tisdag 31 mars 2020

”Ryssen kommer!”

Ska man tro svenska myndigheter finns inget viktigare för Putin och Ryssland än att destabilisera Sverige. I mer än två år har det varnats för ”ryska påverkansoperationer”, men hittills har jag inte hört ett enda trovärdigt exempel på det. Inte ens när jag frågat, för det gör jag ibland. Jag lider nämligen av defekten att jag vill veta varför saker är på ett visst sätt och jag förstår inte vad Ryssland skulle ha att vinna på ett instabilt Sverige.


Om Putin lägger all vaken tid på att lägga krokben för Sverige borde det ju gå att rabbla upp några attacker, men han är tydligen smartare än så. För mitt otränade öga verkar det snarare handla om svensk hybris. Svenska myndigheter beter sig som killen eller tjejen som sitter på krogen fem i tre och tycker sig ha svårt att värja sig för potentiella beundrare trots att nästan alla andra redan har gått hem. När ska det gå upp för Sverige att Ryssland inte skulle invadera även om det vore riskfritt – de vill inte ha oss!

Senast var det Säpo som i sin årsbok med tillhörande presskonferens fastslog att Kina, men framförallt Ryssland bedriver ”säkerhetshotande verksamhet för att påverka Sverige och nå säkerhetspolitiska mål”. Det finns många exempel, upprepar man i rapporten. Det märkliga är att man inte nämner ett enda av dem.

Ser jag tillräckligt allvarlig ut förstår ingen att jag skämtar.

Däremot berättar Säpo att ryssarna är i maskopi med våldsbejakande högerextremister. Vilka dessa är exemplifieras inte heller. Bara att ”det är en mix av olika ideologier” och handlar om radikalnationalism, rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, utanförskap, segregation, antifeminism, kvinnoförakt och avvikande åsikter i frågor som djurrättsaktivism, klimataktivism, HBTQ, jämställdhet och jämlikhet.

Det vore ärligare om Säpo sa: ”Ge oss obegränsade ekonomiska resurser och befogenheter för i princip alla människor är potentiella terrorister.” Om exakt all kritik mot någon svensk eller något svenskt fenomen är en rysk påverkansoperation förstår jag att de är rädda. Jag har själv, faktiskt även här på bloggen, någon gång kritiserat svenska politiker och myndigheter, så nu undrar jag bara en sak:
Vlad, var fan är mina rubel?!

måndag 30 mars 2020

Dags att köpa?

Fördelen med att vänta på ett börsras i flera år är att man är beredd när det väl kommer. Jag fattar att jag tackat nej till avkastning, men när jag tittar på den senaste månadens utveckling av portfölj och index är det ändå nästan så att jag skulle vilja citera Nigel Farage vid Storbritanniens EU-utträde: ”You're no laughing now, are you?


Men hur intressant det än är att grotta in sig i historik vill jag vända blad. Jag har pengar vid sidlinjen och den stora frågan nu är inte vem som skrattar utan: När är det dags att tanka aktier? Det kan vi inte veta, men alla som investerar pengar på börsen ställer sig ändå frågan. Även de som alltid ligger fullinvesterade och månadsköper indexfonder funderar.

Jag tror att ekonomiska räddningspaket, skattelättnader, räntesänkningar eller vad politiker hittar på för att hjälpa börserna kan vara betydelsefullt på marginalen och i intradagshandeln, men i det långa loppet är det fundamenta i bolagen som styr. Detta är (i alla fall inte än) en sådan kris. Virus går inte att stimulera bort, företag som tappar sin marknad kommer inte visa blå siffror för att de får anstånd med arbetsgivaravgiften för anställda de inte behöver.


Alltså tror jag inte att börserna vänder upp på allvar förrän viruset är under kontroll i I-världen och då särskilt i USA. Inte utrotat eller löst med färdiga vaccin och mediciner, men med kurvor som planat ut. När man kan börja ana vändningen kommer riskviljan tillbaka på börsen och då stiger kurserna.

Varken USA eller Europa är där än. Är vi där om en vecka, en månad eller ett kvartal? Jag vet inte, men jag börjar tänka tanken. Covid-19 kommer att drabba resultaten i år, men börskurser handlar mer om framtid och potential än om faktiska siffror här och nu. Jag kommer inte att vara fullinvesterad vid nästa månadsskifte heller, men kanske har jag börjat köpa in mig igen. Hur gör ni?

söndag 29 mars 2020

Lucy in the sky without diamonds

Jag hackade nyligen på restaurangbranschen som tycks helt oförberedd på en kris av den typ vi har nu. Jag medger ändå att de har svårlösta utmaningar i och med att kunderna kan sticka snabbt samtidigt som löner och lokaler ändå måste betalas.

Den här gången är jag ännu mer övertygad om min sak. Möt Lucy Beaugard. Hon är 32 år och har jobbat som frilansfotograf i eget företag sedan 2009. Alltså hela sitt yrkesverksamma liv eller nära på. Men i och med coronavirusets inträde på marknaden rämnar hela hennes värld.

