6,9 procent (från plats 12 när Löfven lovade bättring). Vi är alltså nästan sämst och det lär knappast ändra sig inom kort.


Fast riktigt hur dåliga vi är går inte att säga. I SCB:s arbetskraftsundersökningar räknas en person som sysselsatt bara han/hon haft sysselsättning i en timme den vecka undersökningen genomförs. Sysselsatt betyder inte heller att man arbetat med ett riktigt jobb. Det går lika bra med en helt skattefinansierad praktikplats eller någon slags utbildning som inte alls behöver leda till jobb. Definitionen är inte unik för Sverige, men endast Sverige svenska hittepåjobb hava.

Staten kan visserligen skapa jobb som behövs, det måste inte vara trams och skit. Men för att jobb ska ge skatteintäkter måste både arbetsgivaren och finansieringen vara privat. En vettig regering kan däremot skapa förutsättningar för privata jobb, men bevisligen kan inte Sveriges nuvarande regering det.

Hjärntrusten.

Inte för att jag har så stora förhoppningar på några andra politiker. Dessutom kommer vi från en högkonjunktur. Det är nu arbetslösheten ska vara som lägst och ”ladorna fulla”, för att använda regeringens retorik. Med en rejäl ekonomisk kris och storföretag som antingen lägger ner eller flyttar hela verksamheten till låglöneländer står vi inför probl... utmaningar.

fredag 31 januari 2020

Gud (och Stefan Persson) hör bön!

Så länge jag har bloggat har jag klagat på H&M och inte minst på vd Karl-Johan Persson som känts helt ointresserad av att driva ett klädbolag, och inte heller särskilt bra på det. När nu KJP flyttades till ordförandeposten och aktien tar ett glädjeskutt kan man lite här och där läsa att H&M stiger trots vd-bytet. Jag fattar (som vanligt) ingenting!


Ingen gillar väl Karl-Johan Persson?! Jo, kanske hans fru, men ni fattar vad jag menar. Att H&M-aktien gått kräftgång det senaste decenniet är ju knappast trots KJP, snarare på grund av. Att sedan pappa Stefan kliver av som styrelseordförande känns mer som något man gör för att rädda Karl-Johans ansikte. Jag känner inte familjen, men är rätt säker på att Stefan kommer att fortsätta hålla ett vakande öga över företaget. Han har ju som bekant några aktier...

Okej, resultatet var ”bättre än väntat”, men knappast så fantastiskt att aktien hade stigit 9,4 procent bara på det. Vinsten var bättre än analytikerna räknat med, men de börjar väl också bli rätt skotträdda. Bruttomarginalen var sämre än väntat och inte heller ser det så ljust ut framåt. Men vi är av med KJP – hurra!


Jag vet absolut ingenting om KJP:s efterträdare Helena Helmersson, men jag kan inte tänka mig att hon ger ett mer lojt intryck än KJP, vars enda merit för vd-jobbet var hans gener. Det faktum att Helmersson inte är släkt med Stefan Persson räcker för mig för att se H&M:s framtid an med tillförsikt.

torsdag 30 januari 2020

Seglat på grund?

Min bloggkollega Utdelningsseglaren twittrade om att han lyxat till det genom att för en gångs skull inte dela disktabletten mitt itu. Ett extremsparinlägg bland många. Inte jätteseriöst, men heller inte oseriöst. En del nickar instämmande, någon börjar förhoppningsvis tänka till kring sina egna val och så är det den där motvallskärringen som av någon anledning kokar över.


Jag har ingen diskmaskin, men hade jag haft det och kommit fram till att en halv tablett gör samma jobb som en hel hade jag inte haft några problem att dela på dem, på samma sätt som jag återanvänder engångspåsar, använder helvita baksidor av förbrukade pappersark som kladdpapper och slår några droppar vatten i ketchup- och senapsflaskor för att få ut det sista.

Personligen skiter jag i om man, som i denna tråd, kallar det galenskap, en sekt bestående av ”uteliggare mot miljonen” samt ”jävla dårar”, men jag fascineras av engagemanget. Hade Utdelningsseglaren sagt att han delar disktabletter av miljöskäl hade han troligen hyllats överallt. Åtminstone hade ingen offentligt vågat kalla handlingen galenskap, men oss snåljåpar är det liksom alltid fri jakt på.

Han samlade rabattkuponger, den jäveln!

För övrigt skulle jag vilja bemöta påståendet om att man inte blir rik av diskmedelsbesparingar eller – ”ännu värre” – att panta burkar. När det gäller panten säger jag bara Burk-Curt, mannen som drog ihop tolv miljoner på att samla burkar.

Faktum är att man faktiskt mycket väl kan bli rik genom att spara in på larvigt små utgifter. Jag har räknat på fika, abonnemang och t o m plastpåsar (fyra år innan plastskatten) och visat att en inbesparad småutgift på sikt kan bli hundratusen. Flera inbesparade utgifter blir således flera hundratusen.


Jag tvingar ingen att hålla med eller följa mitt exempel, vare sig för privatekonomi, miljö eller av andra skäl. Men att kalla andra för galningar för att de vill göra besparingar som inte drabbar någon annan än möjligtvis dem själva är i mitt ödmjuka tycke inte ett bevis på att man själv är en stor människa.