Sluta sparhetsa?

Frihetsmaskinen bloggade om sparkvot. Väldigt sakligt och matematiskt, nästan helt befriat från egna värderingar.

”Det som avgör vilken sparkvot du behöver för att bli ekonomiskt oberoende är helt enkelt hur stora utgifter du har, vilken avkastning du får på ditt investerade kapital och hur lång tid du vill att det ska ta innan du når ditt mål. När du räknat ut allt det här så vet du också vilken sparkvot du behöver hålla för att bli ekonomiskt oberoende.”

För att ytterligare neutralisera ”sprängstoffet” skriver han att man bör utgå från sina egna förutsättningar och inte jämföra sig med andra eftersom alla är på olika ställen i livet. Jag gillar den här typen av torra redovisningar även om jag själv nog hade försökt spetsa till den lite för att väcka debatt. Men det behövdes inte. Så här lät en kommentar på Twitter:

”Sluta med sparhetsen. De som lyckas leva av kapital har varit grymma investerare, inte snålvargar. Sluta med det här tramset och fokusera på att maximera avkastning, eller hitta ett meningsfullt jobb.”

Jag förstår inte, vilken hets? Det var ju inte en ”Gör så här”-text eller ens ”Så här gör jag” utan mer av ”Det här är en möjlighet”. Ändå blir flera människor som tokiga. Förutom ”hets” och ”trams” användes uttryck som ”perverst” och ”oändligt tröttsamt”. Kan de kategoriska fördömandena möjligen bero på att de innerst inne är osäkra på att de egna valen leder till evig lycka?

Det enda lustiga jag ser i detta är att de personer som kritiserar andra för att sprida spariver ofta inte har några som helst problem att utifrån sina egna värderingar i samma andetag berätta exakt vad andra gör för fel. Tänk att ha så mycket moral att det räcker till två uppsättningar!

För mig är sparande – eller låt oss kalla det snålande – en hobby, för att inte säga livsstil. Andra ser på vampyrfilm, går på ishockey eller spelar boule. Jag skulle inte drömma om att kalla deras intressen tramsiga eller perversa. Ett tips till de som finner texter om sparkvoter ”oändligt tröttsamma” är att inte läsa dem. Det är därför ni inte hittar mig på fotbollslandskamper skanderandes: ”Fotboll är tråååkigt! Fotboll är tråååkigt!”

Sopor? Nej, konst!

När jag pratat konst i den här bloggen har det oftast handlat om skattefinansiering av konst som tycks sakna varje uns av konstnärlig höjd, och uppenbarligen också marknad. Utställda bananskal, menskonst i tunnelbanan eller en konstutställning som i första hand vände sig till daggmaskar och svampar, en ytterst köpsvag grupp.

”Fan, Max, var det här de bästa platserna du fick tag i?”

Nu snubblade jag över info om en konstutställning av Éva Mag. Jag har ingen aning om ifall hon finansierats med skattemedel, men denna utställning har följande programbeskrivning:

”Verket Det finns en plan för det här (2020), består av en enorm mängd föremål, allt från likkylar till gamla stolar, trasiga kanoter och motordelar, som placerats i konsthallen. Inne i utställningssalarna arbetar någon, ibland konstnären själv, med att systematisera och organisera sakerna. Materialet har Mag lånat från sin pappas tomt utanför Stockholm. Samlingen är resultatet av hans mångåriga tillvaratagande av saker som ingen annan velat ha.”

Jag är måhända dåligt konstnärligt utbildad, men trasiga kanoter och begagnade likkylar låter inte som konst utan mer som grovsopor. Kul för henne om hon lyckas göra business av sin pappas hoarding. Men förutom att jag har svårt att se allmänintresset tror jag, tyvärr, att de flesta av oss har ett översvämmat förråd på betydligt närmare håll än att vi behöver betala en hundring i entré för att se misären.

Fast i leasingträsket

Twittertips från Deluxe/@InvesterareOst. Förra året bloggade jag om privatleasingbilar och skrev följande:

”Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.”

För det facila priset av 8785 kr/månad kan du exempelvis få köra en Range Rover, fast max 1700 mil per år. De flesta privatleasingbilar kostar över tre papp i månaden, även små bilar med ganska lågt inköpspris.

