Renoveringshysteri

Fru Efficient Badass skrev ett tänkvärt inlägg om bostadsrenovering och jag tänkte fylla på med mina tankar.

Visst är det bra märkligt att alla förutsätter att man direkt efter att ha flyttat förväntas renovera den nya lyan! Eller, det är det kanske inte, för de flesta verkar ju göra det. Det är som om det vore lag på att man måste riva ut precis allt så fort man får tillträde, vare sig det behövs eller inte.

”Jag tänkte egentligen bara tapetsera...”

Jag sålde ett hus för en massa år sedan och det första köparna gjorde var att måla om det, vilket inte vore så märkligt om det inte vore nymålat. Det fanns mycket att göra, både inne i huset och ute på tomten, men jag kommer aldrig förstå varför de inte väntade åtminstone några år med att måla om fasaden (som dessutom, rent objektivt, var snyggare innan de målade om).

Förutom att det spar pengar att låta bli att laga sånt som inte är trasigt är det smart att ta reda på vad man vill ha ut av ytan. Jag ångrar verkligen inte att jag väntade med att renovera mitt kök när jag flyttade in här. Förutom att det var hur opraktiskt som helst var det anskrämligt fult.

Man står ut ett tag. Jag levde med det där köket i över ett år. När jag sedan renoverade visste jag exakt vad jag ville ha och har varit nöjd med det nya köket i över tio år. Jag ser det fortfarande som ”det nya köket” och skulle inte ändra något om jag flyttade in här nu.

En gång var jag med och gjorde en omvänd resa, rev ut ett halvmodernt kök och ersatte det med ett 60-talskök. Sådana kök får man gratis. Bokstavligt ”gratis vid demontering och avhämtning”. Det var bara att häkta av luckorna och kofota ner skåpen så skonsamt som möjligt.

Nu var det inte jag som skulle ha det. Jag skulle inte vilja leva utan induktionshäll och mikrougn, men jag skiter fullständigt i om färger och materialval är ”årets” eller ett tidigare decenniums. Snyggt är tidlöst för mig och är det dessutom funktionellt tänker jag inte bygga om det.

Så går det med outtömlig kassa

Alla barn får inte längre veckopeng. Det är synd för det är en bra första lektion i att hushålla med pengar. Köpte man godis för hela veckopengen var den slut och man blev tvungen att invänta nästa veckas utbetalning. Men vad skulle hända om den som sparar tvingas lämna en del av sin veckopeng till sin slösande syrra? Jo, då skulle Spara lära sig att enda sättet att få använda alla sina pengar är att göra av med dem, och Slösa att hon lika gärna kan spendera för då får hon mer pengar.

Det här är tyvärr inte ett fiktivt exempel, bara det att Slösa heter Malmö. Den moderata twittraren Susanna Silfverskiöld (kul med människor vars partibeteckning hörs på namnet) har gjort en sammanställning av Malmös galna projekt möjliggjorda av det kommunala utjämningssystemet. Läs helst hela tråden, men här kommer ett axplock.

En halv miljon lades på att spela in ”ljudet av Malmö” som bl a bestod av inspelad tystnad från Malmö Stadsbibliotek. Hade man varit ute efter mer typiskt malmöitiska ljud hade jag föreslagit granatsprängningar eller varför inte den poetiska kärleksförklaringen ”Ey, ja ska knolla din mamma, jewla svennehora!”?

Malmö torde också vara den enda kommunen som har en egen skateboardsamordnare. Det kostar Malmö 2,5 miljoner om året. Eller rättare sagt, det kostar 2,5 miljoner för invånarna i bl a Danderyd och Solna eftersom deras skattepengar skickas till kommuner som bränner sina pengar, med Malmö i ohotad ledning.

Jag vet inte om Malmös socialdemokratiska kommunstyrelseordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh fick veckopeng när hon var liten. Troligen, för hon är i min ålder och det var normen på min tid. Men även om veckopeng är en bra början är det ingen garanti för ett vettigt ekonomiskt sinnelag.

Bäråret

Experterna, men även jag, konstaterar att 2020 är ett mycket bra blåbärsår och tydligen ska det vara samma sak med svampen. Men plockar vi? Första gången jag var ute i år såg jag faktiskt ett par plockare, men övriga gånger var det som vanligt. Om jag skulle möta någon i skogen har de inte bärplockare i händerna utan gångstavar. Det är visst svårt att få hit thailändare att plocka i år, så gissningsvis kommer inte ens köpesylt innehålla särskilt mycket svenska bär, de får ruttna i skogen.