The 32-year-old works as a freelancer, booking mostly editorial and commercial work related tothe restaurant industry (she’s shot photos for Curbed sister siteEater). On Wednesday, March 11, she lost half her business as clientscalled to cancel work. That figure rose to 75 percent the next day.By Friday, all her work for the next two months was gone.

Tufft läge, inte bara för att inkomsterna tryter utan – ännu värre – för att hon saknar alla former av skyddsnät och backup-planer. Hon är osäker på om hon klarar hyran för april, och då bor hon ändå tillsammans med två vänner och delar på hyreskostnaden. Övriga räkningar fastslår hon redan nu kommer vara omöjliga att betala.


Låt oss summera. Hon är 32 år, ensamstående, frilansande företagare på tolfte året. Hon bor i en hyresrätt som delas på tre, hon har inga sparade medel och när kunderna sviker hamnar hon i en finansiell och existentiell kris. Så vad gör hon när hon inser att det hon i tolv år kallat karriär egentligen bara var en hobby och att hon under alla dessa år inte lyckats åstadkomma någon som helst trygghet för sig själv?
Now, she’s desperately trying to fill her days with running, puzzles, and Netflix”.
Jag kan komma på ungefär hundra grejer hon borde prioritera framför att lägga pussel! Ta reda på hur illa det egentligen är istället för att konstatera att hyran kanske går att klara, skaffa ett riktigt jobb eller en rik man, bygg upp en vuxen människas privatekonomi, försök att hitta fotokunder utanför restaurangbranschen (som uppenbarligen ändå inte betalade tillräckligt mycket för att du skulle gå runt på riktigt), gör en affärsplan, skaffa en buffert...

Nej, om man skulle ta och kolla om det är något på burken...

Jag kanske verkar helt hjärtlös när jag spyr galla över en kvinna i ekonomiskt trångmål, men jag skulle snarare se det här som en chans för henne. Nu blev det plötsligt väldigt tydligt att hon är en frilanshippie utan framgång. Vänta inte tio år till då möjligheten till barn och familj också är borta. Innan du vet ordet av det sitter du som en bitter ekonomibloggare och vräker ut ditt hat över andra frilansares tillkortakommanden. Vänta här, vad hände nu...?

lördag 28 mars 2020

Kristna ekonomitips

Dags för lite andlig spis i form av sinnesrobönen, eller egentligen bara kortversionen de kör hos Anonyma Alkoholister:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.


Jag vet inte hur den biter på alkoholism, men den är ett bra rättesnöre för privatekonomi. Nästan all ekonomi, och mycket annat också, går att dela in i det man kan påverka och det man inte kan påverka. Man kan ha åsikter om sin hyra och sin lön, men de flesta kan egentligen inte förändra dem. Vill vi ha högre lön och lägre boendekostnad får vi flytta och byta jobb.

Avkastningen på våra investeringar har vi lite mer makt över. Det är åtminstone lättare att sälja ett innehav än att byta arbetsplats. Men när världens börser och råvaror dippar samtidigt är vi rätt maktlösa där med.


Våra konsumtionskostnader ligger däremot nästan helt i våra händer. Okej, ska vi åka bil kan vi inte börja tillverka eget bränsle (fast jag är lite sugen på gengas), men vi kan välja att cykla istället. Vad vi handlar i form av mat, alkohol, tobak, nöjen, hemelektronik och heminredning bestämmer vi helt själva.

Det är där modet kommer in. Modet att sätta ner foten och bestämma att jag skiter i om det verkar konstigt att inte ha Netflix och julgran, eller att ta med matlåda till jobbet när alla andra köper dagens lunch för 95 kr. Det är så många människor som bara glider med och gör som släktingarna, vännerna och grannarna. Kanske ger det dem sinnesro, i brist på mod och förstånd.

fredag 27 mars 2020

Folk som hatar pengar

Jag var på Ica. Inte för att handla såklart. Jag är visserligen hyfsat rik, men det innebär inte att jag vill kasta bort pengar. Jag var med som sällskap, men väl där fick jag en upplevelse som var värd all tid. Kvinnan framför i kön handlade för 2644 kr! Bunkring i all ära, men...

Hon stod bokstavligt talat och kastade upp varor på transportbandet i fem minuter. Efter ungefär halva tiden var det fullt på andra sidan kassörskan som därefter fick lobba upp paketen ovanpå de redan ditlagda.


Eftersom jag hade gott om tid hann jag få en rätt god inblick i familjens matvanor. Det var ärligt talat mest skit. Hel- och halvfabrikat, vakuumförpackad smörja och flaskvatten. Där låg också fem påsar snacks. Inga små finsmakarpåsar utan rejäla familjepaket på 300-500 gram av olika chipssorter.

Det kan ju tänkas att hon skulle anordna ett barnkalas, men sättet hon langade upp varorna (jag blev trött bara av att titta på) gav mig en känsla av att detta hade hon gjort förr. Här laddades det för ett helt vanligt fredagsmys.


Avslutningsvis la hon upp nio plastpåsar (à 3 kr – jag kan göra flera middagar bara för de pengarna) innan hon drog sitt kort som nästan smälte i kortläsaren, för att sedan börja det mödosamma arbetet med att packa varorna.