En aspekt som knappt nämndes då är att man oftast binder upp sig på tre år, och om man av någon anledning inte har behov av bilen så länge (eller inte klarar kostnaden), så sitter man med skägget i brödrosten. Blocket vimlar av överlåtelseannonser av dessa privatleasingavtal. Inte nog med att man då måste hitta någon som vill ha den bil man leasat, man ska hitta någon som vill ha den extrautrustning man valt, och som är villig att betala för den. Här är ett exempel:

”Pga tjänstebil så körs inte denna bil och kan överlåtas. Utrustning: - Antispinn - Bromsassistans - Färddator - Bluetooth - Yttertemperaturmätare - Multifunktionsratt - Sportratt - Sätesvärme (fram) - Fällbara baksäten - Farthållare - Regnsensor - Airbag förare - Airbag passagerare fram - Sidoairbags - Avstängningsbar airbag - ISOFIX-fästen bak - Antisladd - Avåkningsvarnare - Parkeringssensorer (bak) - Trötthetsvarnare - Centrallås (fjärrstyrt) - Autobroms - ABS-bromsar - Sidokrockgardiner - Eluppvärmda sidospeglar - Start-/stoppfunktion - Bluetooth (handsfree) - Servostyrning - Läslampa - Startspärr - Körfilsassistans - Vägfilsassistans - Nödsamtal - Röststyrning - Ljussensor - Fartbegränsare - Bagagelucka (fjärrstyrd) - Mattor (textil) - 12V-uttag - Euro NCAP 5 - ACC - Bagagelucka (automatisk) - Plant lastutrymme - Euro 6 - AUX-ingång - USB-uttag - Digital hastighetsmätare - Delbart baksäte - Avbländande sidospeglar - Sminkspegel - Svensksåld - Elhissar (fram och bak) - LED Strålkastare”

Har den ingen varningstriangel ;-)? En del av dessa tillbehör kanske känns självklara (centrallås, mattor), andra fånigt onödiga (sminkspegel, läslampa). Att de nämns tror jag beror på att leasingtagaren har fått betala för varenda en av dem, och många småsummor i månadskostnad blir stora när de måste multipliceras med 36. Men det är klart, vem vill tvingas åka runt i en bil utan fjärrstyrd bagagelucka eller eluppvärmda sidospeglar...

Mr Lee Sing Boss.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många av de annonserande privatleasingtagarna som hittar någon som vill ta över deras avtal och hur många som tvärtom får betala 3000-10000 kr i månaden i de två år som återstår till friheten. Hade jag haft ett hjärta hade jag tyckt lite synd om dem.

Någon parkerar, du betalar

Att hamna i klammeri med rättvisan trots att man är hederlig och oskyldig är mångas skräck. Ett sätt det kan hända är att man får sin identitet kapad och sedan kommer räkningar på köp någon annan gjort.

En kompis fick sina registreringsskyltar stulna av någon som inte vill betala för parkering och vägtullar. Stölden polisanmäldes, men räkningarna hamnar ändå hos ägaren. Hur gör man då, bestrider och inväntar att byråkratin ska hinna ikapp? Nej, enligt polisen bestrider man och betalar.

”Tänk på att du måste betala felparkeringsavgiften, även om du tänker bestrida (klaga). Du får tillbaka avgiften om ditt bestridande godkänns. Det är fordonets ägare som ansvarar för att avgiften betalas.”

Jag kan inte tänka mig att det blir problem att få tillbaka pengarna, åtminstone för alla avgifter genererade efter att stölden polisanmälts, men det är ju inte självklart att man kan ligga ut med pengarna under obestämd tid.

Polisen har kameror som läser av regnummer på mötande bilar och direkt uppfattar om skylten eller hela bilen är stulen, så då borde det vara självklart att parkeringsvaktens handdator plingar till när de bötfäller en stulen bil. Den träffprocenten är gissningsvis mångdubbelt större och skulle resultera i fler uppklarade brott.

Brott är nämligen förbjudna. Jag vet att många gjorde sig lustiga över Annie Lööf när den juristutbildade partiledaren på knackig skolengelska med småländsk brytning fastslog att ”In Sweden, it is forbidden by law to be a criminal”. Men det värsta i soppan är att det vore mer korrekt om hon sagt ”In Sweden, criminal acts are primarily insurance matters”. Och i väntan på att polisen, försäkringsbolaget, inkassobolaget och kronofogden pratar med varandra får brottsoffret försörja brottslingen.