Är det inte ganska ynkligt att det ska behöva komma hit thailändare för att plocka våra bär, bulgarer för att plantera vår skog och polacker för att bygga våra hus? Särskilt bärplockning är ett jobb det är svårt att misslyckas med. Är man någorlunda hel i kroppen fixar man snabbt sitt eget behov.

Ska man försöka räkna hem en anständig timlön på att plocka bär får man slita en del, men de flesta av oss behöver både frisk luft och motion och jag tycker att det är ganska avslappnande att gå ut och plocka ett par liter blåbär. I år hade jag nio liter kvar från förra året och vill inte bygga några jättelager. På slutet gav jag till och med bort lite, men det är liksom ingen riktig sommar utan blåbärsplockning.

Och man kan inte räkna timlön på allt, då lönar det sig knappt att gå upp på morgonen, definitivt inte en ledig helgdag. Det handlar ju om att ha ett anständigt liv också. Därför städar och underhåller jag min egen bostad, lagar min mat från grunden, plockar bär och kokar egen sylt.

Lockprissatta bostäder

Att medvetet sätta ett för lågt utropspris när man säljer en bostad är inte längre tillåtet, men alla vi som läst bostadsannonser har väl sett exempel som inte med bästa vilja går att se som rimliga? Så här säger Fastighetsmäklarinspektion, FMI:

”Det ingår i mäklarens uppgifter att bedöma vad bostaden är värd och marknadsföra den. Det är viktigt att mäklaren anger korrekta uppgifter i marknadsföringen. Att medvetet ange ett allt för lågt pris för bostaden är förbjudet.”

Jag vet inte mycket om FMI, men antar att det är en av deras viktigaste och vanligaste uppgifter att beivra övertramp från mäklare, så om de inte gör det undrar jag varför de finns. Men innan jag ifrågasätter deras existensberättigande tänker jag ta reda på hur det ligger till.

När jag nyligen sålde en lägenhet fick jag nämligen tampas bl a mot en i samma storlek som slumpades ut. I en förening med snittpriset 32000 kr/kvm satte bostadsmarknadens oseriösaste aktör Notar ut en topprenoverad trerummare för 25000 kr/kvm, alltså 28 procent under snittet där de givetvis inte under några omständigheter hade trott att den inte skulle gå upp minst 30 procent. Inte minst för att den först listades på Hemnet i fem veckor som en kommande försäljning, ”kontakta mäklaren för mer information”.

”Anlita Notar! Ibland följer vi lagen.”

Mycket riktigt, efter mindre än ett dygn hade tre budgivare pressat upp priset några hundratusen kronor och efter ytterligare några dagar hade ett helt gäng budvilliga spekulanter fått lägenheten att stiga 39 procent från utgångspriset. Helt rimligt i förhållande till skicket, men helt orimligt i förhållande till lagen.

Så nu ska vi se. Mäklaren är kontorschef och enligt egen utsago ”en mäklare med driv, engagemang och en konstant strävan att göra dig så pass nöjd att du rekommenderar mig till alla dina vänner och bekanta”. Hon är såklart fullt medveten om att hon måste kunna ”bedöma vad bostaden är värd” och ange ”korrekta uppgifter i marknadsföringen”. Jag kommer att anmäla försäljningen till Fastighetsmäklarinspektionen och återkommer med en uppföljning på bloggen så snart jag kan.

”Vilken värld lever de i?”

I höstas ställde jag frågan om svenska politiker hatar inrikessemestrar eftersom de tycks hata husbilar. Jag äger ingen sådan och har aldrig varit riktigt sugen eftersom de är ganska dyra och, i mitt tycke, övervärderade. Men jag hatar dem inte.

Efter det kom en sommar då inrikessemester (mycket tack vare samma politiker) blev enda möjligheten, så då kom husbilen in i debatten igen. En av debattörerna var Vänsterpartiets Ulla Andersson:

Innan jag attackerar tänkte jag ge Andersson beröm. Hon är en av ytterst få riksdagsledamöter som diskuterar på Twitter och som nedlåter sig att svara personer som varken är politiker eller journalister. På rak arm kommer jag bara på två andra riksdagsmän som gör det. Förmodligen finns det fler, men det vanliga twitterpolitikerbeteendet är det som exempelvis praktiseras av sossarnas nya kärlekspar Snövit & Dvärgen, att först veva på av bara helvete, sedan inte ens svara på trevliga och sakliga frågor om vad de faktiskt menar.

Slut på berömmet. Andersson konstaterar alltså att husbilar är dyra, så det vore fel att sänka skatten på dem eftersom det bara skulle gynna rika. Ungefär så. Det känns konstigt att jag ska behöva förklara grundläggande ekonomibegrepp för en ekonomipolitisk talesperson i ett riksdagsparti, men att medianpriset är 750000 kr innebär att hälften av alla husbilar är billigare. De säljs även begagnade. I skrivande stund kostar den billigaste husbilen på Blocket 5900 kr. De går dessutom att hyra och även hyrpriserna påverkas av skatt.