Det här var en Ica Supermarket och eftersom hon handlade mer mat än vad hon skulle kunna bära utgår jag ifrån att hon hade en bil på parkeringen. I kommunen finns två Lidl, en Willys och en City Gross. Hade hon handlat sina nio matkassar i någon av dessa butiker hade de antagligen kostat henne under 2000 kr. Om hon av outgrundlig anledning prompt måste handla på Ica finns en Ica Maxi ett par kilometer bort, vilket nog skulle bespara henne åtminstone ett par hundralappar.


Hon kan ju vara snuskigt rik och älska att fylla sin kundvagn till brädden i sin lokala närbutik, men om hon, som jag antar, är en stressad småbarnsmamma med slut på kontot varje månad skulle hon spara tiotusentals kronor om året genom att välja en annan butik, mångdubbelt mer genom att handla lite smart och ett par tusenlappar bara genom att ta med egna kassar.

Är det detta som kallas guldkant eller vardagslyx, att slippa ta rationella konsumtionsbeslut? Kanske är hon fullt medveten om att hon antagligen skulle kunna gå ner på halvtid och ändå få pengar över genom att göra andra val. Men jag tvivlar.

torsdag 26 mars 2020

Gå ut!

Eftersom jag jobbar ifrån mitt hemmakontor brukar jag vara noga med att ta mig ut. Jag får ju inte samma automatiska vardagsmotion som exempelvis de som promenerar till jobbet. Teoretiskt skulle jag en vanlig dag kunna gå mindre än hundra steg och det vore inte särskilt nyttigt.


Pga virusvarning är nu var och varannan människa hemma på dagarna, i självvald karantän. Men de flesta verkar tro att de måste vara inomhus trots att de bara behöver undvika att träffa andra människor. Utomhus går det utmärkt att hålla tio meters säkerhetsavstånd till andra ifall man bara undviker Sergels Torg och Avenyn.

Särskilt nu, på mina promenader och löprundor ser jag nästan inte en människa. T o m de gym jag springer förbi för att hånle åt människorna som bokstavligt talat springer i ekorrhjul är tomma, de flesta har stängt. Inte för att ”hamstern är död”, den har bara gått hem och kollat på Netflix istället.


Ingen vet hur stor smittorisken är i folksamlingar, men risken för en för tidig död pga inaktivitet är snudd på 100 procent. Det är ändå inte där konflikten står. Man kan lugnt fortsätta att jobba hemifrån, vara osocial, låta bli att gå på kafé eller besöka sina äldre släktingar tills man bedömer att faran är över. Men gå ut och rör på dig, för risken att smittas av Covid-19 i en öde skog eller på en folktom landsväg är exakt noll.

onsdag 25 mars 2020

Hur kan pengarna redan vara slut?

En ”stjärnkock” jag aldrig hört talas om från en restaurang i min egen stad jag aldrig hört talas om skrev en debattartikel igår där han ber finansminister Andersson om pengar. Antar att det märktes att jag tog höjd för att hans stjärnstatus är en aning upphaussad, men med det epitet förutsätter jag att han ändå är ganska framgångsrik.


Jag vill inte döma, jag försöker bara förstå. Jag har jobbat i restaurangmiljö, men aldrig varit anställd på en restaurang eller haft någon insyn i ekonomin, så mina kunskaper är begränsade. Men när Danyel Couet beskriver krognäringen är det en framgångssaga. Branschen har vuxit explosionsartat och sysselsätter idag tvåhundratusen människor varav många traditionellt är svaga på arbetsmarknaden, unga utan yrkeserfarenhet och invandrare som sliter med språket och anpassningen till det nya landet.

Det låter jättebra, men borde inte en stark restaurangnäring klara ett par veckors motgång utan att hela branschen med samtliga anställda riskerar att gå under? För det är det scenariot han målar upp. Och inte bara det, han säger indirekt att branschen själv helt saknar möjligheter att reda ut situationen. Inte ens med ”frikostiga” (hans citattecken, inte mina) lån går det, eftersom de tydligen redan är hårt skuldsatta.


Så nu behövs gåvor också, i form av efterskänkta skatter, helst retroaktivt från årsskiftet. Jag är den förste att skriva under på att Sverige har för höga skatter, men det kom väl inte som en överraskning för Couet som verkar ha drivit företag i decennier? Nu står hans enda hopp till Magdalena Andersson. ”Det är bara du som har brandsläckaren” och ”även om tiden är knapp hinner du fortfarande”.

En bransch helt beroende av välvilja från finansministern låter inte livskraftig utan mer som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Om jag också ska ramla ner i Couets träsk av metaforer kan jag säga att en del träd behöver näringsrik jord och kanske lite gödsel, andra behöver beskäras. Men om plantan är vek och angripen av röta och annat elände måste man ibland låta den dö så att något nytt kan växa upp där istället. Om allt artikelförfattaren skriver om svensk restaurangnäring stämmer kanske det är dags att ge upp om den.