FIRE vs Unjobbing

Jag började, som de flesta, mitt yrkesliv med jobb jag inte ville göra på arbetsplatser jag inte ville vara på. Av någon anledning anses det naturligt, det är ”det normala”, och när vi väl fått det där jobbet vi inte vill ha är vi livrädda för att bli av med det. Jag har träffat så många som vantrivts på sina jobb för att de inte vågat ta en konflikt med chefen när de upplevt försämringar i det jobb de inte ens gillade innan. Varför?!

På ett samhällsplan är det nog bra att många i första hand jobbar för pengar och inte väntar på ett jobb de brinner för. Men samhället är inte mitt ansvar (det brinner jag inte för), mitt ansvar är mitt liv och jag tror mycket mer på att börja från andra hållet – att hitta något man vill göra och sedan hitta någon som vill betala en för det. Livet är väldigt kort, sedan är man död väldigt länge.

”You can fail at what you don't want, so you might as well take a chance doing what you love.” - Jim Carrey

Att utveckla sina hobbies på bekostnad av brödjobb och att på det sättet försöka klara sin försörjning kallas på engelska för unjobbing. Det är på ett sätt motsatsen till FIRE (Financial Independence, Retire Early), att först jobba hårt och tjäna pengar som man investerar för att sedan ha råd att låta bli att jobba. Bägge har brister, om FIRE-försöket misslyckas har man på sätt och vis slösat bort en massa år, men om det man helst vill göra inte ger pengar och till slut inte ens är det man vill sitter man i skiten på riktigt.

”Unjobbing is about making a life instead of just a living.” - okänd

Drömmar förändras, det man ville på gymnasiet är troligen inte vad man vill några decennier senare. Pengar kommer man alltid ha användning för, men den som går in stenhårt för en framgångsrik karriär kan ha svårt att släppa den för att börja ”leva livet” 10-20 år senare. Särskilt som det tycks gälla för provanställda ungdomar som inte ens gillar sina jobb.

Heja Lidl!

När vi pratade plastpåsar i kommentarsfältet häromveckan efterfrågade jag butikslösningar. För den som inte läst och inte orkar gå igenom 60 kommentarer så skrev jag så här:

”Jag skulle gärna ta med egna återanvändningsbara påsar för frukt&grönt-inköp, men att varje gång betala kilopris på 20-50 kr för en påse jag tagit med själv blir nog till slut ganska dyrt. Jag har ingen lösning, men ser fram emot en sådan. Det rimliga vore ett standardkärl som går att köpa i butiken och som kassörskan sedan kan räkna bort från vikten.”

Och tydligen finns det redan:

”Påsen är slitstark, är tillverkad i återvinningsbar polyester och kan tvättas i maskin. Redan efter fem användningar är påsen mer miljövänlig än den vanliga engångsplastpåsen. Påsen finns tillgänglig i samtliga Lidl-butiker och kostar 14,90 kronor för en förpackning om två. Påsen väger 8 gram och vikten dras bort i kassan.”

Nu har jag egentligen bara en fundering. Varför kostar två små polyesterpåsar femton spänn? Materialet borde ligga långt under en krona. Jysk har en klart större variant för samma pris och då ingår det ändå blixlås, jämfört med Lidl-påsen som försluts med snöre. Sänk priset (Lidl eller någon annan) så är jag med på tåget.

Låt företag dö

Flygbranschen verkade överetablerad redan innan en pandemi slog undan landningsställen för den, och efter bara någon vecka behövde Norwegian statligt stöd. Förra veckan krävde Jacob Wallenberg, storägare i SAS, att ägarstaterna skickar in mer skattepengar även i det bolaget.

Och flyget är långt ifrån ensamt. Reseindustrin kräver pengar, hotell, turism, detaljhandel, artister... Alla som drabbats ekonomiskt vill ha pengar. Det är fullt förståeligt och gäller inte bara nu. Genom åren har massor av branscher och företag krävt och fått hjälp att överleva, det är allt från varvsindustri till skotillverkare.

Men bara för att något går dåligt är det inte automatiskt rätt med konstgjord andning. ”Den tuffa situation bolaget nu hamnat i ställer frågor om hur viktig flygtrafiken är för Sverige, Danmark och Norge”, säger Jacob Wallenberg om SAS, men är flygtrafiken viktig kommer någon att tillhandahålla den. Om det sedan blir nuvarande SAS och Norwegian, köparna av konkursbona eller några andra avgör marknaden.

Personer som Jacob Wallenberg brukar ha en stark tro på marknaden, men när det svider i den egna plånboken måste den räddas av andra. Så funkar inte marknaden och det vet han. Egentligen.