Det som stör mig är inte att Vänsterpartiet tycker att höjd skatt är lösningen på allt, det är inget nytt. Det är istället Anderssons syn på rikedom. Det är få som har råd att lägga flera miljoner på en topputrustad husbil, men det är inte överklassen som köper en husbil för trehundratusen. Det är arbetare som sparat pengar och kanske skaffat ett billigare boende när barnen flyttat ut.

”Vi hade inte råd med annat än tält på semestern”, skriver Ulla. Så då ska inga andra arbetarfamiljer heller ha det? Vad är det som är så hemskt med att folk sparar en del av sin lön och investerar den i sina egna liv? ”Vilken värld lever de i”, frågar Ulla och menar moderaterna som triggade igång henne genom att skriva: ”Fler barnfamiljer ska ha råd att campa i sommar!” Jag undrar vilken värld Ulla Andersson lever i och om alla husbilsägare i den världen röker feta cigarrer, använder monokel, äter gåslever och piskar sina anställda.

Fler frågor: Är det bara rika överklassmoderater som jobbar på campingplatser och matbutiker runtom i Sommarsverige? Är alla som jobbar på Dometics fabrik i Tidaholm miljardärer? Eller de mackbiträden som säljer gasol till husbilsägarna? Det är nämligen de som drabbas om alla svenska semesterfirare flyger till Maldiverna istället.

Slakta Ullared

Någon på Twitter hade varit och shoppat på Gekås i Ullared och sa lite skämtsamt att han var den siste svensken att ta sig till Ullared.

Nej, här är en som ännu motstått ”frestelsen”. Inte särskilt svårt eftersom Ullared för mig står för huvudlös shopping av onödig skit. Shoppingresor där folk åker från hela landet till detta konsumismens Mekka för att köpa plastig smörja och kläder sydda av flinka asiatiska barnhänder.

Jag behöver inte ens titta på miffona i tv-serien Ullared, de där foppatoffelbeklädda fetknopparna som representerar dålig smak och stil på ett sätt som får en medelklasskille som jag att känna samhörighet med överklassmänniskor som gått på Sigtunas internatskola och rynkar på näsan när någon tilltalar dem med ”du”.

Det finns naturligtvis bra grejer att köpa även på Gekås och jag motsätter mig inte idén att handla på ett större varuhus där man tack vare låg kostnad för mark och personal kan hålla nere priserna, men själva fenomenet Ullared ger en bra bild av vad som är fel med världen.

Det enda bra som kommit ur Ullared är den här låten och hade de där klistermärkena Wahlbeck pratar om funnits på riktigt hade jag stått först i kön. Bara det inte varit på Gekås i Ullared.

Amerikansk bidragsinflation

Det är tydligen inte bara svenska artister som ser bidragsberoende som en mänsklig rättighet. Här är en amerikansk insändarskribent som ondgör sig över att hennes familj ”olyckligtvis” bara fått 200 dollar:

”We have to pay for everything! I don’t feel that earning $200,000 a year should be too much to qualify under the CARES Act.”

Nej, varför ska 1,8 miljoner kronor i årsinkomst diskvalificera dem från mer bidrag? Kanske för att de borde klara sig alldeles utmärkt på de pengar och antagligen gör det också. Det som stör henne är att de minsann betalar så mycket skatt att det inte vore mer än rätt att de också får bidrag:

”I’m having a hard time understanding how earning over $200,000 a year is too much to qualify for a decent stimulus check when you’re paying someone else’s income in federal taxes, and most people pay nothing after getting theirs back in earned-income tax credit, child-tax credits, etc.”

Då har man missuppfattat själva idén med bidrag. De är till för människor som behöver dem, inte de som betalat in mest skatt. Sedan kan man absolut argumentera för att det både vore bättre och mer rättvist om fler får behålla mer av sina egna pengar, men en stimulans är inte en klapp på axeln till den som gjort rätt för sig.

Om andra får pengar för att deras ansökningar ser annorlunda ut, att de är sambos istället för gifta osv, är det orättvist, men i ärlighetens namn är det inte där fokus i kritiken ligger, det är att hon och hennes familj tjänar för mycket pengar för att få hjälp av staten.

Om fler anammar hennes inställning, att man bör ha rätt till bidrag även om man tjänar 300000 kr i månaden, ska hon nog inte förvänta sig att skatterna blir lägre. Om Trump-administrationen istället delade ut stimulanscheckar till människor fattiga på kunskaper eller logiskt tänkande skulle signaturen ”Upset at the Inequality” stå först i kön.